Av S. K. Blad ©

Bröderna Alef och Bet tågade ut ur Egypten. Alef hade tre söner men Bet hade bara en.

Alla fyra fick först var sin lika stor portion i landet.

Var och en måste dock sedan ”lämna tillbaka” sin portion till sina fäder som hade lämnat Egypten och som hade dött i öknen. Marken med de fyra portionerna blev då delade mitt itu mellan de två bröderna Alef och Bet.

På så sätt fick var och en av Alefs söner 1/3 av sin fars arvedel, vilket motsvarar 2/3 av en portion, och Bets son fick sin fars hela arvedel, som motsvarar två hela portioner.

26:59 “Amrams hustru hette Jocheved, Levis dotter, som föddes åt Levi i Egypten. Hon födde åt Amram: Aharon, Moshè och deras syster Mirjam” – Toràn betonar att Jocheved var dotter till Levi. I detta fall måste vi förstå ordet ”dotter” som ”ättling”, inte som en direkt dotter. Om hon hade varit Levis direkta dotter hade hon varit flera hundra år gammal när hon födde Moshè. Denna text lär oss att hon tog sin härkomst på stort allvar. Det är möjligt att hon förde över denna starka känsla av släkt- och stamtillhörighet till sin son Moshè. Den israelitiska och levitiska identiteten gjorde så starkt intryck på honom att han kunde hålla kvar den trots sin egyptiska fostran. Intrycket av den israelitiska identiteten syns klart i Moshès själ enligt 2 Mosebok 2:11 där det står skrivet:

“gick han ut till sina bröder… en av hans bröder.”

Moshè förlorade aldrig sin känsla av folk- och stamtillhörighet. Han mamma spelade en viktig roll i denna starka identifiering, därför kallas hon för ”Levis dotter”.

Fjärde alijàn, 27:6-23

27:4  “Varför skall vår fars namn avlägsnas ur hans släkt därför att han inte hade någon son? Ge oss nu en besittning bland vår fars bröder.” – Här kommer nu en lagstiftning om arvet i Israels land. De olika markområdena i Israels land blev givna enbart till männen. Sönerna ärvde det landområde som deras far hade fått. När en dotter gifte sig fick hon del av sin makes arv.

Nu kom fem döttrar till Tselofchad och gjorde anspråk på sin fars arvedel. Originalplanen var att var och en av de män av Israels barn som var 20 år gamla eller äldre och som hade gått ut ur Egypten, skulle få en lott i det utlovade landet. De som hade konverterat hade inte rätt att ärva landet. Denna plan blev fördröjd till nästa generation och nu presenteras fallet med Tselofchad, som hade dött i öknen och som inte hade några söner som kunde få en arvedel i landet. Hans fem döttrar kom nu fram inför Moshè och förklarade sitt fall. Moshè frågade HaShem för att veta hur han skulle göra i detta och i andra fall där det inte fanns några manliga arvingar.

27:7-8            “Tselofchads döttrar har talat rätt. Du skall ge dem en arvsbesittning bland deras fars bröder genom att låta deras fars arvedel gå över till dem. Du skall säga till Israels barn: Om en man dör och han inte efterlämnar någon son, skall ni låta hans arvedel gå över till hans dotter.” – HaShem svarar och säger att när det inte finns några söner får döttrarna ärva landet.

Den judiska identiteten fastställs i första hand genom modern, men stamtillhörigheten och arvet av landet kommer genom fadern.

27:15-23 Eftersom Moshè inte längre kan vara folkets ledare, ber han den Evige fylla det behovet. I hans bön och i det svar som den Evige ger finner vi tretton mycket viktiga principer när det gäller ledarskap:

1.      En ledare måste tillsättas av HaShem. Annars är han dömd att misslyckas.

2.      En ledare blir satt över folket. Ledarens position är inte samma sak som hans värde som människa. Ledaren har en position som är högre är folket, jfr. Matteus 24:45.

3.      Den högste ledaren bör vara man. En kvinna i ledarposition bör vara underordnad en man.

4.      En ledare måste kunna gå ut framför folket. I första hand talar det om förmågan att kriga och slå ner fienderna. Moshè själv krigade mot de två jättarna Og och Sichon. I andra hand betyder det att en ledare måste vara den förste som ger gott exempel inför folket. Det betyder också att en ledare inte kan vara med folket hela tiden. Han behöver gå avsides för att söka den Evige. Moshè drog sig undan under långa tider och var ensam med HaShem utan att folket såg honom. Samma sak gjorde Yeshua HaMashiach.

