ParashaTreenighetenEkonomiskt stödDagens mannaAudio

Parashá 21 Ki Tissá

2 Mosebok 30:11 – 34:35

Av K. Blad ©

Andra utgåvan 2013-14 (5774)

Lukrativ kopiering ej tillåten. 

Toráläsningar:

  1. 30:11 – 31:17
  2. 31:18 – 33:11
  3. 33:12-16
  4. 33:17-23
  5. 34:1-9
  6. 34:10-26
  7. 34:27-35
  8. Maftir: 34:33-35

 

Haftará: 1 Kungaboken 18:1-39 (askenasisk tradition); 18:20-39 (sefardisk tradition)

Ki Tissá

Betyder “När du räknar”.

Första aliján, 30:11 – 31:17

När de av Israels barn som är över 20 år blir räknade, måste de ge en lösepenning för sin själ på en halv sikel för att det inte skall komma någon plåga bland dem. Den rike och den fattige måste betala lika mycket. Detta silver kommer att användas till mötestältet som påminnelse.

Man skall tillverka ett kar av koppar till tvättning. Det skall ställas mellan mötestältet och altaret. Prästerna skall tvätta händer och fötter innan de går in i tältet och eller närmar sig altaret för att betjäna, annars dör de.

Moshé skall ta kryddor och olivolja och göra en avskild smörjelseolja. Med den skall mötestältet, alla föremålen och prästerna smörjas. Så blir de invigda. Man får inte använda den till något annat eller göra någon likadan.

Moshé får order om att ta kryddor och rökelseharts och göra en avskild rökelse. Man skall finmala lite av den och lägga fram inför vittnesbördet. Den som gör en likadan rökelse skall klippas av ur folket.

Betsalel har blivit utrustad med Guds Ande, med vishet, förmåga att dra slutsatser, och kunskap i allt slags hantverk, både till att tänka ut och utföra arbeten. Oholiav och andra har också fått vishet till att tillverka alla föremålen till tabernaklet.

Israels barn måste hålla den Eviges sabbater trots att de håller på med arbetet med tabernaklet. Sabbaten är ett ständigt tecken på att den Evige avskiljer dem. Om någon gör något arbete på den dagen kommer hans själ att klippas av från folket. Under sex dagar kan man arbeta, men den sjunde dagen är komplett sabbat, avskild för den Evige. Den som gör något verk på sabbaten skall dö. Sabbaten skall hållas som ett ständigt förbund mellan den Evige och Israels barn.

Andra aliján, 31:18 – 33:11

Den Evige ger Moshé två stentavlor som Gud skrivit på med sitt finger. När Moshé dröjer att komma ner från berget samlas folket runt Aharon och ber honom göra gudar som kan gå framför dem. Aharon ber dem ge honom sina fruars och barns guldörhängen. Av guldet tillverkar han en ung tjur. Folket säger: ”Detta är dina gudar, Israel, som har fört upp dig ur Egyptens land”. Aharon bygger ett altare och säger att dagen efter skall det bli en fest åt den Evige. Folket går upp tidigt för att offra, äta och roa sig.

Moshé får order om att gå ner för folket har blivit korrupt. Det är ett hårdnackat folk. Den Evige ber Moshé låta honom förstöra dem. Av honom skall han sedan göra ett stort folk. Moshé ber honom att inte göra det eftersom han fört dem upp med kraft från Egypten och för att inte egyptiernaskall tala illa om honom, samt på grund av den ed som han svor patriarkerna om att föröka dem och ge dem landet. Den Evige låter då bli att göra det onda som han hade tänkt.

Moshé går ner från berget med vittnesbördets två tavlor som Gud har gjort och graverat in en skrift på båda sidor. Jehoshua hör ljudet från folket och tror att det är krig i lägret. Moshé säger att det är jämmer. När han ser guldkalven och danserna blir han arg och slänger tavlorna på marken och bräcker dem. Därefter bränner han upp guldkalven och maler den till pulver. Det strör han sedan ut över vatten som ges till folket att dricka.

Moshé tillrättavisar Aharon som skyller ifrån sig på folket. När Moshé ser att folket blottat sig ställer han sig i porten och säger: ”Den som tillhör den Evige, kom hit till mig!” Alla Levis barn kommer. Varje man måste avrätta sina landsmän med svärd. Så faller 3000 människor. Genom den handlingen blir leviterna invigda till präster åt den Evige. Nästa dag säger Moshé till folket att de har begått en stor synd. Han skall gå upp till den Evige och försöka täcka upp framför folkets synd. Moshé går tillbaka till den Evige och bekänner den stora synden och ber honom förlåta. Om han inte förlåter vill Moshé bli utsuddad ur boken. Den som har syndat skall suddas ut ur boken. Moshé får order om att leda folket till den utsedda destinationen. En ängel kommer att gå framför dem. Det kommer en dag när synden kommer att tas med i beräkningen. Den Evige slår folket. Ängeln kommer att sändas framför dem och sex folk kommer att bli utrotade från det land som flyter av mjölk och honung. Den Evige vill inte gå med folket upp för det är hårdnackat. Det skulle kunna bli utrotat på vägen. Folket blir ledset och låter bli att ta på sig sina smycken.

Mötestältet är uppsatt utanför lägret. Den som vill fråga den Evige om något måste gå ut till tältet utanför lägret. När Moshé går ut, ställer sig hela folket upp och blir stående och tittande vid sina tältingångar. När Moshé går in i tältet kommer molnstoden ner och ställer sig vid ingången. Den Evige talar med Moshé ansikte mot ansikte. Folket reser sig och faller ner när det ser molnstoden. Jehoshua lämnar inte tältet.

Tredje aliján, 33:12-16

Moshé är inte nöjd med att den Evige inte går med dem. Han ber om nåd i den Eviges ögon för att kunna lära känna hans vägar och lära känna honom. Han ber också att folket skall bli erkänt. Den evige lovar att hans närvaro skall gå med Moshé så att han får ro. Det är det som Moshé vill. På så sätt blir folket utmärkt framför alla andra folk.

Fjärde aliján, 33:17-23

Den Evige ger Moshé vad han ber. Moshé ber honom visa honom sin härlighet. Den Evige lovar att all hans godhet skall gå förbi honom, men ingen människa kan se hans ansikte och leva. Det finns en plats nära honom på klippan. Moshé kommer att ställas i en klyfta i klippan och den Eviges hand skall täcka över honom när hans härlighet går förbi. Därefter kommer handen att tas bort så att Moshé kan få se ryggen, men inte ansiktet.

Femte aliján, 34:1-9

Moshé får order om att göra två nya tavlor likadana som de första. Den Evige kommer att skriva på dem samma ord som på de första tavlorna. Han måste gå upp på berget på morgonen ställa sig på toppen. Ingen annan får vara med honom eller vara på berget, inte ens djur. Moshé hugger ut två nya tavlor och går upp tidigt. Den Evige kommer ner i ett moln och är med honom där. Han går förbi honom och säger: ”HaShem, HaShem, Gud, barmhärtig och nådig; sen till vrede och stor i godhet och sannfärdig; som behåller sin godhet mot tusentals generationer; förlåter överträdelser, upprorssynd och misslyckande, och som frikänner, men frikänner inte (helt); som tar föräldrarnas överträdelser med i beräkningen hos barnen och barnbarnen till tredje och fjärde generation.” Moshé böjer sig snabbt ner till marken och sträcker ut sig och ber den Evige gå med dem och förlåta överträdelsen och misstaget, och på så sätt ta dem till sin arvedel.

Sjätte aliján, 34:10-26

Den Evige sluter ett förbund som innebär att han skall göra under med Moshé inför hela folket. De sex nationerna kommer att utrotas inför honom. Han får inte ingå förbund med dem. Han måste bryta sönder deras altaren och förstöra deras kultföremål. Han får inte böja sig inför någon annan gud för den Evige heter ”Svartsjuk”. Han får inte ingå förbund med landets invånare för att han inte skall frestas att äta av deras offer och låta sina barn gifta sig med dem och så falla i avgudadyrkan. Det är förbjudet att tillverka gjutna gudar. Det osyrade brödets högtid skall hållas i aviv-månaden, eftersom uttåget ur Egypten skedde då. Alla hanar som öppnar moderlivet tillhör den Evige. En åsnehane skall återlösas eller dödas. Alla förstfödda män skall återlösas. Man får inte komma inför den Evige med tomma händer. Sex dagar skall man arbeta, men på den sjunde dagen skall man stanna upp. Veckohögtiden skall göras med förstlingsskörden av vetet. Insamlingshögtiden skall göras när året vänder. Tre gånger om året skall alla män komma fram inför den Evige. Då kommer alla folk att bli utrotade ur landet och ingen kommer att åtrå landet. Man får inte offra den Eviges offer tillsammans med något jäst. Pesach-offret får inte lämnas kvar till morgonen. Man måste föra markens förstlingsskörd till den Eviges hus. Man får inte koka en unge i sin moders mjölk.

Sjunde aliján, 34:27-35

Moshé skall nu skriva ner alla dessa ord, för i enlighet med dem har den Evige gjort ett förbund med honom och med Israel. Moshé stannar hos den Evige i 40 dagar och 40 nätter under fasta. Den Evige skriver de tio orden på tavlorna. När Moshé går ner från berget med tavlorna lyser hans ansiktes hud, eftersom han har talat med Honom. Aharon och resten av folket blir rädda för honom. Moshé ropar på dem och berättar allt som den Evige har talat på Sinaj berg. När han har talat med dem täcker han över sitt ansikte. Han tar bara bort täckelset när han talar med den Evige och när han talar till folket.

