ParashaTreenighetenEkonomiskt stödDagens mannaAudio

Parashá 17 Jitró

2 Mosebok 18:1 – 20:26 (23 heb.)

Av K. Blad ©

Andra utgåvan 2013-14 (5774)

Lukrativ kopiering ej tillåten.

Toráläsningar:

  1. 18:1-12
  2. 18:13-23
  3. 18:24-27
  4. 19:1-6
  5. 19:7-19
  6. 19:20 – 20:17 (v. 14 heb.)
  7. 20:18-26 (15-23 heb.)
  8. Maftir: 20:22-26 (19-23 heb.)

 

Haftará: Jesaja 6:1-13 (S);

Jesaja 6:1 – 7:6; 9:6-7 (5-6 heb.) (A)

Första aliján, 18:1-12

Moshés svärfar Jitró får höra om allt som Gud har gjort. Han kommer med Moshés fru och barn till lägret vid Guds berg. Moshe går ut och möter sin svärfar genom att buga sig ner och hälsa honom. Han bjuder in honom i sitt tält och berättar för honom allt vad HaShem har gjort för Israels skull. Jitró blir glad och välsignar den Evige och erkänner att han är större än alla gudar. Han offrar offer åt Gud och bjuder in Aharon och alla de äldste att äta inför Gud.

Andra aliján, 18:13-23

Nästa dag sätter sig Moshé ner och dömer folket under hela dagen. Jitró ser att det är för mycket jobb för honom själv. Han ger honom rådet att fortsätta att vara medlare mellan folket och Gud, men samtidigt delegera till dugliga män som fruktar Gud uppgiften att döma i folkets enklare konflikter. De viktigare konflikterna får de hänvisa till Moshé.

Tredje aliján, 18:24-27

Moshé gör som sin svärfar sagt och sätter chefer över folket som skall döma i alla enkla tvister, somliga över tusen, andra över hundra, femtio och tio. Jitró åker tillbaka till sitt land.

Fjärde aliján, 19:1-6

På tredje månaden kommer folket till Sinai stäpp och slår läger framför berget. Moshé går upp till Gud och HaShem kallar på honom från berget och ger honom order om att säga till Jaakovs hus och Israels barn: ”Ni har själva sett vad jag har gjort med egyptierna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er till mig. Om ni hör min röst och håller mitt förbund, skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min. Ni skall för mig vara ett rike av präster och ett avskilt folk.”

Femte aliján, 19:7-19

Moshé lägger fram för de äldste vad den Evige har sagt. Allt folket svarar att de kommer att göra allt det som den Evige har sagt. Moshé för folkets ord vidare till HaShem. Den Evige säger att han kommer att tala till Moshé i ett tjockt moln så att folket kan höra och så tro för alltid. Moshé för HaShems ord vidare till folket. Moshé måste se till att folket avskiljer sig genom att tvätta sina kläder och göra sig beredda till den tredje dagen. Då skall den Evige komma ner på berget inför allas ögon. Moshé måste sätta upp gränser runt berget och säga till folket att de aktar sig för att gå upp på berget och röra gränsen. Om ett djur eller en människa rör vid gränsen kommer den att avrättas. När shofar-ljudet har en lång ton kan de gå upp.

Moshé går ner från berget och avskiljer folket. De tvättar sina kläder och gör sig redo inför den tredje dagen. De får inte närma sig sina fruar. På tredje dagens morgon kommer åskknallar och blixtar och ett tjockt moln med ett starkt shofar-ljud. Hela folket skakar. Moshé tar ut folket från lägret för att de skall kunna möta Gud vid foten av berget. Hela berget ryker och skakar våldsamt för den Evige har kommit ner i eld. Shofar-ljudet ökar mer och mer. Moshé talar och HaShem svarar honom på ett hörbart sätt.

Sjätte aliján, 19:20 – 20:17 (v. 14 heb.)

HaShem kommer ner till Sinai och kallar upp Moshé till toppen. Han går upp. HaShem befaller honom att gå ner och varna folket att inte gå över gränserna för att se HaShem, så att inte många av dem dör. Prästerna måste avskilja sig så att de inte dör. Moshé säger att folket inte kan komma upp på grund av gränderna. Men HaShem säger till honom att gå ner igen och komma upp med Aharon och varna folket. Moshé går ner och varnar folket.

HaShem talar tio ord från berget: ”Jag är den Evige... Ha inte några andra gudar... Nämn inte HaShems Namn i onödan... Kom ihåg sabbaten... Hedra din pappa och din mamma... Mörda inte... Begå inte äktenskapsbrott... Stjäl inte... Vittna inte falskt... Begär inte...”

Sjunde aliján, 20:18-26 (v. 23 heb.)

Allt folket ser rösterna och facklorna, shofar-ljudet och berget som ryker. Då skakar de och håller sig på avstånd. De ber att bara Moshé talar med dem, inte Gud, för att de inte skall dö. Moshé säger till dem att inte frukta. Gud har kommit för att höja upp dem och för att fruktan för honom skall förbli i dem så att de inte syndar. Folket håller sig på avstånd och Moshé närmar sig det tjocka molnet där Gud finns. Folket har själva sett att HaShem har talat från himlen. Därför kan de inte göra sig någon gud av silver eller guld. De måste göra ett jordaltare för att offra. HaShem kommer att besöka alla platser där HaShems Namn blir ihågkommet för att välsigna folket där. Ett stenaltare får inte göras av mejselhuggna stenar. Man får inte heller använda sig av en trappa för att gå upp på altaret så att inte nakenheten syns.

Kommentarer

Första aliján, 18:1-12

18:1  “Moses svärfar Jitró, prästen i Midjan, fick höra om allt som Gud hade gjort med Moshé och med sitt folk Israel, hur den Evige hade fört dem ut ur Egypten.” (SFB reviderad) – Rashi säger att när ordet kohen[1], som översatts till “präst”, står i förhållande till en geografisk plats, är det fråga om en guvernör. Ett annat exempel är Davids söner, som inte kom från Levi stam, och därför inte kunde vara präster, utan prinsar, jfr. 2 Samuelsboken 8:18; 1 Krönikeboken 18:17.

18:7  “Då gick Moshé ut och mötte sin svärfar, bugade sig för honom och kysste honom, och när de hälsat varandra gick de in i tältet.” (SFB reviderad) – Det hebreiska ord som översatts som “bugade sig” är va-jishtachu, som är en form av shachá[2] som betyder ”kasta sig på marken”, ”böja knä”, ”buga sig”, ”vörda”, ”hedra”, ”tillbe”. Det lär oss att det är tillåtet att böja sig i vördnad inför en människa. I detta fall var det Moshé som hedrade sin svärfar på detta sätt.

18:8  “Och Moshé berättade för sin svärfar allt som den Evige gjort med Farao och egyptierna för Israels skull, och han berättade om all den möda de hade utstått på vägen och hur den Evige hade räddat dem. (SFB reviderad) – Här har vi ett exempel på hur man kan vinna en hedning för Israel tro.

·         Berätta om vad den Evige gjorde med Farao och egyptierna för Israels skull.

·         Berätta om alla svårigheter på vägen.

·         Berätta om hur den Evige räddat dem ur alla svårigheter.

Det personliga vittnesbördet är ett mycket användbart redskap till att kunna vinna själar för himmelriket.

18:9  “Jitró gladde sig över allt det goda som den Evige hade gjort mot Israel, att han hade räddat dem ur egyptiernas hand.” (SFB reviderad) – En konvertering hör intimt samman med Israels folk. När man konverterar gör man det för att bli en del av ett folk, Israel. Det första steget i konverteringen var att acceptera Moshés ord. Det andra steget var att han fick en uppenbarelse grundat på Moshés rabbenus ord vilket gjorde honom glad. En sann konvertering grundar sig på en andlig uppenbarelse som påverkar förståndet och känslolivet.

18:10 “Han sade: "Lovad vare den Evige, som har räddat er ur egyptiernas och Faraos hand och som har räddat folket undan egyptiernas hand!” (SFB reviderad) – Det tredje steget i Jitrós konvertering innebar att välsigna den Evige. Och han gjorde det med orden: ”Baruch HaShem!”

18:11 “Nu vet jag att den Evige är större än alla gudarna. Det visade han när man handlade övermodigt mot detta folk."” (SFB reviderad) – Fjärde steget i Jitrós konvertering innebar att avsäga sig alla avgudar och hedniska riter. Femte steget var att vittna om det han fått uppenbarat för sig.

18:12 “Jitró, Moses svärfar, bar fram ett brännoffer och några slaktoffer åt Gud. Och Aharon och alla de äldste i Israel kom och höll måltid inför Gud tillsammans med Moshés svärfar.” (SFB reviderad) – Det sjätte steget i Jitrós konvertering var att offra uppstigandeoffer (brännoffer) som motsvarar människans helöverlåtelse.

Det sjunde steget var att ge ett gemenskapsoffer vilket representerar överlåtelsen i en intim relation med den Evige och med trossyskonen. Om konverteringen inte påverkar en människas ekonomi är det inte äkta, som vår Mästare sade i Matteus 6:21 där det står skrivet:

“Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” (SFB)

I Matteus 6:24 står det skrivet:

“Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.” (SFB)

Andra aliján, 18:13-23

18:13 “Följande dag satte Moshé sig för att döma folket, och folket stod omkring honom från morgonen ända till kvällen.” (SFB reviderad) – Det finns två olika åsikter om vilken dag som Jitró såg Moshé sitta och döma folket under hela dagen. Rashi citerar rabbi Chijá och rabbi Jehoshua ben Levis åsikt, som finns nedskriven i en Midrash.[3] Den hävdar att det hände dagen efter Jom kippur när Moshé kom ner från berget med de nya stentavlorna efter att ha fått förlåtelse för synden med guldkalven. Det argument som används är att det var omöjligt för Moshé att undervisa folket Guds stadgar och instruktioner innan Torán var given, jfr. 18:16. Ett annat argument som används är att i 18:27 står det skrivet att Moshé tog farväl av Jitró när han for till sitt land. I 4 Mosebok 10:29 står det däremot att när han ville åka bad Moshé honom att inte lämna dem. Det hände under det andra året efter uttåget, jfr. 4 Mosebok 10:11, d.v.s. efter att Torán blev given. Enligt denna åsikt är inte avsnittet i 2 Mosebok 18:13-27 skrivet i kronologisk ordning.

Den andra åsikten, som hävdas av andra visa, är att denna del visst står i rätt ordning.

