Parashà 47 Reè

5 Mosebok 11:26 – 16:17

Av S. K. Blad ©

Lukrativ kopiering ej tillåten.

Toràläsningar:

1. 11:26 – 12:10
2. 12:11 – 12:28
3. 12:29 – 13:18 (19 heb.)
4. 14:1-21
5. 14:22-29
6. 15:1-18
7. 15:19 – 16:17
8. Maftir: 16:13-17

Haftarà: Jesaja 54:11 – 55:5

Apostoliska Skrifterna: Uppenbarelseboken 7:9 – 9:21

Läsningar ur de Apostoliska Skrifterna:

1. Uppenbarelseboken 7:9-17
2. Uppenbarelseboken 8:1-5
3. Uppenbarelseboken 8:6-13
4. Uppenbarelseboken 9:1-10
5. Uppenbarelseboken 9:11-21

Reéh

Betyder ”observera!”. Ordet är starkare än ”shemà” som talar om att lyssna och lyda. Reéh har att göra med ett djupare varseblivande, ett inre seende, med hjärtats ögon.

Kommentarer

Första alijàn, 11:26 – 12:10

11:26-28 “Observera! jag förelägger er i dag välsignelse och förbannelse: Välsignelse, om ni lyssnar till HaShems, er Elohims, bud som jag i dag ger er, och förbannelse om ni inte lyssnar till HaShems, er Elohims, bud, utan viker av ifrån den väg jag i dag befaller er att gå och följer andra gudar som ni inte känner.” – HaShem ger människan två vägar att välja mellan. Det är ett klart bevis för att människan skapades med fri vilja. Detta är anledningen till att denna parashà börjar med ordet ”reéh”, ”observera”. Vi bör alltså observera de två olika valmöjligheterna vi har och sedan välja det rätta. Om människan hade skapats som en maskin, skulle hon inte kunna välja. Var och en är fri att välja. Ingen är tvungen att lyda eller att synda. Du är fri att välja synden, men den friheten frikänner dig inte från ansvaret och konsekvenserna av ditt val. Vi kan välja mellan välsignelse och förbannelse, som är konsekvenserna av att lyda och att vara olydig. Välsignelsen kommer över den som lyder och förbannelsen drabbar den som inte lyder. Välsignelsen och förbannelsen är två övernaturliga krafter som verkar i den osynliga världen och som visar sig i den syndliga världen.

Med utgångspunkt från denna vers har de vise sagt: ”Var och en som tror på avgudadyrkan är som om han hade förnekat hela Toràn.”

11:29             “Och när HaShem, din Elohim, har låtit dig komma in i det land dit du går för att ta det i besittning, skall du sätta välsignelsen på berget Gerizim och förbannelsen på berget Eival.” – Rabbinerna diskuterar om man verkligen kan tala om ett förbannelsens berg och ett välsignelsens berg. Enligt Rashí, hänsyftar detta på att välsignelsen och förbannelsen blir uttalade över dessa två berg. Targum översätter: ”Du skall ställa dem som välsignar...” Nachmanides skriver att välsignelsen och förbannelsen inte är fästa vid ett eller annat berg. Vi kan inte tänka att förbannelsen kommer från ett berg, utan att vi här har att göra med ett pedagogiskt sätt att illustrera två verkligheter. Folket skulle uttala välsignelsen mot det ena berget och förbannelsen mot det andra berget.

11:30 “Visst ligger de på andra sidan Jardén?, längre bort, mot solens nedgång, i kenaaneens land som bor på slätten, långt ifrån Gilgal, i närheten av Morès slätt.” – De två bergen, Gerizim och Eival, är med all säkerhet de två berg som idag har samma namn, trots att det fanns rabbiner, som exempelvis Eliezer, som talade om två kullar precis på andra sidan Jarden. Enligt Rashí, när ordet ”acharei” förekommer, vilket översatts som ”bortom” eller ”längre bort”, handlar det alltid om något som ligger långt bort.

Berget Eival, 940 m.ö.h., ligger mot norr och berget Gerizim, 880 m.ö.h., mot söder. I dalen mellan de båda bergen finns staden Shechem. Det fanns en viktig väg som gick igenom den platsen och som gjorde att Israel fick kontakt med resten av världen. Det var en mötesplats för resenärer som kom från norr, söder, öster och väster. Det var där Avraham byggde sitt första altare, jfr 1 Mosebok 12:6-7, och där blev Josef begravd, jfr Josua 24:32.

När man befinner sig i Shechem och ser mot norr, där berget Eival ligger, som man uttalade förbannelsen mot, har man ryggen mot Jerushalajim. Om man vänder sig mot söder, har man välsignelsens berg framför sig och längre bort finns det berg som HaShem har utvalt, berget Tsion.

I Johannes 4 finns en religiös diskussion mellan den judiske Messias och en samaritisk kvinna, om vilken plats man skall tillbedja på. Ordet tillbedjan har där att göra med offertjänsten. Samariterna håller fortfarande fast vid idén att Gerizim blev utvalt som platsen där den Evige skulle fästa sitt Namn och de fortsätter att offra djur där än idag.

12:2-3 “Ni skall i grund förstöra alla de platser där de folk som ni fördriver har tillbett sina gudar, på höga berg och höjder eller under lummiga träd. Ni skall bryta ner deras altaren, slå sönder deras stoder och bränna upp deras kultträd i eld, hugga ner deras avgudabilder och utplåna deras namn från sådana platser.” – Budet som uppfordrar oss att förstöra alla hedniska kultplatser och utplåna namnen på de falska gudarna, står i kontrast till följande vers som lyder: ”Så skall ni inte göra för HaShem, er Elohim”. I första hand betyder det att man inte får tjäna HaShem på samma sätt som avgudarna eller på vilken plats som helst utan enbart på platser som Han har utvalt. Enligt rabbinerna tolkas detta ord även så att det är förbjudet att förstöra föremål och platser som använts för att tjäna HaShem.

Vi har inte rätt att förstöra avgudadyrkan på platser som inte tillhör oss. Budet gäller Israels land som blev givet till Israels barn. Vi har makt att förinta avgudadyrkan på de områden som vi har fått oss tilldelade, inte andra.

12:4 “Så skall ni inte göra med HaShem, er Elohim” – Om man jämför med föregående vers som säger ”utplåna deras namn” med denna vers, kan vi dra slutsatsen att vi inte kan sudda ut HaShems Namn från någon plats. Därav kommer budet -nummer 453 i den lista som vi följer- som förbjuder oss att förstöra saker som har HaShems Namn på sig.

12:5 “utan den plats som HaShem, er Elohim, utväljer bland alla era stammar för att där fästa sitt namn, denna hans boning skall ni söka och dit skall du gå” – HaShem har valt ut en speciell plats där hans Namn är fäst. Det är inte tillåtet att offra på någon annan plats. Enligt Mishnà[1] stod tabernaklet på följande platser:

Gilgal         14 år

Shiloh      369 år

Nov            13 år

Givon        44 år

=============

Total t      440 år

Det var tillåtet att offra på höjderna innan tabernaklet restes i öknen, men inte under de 39 åren i öknen. Under de 14 åren av erövring, då tabernaklet stod i Gilgal, var det tillåtet att offra på höjderna. Under de 369 åren som tabernaklet stod i Shiloh var det förbjudet, men under de 57 år som det stod i Nov och Givon, var det tillåtet. Efter att templet byggdes i Jerushalajim blev det för alltid definitivt förbjudet att offra på något annat ställe. Ett undantag var det altare som profeten Elijahu reste på berget Karmel, då han fått ett speciellt tillstånd till det av HaShem, för att föra folket tillbaka till Honom.

Shlomohs tempel varade i 410 år. Tabernaklet varade alltså längre än templet.

Eftersom profeterna inte kunde införa nya saker i uppenbarelsen, utan bara utveckla något som redan blivit givet genom Moshè, måste vi fråga oss var i Moshès Torà finns den plats som den Evige utvalde för att fästa sitt Namn för evigt. Det finns två vittnesbörd om staden Jerushalajim i Chumash. Det första finns i 1 Mosebok 14:18 där det talas om Malki-Tsedek som var kung och präst i Shalem. Shalem är samma plats som Tsion, d.v.s. Jerushalajim, enligt Psalm 76:3 där det står skrivet:

“I Shalem står hans hydda, hans boning i Tsion.”

Messias kommer för evigt att ha Malki-Tsedeks tjänst, som innebär att vara Kung och Präst i samma stad, Jerushalajim, som det står skrivet i Psalm 110:4:

“HaShem har svurit och skall inte ångra sig: "Du är präst för evigt, efter Malki-Tsedeks orden."”

Det andra vittnesbördet som finns i Chumash om en plats som HaShem har utvalt för att fästa sitt Namn för evigt, är 1 Mosebok 22 där det talas om hur Jitschak blev bunden på altaret på ett av bergen i Moriàs land.

I 1 Mosebok 22:14 står det skrivet:

“Och Avraham kallade platsen HaShem skall visa (Jirè). I dag säger man: Berget där HaShem skall visa det (Jiraè).”

Den arameiska översättningen av 1 Mosebok 22:14, gjord av Onkelos, lyder så här:

“Avraham tillbad och bad på denna plats och sade inför den Evige: Här kommer de framtida generationerna att tillbe...”