Kommentarer

Första aliján, 30:11 – 31:17

30:12 “När du räknar antalet av Israels barn som skall mönstras, skall var och en vid mönstringen ge åt den Evige en lösepenning för sitt liv, för att ingen straffdom skall drabba dem vid mönstringen.” (SFB reviderad) – Enligt det löfte som gavs till Avraham skulle man inte kunna räkna Israels folk, jfr. 1 Mosebok 15:5; 32:12. Det finns en fara med att räkna Israels barn. När kung David en gång försökte göra det kom en plåga över folket, jfr. 2 Samuelsboken 24:1-10; 1 Krönikeboken 21:7. Israels barn måste göra två saker för att undvika plåga. Det första är att var och en måste ge ett mynt. På så sätt kan man räkna mynten i stället för folket. Det andra är att silvermynten tjänar som en lösepenning som försonar så att det ingen plåga skall komma över folket när det blir räknat.

30:14 “Var och en som tas upp bland de mönstrade, den som är tjugo år gammal eller mer, skall ge detta som en offergåva åt den Evige” (SFB reviderad) – Enbart männen som var över 20 år kunde bli räknade och gå med i armén. Kvinnorna räknades inte. Kvinnorna var inte pliktiga att betala denna tabernakel-skatt, och inte heller att gå i militärtjänst.

30:15 “Den rike skall inte ge mer och den fattige inte mindre än en halv sikel, när ni ger offergåvan åt den Evige som lösen för er själ.” (SFB reviderad) –  Varje själ krävde en lösepenning på en halv sikel. De rika betalade inte mer och de fattiga betalade inte mindre. Det lär oss att varje själ har samma värde inför den Evige, oavsett ekonomisk status.

30:16 “Du skall ta emot lösensumman från Israels barn och ge den till arbetet vid uppenbarelsetältet. Detta skall vara för Israels barn som en påminnelse inför den Eviges ansikte för att lösen skall betalas för er.” (SFB reviderad) – Denna skatt togs inte bara upp denna gång, utan även i framtiden. Halvsikeln användes till att betala för tjänstgöringen i tabernaklet. Första gången användes den till silverföremålen, jfr. 2 Mosebok 38:25-28. Jerusalems Talmud[1] berättar att denna årliga skatt användes till att köpa de gemensamma offerdjuren, jfr. 2 Kungaboken 12:4; 2 Krönikeboken 24:6; Nehemja 10:32; Matteus 17:24-27. Under det andra templets tid påminde man årligen om den i alla städer på den första dagen i månaden adar, den sista av årets månader. Då skulle var och en skaffa en halv sikel för Beit HaMikdash, templet. Kollekten gjordes mellan den 15 adar och rosh chodesh nissan (första dagen i månaden). Av det vet vi i vilken tidsepok man kom fram till vår Mästare och bad om den årliga tempelskatten, som det berättas om i Matteus 17:24-27.

30:18 “Du skall göra ett kar av koppar med en fotställning av koppar att användas till tvättning och du skall ställa det mellan uppenbarelsetältet och altaret och hälla vatten i det.” (SFB) – Enligt Rashi, ställdes karet en aning söderut, med utgångspunkt från centrala linjen från tabernaklets ingång. Altaret ställdes på den linjen.

30:19 “Aharon och hans söner skall tvätta sina händer och fötter med vatten från det.” (SFB reviderad) – Enligt Talmud[2] lade prästen sin högra hand på sin högra fot och sin vänstra hand på sin vänstra fot och avskilde dem.

30:23 “Tag kryddor av bästa slag: femhundra siklar flytande myrra, hälften av doftande kanel, tvåhundrafemtio siklar, tvåhundrafemtio siklar doftande kalmus” (SFB reviderad) – Enligt Rashi vägde kanelen sammanlagt 500 siklar, lika mycket som myrran, eftersom det här sägs att hälften av kanelen vägde 250 siklar.

30:24 “femhundra siklar kassia efter helgedomssikelns vikt och en hin olivolja.” (SFB) – En sikel vägde omkring 17 gram. 500 siklar blir 8,5 kg. En hin motsvarar 4,1 liter. Smörjelsens vikt blir sammanlagt omkring 34 kg. Olivoljan var smörjelsens viktigaste ingrediens.

30:25 “Av detta skall du göra en avskild smörjelseolja, en doftande blandning, en konstmässigt beredd salva. Det skall vara en avskild smörjelseolja.” (SFB reviderad) – Enligt Rambam,[3] blev smörjelsen gjord på följande sätt: Först hackades varje krydda för sig. Därefter blandades de och blöttes i vatten så att deras väldoft kom in i vattnet. Sedan hällde man i olivoljan och så kokades blandningen tills vattnet hade kokat bort. Bara oljan och kryddorna fanns då kvar. Enligt Rashi renade man därefter oljan och tog bort kryddrötterna.

30:31 “Du skall säga till Israels barn: Detta skall vara min avskilda smörjelseolja från släkte till släkte.” (SFB reviderad) – Denna smörjelse måste finnas för alla släkten. Men idag vet man inget om den. Enligt en Midrash,[4] blev den undangömd innan det första templet förstördes. Men den kommer att komma fram igen under Messias tid.

30:32 “Smörj inte någon annan människas kropp med den och gör inte heller någon annan smörjelseolja med denna sammansättning. Avskild är den, och avskild skall den vara för er. (SFB reviderad) – Att den är avskild innebär att den har reserverats för att enbart användas i tempeltjänsten.

30:34 “den Evige sade till Moshé: Tag väldoftande kryddor, stakte, sjönagel och galban, och dessutom rent rökelseharts, lika mycket av varje slag.” (SFB reviderad) – Galbanen luktar illa. Det lär oss att de som inte är så hedersamma inte får avskiljas från mängden om det skall skapas en välbehaglig lukt inför den Evige, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 12:14-27:

“Kroppen består ju inte av en enda lem utan av många. Om foten sade: "Eftersom jag inte är hand, hör jag inte till kroppen", så hör den ändå till kroppen. Och om örat sade: "Eftersom jag inte är öga, hör jag inte till kroppen", så hör det ändå till kroppen. Om hela kroppen vore öga, hur skulle den då kunna höra? Om hela kroppen vore öra, hur skulle den då kunna känna lukt? Men nu har Gud satt lemmarna i kroppen, var och en av dem som han har velat. Om alltsammans vore en enda lem, var vore då kroppen? Men nu är lemmarna många och kroppen en. Ögat kan inte säga till handen: "Jag behöver dig inte", inte heller huvudet till fötterna: "Jag behöver er inte." Nej, tvärtom är de av kroppens lemmar som vi anser svagast så mycket mer nödvändiga. Och de lemmar i kroppen som vi anser värda mindre heder, klär vi med så mycket större heder, och dem som vi blygs för, skyler vi med så mycket större anständighet, något som de andra inte behöver. Men Gud har fogat samman kroppen och gett den oansenligare lemmen större heder, för att det inte skall uppstå splittring i kroppen, utan lemmarna ha samma omsorg om varandra. Om en lem lider, så lider alla lemmarna med den. Och om en lem hedras, gläder sig alla lemmarna med den. Men nu är ni Messias kropp och var för sig lemmar.” (SFB reviderad)

Enligt Rashi, var det sammanlagt 11 olika kryddor i rökelsen. Man vet idag inte exakt betydelsen av de hebreiska orden och kan därför inte vara säker på vilka kryddor som användes. Om detta tvistar de lärde.

30:36 “En del av den skall du stöta till pulver och lägga framför vittnesbördet i uppenbarelsetältet, där jag skall möta dig. Extra avskild skall den vara för er.” (SFB reviderad) – Huvudanledningen till att bygga tabernaklet var att ha en plats där den Evige kunde möta sitt folk. Roten till det hebreiska ord som översatts som ”möta” (FB och 1917: ”uppenbara mig för”) är jaad[5], som betyder ”bestämma träff”. En träff har att göra med två saker, tid och plats. Det finns vissa tider som den Evige har stakat ut för att möta sin brud och det finns en bestämd plats där det kan bli ett möte. Tabernaklet skapades för att ha en bestämd plats för ett gudomligt möte, som det står skrivet i 2 Mosebok 25:22:

“Där skall jag möta dig. Och från nådastolen, från platsen mellan de båda keruberna som står på vittnesbördets ark, skall jag tala med dig om allt som jag genom dig skall befalla Israels barn.” (SFB)

I 2 Mosebok 29:42-43 står det skrivet:

“Från släkte till släkte skall detta vara ert dagliga brännoffer inför den Eviges ansikte vid ingången till uppenbarelsetältet. Där skall jag möta er och tala med dig. Där skall jag möta Israels barn och den platsen skall bli avskild genom min härlighet.” (SFB reviderad)

I 2 Mosebok 30:6 står det skrivet:

“Du skall ställa altaret framför förlåten som hänger framför vittnesbördets ark. Det skall stå framför nådastolen som är ovanpå vittnesbördet, där jag skall möta dig.” (SFB)

I 4 Mosebok 17:4 står det skrivet:

“Sedan skall du lägga in dem i uppenbarelsetältet framför vittnesbördet, där jag möter er.” (SFB)

I Skrifterna kallas tabernaklet 140 gånger för “mötestältet”, på hebreiska ohel moed. Det lär oss vikten av att ha en personlig relation till den Evige. Det finns en plats för ett himmelskt möte. Var finns den platsen? I den mest avskilda platsen ovanför nådastolen. Där är mötesplatsen i varje tempel, även i människan. I det innersta av hjärtat finns en plats där man kan möta den Evige.

Den text som vi här stannat vid säger att man skall lägga fram lite rökelse framför vittnesbördet där den Evige möter varje individ. Rökelsen symboliserar kunskap, jfr. 2 Korintierbrevet 2:14-15. När det talas om att mala lite rökelse och lägga lite rökelse inför vittnesbördet där det blir ett intimt möte, kan man jämföra det med att ta en liten del av Skrifterna och finfördela den och tänka på den och sedan lägga fram den i bön med förståndet i våra dagliga böner. På så sätt får vi ett möte med den Evige. Grunden för ett möte med den Evige är uppenbarelsen i Skrifterna. När du läser Torán och får ljus över någon text som rör vid ditt känsloliv, har du hittat rökelse. Det kan du sedan mala och bära fram inför den Evige för att möta honom. Ta vara på den delen av Skrifterna. Studera den. Leta reda på dess hebreiska betydelse. Lär dig den utantill och använd den när du kommer inför den Evige. Då kommer du att få möta honom, som det står skrivet: ”avskildheters avskildhet” enligt hebreiskan, (”höghelig” i FB och 1917). Det kan också förstås som ”det intimaste av intimiteter”, som det står skrivet i Höga visan 1:2-4:

“Må han kyssa mig med kyssar av sin mun! Ty din kärlek är mer ljuv än vin. Ljuv är doften av dina salvor, en utgjuten salva är ditt namn, därför har de unga kvinnorna dig kär. Tag mig med dig! Låt oss skynda oss! Konungen har fört mig in i sina kammare.” (SFB)

Den Evige längtar efter att få denna intimitet med dig. Använd rökelsen som du har, mal sönder den och kom inför honom med den så skall du få se...