18:17,18 “Då sade Moshés svärfar till honom: "Ditt sätt att arbeta är inte bra. Både du själv och folket som är hos dig blir ju uttröttade. Den här uppgiften är alldeles för tung för dig, och du kan inte klara av den ensam.” (SFB reviderad) – Moshé rabbenu behövde detta råd av sin svärfar. Det var inte HaShem som sade det till Moshé utan en nykonverterad man som hade fått naturlig visdom från himlen och genom sin livserfarenhet. Detta lär oss vikten av att lyssna till råd från de äldre och de medmänniskor som den Evige har gett oss, som det står skrivet i Ordspråksboken 11:14:

Där kloka råd saknas kommer folket på fall, när många ger goda råd går det väl.” (SFB)

I Ordspråksboken 15:22 står det skrivet:

“Där samråd saknas går planerna om intet, med många rådgivare lyckas de.” (SFB)

I Ordspråksboken 19:20 står det skrivet:

“Lyssna på råd och tag emot fostran, så att du för framtiden blir vis.” (SFB)

I Ordspråksboken 27:9 står det skrivet:

“Salvor och rökelse gör hjärtat glatt, så även ömhet från en vän som ger uppriktiga råd.” (SFB)

Moshé fick inte denna uppenbarelse från himlen, utan genom en människa. HaShem har satt människor i vår omgivning för att kunna ge oss råd genom dem. En vis människa lyssnar på andras råd, jfr. 2 Samuelsboken 16:23; 1 Kungaboken 12. Den som tror att han kan få all ledning han behöver direkt från himlen är stolt och har en högmodig ande. HaShem har skapat beroendet av andra för att människan skall lära sig att vara ödmjuk och känslig för andras åsikter. Hustrun har skapats för att ge råd till sin make, jfr. 1 Mosebok 21:12. Det råd som Jitró gav kom från himlen, men genom en människa. Om vi inte lever i enhet kommer vi att begå många fel. Men man måste vara försiktig med att ha gemenskap med de onda, för de ger dåliga råd, som det står skrivet i Psalm 1:1-2:

“Salig är den som inte följer de ogudaktigas råd och inte går på syndares väg eller sitter bland bespottare utan har sin glädje i Den Eviges Torá och begrundar hans ord dag och natt.” (SFB reviderad)

I Psalm 33:10-11 står det skrivet:

“den Evige gör hednafolkens råd om intet, han gäckar folkens tankar. Men Herrens råd består för evigt, hans hjärtas tankar från släkte till släkte.” (SFB reviderad)

18:19             “Lyssna nu på mig! Jag vill råda dig, och Gud skall vara med dig. Du skall föra folkets talan inför Gud och lägga fram deras ärenden inför honom.” (SFB) – Här ser vi att Moshé tjänade som medlare mellan HaShem och Israels folk. Och om Moshé rabbenu var medlare mellan den Evige och Israel är Messias Jeshua medlartjänst ännu större och viktigare, som det står skrivet i 1 Timoteus 2:5:

“Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Messias Jeshua.” (SFB reviderad)

I Johannes 14:6 står det skrivet:

“Jeshua sade till honom: "Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig".” (SFB reviderad)

18:21             “Men välj ut åt dig dugliga män från allt folket, män som fruktar Gud, är pålitliga och hatar orätt vinning, och sätt dem till föreståndare över folket, somliga över tusen, andra över hundra, andra över femtio och andra över tio.” (SFB) – Här ser vi hur domartjänsten blev delegerad. Från detta tillfälle skapades en hierarki av chefer inom Israels folk, som skiljer sig från de familjehövdingar som redan fanns. Av dem som skall tjäna som domare krävs följande:

  • Att de är dugliga – Enligt Rashi betyder det att de måste vara så rika att de inte behöver vara beroende av allmosor och tjänster.

  • Att de fruktar Gud – För att kunna vara domare är det viktigare att frukta den Evige än att älska honom. Fruktan för Gud är det bästa skyddet mot synden och den förhindrar all korruption, jfr. 20:20; Jeremia 32:40.

  • Att de är sanningsenliga – Rashi säger de inger förtroende om man kan lita på deras ord. En som inte uppfyller sina löften är inte kapabel att vara ledare i Israel.

  • Att de hatar orätt vinning – Det betyder, enligt Rashi, att de hatar strid om sina pengar. En god domare föredrar hellre att ge sina ägodelar till andra, än att de skall komma i sådana tvister att han måste kämpa för att få behålla dem. En god domare tjänar inte för pengarnas skull utan har högre ädlare motiv.  Han vill skipa rätt bland folket.

I 1 Petrus brev 5:1-4 står det skrivet:

“Jag uppmanar nu de äldste bland er, jag som själv är en av de äldste och vittne till Messias lidanden och som också har del i den härlighet som kommer att uppenbaras: var herdar för Guds hjord som finns hos er och vaka över den, inte av tvång utan av fri vilja, så som Gud vill, inte för egen vinning utan med hängivet hjärta. Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden. När den högste herden uppenbarar sig skall ni få härlighetens segerkrans, som aldrig vissnar.” (SFB reviderad)

“sätt dem... över folket” – Ledarna har en position som står över de andra. Den positionen har de fått från himlen. Ju högre position en ledare har, desto mer respekt bör han visas, och desto större ansvar krävs. HaShem kommer att ställa alla dem som har myndighetspositioner inför rätta. Ju mer de har fått, desto strängare blir domen, som det står skrivet i Matteus 24:45-47:

“Om det finns en trogen och förståndig tjänare, som av sin herre blivit satt över de andra tjänarna för att ge dem mat i rätt tid, salig är den tjänaren, om hans herre finner honom göra så, när han kommer. Amen säger jag er: Han skall sätta honom över allt vad han äger.” (SFB)

Ledare har fått en position över folket. Den tanken går stick i stäv med det kommunistiska och socialistiska idealet som hävdar att alla är lika. Den Evige vill inte att alla skall vara lika, eller att alla bestämmer och demokratiskt beslutar om saker och ting. En del har blivit mer utrustade än andra. De har skapats med ledarskapsgåva. Dessa personer har ansvaret att förvalta sina gåvor enligt den plan som den Evige har för att det skall kunna bli en god administration i olika organisationer och företag. Värde och ställning är inte samma sak. En människa kan ha en ställning som står över en annan, men han är inte mer värd för det. Alla människor är lika värda. Men alla har inte samma position. Värdet har att göra med att bli accepterad och värderad. Ställning och position har att göra med administration.

Tredje aliján, 18:24-27

18:25             “Han valde ut dugliga män ur hela Israel och gjorde dem till huvudmän för folket, till föreståndare, somliga över tusen, andra över hundra, andra över femtio och andra över tio.” (SFB) – Det hebreiska ord som översatts som “och gjorde dem” är va-jitén vars rot är natán[4], som i första hand betyder ”ge”. Det lär oss att ledarna är gåvor som den Evige ger för att folket skall må bra. På samma sätt som Moshé gav ledare till Israels folk ger Messias ledare till Israels folk, som det står skrivet i Efesierbrevet 4:11:

“Och han gav några till sändebud, andra till profeter, andra till förkunnare av goda nyheter och andra till herdar och lärare.” (SFB reviderad)

Ledare är gåvor som ges till folket. Den Evige är den som väljer ut och tillsätter ledarskap. Men samtidigt måste det erkännas av folket. Om folket inte erkänner ledarskapet som den Evige har tillsatt har det inte rätt att våldföra sig på folket. I himmelriket finns en kombination mellan teokrati och demokrati, som det står skrivet i Domarboken 5:2:

“När härförare anför i Israel, när folket villigt offrar sig - lova den Evige!” (SFB reviderad)

Ledarskapet blir givet från himlen, men tas emot och erkänns av folket. Moshé var tvungen att gå till Israels äldste i Egypten för att han skulle kunna bli erkänd som befriare. Det var nödvändigt att Israels folk erkände Moshé rabbenu innan han kunde bli deras främste ledare. Han tvingade sig inte på dem som ledare. Om ledarskapet forcerar folket är det sjukt, som det står skrivet i Matteus 20:25-28:

“Men Jeshua kallade dem till sig och sade: "Ni vet att folkens ledare uppträder som herrar över sina folk och att deras stormän använder sin makt över dem. Men så skall det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara de andras slav. Så har inte heller Människosonen kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många."” (SFB reviderad)

En god ledare har en tjänarattityd, en slavattityd, som betjänar det folk som står under honom. Å andra sidan kan inte folket använda sig av denna text som en ursäkt för att missbruka sin ledare och brista i respekt. Den som inte respekterar ledarskapet respekterar inte den Evige som har tillsatt det. Den som visar ledarna respekt hedrar den Evige och Hans Messias.

“somliga över tusen, andra över hundra, andra över femtio och andra över tio” – Det fanns 600 chefer över tusen, 6 000 chefer över hundra, 12 000 chefer över femtio och 60 000 chefer över tio. Totalt 78 600 chefer över de 600 000 männen i Israel. Det lär oss att det fanns en hierarkisk struktur med olika auktoritetsnivåer. Det kan illustreras på detta sätt:

Chefer i Israel

Var och en av de som var chefer över tio var underordnade en chef över 50. Var och en av cheferna över 50 hade fem chefer under sig och en chef över sig. Var och en av cheferna över 100 hade två under sig och en över sig. Varje chef över 1000 hade tio chefer under sig.  Över de 600 cheferna över 1000 stod de 70 äldste som blev utvalda som regering i Israel, stora rådet, eller sanhedrin. Chefen för stora rådet var översteprästen Aharon, som i sin tur var underordnad Moshé rabbenu.

Fjärde aliján, 19:1-6

19:1  På den dag då den tredje månaden började efter Israels barns uttåg ur Egyptens land kom de till Sinai öken. (SFB) – De kom fram första dagen på den tredje månaden, som kallas för sivan.

19:2  “De bröt nämligen upp från Refidim och kom till Sinai öken och slog läger i öknen. Israel slog läger där mitt emot berget (SFB) – Enligt Rashi, betyder det hebreiska ord som översatts som “mitt emot” alltid ”öster om”.

Detta är första gången som folket presenteras i singularform. Det sista verbet i versen står i entalsform, ”(det) slog läger”. Det hade tidigare uppstått många tvister mellan olika grupper inom Israel. Men nu hade de kommit upp till ett stadium av enhet så att de presenteras som om de vore en enda man. Denna enhet var nödvändig för att Torán skulle kunna ges från himlen. Det hade nu gått 46 dagar sedan uttåget. Var och en av de 50 dagarna representerar en högre nivå av avskildhet. Den högsta nivån är 50 som motsvaras av de dagar som finns mellan pésach och shavuot, påsk och pingst. Enligt traditionen, blev Torán given sabbaten den 6 dagen i tredje månaden sivan. Första dagen i månaden, rosh chodesh, inföll därför på andra veckodagen, som kallas för måndag.