Platsen där Avraham offrade sin son Jitschak var utvald av HaShem. Denna sanning blev uppenbarad för Avraham och hans ättlingar, så att man än ”i dag” erkänner att den Evige kommer att visa det. Visa vadå? Han kommer att visa hela återlösningsplanens centrala axel, Lammets död. På den platsen dog Yeshua som en ersättare för alla människor! På så sätt visade HaShem hela världen sin fullkomliga rättfärdighet när han förlåter folket dess synder.

Midrash-litteraturen[2] talar om ett samband mellan namnen som gavs denna plats av Avraham och Malki-Tsedek. Avraham kallade platsen Jirè och Malki-Tsedek kallade den Shalem, som betyder ”fullkomlig”, ”hel”, ”avslutad”. Om man lägger ihop dessa två ord kan man forma namnet Jeru-shalam. I de äldsta hebreiska texterna finns inte det sista jodet i stadens namn, jfr. Josua 10:1, där namnet Jerushalam förekommer för första gången. Vi ser senare hur platsen ändrades till Jerushalajim, som om det vore en dual-form. Kan det vara så att HaShem på det sättet visar oss att det finns två städer som heter Jerushalajim, en jordisk och en himmelsk?, jfr. Uppenbarelseboken 3:12; 21:2.

På den plats där Avraham erkände Malki-Tsedeks överlägsna tjänst och såg Sonens död och uppståndelse, blev senare Shlomohs tempel byggt, samt det andra templet, som fanns när Yeshua blev sänd till världen. På samma plats kommer snart det tredje templet att byggas.

I Psalm 132:1-2 står det skrivet:

“En vallfartssång. Tänk, HaShem, på David, på allt han fick utstå, han som svor HaShem en ed och gjorde ett löfte åt den Starke i Jaakov: "Jag skall inte gå in i min hydda och inte lägga mig på min bädd, jag skall inte unna mina ögon sömn eller mina ögonlock slummer, förrän jag har funnit en plats åt HaShem, en boning åt den Starke i Jaakov.”

David blev det redskap som den Evige slutligen utvalde för att fastställa den definitiva platsen där HaShem skall dyrkas.

I Psalm 132:13-14 står det skrivet:

“Ty HaShem har utvalt Tsion, där vill han ha sin boning. "Detta är min viloplats till evig tid. Här skall jag bo och hit längtar jag". 

Berget Tsion blev utvalt för evig för att vara den plats där den Eviges Namn skulle fästas.

I Jerushalajim finns ett märke nedtryckt i bergen, av den hebreiska bokstaven ”shin”, första bokstaven i namnet Shaddai, som betyder ”Alltillräcklig” och ”Allsmäktig”. På så sätt fäste HaShem ett av sina Namn på den platsen på ett rent fysikt sätt.

12:7 “Och där skall ni äta inför HaShems, er Elohims, ansikte och glädja er med ert husfolk över allt vad ni har förvärvat, det som HaShem, din Elohim, har välsignat dig med.” – Den Evige skapade bordsgemenskapen för att man skall kunna vara inför Honom. Folket lärde sig i Jerushalajim hur man bör sätta sig och äta inför den Evige. Därför är bordet i ett judiskt hem en avskild plats, och anses som ett altare. Därför sätter en jude sig inte på ett bord. Bordet är en mötesplats mellan den Evige och hela familjen. Därför är det viktigt att alla familjemedlemmarna äter samtidigt för att kunna möta HaShem i familjegemenskapen.

12:9  “Ni har ju ännu inte kommit in i den vila och den arvedel som HaShem, din Elohim, vill ge dig.” – Enligt Rashí, talar vilan om Shiloh och arvedelen om Jerushalajim.

12:10-11a “Men när ni har gått över Jarden och bor i det land som HaShem, er Elohim, vill ge er till arvedel och när han har låtit er få ro för alla era fiender runt omkring och ni bor i trygghet, då skall ni föra allt som jag befaller er till den plats som HaShem, er Elohim, utväljer till boning åt sitt namn…” – Toràn fastställer på ett profetiskt sätt tidpunkten när den permanenta platsen skulle inrättas för den Eviges Namn. I denna text ser vi att det inte skedde efter den 14-åriga erövringen under Jehoshua, utan efter att Israels folk fått fred med alla sina omliggande grannar. Det hände inte förrän under kung Davids tid. Kung David krigade mycket och kuvade alla folk som var fiender till Israel, jfr. 1 Krönikeboken  18-20.

I 2 Samuelsboken 7:1-2 står det skrivet:

“När kungen satt i sitt hus, sedan HaShem hade givit honom ro för alla hans fiender runt omkring, sade han till profeten Natan: "Se, jag bor i ett hus av cederträ, medan Elohims ark bor i ett tält."”

I 1 Krönikeboken 21-22 talas det om hur den åker köptes där templet skulle byggas, norr om Davids borg. Men trots att kung David hade en djup längtan att bygga templet, kunde han inte göra det, på grund av att han utgjutit mycket blod. Därför blev hans son Shlomoh utvald till att fullborda det stora verket, som det står skrivet i 1 Krönikeboken 22:8-10:

“Men HaShems ord kom till mig. Han sade: Mycket blod har du utgjutit och många krig har du fört. Du skall inte bygga ett hus åt mitt namn, ty du har utgjutit mycket blod på jorden inför mina ögon. Men se, en son skall födas åt dig. Han skall bli en fridsam man, och jag skall låta honom få fred med alla sina fiender runt omkring. Ty Shlomoh skall han heta, och jag skall ge Israel frid i hans dagar. Han skall bygga ett hus åt mitt namn. Han skall vara min son och jag skall vara hans fader. Och jag skall befästa hans kungatron över Israel för evig tid.”

Ända sedan dess har Jerushalajim varit platsen där den Eviges Namn varit fäst för evigt. Det är där som Davids Son, Yeshua HaMashiach, mycket snart kommer att sätta sig på Davids tron för att regera över Israels tolv stammar och resten av världen, som det står skrivet i Lukas 1:32-33:

“Han skall bli stor och kallas den Högstes Son, och Herren Elohim skall ge honom hans fader Davids tron. Han skall vara konung över Jaakovs hus för evigt, och hans rike skall aldrig få något slut."”

Andra alijàn, 12:11 – 12:28

12:12 “Där skall ni glädja er inför HaShems, er Elohims, ansikte med era söner och döttrar, tjänare och tjänarinnor och med leviten som bor inom era portar, för han har ju ingen egen lott eller arvedel med er.” – Inför den Evige finns mycket glädje. Om du inte upplever glädje i din bön, eller när du samlas med din församling, är det något som är fel. Du är då inte så nära den Evige. Du kanske fäster din uppmärksamhet på det yttre i stället för den andliga. När man får kontakt med HaShem i anden, får man mycket glädje. Om du inte har den glädjen är det för att din ande inte är kopplad till Honom, som det står skrivet i Galaterbrevet 5:22a:

“Men Andens frukt är... glädje...”

12:15 “Däremot får du slakta och äta kött så mycket du önskar inom alla dina städer, allt efter den välsignelse som HaShem, din Elohim, ger dig. Både den som är oren och den som är ren får äta av det, som vore det kött av gasell eller hjort.” – När man jämför denna text med 3 Mosebok 17:1-10 ser det ut som om det var skillnad mellan de lagar som gällde i öknen och de som senare kom att gälla i Israels land när i fråga om att äta kött. Enligt Rashí, som följer rabbi Akivàs tolkning, ger 3 Mosebok 17:3 ett bud som enbart har att göra med djur som blev avskilda som offerdjur, och denna text om avskilda djur som blivit skadade. Enligt honom, talar denna text om att de får återlösas och ätas på vilken plats som helst.

Å andra sidan, finns ett citat i Talmud[3] av rabbi Ishmael, som hävdar att det blev en förändring av normerna för tiden i öknen när de kom in i landet. Enligt honom, fick man inte slakta djur och äta kött under mishkan-tiden i öknen utan att göra det i tabernaklet och frambära dem som offer på altaret. Från och med att man gick in i landet fick man tillåtelse att slakta djur utanför tabernaklet och templet.

Enligt en Midrash,[4] finns det totalt åtta föreskrifter som Toràn tillåter efter att de tidigare förbjudits.

12:16, 23 “Men blodet får ni inte förtära. Det skall du hälla ut på marken som vatten... Men se till att du inte förtär blodet, ty blodet är livet, och du får inte äta livet tillsammans med köttet.” – Tio gånger nämns detta förbud i Skrifterna för Israels barn, jfr. 3 Mosebok 3:17; 7:26; 17:10-12, 14; 19:26; 5 Mosebok 12:16; 23, 24, 25; 15:23. Dessutom hade detta bud getts tidigare för Noachs barn, jfr. 1 Mosebok 9:4, och gäller därför alla människor i världen. Därför bör vi vara väldigt noggranna med att inte äta kött av djur som inte har dödats på ett rätt sätt. Det finns tre huvudsaker som vi måste tänka på när det gäller slakt av ett rent djur för att det skall bli lämpligt att ätas:

1.      Det får inte vara ett sjukt djur.

2.      Det får inte ha lidit innan eller under dödsögonblicket.

3.      Det måste avblodas omedelbart efter att det blivit skuret i halsen.

12:17-18 “Du får inte inom dina portar äta tionden av din säd, din druvjuice och din olja och inte heller det förstfödda av din nötboskap och din småboskap eller något av de löftesoffer som du gett löfte om eller av dina frivilliga offer eller av dina händers bidrag. På den plats som HaShem, din Elohim, utväljer skall du äta det inför HaShems, din Elohims, ansikte tillsammans med din son och dotter, din tjänare och tjänarinna och med leviten som bor inom dina portar. Och du skall glädja dig inför HaShems, din Elohims, ansikte över allt vad du har förvärvat.” – Här talas det om det andra tiondet och andra saker som får ätas enbart på platsen som HaShem har utvalt.