31:2  “Se, jag har kallat Betsalel, son till Uri, son till Chur av Jehudás stam.” (SFB reviderad) – Betsalel,[6] från Jehudás stam symboliserar Messias. Hans namn nämns åtta gånger i Skrifterna. Det betyder ”i Guds skugga”. Enligt Rambam[7] var Betsalel enbart 13 år vid detta tillfälle.

31:3  “Jag har fyllt honom med Guds Ande, med vishet och förstånd, med kunskap och med skicklighet i allt slags hantverk” (SFB) – Här finner vi tre ord, vishet, på hebreiska chochmá[8], förstånd, på hebreiska tevuná[9] och kunskap, på hebreiska dáat[10]. Enligt Rashi betyder chochmá det som en människa hör och lär från andra. Tevuná är det som människan förstår själv utifrån det hon lärt sig, och dáat är ruach hakodesh, profetisk inspiration.

31:4  “så att han kan tänka ut konstfulla arbeten och utföra dem i guld, silver och koppar” (SFB) – Det lär oss att när Guds Ande fyller en människa, lyfts hon inte bara upp till molnen, utan hon lär sig att ta hand om materiella saker. Torán lär att allt materiellt är gott, jfr. 1 Mosebok 1:31. Det finns inget som är ont i sig självt om det används rätt, i enlighet med Toráns instruktion, jfr. Romarbrevet 14:14; 1 Timoteus 4:4-5; 6:17; Titus 1:15. Torán lär oss att lyfta upp det materiella till en andlig nivå så att det kan användas till att tjäna himmelska syften.

Materian kan tjäna som en kontaktpunkt mellan människan och Gud. På samma sätt kan materian förvandlas till en kontaktpunkt för demoner, genom avgudadyrkan och tillbedjan av trä och sten.

Den andliga utrustning som nu Betsalel hade, gjorde att han kunde arbeta med materiella saker. Den Evige kunde då använda de sakerna och uppfylla ett andligt syfte genom dem. Det finns ett himmelskt syfte med allt materiellt. Människan har skapats till att samarbeta med den Evige för att uppfylla den himmelska planen för materien. En religion som så separerar människan från naturen, färger, former, ljud, rytm, lukter, harmonier, toner och skaparförmåga, är ett hot mot Skaparens syften. Skapelseförmåga är en del av Skaparens karaktär och människan blev gjord till Hans avbild till att vara honom lik.

I tabernaklet möter den Evige människan genom hennes fem sinnen. Genom färgerna, ljuset och formerna möter han henne genom synen. Genom ljuden av djuren, eldarna, instrumenten och sångerna möter han henne genom hörseln. Genom lukterna av offren, smörjelseoljan, rökelsen, lamporna och bröden möter han henne genom luktsinnet. Genom ytorna på de olika materialen, djuren, veden, vattnet och värmen från elden möter han henne genom känseln. Genom det kokta köttet, bröden, saltet och förstlingsfrukterna möter han henne genom smaken. Hela människans varelse är involverad i mötet med den Evige. En andlig människa har förmågan att se Skaparens hand i all materia och se till att materien uppfyller sitt himmelska syfte.

31:5  “slipa stenar för infattning och snida i trä, ja, utföra alla slags arbeten.” (SFB) – Det hebreiska ord som översatts som “arbeten” är melachá[11], som betyder ”verk”, ”uppgift”, ”hantverk”, ”framställning”, ”fabrikat”. Det är samma ord som finns i vers 3 som där översattes med ”hantverk”. Det är samma ord som används om skapelsen i 1 Mosebok 2:2-3 där det står skrivet:

“På sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt skapelseverk. Han vilade på sjunde dagen från hela det verk (melachá) som han hade gjort. Gud välsignade den sjunde dagen och avskilde den, ty på den dagen vilade han från allt sitt verk (melachá) som han hade skapat och gjort.” (SFB)

Tillverkningen av tabernaklet ses alltså som något liknande skapelseverket. Det är ett mästerverk, gjort enligt en himmelsk plan, såväl som skapelsen.

31:6  “Och se, jag har gett honom Oholiav, Achisamaks son av Dans stam, till medhjälpare. Åt alla era konstnärligt begåvade män har jag givit vishet i hjärtat att utföra allt som jag har givit dig befallning om” (SFB) – Dans stam anses som den ringaste. När den Evige ber oss göra ett mänskligt sett omöjligt verk, ger han också förmågan att kunna uppfylla hans kallelse på ett övernaturligt sätt, genom hans Ande.

31:11 “smörjelseoljan och den väldoftande rökelsen till helgedomen. I allt skall de utföra sitt arbete så som jag har befallt dig.” (SFB) – De fick inte ändra någonting. De var tvungna att göra allt exakt enligt den plan som den Evige hade uppenbarat för chefen. En arbetare som satts under en annan får inte hitta på egna saker utan vara trogen den plan som han fått från den som står över honom. I det här fallet fick bara ledaren en gudomlig uppenbarelse. Medarbetarna måste därför vara mycket nära ledaren för att kunna ta emot instruktioner och få tag på samma uppenbarelse. Betsalel hade fått Guds Ande, likaväl som Moshé. Men det gav honom inte rätt att handla fritt. Hans uppdrag var att uppfylla den plan som Moshé hade uppenbarat för honom. Han var inte på berget. Han var inte i himlen. Han blev inte utvald för att ersätta Moshé utan för att uppfylla den himmelska plan som uppenbarats för Moshé. Ve de medarbetare till huvudledarna i församlingarna som tror att de kan mer än sin ledare och vet hur man skall göra saker och ting bättre och tror att de kan genomföra ett himmelskt projekt utan att underordna sig. Så fungerar det inte. Moshé hade planen. Utan Moshé hade dessa medarbetare inte kunnat uppfylla planen, hur smorda de än var. Av detta lär vi oss att inte begå samma synd som Avshalom, vilket ledde honom till en fruktansvärd död, jfr. 2 Samuel 15.

31:13 “Säg till Israels barn: Mina sabbater skall ni hålla, ty de är ett tecken mellan mig och er från släkte till släkte, för att ni skall veta att jag är den Evige som avskiljer er.” (SFB reviderad) – Mitt i instruktionerna om hur tabernaklet skulle byggas flikar den Evige in ett varnande budskap. Trots att arbetet på mishkan är ett himmelskt verk, kan man inte ta lätt på sabbatsbudet. Sabbaten måste respekteras och hållas mitt i ett sådant viktigt verk som byggandet av mötestältet. En jude kan alltså inte komma med ursäkter och säga att han tjänar Herren och samtidigt bryter mot sabbaten genom att köra bil och andra saker som är förbjudna på sabbaten. Den Evige är viktigare än hans verk! Det är bara tillåtet att bryta mot ett bud om det finns ett annat bud som väger tyngre som upphäver det. Men i detta fall var inte uppbyggnaden av mishkan viktigare än budet om att inte göra melachá på sabbaten. Den Evige inflikar alltså här sex versar som talar om vikten av sabbaten i förhållande till konstruktionen av tabernaklet.

I Mishná[12] finns de 39 arbeten uppräknade som har fastställts som förbjudna på sabbaten. De utgår från verket vid tabernaklet, som räknas som melachá. De är: så, plöja, skörda, binda kärvar, tröska, skilja agnar, rensa, mala, sålla, knåda, tillaga, klippa får, tvätta ull, luckra den, färga den, spinna, varpa, göra två snoddar, väva två trådar, dela på två trådar, knyta knutar, knyta upp dem, sy två stygn, slita isär något för att sy två stygn, jaga hjort, slakta den, flå den, salta den, garva skinnet, mjukgöra det, skära det, skriva två bokstäver, sudda ut för att skriva två bokstäver, bygga upp, riva ner, släcka eld, tända eld, hamra, transportera ett föremål.

I denna vers står det skrivet att sabbaterna är den Eviges, “mina sabbater”. Det är sabbaten som är Herrens dag, jfr. 2 Mosebok 20:10; 3 Mosebok 23:1-3; Jesaja 56:4; 58:13-14. När uttrycket ”mina” eller ”min” förekommer i samband med något, innebär det att den saken tillhör den Evige på ett speciellt sätt. När det talas om ”min båge” i 1 Mosebok 9:13 är det därför att det finns en hel båge, rund, i himlen, jfr. Hesekiel 1:28; Uppenbarelseboken 4:3. Han gav en del av sin egen båge till människorna. När han talar om ”mina sabbater” är det för att han har sabbat i himlen och delar med sig till människan av sin eviga vila en gång i veckan. När han talar om ”mitt förbund”, jfr. 1 Mosebok 6:18; 17:4, är det för att hans förbund står fast i himlen och han delar med sig av det med människorna. När han talar ”mitt offer” är det för att det offret finns i himlen och det har delats med människorna. Uttrycket ”mitt offer” förekommer enbart två gånger i Chumash (de fem moseböckerna), jfr. 2 Mosebok 23:18; 34:25. På båda ställena betyder det pésach-offret. Det lär oss att det finns ett pésach-lamm i himlen som blev delat med människorna, jfr. Uppenbarelseboken 13:8. Sabbaten tillhör alltså den Evige.