Senare, när överlämnandet av Torán skulle förnyas genom utgjutelsen av avskildhetens Ande, var de som trodde på Jeshua av Israels folk endräktigt tillsammans, som det står skrivet i Apostlagärningarna 2:1:

När pingstdagen hade kommit var de alla samlade i enhet.(SFB)

Enheten var villkoret för att Torán skulle kunna skrivas på stentavlor. Och det var villkoret för att Torán skulle kunna skrivas på hjärtan av kött, som det står skrivet i Jeremia 31:31-34:

“Se, dagar skall komma, säger den Evige, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Jehudás hus, inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder den dag då jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egyptens land - det förbund med mig som de bröt fastän jag var deras make - säger den Evige. Nej, detta är det förbund som jag efter denna tid skall sluta med Israels hus, säger den Evige: Jag skall lägga min Torá i deras inre och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. Då skall de inte mer behöva undervisa varandra, ingen sin broder och säga: "Lär känna den Evige!" Ty alla skall känna mig från den minste bland dem till den störste, säger den Evige. Ty jag skall förlåta deras missgärningar och deras synder skall jag inte mer komma ihåg. (SFB reviderad)

I Hesekiel 11:19-20 står det skrivet:

“Jag skall ge dem ett och samma hjärta, och en ny ande skall jag lägga i deras bröst. Jag skall ta bort stenhjärtat ur deras kropp och ge dem ett hjärta av kött, för att de skall vandra efter mina stadgar och hålla mina bud och följa dem. De skall vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud.” (SFB)

I Hesekiel 36:26-27 står det skrivet:

“Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag skall låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina rätter och följer dem.” (SFB)

Detta förnyade förbund blev beseglat med Messias blod under pésach och överlämnat till de trogna under shavuot, som det står skrivet i Lukas 22:20:

“På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: "Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod, som utgjuts för er.” (SFB)

Och i 2 Korintierbrevet 3:6 står det skrivet:

“Han har gjort oss dugliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstavens utan Andens. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv.” (SFB)

I Apostlagärningarna 1:8 står det skrivet:

“Men när avskildhetens Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judéen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” (SFB reviderad)

19:3  och Moshé steg upp till Gud. Då ropade den Evige till honom uppifrån berget: "Så skall du säga till Jaakovs hus, så skall du förkunna för Israels barn (SFB reviderad) – Moshé gick upp till den Evige på morgnarna. Detta hände då den andra dagen i månaden sivan.

19:4  “Ni har själva sett vad jag har gjort med egyptierna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er till mig.” (SFB) –  Här är de texter i Skrifterna som talar om örnarna, 5 Mosebok 32:11; 2 Samuelsboken 1:23; Jesaja 40:31; Hesekiel 10:14; Psalm 103:5; Job 39:27-30; Ordspråksboken 23:5; 30:17-19; Uppenbarelseboken 12:13-14. 5 Mosebok 28:49 och Obadja 4 syftar till romarriket som hade örnen som symbol.

“fört er till mig” – Inte till en statisk religion, utan till ett intimt liv i gemenskap med Honom själv, jfr. Johannes 15:14-15; 1 Johannes 1:3; 1 Korintierbrevet 1:9. Det handlar inte bara om att tjäna den Evige, som Targum översatt, utan främst om en relation.

19:5,6 “Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min. Ni skall för mig vara ett rike av präster och ett avskilt folk. Detta är vad du skall tala till Israels barn.” (SFB) – Här finns ett av de viktigaste orden i Skriften, ordet ”om”. Himlen har gett en inbjudan. Men det krävs ett svar från människans sida. Om människan svarar ja får hon del av förbundets välsignelser. Men om människan inte svarar får hon varken förbund eller välsignelser. Det finns villkor för att kunna få del av förbundens rättigheter. Många vill få del av välsignelserna utan att uppfylla villkoren. Den som inte lyssnar och lyder kommer inte att vara en del av det speciella folk som är en dyrbar egendom för den Evige. Villkoret är lydnad.

Det hebreiska ord som översatts som “dyrbara egendom” är segulá[5], som betyder en mycket uppskattad skatt. Det innebär något som man inte kan leva utan. Den Evige har bundit sig med sitt folk Israel. Han kan inte uppfylla sina planer utan sitt folk. Hela återlösningsplanen är förenad med det folket. Utan folket kommer återlösningsplanen för världen att misslyckas, som det står skrivet i Johannes 4:22b:

frälsningen kommer från judarna.” (SFB)

Ordet segulá förekommer på följande åtta ställen i Skrifterna: 2 Mosebok 19:5; 5 Mosebok 7:6; 14:2; 26:18; 1 Krönikeboken 29:3; Psalm 135:4, Predikaren 2:8; Malaki 3:17.

Rashi kommenterar att denna mening innebär att också de andra folken är skatter för den Evige, eftersom han äger hela jorden. Israel är den speciella egendomen utöver alla de andra skatterna som Han äger.

ett rike av präster och ett avskilt folk” – Rashi säger att ordet kohanim, ”präster”, här betyder ”ministrar”. Men dessa två termer innehåller hela Israels tjänst inför den Evige och inför nationerna. Israel har kallelsen att vara ett rike, ett folk av regenter, som kommer att styra resten av världen, jfr. Jeremia 31:7. Detta är kallelsen utåt. Men det finns också en kallelse att vara präster som har förmågan att betjäna den Evige. Det är kallelsen inåt. Dessa två rörelser hos folket innebär att gå in och gå ut, som det står skrivet i Johannes 10:9:

“Jag är dörren. Den som går in genom mig skall bli frälst, och han skall gå in och gå ut och finna bete.” (SFB)

Målet är att Israel regerar över hela världen så att himmelriket etableras på hela jorden, enligt den originalplan som fanns för människan, jfr. 1 Mosebok 1:26-28. Men först måste man vara präst. Det första steget till att regera är att offra. Messias kom först för att bli offrad. Därefter kommer han för att regera. Först var han präst och sedan blir han kung. Israels folk har blivit kallat att vara kungar över nationerna. Men vägen till regeringen går genom lidande och offer till den Evige. Den som inte förmår komma inför den Eviges närvaro och leva i en intim relation till honom är inte kapabel att bli en god kung.

En präst är en medlare som gör att människor kan få kontakt med den Evige. Israel är en prästnation vars syfte är att återlösa hedningarna från synden, be för folken och vara en dörr så att nationerna får möta Israels Gud. Han är också hedningarnas Gud, enligt Romarbrevet 3:29 där det står skrivet:

“Eller är Gud endast judarnas Gud? Är han inte också hedningarnas? Jo, också hedningarnas” (SFB)

I Jesaja 56:6-8 står det skrivet:

“De främlingar som har slutit sig till den Evige och som vill tjäna honom och älska den Eviges namn, ja, som vill vara hans tjänare, alla som tar vara på sabbaten så att de inte profanerar den, och som håller fast vid mitt förbund, dem skall jag föra till mitt avskilda berg. Jag skall ge dem glädje i mitt bönehus. Deras brännoffer och slaktoffer skall bli godtagna på mitt altare. Ty mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk. Så säger Herren den Evige, han som samlar de fördrivna av Israel: Ännu fler skall jag samla till honom, till hans församling.” (SFB reviderad)

I Petrus första brev, som skrevs till judarna, finns flera likheter med uttåget från Egypten och givandet av Torán. I 1 Petrus brev 1:18 talas det om ett återlösande från den meningslösa liv som ärvdes från föräldrarna. Det liknar återlösningen från Egypten. I 1 Petrus brev 1:19 talas det om Lammets blod som ger återlösning. Det liknar befrielsen från döden som de förstfödda fick uppleva i Egypten genom lammets blod. I 1 Petrus brev 1:20 talas det om Lammet som blev utsett före världens grund var lagd. Det liknar pésach-lammet som blev utsett fyra dagar innan det blev offrat. I 1 Petrus brev 1:21-23 talas det om Messias uppståndelse, själens rening och den nya födelsen. Det liknar övergången över Sävhavet. I 1 Petrus brev 2:1-3 talas det om att längta efter den rena andliga mjölken som är ordet. Det motsvarar givandet av Torán på Sinai under shavuot, som det står skrivet:

“Lägg därför bort allt slags ondska, falskhet och hyckleri, avund och förtal. Längta som nyfödda barn efter den rena andliga mjölken, så att ni genom den växer upp till frälsning, då ni nu har smakat att Herren är god.” (SFB)

Detta motsvarar den längtan som Israels barn uttryckte med orden i 2 Mosebok 19:8a där det står skrivet:

“Allt folket svarade med en mun: "Allt vad den Evige har talat vill vi göra." (SFB reviderad)

I 1 Petrus brev 2:7-8 står det skrivet:

För er som tror är den alltså dyrbar, men för dem som inte tror har den sten som byggnadsarbetarna kastade bort, blivit en hörnsten, en stötesten och en klippa till fall. De stöter emot den därför att de inte lyder ordet. Så var också bestämt om dem. (SFB)

Detta överensstämmer med texten i 2 Mosebok 19:5 där det finns ett villkor för att kunna vara en del av den Eviges dyrbara egendom, trohet. Den som inte lyssnar på det vittnesbörd som Fadern har gett om Sonen kommer inte att bli en del av den dyrbara egendomen.

I 1 Petrus brev 2:9 står det skrivet:

Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett avskilt folk, Guds eget (segulá) folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. (SFB)

Detta överensstämmer med testen i 2 Mosebok 19:5-6 där det står att Israels folk skall vara en dyrbar egendom och ett rike av präster, om de lyder den Eviges röst och håller hans förbund.

I Uppenbarelseboken 1:5-6 står det skrivet:

och från Jeshua Messias, det trovärdiga vittnet, den förstfödde från de döda och härskaren över jordens kungar. Han som älskar oss och har friköpt oss från våra synder med sitt blod och som har gjort oss till ett konungadöme, till präster åt sin Gud och Fader, honom tillhör äran och makten i evigheternas evigheter, amen. (SFB reviderad)

I Uppenbarelseboken 5:8-10 står det skrivet:

Och när det tog bokrullen, föll de fyra väsendena och de tjugofyra äldste ner inför Lammet. De hade var och en sin harpa och skålar av guld, fulla av rökelse, som är de avskildas böner. Och de sjöng en ny sång: "Du är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill, ty du har blivit slaktad, och med ditt blod har du åt Gud köpt människor av alla stammar och språk, folk och folkslag. Du har gjort dem till ett konungadöme, till präster åt vår Gud, och de skall regera på jorden."” (SFB

Denna text talar om Israels stora återlösande i den sista tiden. Israel kommer att tas ut från varje stam, språk, folk och folkslag för att bli det Israel som kommer att förvandlas till ett rike av präster för Gud. Det kommer att regera över hela jorden under det messianska riket.