12:19 “Se till att du inte glömmer bort leviten så länge du lever i ditt land.” – Om man inte har något att ge leviten av det första tiondet, kan man ge honom det andra tiondet som är till de fattiga. Men om man inte har något av tiondet till de fattiga, måste man ge honom från gemenskapsoffret. Budet om att hjälpa leviten gäller enbart inom Israels land, där leviten inte har någon arvedel. I diasporan är inte bara leviten utan arv i landet, utan alla.

12:20 “När HaShem, din Elohim, har utvidgat ditt område så som han har lovat dig, och du tänker så: "Jag vill äta kött", eftersom du har lust att äta kött, så må du äta kött så mycket du vill.” – Detta lär oss att man bör äta kött bara när man har överflöd och ekonomisk utvidgning, inte när man har brist.

12:21 “Om den plats som HaShem, din Elohim, utväljer till att där fästa sitt namn ligger för långt bort för dig, så må du enligt min befallning till dig slakta av den nötboskap och av den småboskap som HaShem har gett dig och äta av det inom dina portar, så mycket du vill.” – I första hand handlar det här om att alla inte längre skulle kunna bo i närheten av tabernaklet för att där kunna offra sina gemenskapsoffer och äta dem inför den Eviges närvaro. Därför är det tillåtet att äta kött i landet utanför tabernaklet och templet. Man har också tolkat orden ”inom dina portar” så att man måste underordna sig de kashrut-normer som etablerats av Israels myndigheter, som samlades i städernas portar. Man måste rådfråga de äldste innan man slaktar djur, för att göra det på rätt sätt.

I Toràn finns inget förbud mot att äta kött. Man kan äta så mycket som man önskar, så länge det är kasher (lämpligt).

12:23 “Men se till att du inte förtär blodet, ty blodet är livet, och du får inte äta livet tillsammans med köttet.” – Andra delen av versen betyder, enligt Rashí, att man inte får äta en lem av ett levande djur. Med andra ord, man får inte äta kött från ett djur så länge som dess själ, på hebreiska ”nefesh”, finns kvar i det.

12:24 “Du får inte förtära det. Du skall hälla ut det på marken som vatten.” – Enligt Rashí, betyder det att inte äta koagulerat blod.

12:25 “Du får inte förtära det, för att det må gå dig väl, och dina barn efter dig, när du gör det som är rätt i HaShems ögon.” – Enligt Rashí, talar det här om att inte äta blod från organ. Uttrycket “för att det må gå dig väl” förekommer, utöver denna vers, i förhållande till budet om att hedra sina föräldrar, jfr. 5 Mosebok 5:16, budet om att avrätta en mördare, jfr. 5 Mosebok 19:13 och budet om att inte ta en fågelmoder tillsammans med hennes ägg eller ungar, jfr. 5 Mosebok 22:6-7.

“du gör det som är rätt i HaShems ögon.” – Detta ord står i motsatsförhållande till vers 8b där det står skrivet: “var och en gör vad han själv anser vara rätt”. I dessa versar finns skillnaden mellan liv och död!

Tredje alijàn, 12:29 – 13:18 (19 heb.)

12:30 “se då till att du inte lockas till att följa deras seder, sedan de blivit röjda ur vägen för dig. Fråga inte efter deras gudar, så att du säger: "Hur dyrkade dessa folk sina gudar? Jag vill göra på samma sätt."” – Denna text lär oss vikten av att vara mycket radikala när det gäller avgudadyrkan och allt som har att göra med hedniska kulter, så radikala att vi till och med är villiga att överlämna våra närmaste familjemedlemmar till domstolen för att bli avrättade, så radikala att vi är beredda att utrota alla invånare i en stad och bränna upp staden som ett offer åt den Evige så att den aldrig mer blir uppbyggd. Avgudadyrkan är så ond och så smittsam att Toràn fastställer ett mycket våldsamt beteende för att utrota den ur Israel. Den attityden vill HaShem att vi alltid har. Vi måste ställa oss frågan: Har jag något i mitt liv som hör samman med avgudadyrkan? Ser jag, eller tillåter jag bina barn att se, teveprogram som har att göra med trolldom?, o.s.v. Om vi ser något i våra liv som kan ge rum för avgudadyrkan, måste vi vara våldsamma mot oss själva, som vår Rebbe säger i Matteus 5:29a:

“Om ditt högra öga förleder dig till synd, så riv ut det och kasta det ifrån dig!…”

Vi bör inta en mycket radikal attityd mot förförelse, till och med i våra egna liv. Idag söker människor andliga upplevelser. De söker under, tecken och profetior. De är inte så noga med om källan till dessa manifestationer stämmer överens med Toràn eller inte. De är mer intresserade av den känsla som dessa upplevelser producerar i deras själar och kroppar, än av den rena uppenbarelsen av den Eviges Ord. Yeshua talade om dessa rörelser i den yttersta tiden. Han sade att det kommer falska profeter som kommer att göra stora under och tecken, som det står skrivet i Matteus 24:4-5, 11, 24:

“Yeshua svarade dem: "Se till att ingen bedrar er. Ty många skall komma i mitt namn och säga: Jag är Messias (”smord”), och de skall leda många vilse... Många falska profeter skall träda fram och bedra många... Ty falska messiasgestalter och falska profeter skall träda fram och göra stora tecken och under för att om möjligt bedra även de utvalda.”

Idag talas det mycket om ”smorda” predikanter. Var försiktig! Allt som glimmar är inte guld! Både hos Moshè, Profeterna, Skrifterna och i Messias mun finns det mycket klara varningar mot de falska profeterna. Det är lätt att bli bedragen. Skenet kan bedra. Våra känslor kan göra så att vi tror på de falska profeterna och leds in i bedrägliga rörelser.

Moshès Torà talar om för oss hur vi skall veta om profeterna är sanna eller falska. Den som säger att Mose lag är omodern, eller har blivit upphävd genom ”Jesus Kristus”, är en falsk profet, hur mycket under och tecken han än gör. Den regel som vi har för att bedöma profeterna säger att det viktiga inte är om de har kraft eller inte, utan om deras budskap och, framför allt, deras personliga livsstil, är i överensstämmelse med Moshès Torà och med vår Rebbe Yeshua HaMashiachs undervisning. Den som lär att Yeshua inte är Israels Messias är en falsk profet, för han har gått vid sidan om Moshès Torà som skriver om honom överallt.

Den beklagliga karikatyr, som blivit mycket utbredd i världen, som presenterar en Jesus som grundat en ny religion, har inte mycket gemensamt med den sanne Yeshua HaMashiach. Moshès Torà, Profeterna och Skrifterna, som inkluderar Kungliga Koden lär att:

·         Yeshua aldrig lärde sina lärjungar att avfalla från Moshè eller Israels seder.

·         Yeshua aldrig grundade en ny religion eller uppmanade sina lärjungar att göra det.

·         Yeshua aldrig blandade in hedniska begrepp i sin undervisning eller livsstil.

Kristendomen, som har gjort allt detta, är således inte en produkt av Israels Messias och inte heller av hans efterföljare, utan ett resultat av ett stort avfall, som finns omnämnt i Rebbe Yeshuas talmiders skrifter i den Kungliga Koden, jfr. 2 Petrus 2; Judas; Apostlagärningarna 20:29-30. Om Yeshua hade gjort någon av dessa saker, skulle han inte vara Israels utlovade Messias, enligt de andeinspirerade Skrifterna. Tiden har nu kommit för att avslöja den lögn som spridits om denne Rättfärdige och Avskilde, för att den judiska och den kristna världen skall få upp ögonen för att han verkligen är den som Skrifterna säger att han är. Tiden har nu kommit för att sluta upp med att teckna karikatyrer av den sanne Messias och visa hans judiska ansikte och hans trohet till Toràn och de judiska seder som fanns under hans tid. Innan han överlämnades till att dödas, var alla överens om att det inte fanns någon skuld i honom. Man kunde inte finna vittnen som kunde säga något emot honom. Det var omöjligt att hitta olydnad mot buden i denne man för han bröt varken mot sabbaten, Moshès Torà eller mot judendomen på sin tid!

13:4(5) “Efter HaShem, er Elohim, skall ni gå, honom skall ni frukta, hans bud skall ni hålla, hans röst skall ni lyssna till, honom skall ni tjäna och honom skall ni hålla er till” – Detta lär oss att den Evige rör sig hela tiden. Om vi då inte följer honom kommer vi att bli efter. Vi har inte en religion som är statisk eller monoton, utan levande, expansiv och utvecklande och som, trots det, inte förlorar sin grund, sin utgångspunkt, som är den Skrivna Toràn och den Levande Toràn. Vi bör ställa frågan: Vad håller vår himmelske Fader på att göra i denna tid?, och sedan gå med i det projektet och samarbeta med Honom för att uppfylla hans planer. Vi skapades till att uppfylla den Eviges planer. Därför kan vi inte stå stilla i något statiskt, utan vi måste röra oss framåt och alltid söka den Eviges närvaro och vara känsliga för att få reda på vart Han går och så följa efter Honom och klistra oss fast vid honom hela tiden.