5.      En ledare måste kunna vända åter framför folket. Detta talar i första hand om att vända åter från ett krigståg. Det betyder också att folket måste kunna se sin ledare och ha tillgång till honom. En ledare som inte visar sig för folket kommer med tiden att förlora sin ledarposition i folkets hjärta. Folket behöver honom och därför måste han vara tillgänglig. Det är nödvändigt att det finns balans mellan dessa två saker, att gå ut och att gå in. Somliga drar sig undan för mycket och andra drar sig aldrig undan.

6.      En ledare måste kunna få folket att gå ut. En herde ser till att fåren kommer ut till betesmarkerna. Han för dem ut ur sin instängda miljö. Moshè tog ut Israels folk ur Egypten. En ledare måste ha förmågan att få folk att ta beslut som leder till förändringar, så att de kommer ut ur den situation som de befinner sig i och kommer ut i frihet.

7.      En ledare måste få folket att gå in. Det finns tillfällen då fåren måste ha intimitet med varandra i fållan, utan att det kommer inflytande utifrån. Det är då identiteten som hjord blir stärkt och då man prövar sig själv. En ledare måste ha förmågan att forma dem som tillhör hans folk så att de älskar varandra och identifierar sig som en kropp. En ledare måste lära sitt folk att gå inför HaShems närvaro.

8.      En ledare har samma funktion som en fåraherde. Psalm 23 och Johannes 10 lär oss att en herde ser till att fåren inte saknar något. En god herde söker inte sina egna intressen utan hjordens bästa.

9.      En ledare måste ha en god ande. HaShem gav vittnesbörd om Jehoshuas ande. Han hade en annan ande än resten av folket, en inre attityd som mer än andra stämde överens med hur den Evige är. En ledares ande projiceras på folket.

10.  En ledare måste bli utrustad med “hod” (majestät, ära, storhet, värdighet, härlighet och skönhet). Han kan inte ha ett slappt utseende. Han måste gå upprätt, i vetskap om att han har fått en auktoritetsmantel från himlen. Han återspeglar Den som är ljus och därför bör han stråla med sin blotta närvaro.

11.  En ledare måste leva inför den Evige och rådfråga Honom. För att kunna vara en god ledare måste man leva sitt privatliv som om det vore offentligt och alltid vara medveten om att man befinner sig inför den Eviges närvaro, inför hans malachim och de onda andarna. Kom ihåg att du alltid har tusentals ögon som ser på dig. Egentligen finns det inget privatliv och en ledare måste vara väl medveten om det. Som man är privat kommer man att vara offentligt.
En ledare frågar den Evige om råd innan han tar beslut, även i små frågor.

12.  En ledare måste tala ord från den Evige. För att en ledare skall kunna tala ord av makt som har uppbackning från himlen, måste han först ha ätit upp Toràn och sedan måste han tala i enlighet med Ordet. Då kommer folket att lyda ledarens order som har himmelskt ursprung, jfr. 1 Petrus 4:11.

13.  En ledare måste erkännas av folket. En kung utan folk blir misslyckad och ett folk utan kung blir tygellöst. En god kung med mycket folk blir en potential för det goda. En sann ledare försöker inte pådyvla andra sin auktoritet. I himmelriket blir ledarna tillsatta av HaShem och sedan erkända av folket. Det måste finnas balans mellan tvång och låt-gå-mentalitet.

27:18 “HaShem svarade Moshè: "Tag Jehoshua, Nuns son, en man med ande, och lägg din hand på honom.” – Moshè fick order om att lägga sina händer på Jehoshua. Handpåläggning har ett trefaldigt syfte:

1-      Identifiering

2-      Överföring

3-      Installation

I många fall finns det en kombination av dessa tre, vilket var fallet med Jehoshua, bin Nun, som blev installerad i sin tjänst som Moshès efterföljare genom Moshès handpåläggning inför folket, jfr. 4 Mosebok 27:23. Samtidigt överfördes en visdomens ande, som det står skrivet i 5 Mosebok 34:9:

“Jehoshua, Nuns son, var fylld med vishetens ande, ty Moshè hade lagt sina händer på honom. Och Israels barn lydde honom och gjorde som HaShem hade befallt Moshè.”

När syftet med handpåläggningen är att överföra något, kan två saker överföras:

1-      Överföring av synd, som i fallet med getterna på Jom Kippur och andra offerdjur.