Femte aliján, 19:7-19

19:8  Allt folket svarade med en mun: "Allt vad den Evige har talat vill vi göra." Moshé gick då tillbaka till den Evige med folkets svar. (SFB reviderad) – Folket svarade på eftermiddagen den andra dagen i den tredje månaden, då Moshé hade kommit ner från berget. Följande morgon, den tredje dagen i sivan, gick Moshé upp på berget igen med folkets svar.

Vi ser hur hela folket svarade med en mun. Det lär oss att det inte fanns någon stum bland dem. I 20:18 står det skrivet att hela folket såg rösterna, jfr. 19:11. Det visar oss att det inte fanns någon blind bland dem. I 24:7 står det skrivet att hela folket sa att de skulle höra. Det visar oss att det inte fanns någon döv bland dem.

19:9  Och den Evige sade till Moshé: "Se, jag skall komma till dig i ett tjockt moln för att folket skall höra när jag talar med dig och sedan för alltid tro på dig." Moshé framförde folkets svar till den Evige. (SFB reviderad) – Den tredje dagen i den tredje månaden, som kallas sivan, säger HaShem dessa ord till Moshé. Därefter går Moshé ner och talar till folket och går upp igen med folkets svar den fjärde dagen i månaden.

19:10Då sade den Evige till Moshé: "Gå till folket och avskilja dem i dag och i morgon och låt dem tvätta sina kläder. (SFB reviderad) – Detta betyder att Moshé var tvungen att se till att folket avskilde sig under de fjärde och femte dagarna i månaden. Enligt traditionen blev Torán given på sabbaten den 6 sivan.

19:11             De skall hålla sig beredda till tredje dagen, ty då skall den Evige stiga ner på Sinai berg inför allt folkets ögon. (SFB reviderad) – Trots att det var den sjätte dagen in månaden använder den Evige uttrycket “tredje dagen” med hänsyftning till Messias uppståndelse. På den dagen blev också HaShems härlighet uppenbarad på ett extraordinärt sätt.

19:12             Du skall märka ut en gräns för folket runt omkring berget och säga: Tag er i akt för att stiga upp på berget eller komma nära dess fot. Var och en som kommer nära berget skall straffas med döden (SFB) – Avskildhet innebär att man erkänner gränserna. Det är gränserna som avskiljer. Avskildhet innebär att skilja en sak från en annan. I himmelriket finns många olika gränser, som vi såg när vi läste om Jaakovs stege. Det finns gränser och nivåer. Ju mer avskild en person blir, desto mer kan hon närma sig den Evige. Avskildhet har att göra med närmande. Gränserna blev satta för att skilja mellan folket och prästerna. Folket kunde inte gå över gränserna. Det är mycket allvarligt att överträda de gränser som den Evige har stakat ut. Det blir alltid allvarliga konsekvenser av det. Folket hade inte lärt sig denna lektion och den Evige var noggrann med att uppmana Moshé flera gånger att varna folket så att de inte överträdde gränserna.

19:13             men ingen hand får röra vid honom, utan han skall stenas eller skjutas. Vare sig det är ett djur eller en människa, skall den det gäller inte få leva. När jubelhornet ljuder med utdragen ton får de stiga upp på berget." (SFB) – Det hebreiska ord som översatts som “jubelhorn” är jovel[6], som betyder “horn”, speciellt vädurshorn. Enligt traditionen,[7] representerade detta horn ett av de horn som Avraham tog från väduren som offrades i Jitschaks ställe.

19:14,15Moshé steg ner från berget till folket. Han avskilde dem och de tvättade sina kläder. Och han sade till folket: "Håll er beredda till i övermorgon. Ingen får komma nära någon kvinna." (SFB reviderad) – Avskiljandet innebar fyra saker:

  • Avskiljande av kroppen. Hela kroppen gick igenom ett reningsbad, mikvé. Så blev den fri från all orenhet i förhållande till döden, som de fått på grund av fysisk kontakt med något lik, eller genom att haft sädesutgjutning eller menstruation. I Hesekiel 16:8-9 finns en hänvisning till att de inte bara tvättade sina kläder utan också sina kroppar i sin överlåtelse till den Evige.

  • Avskiljande av kläderna. De tvättade sina kläder och gjorde så en yttre reningshandling. Kläder är människokroppens förlängning.

  • Mentalt och andligt avskiljande. De förberedde sina sinnen i förväntan och sitt inre i bön för att kunna komma in i förbundet och ta emot den Evige.

  • Inte ha intima relationer, vilket skulle ge rituell orenhet p.g.a. samband med döden, (eftersom alla spermier utom en dör utan att producera mänskligt liv, vilket de skapats till). Den man som har sädesutgjutning blir rituellt oren. Så länge säden är i kvinnans kropp orsakar den inte rituell orenhet. Men när den rinner ut orsakar den orenhet ända upp till tre dagar. Då har spermierna dött och kan inte längre producera liv och då orsakar de inte någon rituell orenhet. Detta var anledningen till att de inte fick närma sig sina fruar under tre dagar.

19:16             På tredje dagen, när det hade blivit morgon, började det dundra och blixtra. Ett tjockt moln lade sig över berget och ett mycket starkt basunljud hördes. Allt folket i lägret bävade.” (SFB) – Detta var den första shavuot-dagen, den första pingstdagen. Under pingst blev Torán given från himlen. På pingstdagen, 50 dagar efter Jeshuas uppståndelse, blev förbundet förnyat och Torán blev skriven i Israels hjärta.

I Apostlagärningarna 2:1-4 står det skrivet:

“När pingstdagen hade kommit var de alla samlade i enhet. Då kom plötsligt från himlen ett dån, som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Och de uppfylldes alla av avskildhetens Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.” (SFB reviderad)

19:17             Men Moshé förde folket ut ur lägret för att möta Gud och de ställde sig nedanför berget. (SFB reviderad) – Folket får nu komma ut ur sina tält för att möta Gud. Enligt 5 Mosebok 33:2 gick också den Evige ut för att möta folket, som det står skrivet:

Han sade: "den Evige kom från Sinai, från Seir gick hans sken upp över dem. Han strålade fram från berget Paran, ur skaran av mångtusen avskilda. På hans högra sida brann i eld en lag för dem. (SFB reviderad)

Här står det inte att den Evige kom till Sinai, utan från Sinai. Det lär oss att han inte bara kom ner till Sinai utan också lämnade berget för att gå folket till mötes.

Den hebreiska bröllopstraditionen är intimt kopplad med detta tillfälle då Israel kom in i förbundet och fick Torán. Israel är bruden. Den Evige är brudgummen. Moshé är brudgummens vän. Änglarna är vittnen. Det tjocka molnet är chuppán, ”bröllops-taket”.

Kvinnan blir återlöst från sitt slaveri för att kunna gifta sig. Mannen ger henne en äktenskapsförfrågan genom sin vän, medlaren. Kvinnan accepterar frivilligt förslaget och vännen går med svaret till mannen. Kvinnan går igenom ett tevilá rituellt reningsbad, för att så komma in i en ny nivå. Den stora dagen blir kungjord genom en shofar-stöt. Bruden lämnar sitt hus och går för att möta brudgummen. Brudgummen lämnar sin plats för att gå bruden till mötes. De går så in i första steget i det hebreiska äktenskapsförbundet. Det kallas för kiddushin, ”avskiljanden”. Då avskiljer de båda sig för varandra och binder sig till varandra. Därför heter denna akt också erusin, från verbet aras, ”binda”. Ett äktenskapskontrakt överlämnas till bruden. Det heter ketuvá, ”skrift” och där finns alla äktenskapsförbundets förpliktelser nedskrivna.

I 5 Mosebok 20:7 ser vi att det finns en tid mellan det första steget och själva vigseln, bröllopet. I 5 Mosebok 22:23-24 ser vi att det första steget i äktenskapsförbundet gör att kvinnan kallas för ”en annan mans kvinna” – d.v.s. hustru. (Tyvärr har man översatt det med ”trolovad” när den hebreiska texten använder ordet ishá – kvinna”). Hon kallas alltså för hustru trots att det andra steget i äktenskapsförbundet inte fullföljts, jfr. Matteus 1:18-20.

I äldre tider kunde det gå upp till 12 månader mellan det första och det andra steget. Idag tar man normalt båda stegen under samma dag.

Efter det första steget, kiddushin, går bruden hem till sin pappas hem och förbereder sin brudklänning och andra saker. Brudgummen går hem till sin pappas hem och förbereder en bostad till dem. När brudgummens pappa ser att båda är färdiga, ger han, med en shofar-stöt, sin son tillstånd att gå och hämta sin hustru. Sonen går då till brudens föräldrahem och lyfter upp henne i luften och tar henne till sin pappas hus där det andra steget i äktenskapsförbundet kommer att tas. Det kallas för lakach[8], “ta”, jfr. 1 Mosebok 24:3, och nissuín, från nasá[9], “lyfta upp”, jfr. 2 Krönikeboken 24:3.

Israels folk presenteras i Skrifterna på olika sätt när det gäller sin relation till den Evige. Ibland kallas det för ”son”, 2 Mosebok 4:22. Ibland kallas det för ”jungfru dotter”, Jeremia 14:17. I bland presenteras det som en hustru som gått igenom båda äktenskapsförbunds-stegen och som har fått barn, Hesekiel 16; Hosea 1-3.

I Jeremia 2:2 står det skrivet:

Gå och predika för Jerusalem. Säg: Så säger den Evige: Jag minns din ungdoms hängivenhet, hur du älskade mig under din brudtid och följde mig i öknen, i landet där man inte sår. (SFB reviderad)

De som gått igenom första steget i äktenskapsförbundet kallas både för ”man och hustru” och ”brudgum och brud”. De har redan ett äktenskapsförbund, men det har ännu inte blivit beseglat. De har inte rätt att ha ett samliv förrän de tagit det andra steget. Om någon är otrogen under trolovningstiden blir man skyldig till dödsstraff, jfr. 5 Mosebok 22:23-24. Det innebär att när bruden Israel var otrogen med guldkalven, ”en älskare som kom förbi”, hade HaShem all laglig rätt att avrätta henne. Men Moshé går in och räddar folket. Det förbund som sedan görs har Moshé som borgesman, enligt det som står skrivet i 2 Mosebok 34:27:

“den Evige sade till Moshé: "Skriv upp åt dig dessa ord, ty i enlighet med dessa ord har jag slutit ett förbund med dig och med Israel."” (SFB reviderad)

Det innebar att relationen mellan Israel och HaShem aldrig blev densamma. Synden med guldkalven gjorde att äktenskapet inte kunde fullbordas. Det behövdes en förbundsförnyelse, som det står skrivet i Jeremia 31:32, där det talas om ett annorlunda förbund än det som gjordes efter uttåget ur Egypten:

“inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder den dag då jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egyptens land - det förbund med mig som de bröt fastän jag var deras make - säger den Evige” (SFB reviderad)

Brottet i äktenskapsförbundet mellan HaShem och Israel gjordes när Israel syndade med guldkalven. I denna text står det skrivet att den Evige var Israels make när hon bröt förbundet. Det betyder att de hade gått igenom det första steget i förbundet, men inte nödvändigtvis det andra.