I Johannes 5:19-20 står det skrivet:

“Yeshua svarade dem: "Amen, amen säger jag er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan endast det han ser Fadern göra. Ty vad Fadern gör, det gör Sonen. Fadern älskar Sonen och visar honom allt vad han själv gör, och större gärningar än dessa skall han visa honom, så att ni kommer att häpna.”

13:11(12) “Och hela Israel skall höra detta och frukta och skall sedan inte mer göra något sådant ont hos dig.” – När en dödsdömd blir avrättad, tjänar det bland annat till att folket avskräcks och fruktar för synden och så håller sig borta från avgudadyrkan.

Enligt Talmud,[5] finns det två av de 613 buden som aldrig har uppfyllts under historiens lopp: budet -nummer 443 i vår lista- som talar om att bränna upp en stad som gått på villovägar och praktiserat avgudadyrkan tillsammans med dess invånare, och budet -nummer 474 i vår lista- som talar om att inte bygga upp avfällingarnas stad, jfr. 5 Mosebok 13:16 (heb 17). Frågan är om dessa två bud kommer att uppfyllas när Messias kommer tillbaka. Enligt Matteus 5:18 sade Messias:

“Amen säger jag er: Innan himmel och jord förgår, skall inte en enda bokstav inte en prick i Toràn förgå, förrän allt har uppfyllts.”

Dessa bud måste också uppfyllas innan himmel och jord förgår.

Fjärde alijàn, 14:1-21

14:1  “Ni är HaShems, er Elohims, barn. Ni skall inte rista märken på er eller göra er skalliga ovanför pannan för de döda.” – Israels barn kallas här för den Eviges barn.

I Jesaja 1:2 står det skrivet:

“Hör, ni himlar, lyssna, du jord, ty HaShem talar. Barn har jag fött upp och fostrat,
men de har gjort uppror mot mig.”

Det är uppenbart att den Evige anser att de fysiska ättlingarna till Israel är hans barn, även de som gjort uppror mot Honom.  

I Johannes 11:51-52 står det skrivet:

“Detta sade han inte av sig själv, utan som överstepräst det året profeterade han att Yeshua skulle dö för folket. Ja, han skulle inte bara dö för (det judiska) folket utan också för att samla och förena Elohims kringspridda barn.”

Skrifterna lär oss, å ena sidan, att Israels barn är Elohims barn, men å andra sidan, att de måste uppfylla vissa förutsättningar för att bli det.

I Matteus 5:9, 44-45 står det skrivet:

“Saliga är de som skapar frid, de skall kallas Elohims barn... Jag säger er: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er för att ni skall bli er himmelske Faders barn. Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.”

Det är intressant att se spänningen mellan ”för att ni skall bli” , och ”er himmelske Fader”. Om Elohim redan var deras Fader, varför måste de då älska sina fiender för att bli hans barn? Vi ser således att det finns olika betydelser av ordet barn och vad det innebär att ha Elohim som Fader.

I Lukas 6:35-36 står det skrivet:

“Nej, älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen något. Då skall er lön bli stor, och ni kommer att vara den Högstes barn, eftersom han är god mot de otacksamma och onda. Var barmhärtiga så som er Fader är barmhärtig.”

Här ser vi samma spänning. Mästaren säger ”er Fader” till dem som måste älska, göra gott och låna ut pengar utan att hoppas att få igen något, för att bli den Högstes barn. Å ena sidan var de redan barn, men å andra sidan, behövde de uppfylla buden för att bli hans barn. Vi skall här jämföra med texter som skrevs efter Messias uppståndelse:

I Efesierbrevet 5:1 står det skrivet:

“Bli Elohims efterföljare, som älskade barn.”

I Filipperbrevet 2:15a står det skrivet:

“så att ni blir fläckfria och rena, Elohims oskyldiga barn mitt ibland ett falskt och fördärvat släkte...”

Samma tankar förekommer även här, liknande dem som förts fram av Yeshua.

Det finns ett radikalt samtal som Yeshua för med några av Israels barn i Johannes 8:31a, 37, 42a, 44a, 47 där det står skrivet:

“Yeshua sade till de judar som hade satt tro till honom... Jag vet att ni är Avrahams barn, men ni vill döda mig därför att ni inte förstår mitt ord... Vore Elohim er Fader, skulle ni älska mig, eftersom jag har utgått från Elohim... Ni är av satan er fader... Den som är av Elohim lyssnar till Elohims ord. Men ni lyssnar inte, därför att ni inte är av Elohim.”

Denna text lär oss att det inte räcker att vara Avrahams fysiska barn för att räknas som Elohims barn. Dessa judar var fysiska ättlingar till Avraham, omskurna i kroppen, men de blev inte erkända som Elohims barn av självaste Messias, utan tvärt om, som motståndaren, satans, barn. Vi måste ha klart för oss att uttrycket ”belials barn” inom judendomen, betyder en som är upprorisk mot den Evige och är olydig mot Toràns bud.

Att vara ett barn, eller en son, har, enligt hebreiskt tänkande, både att göra med att vara född fysiskt och vara en genetisk arvinge till den som kallas för fader, men också att vara någons representant och efterföljare. Att ha satan som sin fader betyder alltså inte att satan kan föda barn. När då Skrifterna talar om att vara ett Elohims barn, eller son, betyder det inte att Elohim kan föda barn, utan att han är ens upphov och att man är hans representant och efterföljare. Med tanke på detta kan man lätt förstå varför Messias och Shaul lär att man måste uppfylla Elohims bud för att bli barn till den himmelske Fadern. På så sätt handlar du som en god efterföljare och ditt sätt att vara representerar din himmelske Faders sätt att vara och på så sätt blir du hans son, eller barn.

Lägg märke till att vi inte här talar om vägen till frälsningen, utan om vägen till att bli en god representant för Elohim.

I Skrifterna finns det även ett annat sätt att se på hur man kan vara ett barn, eller son, till Elohim – barnaskapet.

I Romarbrevet 9:8, 26 står det skrivet:

“Det vill säga: Elohims barn är inte de som är barn genom köttet, men löftets barn räknas som hans efterkommande... Och på den plats där det sades till dem: Ni är inte mitt folk, där skall de kallas den levande Elohims barn.”

I Romarbrevet 9:3-4 står det skrivet:

“Jag skulle önska att jag själv vore fördömd och skild från Messias i mina bröders ställe - mina landsmän efter köttet. De är israeliter, dem tillhör barnaskapet och härligheten, förbunden och Toràn, tempeltjänsten och löftena.”

Enligt denna text, har Avrahams, Jitschaks och Jaakovs fysiska avkomlingar rätten att vara Elohims barn. Barnaskapets rätt tillhör judarna, som var shaliach Shauls fysiska släktingar. Det är en laglig rätt som verkligen tillhör dem. Men den lagliga rätten har ett villkor för att kunna bli en verklighet i Himlen, att tro på löftet, den Messias som Skrifterna talar om. Denna text lär oss att rätten att vara Elohims barn är något som tillhör Israels barn. Men den lär oss också att många av Israels barn, på något sätt, förlorar denna rättighet på grund av sin otrohet mot HaShem, jfr. Lukas 15.

I Hosea 1:10 står det skrivet:

“Men antalet av Israels barn skall bli som havets sand, som inte kan mätas, ej heller räknas. Och det skall ske att på den plats där det sades till dem: "Ni är inte mitt folk", skall det sägas till dem: "Ni är den levande Elohims barn".”

Israels barn från de tio stammarna, förlorade rätten att vara Elohims folk. Därför blev de inte längre räknade som barn. Denna text lär oss samma sak som vi tidigare sett, att israeliterna kan förlora det som tillhör dem, genom otrohet mot förbundet med HaShem. Men profeten talar om en upprättad rättighet. Genom Messias förlossning, kan ättlingarna till Israels hus, som gått förlorade bland hedningarna, få tillbaka sin rätt att kallas Elohims barn.

I Johannes 1:12-13 står det skrivet:

“Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Elohims barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod eller av köttets vilja eller av någon mans vilja utan av Elohim.”

Enligt denna text, blir alla dem som tar emot Yeshua och tror på hans namn, Elohims barn. På så sätt blir man född av Elohim till att bli hans barn. Denna text talar både till judar och till ickejudar. Detta sätt att bli Elohims barn kan man inte få genom att vara en fysisk ättling till Israel genom blodsband, eller genom köttets vilja, eller genom någon människas vilja, utan genom ett övernaturligt verk som Elohim själv gör. I denna kontext är uppenbarligen de uteslutna som Elohims barn, som gör anspråk på att vara det enbart genom att vara fysiska ättlingar till Israel. De behöver en himmelsk erfarenhet, som aktiveras genom tro på Yeshuas namn, för att kunna få makt att bli gjorda till Elohims barn.

I Galaterbrevet 4:5-6 står det skrivet:

“för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få barnaskap. Och eftersom ni är barn, har Elohim sänt i våra hjärtan sin Sons Ande som ropar: "Abba! Fader!"”