Sabbaten blev given till Israels barn på ett speciellt sätt, som ett tecken på att ha blivit utvalda och avskilda. Det är ett av förbundstecknen som finns mellan den Evige och Israel. Man kan jämföra det med en vigselring. Om en kvinna tar av sig sin ring, kastar den på golvet, spottar och stampar på den, vad betyder det? Att hon inte längre vill tillhöra sin man. Om en israelit gör melachá på sabbaten, vad ger han då för budskap?

Den Evige avskiljer Israel genom sabbaten. Det betyder att sabbaten har som syfte att lyfta upp oss till en högre andlig nivå. Det är en dag då man låter bli att göra intrång i skapelsen och erkänner Skaparen som Herre. Det är en dag då man ger sig hän till gemenskapen med den Evige tillsammans med familjen och församlingen som man tillhör. Det är en dag då man blir avskild och upplyft.

31:14 “Ni skall hålla sabbaten, ty den är avskild för er. Den som vanhelgar den skall straffas med döden, ty var och en som på den dagen gör något arbete (melachá) skall utrotas ur sitt folk. (SFB reviderad) – Att vanhelga sabbaten innebär att offentligt behandla den som vilken veckodag som helst. Den israelit som begår detta brott förtjänar att få dödsstraff av en domstol, beit din, med 23 domare. Det gäller dock enbart om han innan han begått brottet blivit varnad av minst två vittnen.

31:15 “Sex dagar skall man arbeta, men den sjunde dagen är en sabbat för vila, avskild åt den Evige. Var och en som utför något arbete på sabbatsdagen skall straffas med döden. (SFB reviderad) – Det hebreiska uttrycket som översatts som ”sabbat för vila” är shabbat shabbaton. Här finns dessa två ord tillsammans. I de andra högtiderna förekommer bara ett av dem, antingen shabbat eller shabbaton, jfr. 3 Mosebok 23. Ett undantag är försoningsdagen, jom kippur, som också kallas för shabbat shabbaton, jfr. 3 Mosebok 23:32. Veckosabbaten och jom kippur är alltså förenade med varandra.

Här står det att sabbaten är avskild för den Evige. Det betyder att sabbaten blev skapad för att människan skulle kunna ta tid med den Evige på ett speciellt sätt. Om någon tänker att han uppfyller budet genom att vila och inte göra någonting under sabbatsdagen, tar han miste. Sabbaten blev gjord för att ägna sig åt den Evige, som det står skrivet i Jesaja 58:13-14:

“Om du hindrar din fot på sabbaten att göra vad du har lust till på min avskilda dag, om du kallar sabbaten din lust och förhärligar den till den Eviges ära, om du förhärligar den genom att inte gå egna vägar och inte göra vad du har lust till eller tala tomma ord, då skall du fröjda dig i den Evige, och jag skall föra dig fram över landets höjder och låta dig njuta av din fader Jaakovs arvedel. Så har den Eviges mun talat.” (SFB reviderad)

Om du nu arbetar sex dagar i veckan och sedan ägnar dig åt lekar och tevetittande under hela sabbaten, har du inte uppfyllt budet. Sabbaten är till för att ägna sig åt den Evige på ett speciellt sätt. Det är en dag då man går till synagogan och följer vår Mästares exempel, som det står skrivet i Lukas 4:16:

“Så kom han till Natseret, där han hade vuxit upp. På sabbaten gick han till synagogan som han brukade. Han reste sig för att läsa ur Skriften.” (SFB reviderad)

På sabbaten skall man göra en mikrá kodesh, en avskild sammankomst, som det står skrivet i 3 Mosebok 23:3:

“Under sex dagar skall arbete utföras, men den sjunde dagen är vilosabbat, en dag för avskild sammankomst. Inget arbete skall ni då utföra. Det är den Eviges sabbat, var ni än bor.” (SFB reviderad)

Om vi alltså inte har möte på sabbaten uppfyller vi inte detta bud. Man kan ha möte under vilken veckodag som helst. Men på sabbaten är judarna pliktiga att ha en avskild sammankomst. Sabbaten är också given till alla dem som fötts av Anden och är ett barn till Gud och en del av hans himmelska familj. Alla de som har fötts på nytt är kallade att samlas på sabbaten.

Någon säger då: “Jag har ingen församling som jag kan samlas med under sabbaten.” OK, i första hand bör du se till att det blir en avskild samling i din egen familj varje sabbat. Om du nu inte kan göra en mikrá kodesh i församlingen, har du uppfylld en del av budet i familjen. Du behöver likväl en församling som du kan möta varje sabbat. Om det inte finns någon där du bor har du två möjligheter: flytta till en plats där det finns en församling eller bygga upp en församling med dem som den Evige förenar dig med. Församlingslivet är mycket viktigt för den Eviges folk, som det står skrivet i Hebreerbrevet 10:25:

“Låt oss inte överge våra egna sammankomster, som en del har för vana, utan uppmuntra varandra, detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig.” (SFB)

31:16 “Israels barn skall hålla sabbaten och göra den släkte efter släkte som ett evigt förbund.” (SFB reviderad) – Här står det att Israels barn skall hålla sabbaten. Att hålla innebär att man har en attityd av vaksamhet så att den blir bevarad och inte profanerad genom melachá. Det står också att Israels barn måste göra den till ett ständigt förbund i alla generationer. Detta bud kommer att fortsätta ända tills himmel och jord förgås, enligt Matteus 5:17-19.

Guds rättfärdiga barn bland folken har inte fått sabbaten som ett förbundstecken och har därför inte samma ansvar att hålla den. Däremot kan och bör de hålla mycket av sabbaten för att få del av dess välsignelser och så avskilja sig för den Evige, jfr. Jesaja 56:2-7.

31:17 “Den är ett evigt tecken mellan mig och Israels barn, ty på sex dagar gjorde den Evige himmel och jord, men på sjunde dagen upphörde han med sitt arbete och vilade.” (SFB reviderad) – Tecknet på förbundet mellan HaShem och Israel har att göra med skapelseverket. Som han gjorde, så gör också de. Ordet ”upphörde” är det första. Det är översättningen av ordet “sabbat”.[13] Sedan kommer ordet ”vilade”, på hebreiska nafash[14], som kan förstås som ”andas ut”. Det är nummer två på prioriteringslistan. Sabbaten blev alltså också skapad för att man skall vila upp sig och ta igen sig för att få nya krafter inför nästa arbetsvecka.

Det finns två typer av helgedomar i världen, en i rummet och en i tiden. Berättelsen om konstruktionen av helgedomen i rummet, tabernaklet, är sammanvävd med berättelsen om helgedomen i tiden, sabbaten.

Andra aliján, 31:18 – 33:11

32:2  Då sade Aharon till dem: "Tag guldringarna som era hustrur, era söner och era döttrar har i öronen och ge dem åt mig." (SFB reviderad) – Männen hade också örhängen. Enligt en Midrash[15], hade de lärt sig det av egyptierna som i sin tur tagit efter araberna.

32:4  Han tog emot guldet och gjorde av det en gjuten kalv, som han formade med en mejsel. Och de sade: "Detta är dina gudar, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land."” (SFB reviderad) – Folket var vant vid Egyptens avgudadyrkan. Därför talade de inte enbart om en gud utan om flera, (jfr. 31:1 där verbet också står i plural). Det var en stor skymf att tillverka en guldkalv. Bruden begick äktenskapsbrott under sin trolovningstid. Men den största skymfen var att behandla guldkalven som om det vore den Evige, och säga att det var den som hade fört dem upp ur Egypten. De bytte ut den Eviges härlighet mot något skapat, vilket är roten till all avgudadyrkan, som det står skrivet i Romarbrevet 1:23-25:

“De bytte ut den odödlige Guds härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. Därför utlämnade Gud dem så att de följde sina egna begär och bedrev allt slags otukt och förnedrade sina kroppar. De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evigheter, amen.” (SFB)

32:5  “När Aharon såg detta byggde han ett altare framför den och utropade: "I morgon är det en högtid åt den Evige."” (SFB reviderad) – Den största förolämpningen var att kalla denna avgud för HaShem. Religiös synkretism är mycket förolämpande för den Evige. Att ta hedniska riter och hedniska högtider och ändra deras namn och kalla dem som om de vore högtider åt den Evige är avskyvärt för honom. Det är det som man gjort med söndagsfirandet, julen, påsken, alla hjärtans dag, lucia och andra hedniska högtider. I stället för att följa den ordning som den Evige har satt upp i Torán, har man tagit världens högtider och kallade dem för heliga. Solgudens dag blev hedrad som Herrens dag. Högtiden för solgudens födelse blev ändrad till att fira Messias födelse. Den babyloniska högtiden Ishtar blev kallad för heliga veckan, (”Easter” på engelska). Den romerska fruktbarhetshögtiden Lueperkalia blev ändrad till Helige Valentin, på svenska ”alla hjärtans dag”, o.s.v.

32:6  Nästa dag steg de upp tidigt och offrade brännoffer och bar fram gemenskapsoffer. Folket slog sig ner för äta och dricka, och sedan steg de upp för att förlusta sig. (SFB) – Denna text citerades av shaliach Shaul i 1 Korintierbrevet 10:7 där det står skrivet:

Bli inte heller avgudadyrkare som en del av dem. Det står ju skrivet: Folket satte sig ner för att äta och dricka och steg upp för att leka.

Avgudadyrkan är intimt sammanknuten med otrohet och sexuell omoral. Andlig otrohet producerar otrohet i relationerna och i det sexuella samlivet. Det ena orsakar det andra. Avgudadyrkan är andligt äktenskapsbrott.