I Hosea 2:14-15, 19-20 står det skrivet:

Därför skall jag locka henne bort och föra henne ut i öknen och tala till hennes hjärta. Sedan skall jag ge henne tillbaka hennes vingårdar och göra Akors dal till en hoppets port. Där skall hon sjunga som i sin ungdoms dagar, som på den dag då hon drog upp ur Egyptens land... Jag skall trolova dig med mig för evig tid, ja, jag skall trolova dig med mig i rättfärdighet och rätt, i kärlek och barmhärtighet. Jag skall trolova dig med mig i trohet, och du skall så känna den Evige. (SFB reviderad)

Här talas det om en förnyelse av trolovningen mellan den Evige och Israel, d.v.s. det första steget i äktenskapsförbundet. Det gjordes genom Messias Jeshuas blod, som vi tidigare sagt. På shavuot-högtiden efter hans uppståndelse, när man firade minnet av det första trolovningsförbundet mellan HaShem och Israel, kom Anden över de trogna i Israel. Då förseglades förnyelsen av förbundet och ketuván, äktenskapskontraktet, blev inskrivet i brudens hjärta så att hon kan vara trogen och inte synda igen.

I de Messianska Texterna presenteras Sonen som brudgummen och hans församling som bruden.

I Matteus 22:2 står det skrivet:

Himmelriket är likt en kung som höll bröllop för sin son.” (SFB)

I 2 Korintierbrevet 11:2b står det skrivet:

”Jag har trolovat er med en enda man, för att föra fram en ren jungfru inför Messias.” (SFB reviderad)

I Efesierbrevet 5:31-32 står det skrivet:

Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött. Denna hemlighet är stor - jag talar om Messias och församlingen.” (SFB reviderad)

I Uppenbarelseboken 19:7 står det skrivet:

Låt oss vara glada och jubla och ge honom äran. Ty Lammets bröllop har kommit, och hans brud har gjort sig redo.” (SFB)

Sonen representerar Fadern i hans förhållande till Israel. Allt den Evige gör i denna värld gör han genom Messias.

Det nya förbundet blev instiftat med Israel, enligt Jeremia 31:31, inte med något annat folk. Messias församling är den mest upphöjda delen av Israel, det himmelska Israel, inom vilket även de rättfärdiga bland folken har inkorporerats genom pånyttfödelsen i Messias.

I Hebreerbrevet 12:22-24 står det skrivet:

“Nej, ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till änglar i mångtusental, till en högtidsskara, en församling av förstfödda som har sina namn skrivna i himlen, till en domare som är allas Gud och till andarna hos de rättfärdiga som nått fullkomningen. Ni har kommit till det nya förbundets medlare, Jeshua, och till det renande blodet som talar starkare än Abels blod.” (SFB reviderad)

I den andliga världen är den Eviges folk ett enda, men på jorden delas det i två, Avrahams omskurna barn och Avrahams oomskurna barn, jfr. Romarbrevet 4.

Jeshua grundade inte en ny religion. I så fall hade han varit en falsk profet, jfr. 5 Mosebok 13:1-5.

Messias brud är den högsta delen, de utvalda i Israel, som man kan se i Johannes 3:26-29, där det står skrivet:

“De gick till Jochanan och sade: "Rabbi, han som var hos dig på andra sidan Jarden och som du vittnade om, han döper och alla går till honom." Jochanan svarade: "Ingen människa kan ta emot något utan att det ges henne från himlen. Ni kan själva vittna om att jag sade: Jag är inte Messias. Jag är sänd framför honom. Brudgum är den som har bruden. Men brudgummens vän, som står där och hör honom, gläder sig innerligt över brudgummens röst. Den glädjen har jag nu helt och fullt.” (SFB reviderad)

Det budskap som denne profet uppenbarar för oss är att bruden är en del av Israels folk. Bruden, församlingen, fanns redan innan Messias dog, som det står skrivet i Efesierbrevet 5:25:

Ni män, älska era hustrur, så som Messias har älskat församlingen och offrat sig för den. (SFB reviderad)

Man kan inte älska något som inte finns. Församlingen fanns långt innan Jeshua, vilket vi kan se i Apostlagärningarna 7:38, där det står skrivet:

Det var Moshé som i församlingen i öknen var tillsammans både med ängeln som talade till honom på berget Sinai och med våra fäder, och som tog emot levande ord för att ge till oss. (SFB)

I Hebreerbrevet 2:12 finns ett referat av de ord som Jeshua uttalade strax innan han dog:

då han säger: Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag lovsjunga dig. (SFB)

Här står det att Jeshua skulle förkunna den Eviges Namn för sina bröder och sjunga lovsånger mitt i församlingen. Citatet är hämtat från Psalm 22 som Jeshua citerade när han hängde på träet. I versarna 23-24 i står det skrivet:

Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag lovsjunga dig. Ni som fruktar den Evige, lova honom, ära honom, alla Jaakovs barn, bäva för honom, alla Israels barn. (SFB reviderad)

Denna text visar oss att den församling i vilken Messias skulle förkunna HaShems Namn och sjunga lovsånger, består av dem som fruktar den Evige, vilket är en hänvisning till de rättfärdiga bland folken, tillsammans med Jaakovs alla barn samt Israels alla barn. Detta är den församling som Messias dog för, till att rena och föra till fullkomning, som det står skrivet i Efesierbrevet 5:25b-27:

Messias har älskat församlingen och offrat sig för den, för att avskilja den, sedan han renat den genom vattnets bad, i kraft av ordet. Ty han ville ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller något annat sådant. Helig och fullkomlig skulle den vara. (SFB reviderad)

När Messias talar om att bygga sin församling i Matteus 16:18 är det inte fråga om ett nytt folk som är skilt från Israel, utan om själva Israels folk, (som inkluderar de rättfärdiga bland folken), enligt det som står skrivet i Jeremia 31:4:

“Än en gång skall jag bygga upp dig, så att du blir uppbyggd, du jungfru Israel. Än en gång skall du ta upp din tamburin och dra ut i dans bland dem som är glada.” (SFB)

I Jeremia 33:7 står det skrivet:

“Jag skall göra slut på fångenskapen för Jehudá och Israel och bygga upp dem som de var tidigare.” (SFB reviderad)

Dessa texter visar oss att Messias församlings uppbyggelse inte är fråga om något annat än att upprätta och fullkomna troheten inom Israels folk.

I Matteus 16:18 står det skrivet:

“Jag säger dig: Du är Kefa, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och dödsrikets portar skall inte få makt över den.” (SFB)

Jeshua lovar här att bygga sin församling på klippan. Klippan är Messias som har blivit satt som en grundsten i det himmelska Tsion, enligt Jesaja 8:14; 28:16; Romarbrevet 9:33, 1 Korintierbrevet 10:4 och 1 Petrus brev 2:4-8. Jeshua lovar att bygga upp Israels folk på grunden som är Messias, som är insatt i himlen. De som inte byggs på den grunden kommer slutligen att förlora rätten att vara en del av det himmelska Israels folk, som det står skrivet i Apostlagärningarna 3:23:

Men var och en som inte lyssnar till den profeten skall utrotas ur folket.” (SFB)

“Dödsrikets portar” är ett hebreiskt uttryck som har att göra med portarna till de hedniska städerna, d.v.s. nationernas regeringar. Dessa regeringar kommer inte att kunna stå emot Messias församlings framtågande. I 1 Mosebok 22:17 finns en hänvisning till samma sak, enligt vad som står skrivet:

“skall jag rikligen välsigna dig och göra dina efterkommande talrika som stjärnorna på himlen och som sanden på havets strand, och din avkomma skall inta sina fienders portar.” (SFB)

Detta ord blev givet till vår fader Avraham precis efter att han hade bundit Jitschak på altaret. De som kommer att inta sina fienders portar, dödsrikets portar, är alltså Avrahams ättlingar genom löftessonen som offrades, inte något annat folk. Samma profetia finner vi i 1 Mosebok 24:60 där Rivkás familj uttalar följande välsignelse:

“Och de välsignade Rivká och sade till henne: "Av dig, vår syster, skall komma tusen gånger tiotusen, och din avkomma skall inta sina fienders portar!"” (SFB reviderad)

Det står alltså klart att bruden inte är något annat än Israels folk, ättlingar till Avraham och Rivká som blivit förnyade, uppbyggda och upphöjda genom Messias Jeshua.

Sjätte aliján, 19:20 – 20:17 (v. 14 heb.)

19:20             Och den Evige steg ner på Sinai berg, på toppen av berget, och den Evige kallade Moshé upp till bergets topp. Då steg Moshé dit upp. (SFB reviderad) – Här står det skrivet att den Evige steg ner på berget. I 20:22 står det dock att den Evige talade från himlen. Hur skall vi förstå detta som ser ut som en motsägelse? Rashi säger att den Evige böjde de övre och undre himlarna och bredde ut dem över berget som ett täcke på en säng, och lät härlighetens tron komma ner och ställa sig på det. Den Oändlige kan inte definieras med den skapade världens parametrar och därför kan han varken stiga upp eller stiga ner. Men han uppenbarar sig på ett sätt som kan upplevas så och Torán använder ett mänskligt språkbruk.