Enligt denna text måste de friköpas som står ”under lagen” för att kunna få barnaskap. (”Under lagen” är ett uttryck som betyder lagiskhet, vilket hänsyftar till den lagiska delen av den tidens judendom.) Barnaskapet tillhör egentligen Israels barn, som är medlemmar i förbundet. Samma tanke finns också i Efesierbrevet 1:4-5, 12-14, där det står skrivet:

“liksom han innan världens grund blev lagd har utvalt oss (judar) i honom (Messias) för att vi skulle vara avskilda och fläckfria inför honom. I sin kärlek har han genom Yeshua Messias förutbestämt att vi skulle få barnaskap, enligt sin vilja och sitt beslut... för att vi (judar) som först hoppades på Messias skulle bli hans härlighet till ära. I honom har också ni (hedningar), sedan ni hört det sanna budskapet, glädebudet om er frälsning, ja, i honom har också ni, sedan ni kommit till tro, tagit emot den utlovade avskildhetens Ande som ett sigill. Anden är en handpenning på vårt (judar och ickejudar som tagit emot sanningens budskap) arv, att hans eget folk skall förlossas, hans härlighet till ära.

Vi kan nu ställa en fråga: Var inte Moshè och David, som levde innan Yeshua, verkliga barn till Elohim? I vers 12 finns svaret, där det står skrivet:

“för att vi (judar och våra förfäder) som först hoppades på Messias skulle bli hans härlighet till ära.”

Här talas det om de första som hoppades på Messias. De som hoppades på Messias var de som levde innan Yeshua. Enligt denna kontext är alltså de judar som först hoppades på Messias inräknade bland dem som var förutbestämda, redan innan världens grund var lagd, till att få barnaskap hos Elohim, genom Yeshua Messias. Genom honom har de förlossning genom hans blod, förlåtelse för sina synder enligt Faderns rika nåd, jfr. vers 1-7. De som då innan hade satt sitt hopp till Messias och hade satt sin förtröstan till det som han skulle göra, blev räknade som Elohims barn, genom sin tro på Elohims Lamm som skulle komma för att ta bort världens synd, jfr. Johannes 1:29.

På samma sätt som vi nu ser tillbaka på ett evigt avslutat försoningsverk genom Messias död och uppståndelse, såg de fram och hoppades på samma frälsarverk, trots att de inte hade klarhet i så många detaljer så som vi nu har. De som levde innan Yeshua blev frälsta genom tro på HaShems försonande kraft på samma sätt som vi som lever efter Yeshuas första ankomst. Det är samma tro på samma försonande verk genom Messias blod, som Skrifterna vittnar om från början till slut.

I Johannes 5:39, 46 står det skrivet:

“Ni forskar i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig... Om ni trodde Moshè, skulle ni tro på mig, ty om mig har han skrivit.”

I 1 Petrus 1:10-11 står det skrivet:

“Det var denna frälsning som profeterna sökte och forskade efter, de som profeterade om den nåd som ni skulle få. De undersökte vem eller vilken tid Messias Ande i dem visade på, när han förutsade Messias lidanden och den härlighet som skulle följa.“

Enligt denna text, visade Messias Ande på saker för de profeter som levde innan Messias. De visste att Messias skulle komma för att lida för folkets synder, dö och sedan uppstå. Det folk som tog emot profeternas budskap blev frälsta genom tro på HaShem som skulle sända en Återlösare, så att de blev befriade från synden och döden, jfr. 1 Mosebok 3:15.

Man kan nu fråga sig om dessa profeter verkligen hade Messias Ande boende inom sig hela tiden, eller om den bara var över dem och visade olika saker inom dem. Det är uppenbart att Moshè och David hade Messias Ande över sig, men jag vet inte om de verkligen hade Messias Ande boende inom sig på samma sätt som vi nu erfar, jfr. Johannes 14:17; Apostlagärningarna 5:32; 19:2; Romarbrevet 5:5; 8:9, 11, 15-16; 1 Korintierbrevet 3:16; 6:19; 2 Korintierbrevet 1:21-22; 5:5; Galaterbrevet 3:2, 14; 4:5; Efesierbrevet 1:13-14; 4:23, 30; 5:18; 2 Timoteus 1:14; Hebreerbrevet 6:4b; Jakob 4:5; 1 Johannes 2:27; 3:24; 4:13.

I Romarbrevet 8:16 står det skrivet:

“Anden själv vittnar med vår ande att vi är Elohims barn.”

Det verkar som om dem som levde och dog innan Messias uppståndelse inte kunde erfara i sitt inre sin andes pånyttfödelse. De hade det potentiellt, men inte upplevelsemässigt. De hade det i hoppet, men inte av erfarenhet.

Så vitt jag förstår, kunde ingen uppleva resultatet av Messias uppståndelse i sitt inre förrän efteråt, jfr. 1 Petrus 1:3. Det verkar som om det var det som hände med Yeshuas lärjungar när han andades på dem efter sin uppståndelse, jfr. Johannes 20:22. De upplevde den nya skapelsen genom Elohims Sons blåsning, på samma sätt som Adam upplevde livet för första gången, genom den Eviges blåsning. Upplevelsen av det nya livet i Messias är ett resultat av hans uppståndelse. Den övernaturliga upplevelsen fick lärjungarna när Yeshua blåste på dem efter att ha uppstått. De som därför levde innan Yeshuas uppståndelse, hade inte kunnat uppleva andens nyfödelse. De kunde inte ta emot avskildhetens Ande, varken som en inre källa, jfr. Johannes 4:14, eller som strömmar av levande vatten inom sig, jfr. Johannes 7:37-39; 2 Korintierbrevet 3.

I Johannes 14:16-17 står det skrivet:

“Och jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er, sanningens Ande, som världen inte kan ta emot. Ty världen ser honom inte och känner honom inte. Ni känner honom, eftersom han är hos er och kommer att vara i er.”

Så vitt jag förstår, är den källa som finns inom människan och som det talas om i Johannes 4:14, ett resultat av att man har upplevt sin andes pånyttfödelse. Då kommer Faderns Ande och tar sin boning i den troendes ande. De strömmar av levande vatten, som det talas om i Johannes 7:37-39, är upplevelsen av att bli doppad i avskildhetens Ande, vilket inte var möjligt innan Yeshua blivit förhärligad. Vi ser hur Yeshuas lärjungar, för första gången, upplevde detta andliga dop på Shavuot-dagen (pingstdagen), som det talas om i Apostlagärningarna 2.

I Galaterbrevet 3:26 står det skrivet:

“Alla är ni Elohims barn genom tron på Messias Yeshua.”

I Romarbrevet 8:14-15 står det skrivet:

“Ty alla som leds av Elohims Ande är Elohims söner. Ni har inte fått slaveriets ande, så att ni på nytt skulle leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: "Abba! Fader!"”

I 1 Johannes 3:1-2, 10; 5:2 står det skrivet:

“Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Elohims barn, och det är vi också. Världen känner oss inte, därför att den inte har lärt känna honom. Mina älskade, vi är nu Elohims barn, och vad vi skall bli är ännu inte uppenbarat. Men vi vet att när han uppenbaras, kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är... På samma sätt är det uppenbart vilka som är Elohims barn och vilka som är satans barn: den som inte praktiserar rättfärdigheten (som uttrycks i Toràn), är inte av Elohim, ej heller den som inte älskar sin broder... När vi älskar Elohim och håller hans bud, då vet vi att vi älskar Elohims barn.”

Kungliga Koden lär att de som tar emot Yeshua får barnaskapet hos Elohim. Vid det ögonblick man tar emot Yeshua, blir människans ande pånyttfödd och Elohims Ande tar sin boning i hans kropp som förvandlas till ett avskilt tempel.

Vi ser också att barnaskapet hos Elohim har en framtidsuppfyllelse. Vi har ännu inte totalt förvandlats till Elohims barn, eftersom våra kroppar ännu inte blivit förvandlade, enligt Romarbrevet 8:19, 21, 23b där det står skrivet:

“Ty skapelsen väntar ivrigt på att Elohims barn skall uppenbaras… att också skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Elohims barns härlighets frihet… också vi suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning.”

Sammanfattning:

·         Israels barn kallas för Elohims barn eftersom de är en del av förbunden.

·         Att vara barn innebär å ena sidan att man har del i familjeförbundet och å andra sidan att man är en trogen imitatör och representant av fadern.

·         Enbart de Israels barn som tror på en förlossande Messias, kommer slutligen att erkännas som Elohims barn.

·         Man kan vara Elohims barn på ett sätt utan att vara det på ett annat sätt på ett högre plan.

·         De avskilda som levde innan Yeshua blev frälsta genom tro på Honom som hade lovat att den lidande Messias skulle komma, men de kunde inte uppleva sina andars pånyttfödelse, för Messias Yeshua hade ännu inte uppstått.

·         För att kunna bli Elohims barn, genom andens pånyttfödelse, måste man ta emot Yeshua HaMashiach.

·         Vi kommer inte att bli fullkomnade som Elohims barn förrän Messias kommer igen.

Som vi tidigare sagt betyder att vara son inte nödvändigtvis, att man har blivit född på ett biologiskt sätt, utan det kan betyda att man är en efterföljare, en imitatör, en lärjunge och en representant. Domarna i Israel kallas därför också för ”Elohims söner”, för de intar en auktoritetsställning som Hans representanter i samhället, jfr. Psalm 82. Barn och son är samma ord på hebreiska.