32:7  “Då sade den Evige till Moshé: "Gå dit ner, ty ditt folk som du har fört upp ur Egyptens land har blivit korrupt.” (SFB reviderad) – Här säger inte den Evige att det är hans folk. Genom detta andliga äktenskapsbrott förlorade folket ställningen som hans folk. De gick ut ur förbundet. Äktenskapsbrott bryter äktenskapsförbundet, som det står skrivet i Hosea 1:9:

“Då sade han: "Ge honom namnet Lo-Ammi, ty ni är inte mitt folk och jag är inte er." (SFB reviderad)

I Hosea 2:2 står det skrivet:

Gå till rätta med er mor, gå till rätta. Ty hon är inte min hustru, och jag är inte hennes man. Må hon skaffa bort sin otukt från sig och sina äktenskapsbrott mellan sina bröst. (SFB)

Äktenskapsbrott bryter äktenskapsförbundet. Efter ett äktenskapsbrott är de inte längre makar, som det står skrivet i Jeremia 31:32:

“inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder den dag då jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egyptens land - det förbund med mig som de bröt fastän jag var deras rätte make - säger den Evige. (SFB reviderad)

32:10 “Låt mig nu vara, så att min vrede kan brinna mot dem och förtära dem. Dig skall jag göra till ett stort folk. (SFB) – Den Evige bad Moshé att låta honom vara. Det betyder att han bad honom låta bli att be för folket, jfr. Jeremia 7:16.

Moshé fick möjlighet att bli upphöjd till en fader till en ny nation, men han vägrade. I stället för att upphöja sig själv ödmjukade han sig och var villig att ge sitt liv för att rädda folket. Jeshua är profeten som liknar Moshé, jfr. 5 Mosebok 18:15, 18. Han lämnade inte heller Israels folk för att bli upphovet till ett nytt Israel.

32:11 “Men Moshé bönföll inför den Evige, sin Gud, och sade: "Evige, varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du har fört ut ur Egyptens land med stor kraft och stark hand? (SFB reviderad) – Moshé lägger fram tre argument till förmån för folket. HaShem hade ju sagt i vers 7 att folket var Moshés och att det var han som hade fört det upp ur Egypten. Moshé kastar tillbaka bollen och säger att folket är den Eviges och att det är den Evige som fört dem upp ur Egypten med stora under.

32:12 “Varför skulle egyptierna få säga: Till deras olycka har han fört ut dem för att döda dem bland bergen och utrota dem från jordens yta? Vänd dig från din glödande vrede och ångra det onda du har i sinnet mot ditt folk.” (SFB) – Här argumenterar Moshé för den Eviges Namns heder. Hedningarna kommer att tänka illa om den Evige om han dödar folket i öknen. Vittnesbördet inför nationerna är mycket viktigt. Därför bör han inte göra något som orsakar att de tänker illa om Israels Evige, som det står skrivet i Hesekiel 20:5-22:

“och säg till dem: Så säger Herren, den Evige: Den dag jag utvalde Israel lyfte jag min hand till ed inför Jakobs avkomlingar och gjorde mig känd för dem i Egyptens land. Jag lyfte min hand inför dem och sade: Jag är den Evige, er Gud. På den dagen lovade jag dem med upplyft hand att föra dem ut ur Egyptens land, till det land som jag hade utsett åt dem, ett land som flödar av mjölk och honung, det härligaste av alla länder. Jag sade till dem: Var och en av er skall kasta bort de styggelser som era ögon fäst sig vid, och ingen får orena sig med Egyptens avgudar. Jag, den Evige, är er Gud. Men de var upproriska mot mig och ville inte lyssna på mig. De kastade inte bort de styggelser de hade fäst sina ögon vid, och de övergav inte Egyptens avgudar. Då tänkte jag utgjuta min vrede över dem och tömma min förbittring över dem, mitt i Egypten. Men det jag gjorde skedde för mitt namns skull, för att det inte skulle bli vanärat inför de folk som de levde bland. I deras åsyn hade jag gjort mig känd för dem då jag förde dem ut ur Egypten. Jag förde dem ut ur Egypten och lät dem komma in i öknen. Jag gav dem mina stadgar och kungjorde för dem mina föreskrifter. Den människa som följer dem skall också leva genom dem. Jag gav dem också mina sabbater som ett tecken mellan mig och dem, för att de skulle inse att jag är den Evige som avskiljer dem. Men Israels hus var upproriskt mot mig i öknen. De följde inte mina stadgar utan föraktade mina föreskrifter, trots att den människa som handlar efter dem skall leva genom dem. De vanhelgade svårt mina sabbater. Då tänkte jag utgjuta min förbittring över dem i öknen för att förgöra dem. Men det jag gjorde skedde för mitt namns skull, för att det inte skulle bli vanärat inför de folk som sett mig föra ut dem. Jag lyfte också min hand inför dem i öknen och svor att jag inte skulle låta dem komma in i det land som jag hade givit dem, ett land som flödar av mjölk och honung, det härligaste av alla länder. Jag gjorde detta därför att de föraktade mina föreskrifter och inte följde mina stadgar utan vanhelgade mina sabbater, ty i sina hjärtan följde de sina avgudar. Men jag visade dem medlidande så att jag inte fördärvade dem eller gjorde slut på dem i öknen. Jag sade till deras barn i öknen: Ni skall inte vandra efter era fäders stadgar och inte rätta er efter deras föreskrifter och inte heller orena er med deras avgudar. Jag, den Evige, är er Gud. Vandra efter mina stadgar och håll mina föreskrifter och följ dem. Håll mina sabbater avskilda. Låt dem vara ett tecken mellan mig och er, för att ni skall inse att jag är den Evige, er Gud. Men deras barn var upproriska mot mig. De vandrade inte efter mina stadgar och höll inte mina föreskrifter, så att de följde dem, trots att den människa som handlar efter dem skall leva genom dem. De vanhelgade också mina sabbater. Då tänkte jag utgjuta min förbittring över dem och tömma min vrede över dem i öknen. Men jag drog min hand tillbaka och det jag gjorde skedde för mitt namns skull, för att det inte skulle bli vanärat inför de folk som sett hur jag hade fört dem ut.” (SFB reviderad)

I Hesekiel 36:21-24 står det skrivet:

“Då ville jag skona mitt avskilda namn, som Israels folk vanärade bland de folk de kom till. Säg därför till Israels hus: Så säger Herren, den Evige: Inte för er skull gör jag detta, ni av Israels hus, utan för mitt avskilda namns skull, det som ni har vanärat bland de folk ni har kommit till. Jag vill avskilja mitt stora namn, som har blivit vanärat bland folken, därför att ni har vanärat det bland dem, och de skall inse att jag är den Evige, säger Herren, den Evige, när jag bevisar mig avskild bland er inför deras ögon. Ty jag skall hämta er från folken och samla er från alla länder och föra er till ert land. (SFB reviderad)

32:13 “Kom ihåg Avraham, Jitschak och Israel, dina tjänare, som du med ed vid dig själv har lovat: Jag skall göra era efterkommande lika talrika som stjärnorna på himlen, och hela det land som jag har talat om skall jag ge åt era efterkommande. De skall få det till arvedel för evigt."” (SFB reviderad) – Det tredje argumentet som Moshé för fram i sin förbön är förfädernas meriter och den ed som den Evige svor dem när han lovade att föröka deras säd och sedan ge dem löfteslandet. Om han nu har uppfyllt första delen av löftet, hur kan han då förgöra dem nu och inte uppfylla den andra delen och leda dem in i landet?

32:14 “Då avstod den Evige från det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.” (SFB reviderad) – Kan den Evige ändra sina planer? Han kan inte ändra sina huvudplaner. Men han kan ändra på sitt sätt att uppfylla dem. Kan den Evige ha mindre barmhärtighet än Moshé? Nej, den barmhärtighet som fanns i Moshés hjärta kom ifrån den Evige. Moshé gick inte emot den Eviges vilja. Kampen som fanns mellan Moshé och den Evige var en kamp mellan den Eviges rättfärdighet, som uppenbarades i dödsdomen över äktenskapsbryterskan, jfr. 5 Mosebok 22:23-24, och den Eviges barmhärtighet, som uppenbarades i Moshés förbön och det slutgiltiga domslutet om att förlåta folket. När nu den Evige kunde förlåta sin otrogna brud kan en make förlåta sin maka trots att hon begått äktenskapsbrott. Han är inte tvungen att skilja sig från henne, som det står skrivet i Hosea 3:1:

“den Evige sade till mig: "Gå och älska din hustru igen, fastän hon älskas av en annan och har begått äktenskapsbrott. Älska henne som jag, den Evige, älskar Israels barn, fastän de vänder sig till andra gudar och älskar druvkakor."” (SFB reviderad)

32:15 “Moshé vände om och gick ner från berget med vittnesbördets två tavlor i händerna. Det var skrivet på tavlornas båda sidor, både på framsidan och på baksidan. (SFB reviderad) – Rashí säger att Moshé gick upp på berget den 7 dagen i månaden sivan, den tredje månaden. Han var på berget under 40 dagar. Det betyder att han kom ner den 17 dagen i den fjärde månaden.

32:17 “Jehoshua hörde oväsendet när folket skrek, och han sade till Moshé: "Det hörs krigsrop i lägret." (SFB reviderad) – Jehoshua hade satt upp sitt tält precis nedanför berget. Han var inte där folket var. Han var en trogen medhjälpare, alltid redo att betjäna sin ledare och fylla hans behov. På grund av den troheten kunde han sedan ta över ledarskapet. Den som på ett praktiskt sätt betjänar de ledare som den Evige rest upp kommer att bli rikligen belönade, jfr. 2 Kungaboken 3:11; Markus 9:41.

32:19 “När sedan Moshé kom närmare lägret och fick se kalven och dansen, blev han så upprörd att han kastade ifrån sig tavlorna och slog sönder dem nedanför berget.” (SFB reviderad) – Tavlorna blev krossade den 17 dagen i den fjärde månaden. På den dagen hände många tragiska saker i judarnas historia. På den dagen skändade den onde kungen Antiokus Epifanes templet genom att där sätt upp en avgud. När Jerusalem var belägrat av romarna blev det dagliga offret, korban tamid, avbrutet på den dagen. En bräcka i Jerusalems mur öppnades samma dag, tre veckor innan templet förstördes, år 70 k.t. Den dagen är en fastedag för det judiska folket. De tre veckor som går från den 17 dagen i den fjärde månaden till den 9 dagen i den femte månaden, av, har etablerats som en sorgetid. Båda templen blev förstörda den 9 av, på hebreiska tishá be-av.