19:21             Och den Evige sade till Moshé: "Gå ner och varna folket, så att de inte tränger sig fram till den Evige för att se, ty då kommer många av dem att falla ner och dö. (SFB reviderad) – Fyra gånger står det skrivet att folket inte får gå över gränserna, v. 12, 21, 23 och 24. Hur viktigt är det inte att människan inte går över gränserna till det otillåtna! som det står i 5 Mosebok 19:14:

Du skall inte flytta din nästas råmärke, som förfäderna satt upp i den arvedel du får i det land som den Evige, din Gud, ger dig till besittning. (SFB reviderad)

Roten i ordet “Torá”, ”instruktion”, är jará[10], som betyder “kasta”, “skjuta”, ”sikta”, ”markera”, ”staka ut”, ”märka”. Det lär oss att Torán markerar de nödvändiga gränser som människan och naturen behöver för sitt välbefinnande. Den Eviges Torá drar upp linjen mellan det som är tillåtet och förbjudet. Synd är att gå över gränserna som är uppdragna av den Eviges Torá, som det står skrivet i 1 Johannes 3:4:

“Var och en som gör synd bryter mot lagen, ty synd är brott mot lagen.” (SFB)

Människans kött, jetser hará vill inte ha några gränser, som det står skrivet i Romarbrevet 8:6-8:

“Köttets sinne är död, men Andens sinne är liv och frid. Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller. De som följer sin syndiga natur kan inte behaga Gud.” (SFB)

Den andliga människan leds inte av sina naturliga och syndiga impulser, utan genom de principer som den Evige har markerat i sin Torá. En andlig människa är en principmänniska, inte en impulsmänniska. Av vilken anledning uppfyller hon de principer som Torán stakat ut? Gör hon det av kärlek eller för att uppfylla? Den som uppfyller genom kärlek har nått fullmognaden.

Tillåten njutning är ett resultat av att lyda de principer som den Evige gett genom Torán. Synden erbjuder njutning utan gränser, utan principer, utan lydnad. Den njutningen blir till slut förvandlad till bitterhet. Den njutning som är underställd Toráns principer är varaktig och orsakar ingen skada eller bitterhet.

Synden, som går över gränserna, orsakar att det blir obalans i skapelsen. Många goda saker blir förvandlade till onda när de används utanför de gränser som Torán markerar. En mogen människa har förmågan att förneka sig en njutning på kort sikt för att få del av en njutning på längre sikt. Var ivrig att inte gå över gränserna i ditt liv! Var en principmänniska och inte en impulsmänniska så kommer du att få framgång i allt!

De kulturer i världen som drivs av principer är de som har mest inflytande. De fattiga länderna är fattiga eftersom majoriteten av deras invånare går över gränserna, vilket orsakar förbannelse. Förbannelsen ger fattigdom. De länder vars befolkning har lärt sig att ledas av de principer som är baserade i Torán får framgång på alla sätt.

19:22             Även prästerna, som får komma inför den Evige, skall avskilja sig, för att inte Den Eviges vrede skall bryta ut mot dem." (SFB reviderad) – Prästerna var de förstfödda i hela Israel. De kunde komma nära den Evige. Det lär oss att det finns olika nivåer av avskildhet i de olika funktionerna inom Israels folk.

19:23             Moshé svarade den Evige: "Folket kan inte stiga upp på Sinai berg, ty du har själv varnat oss och sagt att jag skulle märka ut en gräns omkring berget och avskilja det." (SFB reviderad) – Gränser skapar avskildhet, helighet. Berget blev avskilt genom att den fick en gräns och genom den Eviges närvaro som var begränsad inom ett avgränsat område, jfr. 2 Mosebok 29:43.

19:24             “Då sade den Evige till honom: "Gå ner och kom sedan upp igen, och ha då Aharon med dig. Men prästerna och folket får inte tränga sig fram för att stiga upp till den Evige, för att inte Den Eviges vrede skall bryta ut mot dem."” (SFB reviderad) – Moshé kunde närma sig mer än Aharon. Aharon kunde närma sig mer än prästerna. Prästerna kunde närma sig mer än folket och folket fick inte gå över gränserna.

20:1Och Gud talade alla dessa ord (SFB) – Targum översatte denna text så här: ”Och HaShems Ord talade...” Många gånger använder Targumtexterna uttrycket ”HaShems Ord” när vi befinner oss inför en klar uppenbarelse av den Evige på jorden. I 1 Mosebok 1:27; 9:17; 17:7; 15:6; 19:24; 22:14; 28:20-21; 2 Mosebok 3:14 och 24:1 förekommer uttrycket “HaShems Ord” i de olika Targumöversättningarna. Uttrycket ersätter orden ”Gud” och ”JHWH”. Det lär oss att de som översatte den hebreiska texten till arameiska hade förstått den Eviges uppenbarande på jorden som en uppenbarelse av Hans Ord. Den Evige är så oerhört stor och så enormt väldig att han inte kan ses eller förstås om han inte transformerar ner sin väldighet till något mindre. Därför har uttrycket ”JHWH-katan”, ”den lille JHWH”, uppstått. Man kan jämföra detta med en transformator som ändrar den elektriska spänningen på 15 000 Volt, som finns i högspänningsledningarna, till 220 Volt, för att den skall kunna användas i hemmen. Spänningen på 220 Volt är mycket reducerad och kan därför användas i hushållet. I annat fall skulle man vara i livsfara varje gång man använde sig av en elektrisk apparat. Något liknande är det med den Eviges uppenbarande på jorden. Han kan inte släppa till all sin potential för då skulle människan bli till aska. Enligt Targum, uppenbarar han sig för människan genom sitt Ord, som är en reduktion av den Evige på ett sätt så att han kan visa sig i världen och bli förstådd av människan. Jeshua är den Eviges Ord som blivit kött, som det står skrivet i Johannes 1:14:

Och Ordet blev kött och slog upp sitt tält bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning.. (SFB)

I 1 Johannes 1:1-2 står det skrivet:

“Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi skådade och med våra händer rörde vid - om Livets Ord är det vi vittnar. Ja, livet uppenbarades, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss.” (SFB)

På Sinai kom himlen ner till berget och den Evige uppenbarade sig för folket genom att tala hörbart. Targum-översättningen säger att det var den Eviges Ord som talade alla dessa ord till folket och att Moshé gick upp till den Eviges Ord som var på berget. Det Ordet blev senare gjort till kött i Jeshua. Messias Jeshua är Faderns uppenbarelse på jorden, som det står skrivet i Johannes 14:9b:

“Den som har sett mig har sett Fadern. (SFB)

I Hebreerbrevet 1:3a står det skrivet:

Sonen utstrålar Guds härlighet och uppenbarar hans väsen och uppehåller allt genom sitt mäktiga ord. (SFB)

I Kolosserbrevet 2:9 står det skrivet:

“Ty i honom bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt. (SFB)

Sonen är den Eviges nertransformerade uppenbarande från himlen till jorden. Men han inte bara uppenbarar Honom utan han representerar Honom också, som det står skrivet i Psalm 118:26a:

“Välsignad vare han som kommer i den Eviges Namn! (SFB reviderad)

Det är inte samma sak att vara den Evige som att komma i den Eviges Namn. Jeshua kom för att representera den Evige. Det var Fadern som på berget slöt ett förbund med Israel genom Sitt Ord som senare blev kött. På så sätt löses problemet med vem som var brudgummen.

Allt vad Fadern har gjort och allt vad Han gör, det gör Han genom sitt Ord som blev kött. Med andra ord är Messias, Människosonen, den kanal genom vilken den Evige har skapat universum och genom vilken Han leder skapelsen och genom vilken han har kontakt med människan. Guds Son är den Eviges mänskliga ansikte. Genom honom kan vi komma till Fadern. Utan honom kommer ingen till Fadern för han är Faderns representant här nere. En som har Gud till Fader älskar Jeshua och kommer till Jeshua, som det står skrivet i Johannes 8:42:

“Jeshua svarade: Vore Gud er Fader, skulle ni älska mig, eftersom jag har utgått från Gud och kommer från honom. Jag har inte kommit av mig själv, utan han har sänt mig..” (SFB reviderad)

I Johannes 6:45 står det skrivet:

“Det står skrivet hos profeterna: De skall alla ha blivit undervisade av Gud. Var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av honom kommer till mig.” (SFB)

Messias är brudgummen och det förnyade, upprättade och upphöjda Israel är bruden.

Första ordet

20:2  “Jag är den Evige, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset.” (SFB reviderad) – I 2 Mosebok 34:28; 5 Mosebok 4:13 och 10:4 finner man uttrycket ”de tio orden”, på hebreiska aseret ha-dvarim som hänvisar till 2 Mosebok 20:2-17 (20:2-14 i den hebreiska versionen.) Detta är det första av de tio orden. Uttrycket ”de tio budorden” finns inte i Skrifterna. Fjorton av de 613 buden förekommer dessutom i dessa tio ord. Det är rättare att tala om ”de tio orden” än om ”de tio budorden”.

Eftersom talet tio i Skrifterna representerar fullheten av något, står dessa tio ord som representanter för hela Torán. Torán lär oss att dessa tio ord var skrivna på två stentavlor. Traditionen lär att de två tavlorna hade fem ord var. De fem första orden har att göra med relationen mellan människan och den Evige. De fem sista har att göra med relationen mellan människan och hennes nästa. I de fem första orden förekommer namnet JHWH vid åtta tillfällen. Men i de fem sista orden förekommer det inte alls. De tio orden går från det viktigaste till det minst viktiga. Det första är det viktigaste men det sista är det svåraste eftersom det är svårare att kontrollera tankarna än gärningarna.

Det första ordet börjar med orden ”Jag är...” Den Evige presenterar sig som den Evige din Gud, på ett personligt sätt, i entalsform. Var och en måste ha en personlig relation med Honom. Grunden för vår relation med honom är den återlösning som vi har upplevt, både den första, som gjordes genom Moshé, och den sista, som gjordes och kommer att fullbordas genom Jeshua HaMashiach.

Andra ordet

20:3-6 “Ha inga andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller någon avbild av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag, den Evige, din Gud, är en nitälskande Gud, som låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet, när man hatar mig, men som visar nåd mot tusen släktled, när man älskar mig och håller mina bud.” (SFB reviderad) – Detta är det andra ordet. Det finns egentligen inte några andra gudar, jfr. 5 Mosebok 4:39; 1 Kungaboken 8:60; 1 Korintierbrevet 8:5-6. Det är snarare fråga om att inte acceptera något skapat som vår Gud som om det vore Skaparen, jfr. Romarbrevet 1:25. Detta ord innebär att det är förbjudet att sätta sin förtröstan på något annat än HaShem, tillbe avgudar, helgon eller statyer, böja sig inför dem, tillverka dem eller äga dem. Det finns några frågor som man kan ställa sig för att se om man har några andra gudar:

·         Vem bestämmer i mitt liv?

·         Var sätter jag min förtröstan?

·         Var sätter jag min passion?

·         Vem är mitt livs källa?

·         Vem är min lovprisning?

Om en avgud, en person, ett system, en organisation eller ett objekt är svaret på någon eller flera av dessa frågor, då har jag en eller flera avgudar i mitt liv.