Rabbi Jehudà sade: ”När ni beter er som barn blir ni kallade för barn; om inte, kallas ni för slavar till den Evige”. Rabbi Meir sade: ”Ni är trots det ”barn” för det står skrivet: ”De är dåraktiga barn”, jfr. Jeremia 4:22; 5 Mosebok 32:20.

14:2 “ty du är ett folk som är avskilt åt HaShem, din Elohim, och dig har HaShem utvalt till att vara hans egendomsfolk bland alla folk på jorden.” – Avskildhet har mycket att göra med det vi äter. Det finns en skillnad mellan det som Israels barn är tillåtna att äta och det som andra folk får äta. Denna kostskillnad beror på skillnaden mellan de olika nivåer av avskildhet som finns mellan Israels folk och andra folk

14:8 “Inte heller svinet, ty även om det har klövar idisslar det inte. Det är orent för er. Ni skall inte äta av deras kött, och deras döda kroppar skall ni inte röra.” – Här står det skrivet att grisen är oren ”för er”, d.v.s. för HaShems barn, Israels barn, jfr. 14:1-2, inte för andra. Enligt Rashí, gäller förbudet att röra dessa djurs döda kroppar endast under högtiderna

14:10 “Men ni skall inte äta det som saknar fenor och fjäll. Det är orent för er.” – Vattendjur som inte har fenor och fjäll är orena för HaShems barn, inte för de andra. Denna text lär oss att dessa djur bara är förbjudna för den Eviges barn, Israels folk. Men eftersom en hedning som har omvänt sig till Israels Elohim genom Yeshua HaMashiach, inte längre är utanför Israel, som skrifterna säger i Romarbrevet 11:17, 24; Efesierbrevet 2:11-19; 3:1-7, då gäller dessa bud för honom, för han har blivit avskild från andra folk för att vara annorlunda. Denna skillnad märks bl.a. på hans sätt att äta. Dessa bud gäller för Elohims barn, enligt vers 1, och alla Elohims barn är skyldiga att leva efter dessa kashrut-regler för att vara avskilda. Däremot kan man inte tvinga dem som inte är israeliter, genom födelse eller konvertering, (inklusive den messianska konverteringen), att följa dessa regler.

14:21 “Ni skall inte äta något självdött. Du må ge sådant åt främlingen som bor inom dina portar, han får äta det, eller du kan sälja det till utlänningen. Ty du är ett folk som är avskilt åt HaShem, din Elohim. Du skall inte koka en killing i mjölken från dess mor.” – Det hebreiska ord som översatts som ”självdött” är ”nevelà”.[6] Encyclopaedia Judaica[7] skriver:

NEVELÀ (Heb. "kadaver"), ett förklarande substantiv för alla djur, fåglar eller fyrfotadjur, som dött som ett resultat av någon anan orsak än godkänd rituell slakt (shechità). De fem Moseböckerna förbjuder konsumtion av den typen av kött, men det kan ges till en främlingen som är boende i Israel, eller säljas till en ickejude (5 Mosebok 14:21; se också Pes. 21b). Straffet för att äta nevelà gäller bara för ”rena” djur. (Meil. 16a; Maim. Jad, Ma'akhalot Asurot, 4:17) och läggs inte till det normala straffet för konsumtion av ”orena” djur. Nevelà är också en av de viktigaste kategorier som ger rituell orenhet (tumà), och om man rör eller bär det orsakar det rituell orenhet (3 Mos. 11:39-40; Maim. Jad, She'ar Avot ha-Tumà, 1–3).

En hedning som uppehåller sig i Israel och som har gått med på att inte utöva avgudadyrkan, kan äta rena djur som inte blivit slaktade enligt halachàn. Men de hedningar som konverterat genom Yeshua HaMashiach är inte längre främlingar och gäster, jfr. Efesierbrevet 2:19. Därför gäller Toràns kashrut-normer även dem. De får inte äta självdöda djur eller koka kött från ett rent djur tillsammans med mjölken från dess moder. Somliga anser att det här enbart handlar om att inte koka en unge i dess moders mjölk, men frågan är om detta bud inte bör förstås som ett exempel för en allmän princip om att inte koka eller äta kött och mjölk samtidigt. Så har i alla fall orden tolkats i traditionell judendom under tusentals år.

Femte alijàn, 14:22-29

14:22 “Av all säd som varje år växer på din åker skall du ge tionde.” – Här talas om det första tiondet, på hebreiska ”maaser rishon”, som ges till leviterna som kan äta det på vilken plats som helst, jfr. 4 Mosebok 18:26.

14:23 “Du skall äta ditt tionde inför HaShems, din Elohims, ansikte på den plats som han utväljer till boning åt sitt namn: tiondet av din säd, din druvjuice och din olja, liksom det förstfödda av din nötboskap och småboskap, så att du lär dig att alltid frukta HaShem, din Elohim.” – Här talas det om det andra tiondet, på hebreiska ”maaser shení”, som man skall äta i Jerushalajim under det första, andra, fjärde och femte året i sjuårsveckan.

14:26 “Och för pengarna må du köpa vad du önskar, nötboskap, småboskap, vin, starka drycker eller vad du i övrigt kan önska. Du skall sedan äta där inför HaShems, din Elohims, ansikte och glädja dig med ditt husfolk.” – Toràn förbjuder inte alkoholdrycker. Här nämns två typer av alkoholhaltiga drycker, det första är vin, på hebriska ”jain”,[8] som kommer från en rot som betyder ”jäsa”. Därför kan det inte betyda druvjuice, som heter ”tirosh”[9] på hebreiska. Sedan nämns ordet ”shechar”,[10] som översatts som ”stark dryck”. Det är en berusande dryck, starkare än vanligt vin. Dessa två typer av drycker tillåts alltså att drickas inför den Evige i den mest avskilda staden, tillsammans med mat, för att man skall glädja sig inför HaShem. Däremot förbjuder Skrifterna att dricka sig full. En god regel för en vuxen är att inte dricka mer än ett glas 12 gradigt vin, eller två glas 6 gradigt vin. Men den som blir påverkad med mindre, bör vara mer försiktig.

Om man studerar detta ämne noggrant märker man att gränsen som Skrifterna har inte är absolutism utan missbruk av alkohol, jfr. 3 Mosebok 10:9; 5 Mosebok 14:26; 21:20; Psalm 104:15; Ordspråksboken 20:1; 21:17; 23:20, 29-35; 31:4, 6; Jesaja 5:11; 28:7; Jeremia 35; Daniel 5:2; Hosea 4:11; Johannes 2:10; Efesierbrevet 5:18; 1 Timoteus 3:3, 8; 5:23; Titus 1:7; 2:3. En jude dricker inte hedningarnas vin, jfr. Daniel 1:5, 8.

14:28-29 “Vid slutet av tre år skall du ta undan hela tiondet av din avkastning det året och lägga upp det inom dina portar. Sedan skall leviten komma, han som inte har någon lott eller arvedel tillsammans med dig, och även främlingen, den faderlöse och änkan, som bor inom dina portar, och de skall äta och bli mätta. Då skall HaShem, din Elohim, välsigna dig i allt det arbete du utför.” – Här talas om tiondet för de fattiga, på hebreiska ”maaser aní”. Leviten får det första tiondet och de fattiga får det andra tiondet under det tredje och sjätte året i shmità-cykeln. I boken ”Torà con Rashí”,[11] står det:

”Tiondet (maaser) är den del av jordbruksproduktonen som skall frånskiljas och ges till respektive destinatörer. Tionden är uppdelade i tre delar: första tiondet (maaser rishon), andra tiondet (maaser shení), och den fattiges tionde (maaser aní). De frånskiljs i följande ordning: först tar man bort trumà (”den separerade delen”) och ger den direkt till en kohen (prästen övs. anm.). Därefter tar man bort maaser rishon, som ges till en leví; av det tar han som är leví bort den del som heter trumat maaser och ger den till en kohen (se 4 Mos. 18:26). För det tredje, tar man bort maaser shení och för det till Jerushalajim där det äts upp; detta gör man under första, andra, femte och sjätte året i den sjuåriga jordbrukscykeln (se 5 Mos. 14:22-26). I stället för att ge maaser shení under det tredje och sjätte året, tar man bort maaser aní, som ges till de fattiga (5 Mos. 14:28-29). Det sjunde året avskiljer man inte tiondena.”

Sjätte alijàn, 15:1-18

15:1  “Vart sjunde år skall du låta vara ett friår.” – Friåret skapades för att hjälpa till att jämna ut sociala klyftor inom Israels stora familj. Toràn talar här om tre olika fall av fattigdom:

1-      15:4-6 “Ingen fattig kommer att finnas hos dig… om du endast lyder HaShems, din Elohims, röst…” – Fullständig lydnad för buden skapar en hög välfärdsnivå i hela Israels folk så att ingen behöver ta lån. Man kommer tvärt om att kunna låna ut till många länder.

2-      15:7-10 – “Om det finns någon fattig hos dig…” – I denna lägre nivå av lydnad kan det möjligtvis finnas någon fattig bland israeliterna. I det fallet är folket beordrat att ge eller låna ut tillräckligt mycket för att täcka hans behov, men inte hans nycker. Om den fattige inte kan lämna tillbaka lånet blir det efterskänkt under friåret.