32:25 “Moshé såg att folket var lössläppt eftersom Aharon hade släppt greppet om dem, till skadeglädje för deras fiender. (SFB reviderad) – Avgudadyrkan bryter sönder människans psykologiska skyddsspärrar och orsakar att hon inte klarar av att kontrollera sina djuriska drifter. Därför leder avgudadyrkan till otukt.

32:26 “Moshé ställde sig i porten till lägret och ropade: "Var och en som tillhör den Evige skall komma hit till mig." Då samlades alla leviterna kring honom. (SFB reviderad) – Levi stam tog beslut om att inte deltaga i avgudakulten och när hela folket fick inbjudan att visa att de var för den Evige, visade leviterna trohet. Därför blev de utvalda att bli präster i stället för de förstfödda.

32:29 “Och Moshé sade: "Eftersom ni nu har stått emot era egna söner och bröder, må ni i dag inviga er till den Eviges tjänst. Så skall han i dag ge er sin välsignelse." (SFB reviderad) – Denna invigning innebar att de fick prästtjänsten. Levi hade använt sitt svärd till att döda alla män i Shechem, jfr. 1 Mosebok 34 . Hans vrede blev förbannad av Jaakov, jfr. 1 Mosebok 49:5-7. Nu blev hans iver styrd så att det fick tjäna ett himmelskt syfte. Det gjordes i fullständig lydnad för den Evige. Därför fick han en välsignelse.

32:30 “Nästa dag sade Moshé till folket: "Ni har begått en stor synd. Jag skall nu stiga upp till den Evige. Kanske jag kan bringa försoning för er synd." (SFB reviderad) – Moshé gick upp igen för att ställa sig mellan den Evige och folket som ett medel för försoning.

32:32 “Men om du förlåter dem deras synd... Om inte, så utplåna mig ur boken som du skriver i. (SFB) – Moshé offrade sig själv i kärlek till folket på samma sätt som Messias Jeshua. Enligt Gemará,[16] är det livets bok det talas om här. Enligt Rashi menas det Torán.

32:34 “Gå nu och för folket dit jag har sagt dig. Se, min ängel skall gå framför dig. Men när räkenskapens dag kommer skall jag ta med deras synd i beräkningen." (SFB reviderad) – Nu vill den Evige inte längre bo bland folket med sin shechiná sin närvaro. Han vill sända en ängel i stället. Det ord som översatts som ”straffa” är pakad[17], som också betyder ”ta med i beräkningen”. Genom Moshés förbön fick inte folket hela straffet vid detta tillfälle. Det skulle komma längre fram. Därför säger Talmud[18] att varje gång som Israel blivit dömd för sina synder, har de också fått ett litet straff för det som hände med guldkalven.

33:1  den Evige sade till Moshé: "Bryt upp och drag härifrån, du själv och folket som du har fört upp ur Egypten, till det land som jag med ed lovade åt Avraham, Jitschak och Jaakov, då jag sade: Åt din avkomma skall jag ge det. (SFB reviderad) – När man åker till Israel går man alltid upp. Israels land är det högsta av alla länder. Den Evige säger ännu inte att Israel är hans folk. Han säger inte heller att han skall gå med dem.

33:2  Jag skall sända en ängel framför dig och driva bort kenaanéerna, emoréerna, chititerna, perizéerna, chivéerna och jevusiterna. (SFB reviderad) – Här nämns enbart sex nationer. Enligt en Midrash[19] och Rashí, hade girgashéerna redan lämnat landet självmant framför israeliterna. Jerusalems Talmud[20] säger att innan de började inta landet sände Jehoshua ett budskap till Kenáans folk där han gav dem två val: att lämna landet i fred eller stanna kvar. Om de blev kvar skulle de bli förintade. Girgashéerna valde att lämna landet och flytta till Afrika.

33:3  “och föra dig till ett land som flödar av mjölk och honung. Jag skall inte själv gå upp med dig. Eftersom du är ett hårdnackat folk kunde jag då förgöra dig under vägen. (SFB) – Det skulle innebära att projektet med tabernaklet blev inställt. Att vara hårdnackad kan vara både positivt och negativt. När det gäller att böja sig och acceptera den Eviges vilja är det något dåligt. Men om det är till för att stå emot hednafolkens press är det bra. Det judiska folket har kunnat säga nej till avgudadyrkan och assimileringen bland nationerna genom den hårda nacke som de har. I det fallet har det tjänat till något gott.

Tredje aliján, 33:12-16

33:12 “Moshé sade till den Evige: "Se, du säger till mig: För detta folk dit upp! Men du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig fastän du har sagt: Jag känner dig vid namn och du har också funnit nåd för mina ögon. (SFB reviderad) – Grunden till Moshés bön är det ord som den Evige har sagt. Om en bön skall ha framgång måste den grunda sig på Skrifterna.

33:13 “om jag alltså nu har funnit nåd för dina ögon, så låt mig få veta dina vägar och lära känna dig, så att jag må finna nåd för dina ögon. Och tänk på att detta folk är ditt folk. (SFB) – Denna längtan av att lära känna den Evige är den högsta längtan en människa kan ha. Moshé bad om tre saker till sig själv:

·         Lära känna den Eviges vägar. Det är hans sätt att handla och bete sig.

·         Lära känna den Evige. Det är djupare. När man känner en annan människa känner man inte bara till vad den människan säger och gör utan också motiven bakom varför den säger och gör det.

·         Se den Eviges härlighet, v. 18. Det är tyngden av den Eviges uppenbarade närvaro.

Moshé bad också att folket skulle bli erkänt som den Eviges folk.

33:14 “den Evige sade: "Jag skall själv gå med dig och låta dig få ro." (SFB reviderad) – Här lovar den Evige att hans närvaro, ordagrant “ansikte”, skall gå med Moshé. Från och med nu kommer den Eviges förhållande till folket att gå genom Moshé. Eftersom Moshé fann nåd, får folket också nåd.

33:16 “Ty hur skulle man kunna veta att jag och ditt folk har funnit nåd för dina ögon, om inte därigenom att du går med oss, så att vi, jag och ditt folk, utmärks framför alla andra folk på jorden?” (SFB) – Vi ser att nåden som ges till Moshé går över till folket. Det hebreiska ordet för ”nåd” är chen[21], som betyder ”nåd”, ”skönhet”, ”favör”, ”uppskattning”. Roten för chen är chanan[22] som betyder “att böja sig och visa godhet mot en som är lägre”, ”ha medlidande”, ”ge favör”. Ordet chen förekommer sex gånger i detta textsammanhang. Första gången det används Skrifterna är i 1 Mosebok 6:8 där det står skrivet:

“Men Noach hade funnit nåd (chen) inför den Eviges ögon.” (SFB reviderad)

En Midrash[23] säger: “Noach blev inte räddad för att han förtjänade det, utan för att han fann nåd.” Moshé fann nåd inför den Eviges ögon. Israels folk fick förlåtelse för synden med guldkalven genom nåd. Förbundet blev förnyat genom nåd. Enligt denna parashá innebär att finna nåd inför den Eviges ögon fem saker:

·         Lära känna den Eviges vägar, v. 13.

·         Lära känna den Evige, v. 13.

·         Gå med den Evige, v. 16.

·         Vara utmärkande framför alla andra folk på jorden, v, v. 16-17, jfr. 34:9.

·         Få förlåtelse från den Evige, 34:9.

Fjärde aliján, 33:17-23

33:18 “Moshé sade: "Låt mig få se din härlighet."” (SFB reviderad) – Det hebreiska ordet för “härlighet” är kavod[24], som betyder ”tyngd”, ”börda”, ”vikt”, ”adlighet”, ”majestät”, ”härlighet”

33:19 “Han svarade: "Jag skall låta all min godhet gå förbi framför dig och jag skall ropa ut namnet 'den Evige' inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig emot, och jag skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över.” (SFB reviderad) – Moshé bad om att få se den Eviges härlighet och Han svarar med att tala om all sin godhet. Den Eviges härlighet är alltså all hans godhet, jfr. v. 22. Att se hans härlighet är att se hans godhets väsen. Enligt vers 20 verkar det som om att hela denna godhet kan ses i hans ansikte. Moshé kunde inte se den Eviges ansikte, vilket motsvarar all hans godhet och hela hans härlighet. Han kunde bara se ryggen av all den godheten. Den Eviges ansikte strålar ut ljus, barmhärtighet och frid, som det står skrivet i 4 Mosebok 6:24-26:

“Den Evige skall välsigna och bevara dig. Den evige skall låta sitt ansikte lysa över dig och vara dig nådig. Den Evige skall vända sitt ansikte till dig och ge dig frid.” (SFB reviderad)

33:20 “Men mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva. (SFB) – Guds änglar ser ständigt hans ansikte, som det står skrivet i Matteus 18:10:

“Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Faders ansikte.” (SFB)

Efter uppståndelsen kommer vi att bli kapabla att se den Eviges ansikte, som det står skrivet i Matteus 5:8:

“Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud.” (SFB)

I Uppenbarelseboken 22:4 står det skrivet:

De skall se hans ansikte, och hans namn skall stå skrivet på deras pannor.” (SFB)

Den Oändlige har ingen kropp och därför har han inget ansikte. Torán talar människornas språk och därför har uttrycket ”ansikte” att göra med den högsta uppenbarelse som finns av den Evige i denna värld.

33:21 “Därefter sade den Evige: "Se, här är en plats nära intill mig. Ställ dig där på klippan. (SFB reviderad) – Nära den Evige finns en plats för Moshé. Det finns också en plats nära den Evige för alla människor. Ingen annan kan ta den plats som den Evige har berett för dig, bara du. Om du inte tar den platsen kommer den att stå tom. Den Evige väntar på att du varje morgon skall ta den platsen och ställa dig inför honom tillsammans med tusentals av hans andra tjänare.

Klippan symboliserar Messias. För att kunna stå inför den Evige måste man stå på Messias. Han är grunden till att vi skall kunna vara nära Fadern.

33:22 “När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i klippan och jag skall låta min hand vara över dig till dess jag har gått förbi. (SFB) – Enligt Rashi fick Moshé se den Evige insvept i en tallit be de 13 attributen av barmhärtighet för att Israel skulle lära sig att bedja på det sättet.