Pengarna är den viktigaste avguden i denna värld. De giriga kommer inte att ärva den Eviges Rike, för de är avgudadyrkare, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 6:10:

varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare skall ärva Guds rike.” (SFB)

I Efesierbrevet 5:5 står det skrivet:

“Ni skall veta att ingen otuktig eller oren eller girig - en sådan är en avgudadyrkare - skall ärva Messias och Guds rike.” (SFB)

I 1 Timoteus 6:10 står det skrivet:

“Ty kärlek till pengar är en rot till allt ont. I sitt begär efter pengar har somliga kommit bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.” (SFB)

I Matteus 6:24b står det skrivet:

“Ni kan inte tjäna både Gud och mammon...” (SFB)

Den Evige straffar barnen för föräldrarnas avgudadyrkan upp till tredje och fjärde generation när det inte finns omvändelse i barnen från förfädernas livsstil och när barnen fortsätter med den livsstilen. När det förekommer omvändelse blir förbannelsen bruten, jfr. 5 Mosebok 24:16; Hesekiel 18.

På grund av detta bud har rabbinerna stiftat förbudet mot att göra skulpturer av varken människor eller djur eller av något annat objekt i universum.[11]

Tredje ordet

20:7  Missbruka inte Den Eviges, din Guds, namn, ty den Evige skall inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn. (SFB reviderad) – Förbudet handlar inte om att bruka Namnet utan om att missbruka det, att använda det på ett tomt sätt utan mening. Rashi säger att det betyder att det är förbjudet att svära falskt. Detta förbud används också på dem som säger att de tillhör den Evige utan att göra det, och ger ett sken av fruktan för Gud utan att deras hjärtan lever därefter, jfr. Hesekiel 36:21-23; 39:7. Förbudet att uttala den Eviges Namn är av rabbinskt ursprung. Därför uttalar judar inte den Eviges Namn, utan det ersätts med Ado-nai (Herre), HaShem (Namnet) eller den Evige.

Fjärde ordet

20:8-11Tänk på sabbatsdagen så att du avskiljer den. Sex dagar skall du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är Den Eviges, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, inte heller din son eller din dotter, din tjänare eller tjänarinna eller din boskap, och inte heller främlingen som bor hos dig inom dina portar. Ty på sex dagar gjorde den Evige himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har den Evige välsignat sabbatsdagen och avskilt den.” (SFB reviderad) – Det hebreiska ordet för ”tänk” står i paol-form. Det innebär att det är något konstant, något ständigt pågående, ungefär som den svenska formen ”tänkande”. Enligt Rashi, innebär det att man skall komma ihåg sabbaten under hela veckan. Exempelvis om man köper något vackert under veckan tillägnar man det sabbaten.

I 5 Mosebok 5:12 står det “håll sabbaten”. Dessa två ord, ”tänk på” och ”håll” blev uttalade samtidigt, på en gång. Bara den Evige kan säga två ord på en gång, jfr. Psalm 62:12. Enligt Rashi, gjorde Han det också i följande versar: 2 Mosebok 31:14 med 4 Mosebok 28:9; 5 Mosebok 22:11 med 5 Mosebok 22:12 och 3 Mosebok 18:16 med 5 Mosebok 25:5.

“den sjunde dagen” – Inte den sjätte eller den första. Man kan inte ersätta den med en annan dag. HaShem har befallt att det skall vara den sjunde veckodagen punkt slut. Den Evige har stakat ut en rak väg, men människan har gjort den krokig, som det står skrivet i Ordspråksboken 21:8:

“Krokig väg går syndfull man, den rene går rakt fram.” (SFB)

Den sjunde dagen börjar vid solnedgången på fredagen och slutar vid solnedgången på lördagen. Den judiska traditionen visar oss vilken dag som är sabbat. Utan den skulle vi inte kunna veta det. Detta visar att vi måste gå efter traditionen för att kunna uppfylla Skrifterna.

“Den Eviges, din Guds, sabbat” – Sabbaten är till för att ägna sig åt den Evige, inte för något annat.

“Då skall du inte utföra något arbete” – Det hebreiska ord som översatts som “arbete” är melachá[12], som betyder ”arbete”, ”verk”, ”tillverkning”, ”framställning”. Första gången som ordet förekommer är i 1 Mosebok 2:2-3 där det talas om skapelseverket. Melachá har att göra med ett skapande och produktivt arbete och allt som gör intrång i skapelsen. Det arbete som krävdes för att tillverka tabernaklet kallas för melachá och därifrån har man tagit fram 39 typer av melachá som är förbjudna under sabbaten, jfr. 2 Mosebok 35:21.

Hustrun nämns inte i detta avsnitt. Hon finns innefattad i familjefadern. De är båda ett. Hustrun har uppgiften att vara en passande hjälp för att hennes make skall tillsammans med henne kunna uppfylla det som den Evige har befallt honom.

“Ty på sex dagar gjorde den Evige himlen och jorden...” – Den Evige är vår Fader. En pappa är ett exempel som barnen följer. Eftersom han upphörde med att skapa under sabbaten, gör vi också det. På så sätt är vi lika honom. Människan blev skapad till Hans avbild till att vara honom lik. Den som inte håller sabbaten liknar inte den Evige på det området i sitt liv.

“Därför har den Evige välsignat sabbatsdagen och avskilt den” – En välsignelse innebär något konkret. Därför säger Rashi att HaShem välsignade sabbaten med mannat. Avskiljandet innebär att den har blivit skild från de övriga dagarna för att vara annorlunda och enbart användas för den Eviges bruk.

Seden att tända två ljus innan sabbatens början kan associeras till flera saker:

·         Sabbaten blev både välsignad och avskild.

·         Man skall både komma ihåg och hålla sabbaten.

·         Veckovilan talar profetiskt om vilan i den messianska riket.

Femte ordet 

20:12             “Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som den Evige, din Gud, ger dig.” (SFB reviderad) – Budet om att hedra sina föräldrar finns bland de fem första orden som har att göra med förhållandet till den Evige. Förhållandet till föräldrarna återspeglar vår relation till den Evige. Den som inte hedrar sina föräldrar hedrar inte den Evige. Den som hedrar sina föräldrar hedrar den Evige.

De fem första orden sammanfattas i budet om att älska den Evige med hela hjärtat, hela sinnet och all kraft, jfr. 5 Mosebok 6:5; Matteus 22:37-38.

De fem sista orden sammanfattas i budet om att älska sin nästa som sig själv, jfr. 3 Mosebok 19:18; Matteus 22:39-40.

Detta är det första budet med löfte, jfr. Efesierbrevet 6:2. Att hedra sina föräldrar ger långt liv på jorden. Att hedra innebär att respektera med attityder, ord och gärningar. Att hedra innebär också att hjälpa dem i deras materiella och praktiska behov, som det står i Matteus 15:3-6:

“Han svarade dem: "Varför bryter ni mot Guds bud för era stadgars skull? Gud har sagt: Hedra din far och din mor och: Den som förbannar sin far eller mor skall straffas med döden. Men ni påstår: Om någon säger till sin far eller mor: Vad du kunde ha fått av mig, det ger jag som offergåva, då skall han inte hedra sin far eller mor. Ni upphäver Guds ord för era stadgars skull.” (SFB)

Att hedra innebär alltså även att ge ekonomisk hjälp.

Det grekiska ord som översatts som ”stadgar” är paradosis.[13] Här betyder det en undervisning som förts över från läromästare till lärjunge, jfr. Galaterbrevet 1:14; Kolosserbrevet 2:8. Här är det inte fråga om seder och traditioner. Jeshua attackerar här de felaktiga läror som bryter mot Toráns bud. Jeshua attackerade dessa traditionella läror i vissa fall. Men i många andra fall accepterade han dem. En lärotradition är inte samma sak som en kulturell tradition, en sed. Vår Mästare kritiserade inte de judiska kulturella traditionerna och sederna. Enligt det exempel som han själv var ser vi att han följde dem. De kulturella traditionerna har att göra med beteendemönster, och lärotraditionerna är tolkningar av Torán som förts vidare från lärare till elev.

Det grekiska ord som normalt översatts som ”sed” är “ethos”.[14] Det förekommer på följande ställen i de Messianska Texterna: Lukas 1:9; 2:42; 22:39; Johannes 19:40; Apostlagärningarna 6:14; 15:1; 21:21; 25:16; 26:3; 28:17; Hebreerbrevet 10:25. Vi ser att shaliach Shaul inte bröt mot fädernas seder, enligt Apostlagärningarna 28:17:

“Tre dagar senare kallade han till sig de ledande bland judarna, och när de var samlade sade han till dem: "Bröder, trots att jag inte har gjort något som kunde skada vårt folk eller våra seder från fäderna, blev jag fängslad i Jerusalem och utlämnad åt romarna."

Sjätte ordet

20:13 “Mörda inte.”[15] (Egen övs.) – Här talas det inte om att utföra ett himmelskt domslut över någon som blivit dödsdömd, utan om att mörda. Straffet för mord är avrättning, jfr. 3 Mosebok 24:17.

Sjunde ordet

20:14Begå inte äktenskapsbrott.[16] (Egen övs.) – Här handlar det om att vara otrogen äktenskapsförbundet genom att ha sexuell relation med en tredje person, jfr. Hesekiel 16:32. Med denna handling bryts förbundet. Straffet för äktenskapsbrott är avrättning, jfr. 3 Mosebok 20:10.

Åttonde ordet

20:15             “Stjäl inte.[17] (Egen övs.) – Detta tolkas som förbud mot stöld av en människa eftersom det i 3 Mosebok 19:11 förekommer ett annat förbud mot stöld i samband med materiella ägodelar. Straffet för kidnappning är avrättning, jfr. 2 Mosebok 21:16.

Nionde ordet

20:16             Vittna inte falskt mot din nästa.” (Egen övs.) – I första hand handlar det om att inte vittna falskt mot en annan i en rättegång. Men det betyder också att inte säga saker om nästan till andra, och att inte ljuga. Ett av de allvarligaste sätten att vittna falskt är när man talar i den Eviges namn sådant som Han inte har sagt. Det brottet är värt dödsstraff, 5 Mosebok 18:20.

Falskt vittnesbörd leder till att samhället fördärvas. Det gör att de oskyldiga blir straffade för saker som de inte gjort. Det gör också så att stöld, mord och förtryck begås utan att de skyldiga blir straffade. Den som vittnar falskt drar fördärv över världen.