Det finns många texter som talar om att vara generös mot den fattige, jfr. Psalm 37:25-26; 41:1-3; 112:5; Ordspråksboken 14:31; 17:5; 19:17; 21:13; 22:9; 28:27; 31:20; Matteus 5:42; Markus 10:21; Lukas 6:35; 18:22; Romarbrevet 12:13; Efesierbrevet 4:28; Hebreerbrevet 13:16. Socialhjälp är en viktig del av judendomen.

3-      15:11-18 “Fattiga kommer nämligen aldrig att saknas i landet…” – I denna nivå, där det saknas lydnad, visar Toràn att det aldrig kommer att saknas fattiga bland oss. Därför är vi skyldiga att hjälpa dem. Det kan till och med bli så mycket fattigdom att några blir sålda som slavar. I så fall måste de frisläppas under det sjunde året med en generös avskedsgåva. Resultatet av denna generositet blir att Elohim välsignar allt vad vi gör.

Sjunde alijàn, 15:19 – 16:17

15:19-23 “Allt förstfött av hankön… skall du... äta det på den plats som HaShem utväljer.” – De förstfödda bland småboskap och nötboskap får inte användas till något annat än mat för prästens familj i templet, eller i städerna om de skulle ha något lyte, jfr. 4 Mosebok 18:8-19. Eftersom det inte finns något tempel idag i Israel, blir de förstfödda bland dessa djur märkta och kvarlämnade tillsammans med resten av hjordarna tills de dör en naturlig död. Man drar inte någon nytta av dem.

16:1 “Ge akt på månaden för Aviv och gör HaShems, din Elohims, pesaj. Ty i månaden för Aviv förde HaShem, din Elohim, dig ut ur Egypten om natten.” – Vid tre tillfällen nämns högtiderna i Toràn: i 3 Mosebok 23, för att räkna upp dem i rätt ordning; i 4 Mosebok 28, för att undervisa om de offer som måste ges; och i 5 Mosebok 16, för att framhäva Israels plikt att vallfärda till Jerushalajim.

“om natten” – I 4 Mosebok 33:3 står det skrivet att de gick ut dagen efter pesach-offret inför alla egyptiernas ögon. Rashí löser denna konflikt genom att tolka denna så att den talar om att de gick ut om natten eftersom Farao då gav dem tillstånd att ge sig av, jfr. 2 Mosebok 12:31.

16:2 “Du skall slakta påskoffer åt HaShem, din Elohim, av småboskap och nötboskap på den plats som HaShem utväljer till boning åt sitt namn.” – Man får inte slakta pesach-lammet utanför Jerushalajim. De som idag äter lamm under pesach bryter mot Toràn eftersom det inte finns något tempel.

16:7  “Du skall grilla det och äta det på den plats som HaShem, din Elohim, utväljer och om morgonen skall du vända tillbaka och gå till dina tält.” – Enligt Rashí, betyder ”om morgonen” morgonen den andra högtidsdagen, d.v.s. morgonen den 16 nissan. Under högtidssabbaten, den 15 nissan, är det förbjudet att lämna stadens område. Dessutom var alla män tvungna att närvara under uppstigandeoffret på morgonen den 15 nissan.

16:8  “Sex dagar skall du äta osyrat bröd och på sjunde dagen skall det bli en kvarhållning åt HaShem, din Elohim. Då skall du inte utföra något arbete.” – Här ser det ut som en motsättning till texten i 2 Mosebok 12:15 där det står att man skall äta ojäst bröd under sju dagar. För att lösa denna konflikt ger Rashí två möjliga tolkningar. Å ena sidan säger han att man kan äta ojäst bröd från den gamla skörden under sju dagar och under sex dagar från den nya. Den nya skörden kunde inte brukas förrän efter att man offrat en omer kornmjöl i templet. Därför var det bara sex dagar kvar då man kunde äta ojäst bröd från årets nya skörd.

Den andra tolkningen som Rashí ger grundar sig på rabbi Ishmaels åttonde tolkningsregel som säger: ”Allt som är inbegripet i en generell regel och som sedan blev specificerat för att exemplifiera, blev inte exemplifierat enbart för att lära något om det, utan också om allt det som är inbegripet i den generella regeln”. Denna tolkning lär att man inte är tvungen att äta ojäst bröd den sjunde dagen, och följaktligen inte heller under resten av veckan, utom första natten, som blev speciellt beordrad i Skrifterna, jfr. 2 Mosebok 12:18.

16:9 “Du skall räkna sju veckor. Från det att man börjar skära säden skall du räkna de sju veckorna.” – Shavuot-firandet, veckohögtiden, hör samman med Pesach. Shavuot är sammanfattningen av pesach. Man firar pesach och det ojästa brödets högtid till minne av de förstföddas befrielse från döden och befrielsen från slaveriet i Egypten. Men denna frihet blir inte fullständig utan Toràn, som gavs sju veckor senare.

16:11 “Inför HaShems, din Elohims, ansikte skall du glädja dig på den plats som HaShem, din Elohim, utväljer till boning åt sitt namn, du med din son och din dotter, din tjänare och tjänarinna, med leviten som bor inom dina portar och främlingen, den faderlöse och änkan, som du har hos dig.” – Det finns inget speciellt bud som uppmanar folket att glädja sig under pesach, bara under shavuot och suckot. Det lär oss att glädjen för friheten inte blir fullkomlig förrän man får normer från himlen, som gör att man blir verkligen fri att kunna veta vad som är tillåtet och förbjudet. Dessa gränser skapar frihet för då vet man inom vilket område vi kan röra oss fritt utan att vara i fara, som det står skrivet i Jakob 1:25 och 2:12:

“Den som däremot blickar in i frihetens fullkomliga Torà och blir kvar i den och inte är en glömsk hörare utan en verklig görare, han blir salig i sin gärning... och handla så som den som skall dömas efter frihetens Torà.”

16:14 “Du skall glädja dig vid denna högtid med din son och din dotter, din tjänare och tjänarinna, med leviten, främlingen, den faderlöse och änkan som bor inom dina portar.” – Pesach är inte för den utomstående, bara för israeliter. Suckot är för alla, även folken utanför Israel. Under det messianska riket kommer därför alla länder på jorden att vara tvungna att åka upp till Jerushalajim för att fira suckot en gång om året, som det står skrivet i Sakarja 14:16-19:

“Det skall ske att var och en som är kvar av alla de hednafolk som kom emot Jerushalajim skall dra dit upp, år efter år, för att tillbe konungen, HaShem Tsevaot, och för att fira lövhyddohögtiden. Men om någon av jordens folkstammar inte drar upp till Jerushalajim för att tillbe konungen, HaShem Tsevaot, skall inget regn komma över dem. Om Egyptens folkstam inte drar upp och kommer dit, skall inte heller något regn komma. Detta blir den plåga som HaShem skall slå hednafolken med, de som inte drar upp för att fira lövhyddohögtiden. Detta skall vara det straff som drabbar Egypten, ja, det straff som drabbar alla hednafolk som inte drar upp för att fira lövhyddohögtiden.”

16:15 “I sju dagar skall du fira HaShems, din Elohims, högtid på den plats som HaShem utväljer, ty HaShem, din Elohim, skall välsigna dig i all den avkastning du får och i allt vad dina händer har uträttat, och du skall vara fylld av glädje.” – Det hebreiska ordet som här översatts som ”högtid” är ”chag”.[12] Det kommer från en rot som betyder att man rör sig i en cirkel. Det talar om de glada danser som man dansar under de hebreiska högtiderna. Under suckot-firandet är det väldigt mycket glädje. Enligt denna text är anledningen till glädjen att man fått mycket materiell välsignelse under sommarens skördar. Det lär oss också att under det tusenåriga suckot-högtiden kommer vi att glädjas över den stora skörd som bärgats in för himmelriket av människor från jordens alla länder.

16:17 “var och en skall ge vad han förmår, efter den välsignelse som HaShem, din Elohim, har gett dig.” – Alla män var skyldiga att ta med sig ett offer till templet under första dagen i varje högtid. Glädjen kan inte bli fullkomlig utan generositet, som det står skrivet i Apostlagärningarna 20:35b:

“Saligare att ge än att få.”

Mashiach i denna parashà

11:29 “och förbannelse om ni inte lyssnar till HaShems, er Elohims, bud, utan viker av ifrån den väg jag i dag befaller er och går efter andra gudar som ni inte känner.” – Yeshua sade: ”Jag är vägen”, jfr. Johannes 14:6. Den väg som Moshè alltså talar om talar inte bara om att lyda buden, utan om Messias Yeshuas karaktär, liv och livsstil. Den som lämnar Yeshua, Vägen, efter att ha lärt känna honom, kommer att bli förbannad och slutligen förlorar han sin frälsning.

12:23b “ty blodet är livet, och du får inte äta livet tillsammans med köttet.” – Det är förbjudet att äta djurens blod, för livet är i blodet. Däremot får var och en evigt liv som tar emot Messias` blod, som är hans liv. Att ta emot hans blod har att göra med att få del av resultatet av hans offer. Det har också att göra med Toràns andliga liv, för Yeshua är den levande Toràn.