33:23 “Sedan skall jag ta bort min hand, och då skall du få se mig på ryggen. Men mitt ansikte kan ingen se. (SFB) – Maimonides sammanfattade den judiska tron i 13 principer. Princip nummer tre säger: ”Jag tror med fullkomlig tro att Han inte är kroppslig och inte har något kroppsligt utseende.” När Skrifterna talar om att den Evige uppenbarar sig som om han vore en människa, förstår man det inom traditionell judendom som ett sätt att tala i liknelser om hans olika karaktärsdrag. Moshé bad om att få se hans härlighet och den Evige svarar med att tala om sitt ansikte. Härligheten, som är en abstrakt sak, jämförs alltså med ansiktet, som är en konkret sak. Maimonides lär att när det talas om den Eviges rygg skall man inte förstå det som något konkret, som en fysisk form, utan som ett sätt att tala om hans egenskaper.

Femte aliján, 34:1-9

34:2  “Var redo tidigt i morgon. Du skall då på morgonen stiga upp på Sinai berg och ställa dig på bergets topp för att möta mig där. (SFB) – Det är detta som den Evige väntar av var och en av oss, att vi skall göra oss redo på morgonen och gå upp på berget och bedja och inta den plats som är beredd åt oss på klippan nära Fadern.

34:5  Då steg den Evige ner i molnskyn och ställde sig där nära intill honom och han ropade ut den Eviges namn. (SFB reviderad) – När du kommer inför den Evige på morgonen kommer han nära dig och är hos dig för att lyssna på dina lovsånger och dina böner. Den hebreiska texten är svårförståelig. Det framgår inte klart vem det är som ropar ut den Eviges Namn, Moshé eller HaShem själv. Det finns rabbiner som tror det ena och det finns andra som tror det andra.

34:6-7            Och den Evige gick förbi honom där han stod och ropade: "”HaShem, HaShem, Gud, barmhärtig och nådig; sen till vrede och stor i godhet och sannfärdig; som behåller sin godhet mot tusentals generationer; förlåter överträdelser, upprorssynd och misslyckande, och som frikänner, men frikänner inte (helt); som tar föräldrarnas överträdelser med i beräkningen hos barnen och barnbarnen till tredje och fjärde generation. (SFB reviderad) – Detta är det som kallas för den Eviges tretton barmhärtighetsattribut. De är följande:

  1. HaShem – den Evige som är barmhärtig innan människan syndar.

  2. HaShem – den Evige som är barmhärtig efter att människan syndat och gjort teshuvá omvänt sig.

  3. El – den starke.

  4. Rachum – som har medlidande.

  5. Ve-chanun – och är nådig.

  6. Erech apaim – sen till vrede, tolerant. Han väntar på att den onde skall vända om. Därför straffar han honom inte omedelbart.

  7. Ve-rav chesed – och stor i godhet. Han ger människan mer än hon är värd.

  8. Ve-emet – och sanning, trohet och pålitlig. Han är trogen i sitt sätt att vara mot alla.

  9. Notser chesed la-alafim – han håller upp sin godhet för två tusen generationer som är ättlingar till en tsaddik, en rättfärdig.

  10. Nosé avón – uthärdar uppror.

  11. Va-fesha – och överträdelser som gjorts med vilje.

  12. Ve-chataá – och misstag, synder som begåtts utan vilje.

  13. Ve-naké lo jenaké – han som frikänner men frikänner inte (helt). Han straffar syndaren lite åt gången. Han frikänner den som omvänder sig men inte den som inte omvänder sig.

När han tar föräldrarnas synder med i beräkningen hos barnen innebär det de barn som fortsätter i sina föräldrars synd. Om sonen omvänder sig blir han förlåten och straffet kommer inte över honom för hans föräldrars synd, som det står skrivet i Hesekiel 18:

“den Eviges ord kom till mig. Han sade: "Vad menar ni med att bruka detta ordspråk om Israels land: "Fäderna har ätit sura druvor, och barnens tänder blir ömma"? Så sant jag lever, säger Herren, den Evige, ni skall inte längre ha orsak att använda detta ordspråk i Israel. Se, varje levande själ tillhör mig, fadern såväl som sonen. De är mina. Den själ som syndar skall dö. Om en man är rättfärdig och gör det som är rätt och rättfärdigt, om han inte håller offermåltid på bergen och inte upplyfter sina ögon till Israels hus avgudar, om han inte kränker sin nästas hustru eller kommer vid en kvinna som har sin månadsblödning, om han inte förtrycker någon utan ger tillbaka den pant han har fått för skuld, om han inte rånar någon utan ger sitt bröd åt den hungrige och klär den nakne, om han inte ockrar eller tar oskälig ränta utan håller sin hand borta från allt som är orätt och fäller rätta domar mellan människor, om han lever efter mina stadgar och håller mina föreskrifter, så att han gör det som är rätt och gott, då är han rättfärdig och skall förvisso få leva, säger Herren, den Evige. Men om han får en son som blir en våldsman som utgjuter blod eller gör något av detta mot en broder som han själv inte gjorde, ja, till och med håller offermåltid på bergen, kränker sin nästas hustru, förtrycker den behövande och den fattige, rånar, inte ger tillbaka pant, lyfter blicken till avgudar, bedriver vidriga ting, ockrar och tar oskälig ränta - skulle en sådan få leva? Han skall inte få leva. Han har gjort allt detta vidriga, därför skall han förvisso dö. Hans blod skall komma över honom. Men om han får en son som ser alla de synder hans far begår, och fast han ser dem inte handlar på samma sätt: Han håller inte offermåltid på bergen, han lyfter inte blicken till Israels hus avgudar, han kränker inte sin nästas hustru, han förtrycker inte någon, han kräver inte pant, han rånar inte utan ger sitt bröd åt den hungrige och klär den nakne, han förgriper sig inte på den behövande, ockrar inte och tar inte oskälig ränta utan lever efter mina föreskrifter och vandrar efter mina stadgar - då skall han inte dö genom sin fars missgärning utan skall förvisso få leva. Hans far däremot, som begick våldsgärningar och rövade från sin broder och gjorde sådant bland sina släktingar som inte var gott, se, han skall dö i sin missgärning. Men ni frågar: "Varför skall inte sonen bära på sin fars missgärning?" Sonen har gjort det som är rätt och rättfärdigt. Han har hållit alla mina stadgar och följt dem, och därför skall han förvisso få leva.

Den som syndar skall dö. En son skall inte bära sin fars missgärning, och en far skall inte bära sin sons missgärning. Den rättfärdiges rättfärdighet skall vara hans egen, och den ogudaktiges ogudaktighet skall vara hans egen. Men om den ogudaktige vänder om från alla de synder som han har begått och håller alla mina stadgar och gör det som är rätt och rättfärdigt, då skall han förvisso leva och inte dö. Ingen av de överträdelser han har begått skall då tillräknas honom. Genom den rättfärdighet han har visat skall han få leva. Skulle jag finna någon glädje i den ogudaktiges död? säger Herren, den Evige. Nej, jag vill att han vänder om från sin väg och får leva. Men när den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och handlar orätt och gör samma vidriga gärningar som den ogudaktige, skulle han då få leva? Ingen av de rättfärdiga gärningar som han har gjort skall då bli ihågkommen. Genom den trolöshet som han har begått och genom den synd han har gjort skall han dö. Ändå säger ni: Herrens väg är inte rätt. Hör då, ni av Israels hus: Är inte min väg rätt? Är det inte era vägar som inte är rätta? När den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och gör det som är orätt, så dör han på grund av det. Genom det orätta han har gjort skall han dö. Men när den ogudaktige vänder om från sin ogudaktighet och gör det som är rätt och rättfärdigt, skall hans liv bli bevarat. Därför att han kom till insikt och vände om från alla de överträdelser han hade gjort, skall han förvisso leva och inte dö. Ändå säger Israels hus: Herrens väg är inte rätt! - Är inte mina vägar rätta, ni av Israels hus? Är det inte era vägar som inte är rätta? Därför skall jag döma er, var och en efter hans gärningar, ni av Israels hus, säger Herren, den Evige. Vänd om och vänd er bort från alla era överträdelser för att er missgärning inte skall få er på fall. Kasta bort ifrån er alla de överträdelser genom vilka ni har syndat och skaffa er ett nytt hjärta och en ny ande. Ty inte vill ni väl dö, ni av Israels hus? Jag finner ingen glädje i någons död, säger Herren, den Evige. Vänd därför om, så får ni leva.” (SFB reviderad)

34:8  Då böjde sig Moshé hastigt ner mot jorden och sträckte ut sig. (SFB reviderad) – Detta är den rätta reaktionen hos människan inför den Eviges härlighet och godhet.

34:9  Han sade: "Evige, om jag har funnit nåd för dina ögon, så må den Evige gå mitt ibland oss, fastän det är ett hårdnackat folk, och förlåt oss vår synd och skuld och gör oss till din arvedel." (SFB reviderad) – Moshé grundar sig på uppenbarelsen och ber om nåd och förlåtelse för folket.

Sjätte aliján, 34:10-26

34:10 “den Evige svarade: "Se, jag sluter ett förbund: Inför hela ditt folk skall jag göra sådana under som inte har gjorts på hela jorden eller hos något folk. Och hela det folk som du är mitt ibland skall se den Eviges gärning, ty det som jag gör med dig är förunderligt stort. (SFB reviderad) – Förbundet förnyas, men Moshé blir den som får ta emot förbundet och folket får del av det, jfr. v. 27. På liknande sätt blev förbundet förnyat med Messias och genom honom med alla dem som är i honom.

34:12 “Tag dig till vara för att sluta förbund med invånarna i det land dit du kommer, så att de inte blir till en snara för dig. (SFB) – Jehoshua blev bedragen och misslyckades med att uppfylla denna befallning, jfr. Josua 9.