I 5 Mosebok 19:15-21 står det skrivet:

Det är inte nog om bara ett vittne träder upp mot någon som anklagas för ett brott eller en synd, vilken synd han än kan ha begått. Efter två eller tre vittnens utsago skall var sak avgöras. Om ett falskt vittne träder upp mot någon för att vittna mot honom angående något brott, skall bägge parter i tvisten träda fram inför Den Eviges ansikte, inför de män som på den tiden är präster och domare. Och domarna skall noga undersöka saken. Om vittnet visar sig vara ett falskt vittne som burit falskt vittnesbörd mot sin broder, skall ni låta detsamma drabba vittnet som han hade tänkt för sin broder. Du skall skaffa bort det onda ifrån dig. Det övriga folket skall höra det och frukta, och man skall aldrig mer göra något sådant ont hos dig. Du skall inte visa honom någon skonsamhet: liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot.” (SFB reviderad)

I Psalm 34:12-14 står det skrivet:

Kom, barn, och lyssna till mig, jag skall lära er att frukta den Evige. Är du en människa som älskar livet och som vill se goda dagar? Avhåll då din tunga från det som är ont,
dina läppar från att tala svek
. (SFB reviderad)

I Ordspråksboken 6:16-19 står det skrivet:

“Sex ting är det som den Evige hatar, ja, sju som han avskyr: stolta ögon, en lögnaktig tunga, händer som utgjuter oskyldigt blod, ett hjärta som smider onda planer,
fötter som skyndar till det som är ont, den som främjar lögn genom att vittna falskt
och den som vållar trätor mellan bröder.
” (SFB reviderad)

I Ordspråksboken 12:22; 19:5, 9; 25:18 står det skrivet:

Lögnaktiga läppar är en styggelse för den Evige, de som handlar rättfärdigt behagar honom... Ett falskt vittne blir inte ostraffat, den som främjar lögn kommer inte undan... Ett falskt vittne blir inte ostraffat, den som främjar lögn skall förgås... En stridshammare, ett svärd och en skarp pil är den som vittnar falskt mot sin nästa. (SFB reviderad)

Skvaller och förtal är bland de saker som mest skadar och förmår döda en människa, som det står skrivet i 3 Mosebok 19:16;

“Du skall inte gå med förtal bland ditt folk. Du skall inte stå efter din nästas blod. Jag är den Evige.” (SFB reviderad)

I Ordspråksboken 10:18 står det skrivet:

“Den som döljer hat har falska läppar, den som sprider förtal är en dåre. (SFB)

I Uppenbarelseboken 21:8, 27 står det skrivet:

Men de fega, de otroende och de skändliga, mördarna, de otuktiga, trollkarlarna, avgudadyrkarna och alla lögnare skall få sin del i sjön som brinner av eld och svavel. Detta är den andra döden. Aldrig någonsin skall något orent komma in i den, och inte heller någon som handlar skändligt och lögnaktigt, utan endast de som är skrivna i livets bok som tillhör Lammet. (SFB)

Tionde ordet

20:17             Ha inte begärelse till din nästas hus. Ha inte begärelse till din nästas hustru, inte heller till hans tjänare eller tjänarinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa. (SFB reviderad) – Begäret gör att man vill ha något som tillhör en annan. Det är förbjudet att göra något som leder till att man får något som tillhör en annan när den andre vill ha det han äger. Det är förbjudet att genom press övertyga någon om att sälja något som han inte önskar sälja, även om man betalar fullt pris för det. Begär efter att ha det som tillhör andra kan leda till våld och mord, jfr. 1 Kungaboken 21.

Sjunde aliján, 20:18-26 (v. 23 heb.)

20:18             “Allt folket var vittne till dundret och eldslågorna, basunljudet och röken från berget. Och när de såg detta bävade de och höll sig på avstånd. (SFB) – Dessa manifestationer liknar väldigt mycket de som beskrivs i Apostlagärningarna 2 när Anden blev given till bruden. Den hebreiska texten säger att de såg rösterna och eldslågorna. I Apostlagärningarna 2 talas det om eldslågor som kom och satte sig på var och en samt om olika tungomål som talades av dem.

20:26Stig inte upp till mitt altare på trappor, så att din nakenhet blottas vid mitt altare. (SFB Egen övers.) – Här talar det inte om manslemmen eftersom prästerna hade kalsonger av lin, jfr. 2 Mosebok 28:42. Det talar om benens nakenhet. Av respekt för altaret får man inte visa de nakna benen. Hur mycket mer respekt bör vi då inte ha för människorna och inte blotta våra kroppar inför dem! Detta lär oss också vikten av att skyla vår kropp när vi betjänar den Evige.

I denna Parashá finner vi bud nummer 25 till 41 av de 613.

  1. Påbud om att tro på Guds existens, 20:2.

  2. Förbud mot att tro på en annan gudom förutom Gud, 20:3.

  3. Förbud mot att gravera statyer, 20:4.

  4. Förbud mot att böja sig inför en avgud, 20:5.

  5. Förbud mot att tjäna en avgud på det sätt som man brukar, 20:5.

  6. Förbud mot att svärja falskt, 20:7.

  7. Påbud att avskilja sabbaten med ord, 20:8.

  8. Förbud mot att arbeta under sabbaten, 20:10.

  9. Påbud att hedra fader och moder, 20:12.

  10. Förbud mot att döda en människa, 20:13.

  11. Förbud mot att begå äktenskapsbrott, 20:14 (13 heb.).

  12. Förbud mot att kidnappa en människa, 20:15 (13 heb.).

  13. Förbud mot att ge falskt vittnesbörd, 20:16 (13 heb.).

  14. Förbud mot att ha begärelse till något som tillhör en annan, 20:17 (14 heb.).

  15. Förbud mot att göra bildstoder, även för dekoration, 20:23 (20 heb.).

  16. Förbud mot att tillverka ett stenaltare med metallföremål, 20:25 (22 heb.).

  17. Förbud mot att använda trappsteg till att gå upp på altaret, 20:26 (23 heb.).


[1]       Strong H3548 kôhên, ko-hane, Active participle of H3547; literally one officiating, a priest; also (by courtesy) an acting priest (although a layman): - chief ruler, X own, priest, prince, principal officer.

Strong H3547 kâhan, kaw-han', A primitive root, apparently meaning to mediate in religious services; but used only as denominative from H3548; to officiate as a priest; figuratively to put on regalia: - deck, be (do the office of a, execute the, minister in the) priest (‘s office).

[2]       Strong H7812 shâchâh, shaw-khaw', A primitive root; to depress, that is, prostrate (especially reflexively in homage to royalty or God): - bow (self) down, crouch, fall down (flat), humbly beseech, do (make) obeisance, do reverence, make to stoop, worship.

[3]       Mechiltá.

[4]       Strong H5414 nâthan, naw-than', A primitive root; to give, used with great latitude of application (put, make, etc.): - add, apply, appoint, ascribe, assign, X avenge, X be ([healed]), bestow, bring (forth, hither), cast, cause, charge, come, commit consider, count, + cry, deliver (up), direct, distribute do, X doubtless, X without fail, fasten, frame, X get, give (forth, over, up), grant, hang (up), X have, X indeed, lay (unto charge, up), (give) leave, lend, let (out), + lie, lift up, make, + O that, occupy, offer, ordain, pay, perform, place, pour, print, X pull, put (forth), recompense, render, requite, restore, send (out), set (forth), shew, shoot forth (up). + sing, + slander, strike, [sub-] mit, suffer, X surely, X take, thrust, trade, turn, utter, + weep, X willingly, + withdraw, + would (to) God, yield.

[5]       Strong H5414, segûllâh, seg-ool-law', Feminine passive participle of an unused root meaning to shut up; wealth (as closely shut up): - jewel, peculiar (treasure), proper good, special.

[6]       Strong H3104 yôbêl  yôbêl, yo-bale', yo-bale', Apparently from H2986; the blast of a horn (from its continuous sound); specifically the signal of the silver trumpets; hence the instrument itself and the festival thus introduced: - jubile, ram’s horn, trumpet.

Strong H2986 yâbal, yaw-bal', A primitive root; properly to flow; causatively to bring (especially with pomp): - bring (forth), carry, lead (forth).

[7]       Mechiltá.

[8]       Strong H3947 lâqach, law-kakh', A primitive root; to take (in the widest variety of applications): - accept, bring, buy, carry away, drawn, fetch, get, infold, X many, mingle, place, receive (-ing), reserve, seize, send for, take (away, -ing, up), use, win.

[9]       Strong H5375 nâsìâ'  nâsâh, naw-saw', naw-saw', A primitive root; to lift, in a great variety of applications, literally and figuratively, absolutely and relatively: - accept, advance, arise, (able to, [armour], suffer to) bear (-er, up), bring (forth), burn, carry (away), cast, contain, desire, ease, exact, exalt (self), extol, fetch, forgive, furnish, further, give, go on, help, high, hold up, honourable (+ man), lade, lay, lift (self) up, lofty, marry, magnify, X needs, obtain, pardon, raise (up), receive, regard, respect, set (up), spare, stir up, + swear, take (away, up), X utterly, wear, yield.

[10]      Strong H3384 yârâh  yârâ', yaw-raw', yaw-raw', A primitive root; properly to flow as water (that is, to rain); transitively to lay or throw (especially an arrow, that is, to shoot); figuratively to point out (as if by aiming the finger), to teach: -  (+) archer, cast, direct, inform, instruct, lay, shew, shoot, teach (-er, -ing), through.

[11]      Mechiltá.

[12]    Strong H4399 melâ'kâh, mel-aw-kaw'm From the same as H4397; properly deputyship, that is, ministry; generally employment (never servile) or work (abstractly or concretely); also property (as the result of labor): - business, + cattle, + industrious, occupation, (+ -pied), + officer, thing (made), use, (manner of) work ([-man], -manship).

Strong H4397 mal'âk, mal-awk', From an unused root meaning to despatch as a deputy; a messenger; specifically of God, that is, an angel (also a prophet, priest or teacher): - ambassador, angel, king, messenger.

[13]    Strong G3862 παράδοσις paradosis, par-ad'-os-is, From G3860; transmission, that is, (concretely) a precept; specifically the Jewish traditionary law: - ordinance, tradition.

[14]    Strong G1445 ἐìθος ethos, eth'-os, From G1486; a usage (prescribed by habit or law): - custom, manner, be wont.

Strong G1446 ἐìθω ethō, eth'-o, A primary verb; to be used (by habit or conventionality); neuter perfect participle usage: - be custom (manner, wont).

[15]      Strong H7523 râtsach, raw-tsakh', A primitive root; properly to dash in pieces, that is, kill (a human being), especially to murder: - put to death, kill, (man-) slay (-er), murder (-er).

[16]      Strong H5003 nâ'aph, naw-af', A primitive root; to commit adultery; figuratively to apostatize: - adulterer (-ess), commit (-ing) adultery, woman that breaketh wedlock.

[17]      Strong H1589 gânab, gaw-nab', A primitive root; to thieve (literally or figuratively); by implication to deceive: - carry away, X indeed, secretly bring, steal (away), get by stealth.