15:2 “och detta är vad som gäller angående friåret: Varje långivare som lånat ut något åt sin nästa, skall då efterskänka sin fordran. Han får inte utkräva skulder av sin nästa och sin broder, ty ett HaShems friår har utlysts.” – Under det sjunde året blir den fattige befriad från skuld och slaveri. När Messias kommer tillbaka till det sjunde tusenåret från Adam, kommer på samma sätt alla de som har satt sitt hopp till honom att uppleva fullständig frihet från de skulder som orsakats av deras synder och evig frihet från syndens och dödens slaveri.

15:19, 21 “Allt förstfött av hankön… skall du avskilja åt HaShem… skall du… äta det” – Yeshua var sin mor Mirjams förstfödde son. Därför blev han avskild åt den Evige. Han blev förutbestämd till att ”ätas” av alla hans efterföljare för att hans liv skulle bli en del av oss.

16:2 “Du skall slakta pesach-offer åt HaShem, din Elohim, av småboskap och nötboskap på den plats som HaShem utväljer till boning åt sitt namn.” – Yeshua är Elohims Lamm, jfr. Johannes 1:29, 36, och därför var han tvungen att bli offrad i Jerushalajim, på den plats som den Evige har utvalt.

16:4 “av det som du slaktar om kvällen på den första dagen skall inget lämnas kvar över natten till morgonen” – Yeshua var tvungen att dö samma tid som pesach-offret slaktades. När natten kom var han redan död och Israels barn samlades då för att äta pesach-lammet. De fick inte lämna något till följande morgon. Det lär oss att vi måste dra nytta av allt som Yeshuas död ger oss och mätta oss med dess konsekvenser, som det står skrivet i Johannes 6:54-57:

“Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen. Ty mitt kött är verklig mat och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig, och jag lever därför att Fadern lever, så skall också den som äter mig leva därför att jag lever.”

“inget lämnas kvar” – Det talar också om att Yeshua gick igenom eldsjön så att den första människan blev förintad.

16:9b “Från det att man börjar skära säden” – Uppståndelsedagen kom, som symboliseras i den första kornskörden som offrades i templet dagen efter sabbaten efter pesach. På så sätt finns det nytt liv för människan.

Den andra människan blev upprest från de döda. Alla de som tillhör Messias har redan nu blivit delaktiga av de förmåner som kommer av hans död och uppståndelse men vid hans återkomst kommer de att få del av de fullständiga följderna av detta underbara återlösningsverk.

16:9c “de sju veckorna” – Det var sju veckor mellan uttåget ur Egypten till Toràn gavs på Sinai. Egypten symboliserar Edens lustgård, enligt 1 Mosebok 13:10. På samma sätt kommer det att vara 7000 år, tusen år per vecka, från det att de första människorna tågade ut ur Edens lustgård, tills dess att den nya Toràn ges. Nu har det snart gått 6000 från Adam och Chavà. Därefter blir det 1000 års sabbat innan himmel och jord förgår, jfr. Uppenbarelseboken 20-21.  Den nya Toràn kommer att ges efter det att himmel och jord blivit förstörda, för den Toràn vi har nu kommer enbart att gälla så länge himmel och jord består jfr. Matteus 5:18. Den nya Toràn kommer att ges till en värld där det bara kommer att finnas rättfärdighet.

Baruch HaShem!

I denna parashà finns bud nummer 436 – 490 av de 613:

436. Påbud om att förstöra alla avgudabilder och alla dem som tjänar dem, 5 Mosebok 12:2.

437. Påbud om att ge ett obligatoriskt offer eller ett frivilligt offer under den första följande högtid man kan närvara vid, 5 Mosebok 12:5-6.

438. Påbud om att frambära alla offer i helgedomen och ingen annan stans, 5 Mosebok 12:14.

439. Påbud om att återlösa avskilda djur som blivit skadade på något sätt, 5 Mosebok 12:15.

440. Påbud om att skära halsen av djuren, 5 Mosebok 12:21.

441. Påbud om att utifrån Israels land föra offren till templet, 5 Mosebok 12:26.

442. Påbud om att utfråga vittnen noggrant, 5 Mosebok 13:15.

443. Påbud om att bränna upp en stad som praktiserar avgudadyrkan, 5 Mosebok 13:17.

444. Påbud om att undersöka en fågel för att den skall kunna ätas, 5 Mosebok 14:11.

445. Påbud om att ge det andra tiondet (maaser shení), 5 Mosebok 14:22.

446. Påbud om att ge tionde till den fattige i stället för det andra tiondet under det tredje året, 5 Mosebok 14:28.

447. Påbud om att pressa en hedning så att han betalar sin skuld, 5 Mosebok 15:3.

448. Påbud om att efterskänka en skuld när det sjunde året kommer (shmità), 5 Mosebok 15:3.

449. Påbud om att ge allmosor (tsedakà), 5 Mosebok 15:8.

450. Påbud om att ge extra ersättning till en judisk tjänare när han blir frikänd, 5 Mosebok 15:14.

451. Påbud om att glädja sig under högtiderna, 5 Mosebok 16:14.

452. Påbud om att träda fram i helgedomen under högtiderna, 5 Mosebok 16:16.

453. Förbud mot att sudda ut sakrala böcker eller Elohims Namn, samt att förstöra avskilda platser, 5 Mosebok 12:4.

454. Förbud mot att offra utanför templet, 5 Mosebok 12:13.

455. Förbud mot att äta det andra tiondet (maaser shení) av säd utanför Jerushalajim, 5 Mosebok 12:17.

456. Förbud mot att förtära det andra tiondet av vinet utanför Jerushalajim, 5 Mosebok 12:17.

457. Förbud mot att förtära det andra tiondet av oljan utanför Jerushalajim, 5 Mosebok 12:17.

458. Förbud mot att äta ett förstfött felfritt djur utanför Jerushalajim, 5 Mosebok 12:17.

459. Förbud mot att äta ett syndoffer (chatat) eller ett skuldoffer (asham) utanför templet, 5 Mosebok 12:17.

460. Förbud mot att äta köttet från ett uppstigandeoffer (olà), 5 Mosebok 12:17.

461. Förbud mot att äta kött från offer som har en lägre nivå av avskildhet (kodashim kalim) innan dess blod blivit stänkt, 5 Mosebok 12:17.

462. Förbud för prästerna att äta av förstlingsfrukterna (bikurim) innan de ställts fram i templets förgård (azarà), 5 Mosebok 12:17.

463. Förbud mot att överge leviterna genom att inte ge dem gåvor, 5 Mosebok 12:19.

464. Förbud mot att äta en lem från ett levande djur, 5 Mosebok 12:23.

465. Förbud mot att lägga något till Toràns bud, 5 Mosebok 12:32 (heb 13:1).

466. Förbud mot att ta bort något från Toràns bud, 5 Mosebok 12:32 (13:1).

467. Förbud mot att lyssna till den som profeterar i avgudadyrkans namn, 5 Mosebok 13:3 (4).

468. Förbud mot att älska den som uppmanar till avgudadyrkan, 5 Mosebok 13:8 (9).

469. Förbud mot att inte hata den som uppmanar till avgudadyrkan, 5 Mosebok 13:8 (9).

470. Förbud mot att rädda den som uppmanar till avgudadyrkan, 5 Mosebok 13:8 (9).

471. Förbud för den som blivit uppmanad till avgudadyrkan att tala förmånligt för den som uppmanat till avgudadyrkan, 5 Mosebok 13:8 (9).

472. Förbud för den som blivit uppmanad till avgudadyrkan att inte tala mot den som uppmanat till avgudadyrkan, 5 Mosebok 13:8 (9).

473. Förbud mot att uppmana någon till avgudadyrkan, 5 Mosebok 13:11 (12).

474. Förbud mot att återuppbygga en stad som praktiserat avgudadyrkan, 5 Mosebok 13:16 (17).

475. Förbud mot att dra nytta av välståndet i en stad som praktiserat avgudadyrkan, 5 Mosebok 13:17 (18).

476. Förbud mot att skära i kroppen som en avgudadyrkare, 5 Mosebok 14:1.

477. Förbud mot att rycka av sig håret som sorgetecken, 5 Mosebok 14:1.

478. Förbud mot att äta av offerdjur som blivit underkänt, 5 Mosebok 14:3.

479. Förbud mot att äta gräshoppor som inte är kasher och andra bevingade insekter, 5 Mosebok 14:19.

480. Förbud mot att äta alla självdöda djur, 5 Mosebok 14:21.

481. Förbud mot att be om att få tillbaka ett lån när det sjunde året (shmità) infallit, 5 Mosebok 15:3.

482. Förbud mot att låta bli att ge en fattig det han behöver, 5 Mosebok 15:7.

483. Förbud mot att låta bli att låna ut pengar på grund av det sjunde året (shmità), 5 Mosebok 15:9.

484. Förbud mot att låta en judisk tjänare gå med tomma händer när han blir frisläppt, 5 Mosebok 15:14.

485. Förbud mot att låta avskilda djur arbeta, 5 Mosebok 15:19.

486. Förbud mot att klippa avskilda djur, 5 Mosebok 15:19.

487. Förbud mot att äta jästa substanser (chamets) efter middagen på pesach-afton, 5 Mosebok 16:3.

488. Förbud mot att lämna något av högtidsoffret (chagigà) under pesach till den tredje dagen, 5 Mosebok 16:4.

489. Förbud mot att offra pesach-offret på ett eget altare, 5 Mosebok 16:5.

490. Förbud mot att åka till Jerushalajim under en högtid utan att ha med sig ett offerdjur, 5 Mosebok 16:16.