34:23 “Tre gånger om året skall alla dina män träda fram inför din Herre, den Evige, Israels Gud. (SFB) – Här kallar den Evige sig för Israels Gud, vilket visar att han nu har förnyat äktenskapsförbundet med sitt folk.

Sjunde aliján, 34:27-35

34:27 “den Evige sade till Moshé: "Skriv upp åt dig dessa ord, ty i enlighet med dessa ord har jag slutit ett förbund med dig och med Israel."” (SFB reviderad) – Förbundet blev gjort med Moshé och med Israel. På samma sätt har vi Jeshua som medlaren för ett förnyat förbund med Israel, som det står skrivet i Hebreerbrevet 8:6:

“Men nu har Messias ett högre prästämbete, liksom det förbund han är medlare för är bättre, eftersom det är stadfäst med bättre löften.” (SFB reviderad)

I Hebreerbrevet 9:15 står det skrivet:

“Därför är Messias medlare för ett nytt förbund, för att de kallade skulle få det utlovade eviga arvet, sedan han genom sin död hade friköpt oss från överträdelserna under det första förbundet.” (SFB reviderad)

34:29 “När Moshé sedan steg ner från Sinai berg och på vägen ner hade med sig vittnesbördets båda tavlor, visste han inte att hans ansiktes hy strålade, därför att han hade talat med den Evige.” (SFB reviderad) – Enligt en Midrash[25] kom Moshé tillbaka till Israels barn den 10 dagen i den sjunde månaden, tishri. Den dagen blev fastställd som den stora försoningsdagen, jom kippur.

HaShem lovade att göra mäktiga saker med Moshé. Detta var den första. Hans ansikte lyste för att han talat med Gud. På liknande sätt blev Jeshuas hud förvandlat på berget, jfr. Matteus 17:1ff, Daniel 12:3; Matteus 13:43; Filipperbrevet 3:21; Uppenbarelseboken 1:16. Målet för den härlighet som lyste i Moshés ansikte är Messias, som det står skrivet i 2 Korintierbrevet 3:7-18:

“Redan dödens ämbete (som ingicks med dödliga människor), som med bokstäver var inristat på stenar, framträdde i sådan härlighet att Israels barn inte kunde se på Moses ansikte för dess strålglans, fast den glansen bleknade. Hur mycket större härlighet skall då inte Andens ämbete ha? Om redan fördömelsens ämbete trädde fram i härlighet, hur mycket mer överflödar då inte rättfärdighetens ämbete av härlighet. Ja, det härliga är i detta fall utan härlighet på grund av den överväldigande härligheten. Ty om det som bleknade framträdde i härlighet, så framträder det som består i ännu större härlighet.

Då vi har ett sådant hopp, går vi helt öppet till väga och gör inte som Moshé, han som hängde en slöja för sitt ansikte, för att Israels barn inte skulle se målet för det som bleknade (Messias). Men deras sinnen blev förstockade. Än i dag finns samma slöja kvar när gamla förbundets skrifter föreläses, och den tas inte bort, först i Messias försvinner den. Ja, än i dag ligger en slöja kvar över deras hjärtan när Moshé föreläses. Men närhelst någon omvänder sig till Herren, tas slöjan bort. Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet. Och vi alla som med avtäckt ansikte skådar Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden.” (SFB reviderad)

I denna parashá finns bud nummer 105-113 av de 613:

  1. Påbud att ge en halv shekel (silversikel) varje år, 2 Mosebok 30:13.

  2. Påbud för en kohén att tvätta sina fötter och händer när han tjänstgör i helgedomen, 2 Mosebok 30:19-20.

  3. Påbud att smörja varje Kohén Gadol (överstepräst) och varje kung i Israel med smörjelseoljan, 2 Mosebok 30:25.

  4. Förbud mot att en främmande smörjer sin kropp med smörjelseoljan, 2 Mosebok 30:32.

  5. Förbud mot att tillverka en smörjelseolja enligt det recept som fastställts i Torán, 2 Mosebok 30:32.

  6. Förbud mot att tillverka en rökelse enligt det recept som fastställts i Torán, 2 Mosebok 30:37.

  7. Förbud mot att äta eller dricka ett offer som getts till en avgud, 2 Mosebok 34:12, 15.

  8. Påbud att låta Israels land vila vart sjunde år, 2 Mosebok 34:21.

  9. Förbud mot att äta kött med mjölk, 2 Mosebok 34:26.


[1]       Shekalim 6:3.

[2]       Zevachim 19b.

[3]       Klei HaMikdash 1:2.

[4]       Vajikrá Rabbá 10:6.

[5]       Strong H3259 yâ‛ad, yaw-ad', A primitive root; to fix upon (by agreement or appointment); by implication to meet (at a stated time), to summon (to trial), to direct (in a certain quarter or position), to engage (for marriage): - agree, (make an) appoint (-ment, a time), assemble (selves), betroth, gather (selves, together), meet (together), set (a time).

[6]       Strong H1212 betsal'êl, bets-al-ale', Probably from H6738 and H410 with prepositional prefix; in (the) shadow (that is, protection) of God; Betsalel; the name of two Israelites: - Bezaleel.

[7]       Klei HaMikdash 9.

[8]       Strong H2451, chokmâh, khok-maw', From H2449; wisdom (in a good sense): - skillful, wisdom, wisely, wit.

Strong H2449 châkam, khaw-kam', A primitive root, to be wise (in mind, word or act): -  X exceeding, teach wisdom, be (make self, shew self) wise, deal (never so) wisely, make wiser.

[9]       Strong H8394 tâbûn tebûnâh tôbûnâh, taw-boon', teb-oo-naw', to-boo-naw', The second and third forms being feminine; from H995; intelligence; by implication an argument; by extension caprice: - discretion, reason, skilfulness, understanding, wisdom.

[10]      Strong H1847 da‛ath, dah'-ath, From H3045; knowledge: - cunning, [ig-] norantly, know(-ledge), [un-] awares (wittingly).

Strong H3045 yâda‛, yaw-dah', A primitive root; to know (properly to ascertain by seeing); used in a great variety of senses, figuratively, literally, euphemistically and inferentially (including observation, care, recognition; and causatively instruction, designation, punishment, etc.): - acknowledge, acquaintance (-ted with), advise, answer, appoint, assuredly, be aware, [un-] awares, can [-not], certainly, for a certainty, comprehend, consider, X could they, cunning, declare, be diligent, (can, cause to) discern, discover, endued with, familiar friend, famous, feel, can have, be [ig-] norant, instruct, kinsfolk, kinsman, (cause to, let, make) know, (come to give, have, take) knowledge, have [knowledge], (be, make, make to be, make self) known, + be learned, + lie by man, mark, perceive, privy to, X prognosticator, regard, have respect, skilful, shew, can (man of) skill, be sure, of a surety, teach, (can) tell, understand, have [understanding], X will be, wist, wit, wot.

[11]    Strong H4399 melâ'kâh, mel-aw-kaw'm From the same as H4397; properly deputyship, that is, ministry; generally employment (never servile) or work (abstractly or concretely); also property (as the result of labor): - business, + cattle, + industrious, occupation, (+ -pied), + officer, thing (made), use, (manner of) work ([-man], -manship).

Strong H4397 mal'âk, mal-awk', From an unused root meaning to despatch as a deputy; a messenger; specifically of God, that is, an angel (also a prophet, priest or teacher): - ambassador, angel, king, messenger.

[12]    Sabbat 7:2.

[13]    Strong H7673 shâbath, shaw-bath', A primitive root; to repose, that is, desist from exertion; used in many implied relations (causatively, figuratively or specifically): - (cause to, let, make to) cease, celebrate, cause (make) to fail, keep (sabbath), suffer to be lacking, leave, put away (down), (make to) rest, rid, still, take away.

[14]      Strong H5314 nâphash, naw-fash', A primitive root; to breathe; passively, to be breathed upon, that is, (figuratively) refreshed (as if by a current of air): - (be) refresh selves (-ed).

[15]    Prikei de rabí Eliazar.

[16]      Brachot 32.

[17]    Strong H6845 pâqad, paw-kad', A primitive root; to visit (with friendly or hostile intent); by analogy to oversee, muster, charge, care for, miss, deposit, etc.: - appoint, X at all, avenge, bestow, (appoint to have the, give a) charge, commit, count, deliver to keep, be empty, enjoin, go see, hurt, do judgment, lack, lay up look, make X by any means, miss, number, officer, (make) overseer have (the) oversight, punish, reckon, (call to) remember (-brance), set (over), sum, X surely, visit, want.

[18]      Sanhedrín 102a.

[19]      Vajikrá Rabbá 17:6.

[20]      Sheviit 6:1.

[21]    Strong H2580 chên, khane, From H2603; graciousness, that is, subjectively (kindness, favor) or objectively (beauty): - favour, grace (-ious), pleasant, precious, [well-] favoured.

[22]    Strong H2603 chânan, khaw-nan', A primitive root (compare H2583); properly to bend or stoop in kindness to an inferior; to favor, bestow; causatively to implore (that is, move to favor by petition): - beseech, X fair, (be, find, shew) favour (-able), be (deal, give, grant (gracious (-ly), intreat, (be) merciful, have (shew) mercy (on, upon), have pity upon, pray, make supplication, X very.

[23]    Genesis Rabbá 28:8

[24]    Strong H3519 kabod, kaw-bode', kaw-bode', From H3513; properly weight; but only figuratively in a good sense, splendor or copiousness: - glorious (-ly), glory, honour (-able).

Strong H3513 kâbad  kâbêd, kaw-bad, kaw-bade', A primitive root; to be heavy, that is, in a bad sense (burdensome, severe, dull) or in a good sense (numerous, rich, honorable); causatively to make weighty (in the same two senses): - abounding with, more grievously afflict, boast, be chargeable, X be dim, glorify, be (make) glorious (things), glory, (very) great, be grievous, harden, be (make) heavy, be heavier, lay heavily, (bring to, come to, do, get, be had in) honour (self), (be) honourable (man), lade, X more be laid, make self many, nobles, prevail, promote (to honour), be rich, be (go) sore, stop.

[25]    Tanchumá Tissá 37.