2-      Överföring av ande och kraft, som i fallen av helande och befrielser som gjordes genom Yeshua HaMashiach och hans talmider och när avskildhetens Anden blev given till lärjungarna, jfr. Apostlagärningarna 8:18.

Femte alijàn, 28:1-15

28:2  “Befall Israels barn och säg till dem: Var noga med att ni på bestämd tid bär fram mina offer, min mat av mina eldsoffer, till en ljuvlig doft för mig.” – I resten av denna parashà finns ett sammandrag av de offer som hela folket måste frambära på sina bestämda tider:

28:3-8        Dagligen, morgon och afton.

28:9-10      Veckovis, varje sabbat.

28:11-15    Månadsvis, varje rosh chodesh.

28:16-25    Årligen, vid pesach och chag hamatsot.

28:26-31    Årligen, vid bikurim, shavuot.

29:1-6        Årligen, vid jom teruà.

29:7-11      Årligen, vid jom hakippurim.

29:12-34    Årligen, vid suckot.

29:35-38    Årligen, vid sheminí atseret.

Texten i 28:1-8 förekommer i shacharit-bönerna, på morgonen, och minchà, på eftermiddagen.

Vid de tidpunkter som man frambar de dagliga offrena i templet, tillsammans med rökelse, är det dags att komma inför den Evige i bön.

I Lukas 1:10 står det skrivet:

“Allt folket stod utanför och bad medan rökelseoffret bars fram.”

Den som gav ett djur till att offras i templet var tvungen att vara närvarande under tiden då det slaktades. När man nu frambar offer för hela Israels folk kunde dock hela folket inte vara närvarande. Därför instiftades grupper av israeliter som kunde representera resten av folket och vara närvarande under offren. Lika väl som det fanns 24 grupper av präster och leviter som turades om i tjänstgöringen fanns det 24 grupper av israeliter, av både Jerushalajims invånare och alla de andra städerna i landet, som turades om för att komma till templet och närvara under de offer som gavs för hela folket.

De judiska bönerna är sammankopplade med de offer som fanns i templet, som det står skrivet i Daniel 6:10:

“Så snart Daniel fick veta att skrivelsen var uppsatt, gick han in i sitt hus där han i sin övre sal hade fönster öppna i riktning mot Jerushalajim. Där föll han ner på sina knän tre gånger om dagen, bad och tackade sin Elohim, så som han tidigare hade brukat göra.”

I Apostlagärningarna 3:1 står det skrivet:

“Kefa och Jochanan var på väg upp till templet vid tiden för bönen man ber vid nionde timmen”

“på bestämd tid” – Offrena måste frambäras vid bestämda tider. Samma sak händer med bönerna, de har sin begränsade tid. Man kan inte be shacharit klockan tre på eftermiddagen. Var sak har sin tid.

Tiden är väldigt viktig för HaShem. Vi är kallade att avskilja tiden. Det är en del av vår tjänst inför den Evige, att göra saker och ting i sin tid, inte i otid, som det står skrivet i Predikaren 3:1-15:

“Allt har sin tid, allt som sker under himlen har sin stund. Födas har sin tid och dö har sin tid, plantera har sin tid och rycka upp det som planterats har sin tid. Dräpa har sin tid, och hela har sin tid. Bryta ner har sin tid, och bygga upp har sin tid. Gråta har sin tid, och le har sin tid. Sörja har sin tid, och dansa har sin tid. Kasta bort stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Ta i famn har sin tid och avhålla sig från famntag har sin tid. Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid. Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid. Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid. Vad vinner då den som arbetar med sitt slit? Jag såg den möda Elohim har gett människors barn att sträva med. Allt har han gjort skönt i sin tid. Också evigheten har han lagt i människornas hjärtan. Ändå kan de inte förstå Elohims verk, från begynnelsen till änden. Jag insåg att det inte finns något bättre för dem än att vara glada och göra gott så länge de lever. Och när en människa äter och dricker och finner glädje i sin möda, då är det en Elohims gåva. Jag insåg att allt det Elohim gör består för evigt. Till det kan inget läggas, och från det kan inget dras. Så har Elohim gjort för att man skall frukta honom. Det som är, fanns redan förut. Det som kommer att ske, skedde också tidigare. Elohim kallar på det förflutna.”

Tidsfaktorn är mycket viktig i hela den Eviges råd. Man kan göra goda saker i otid och då handlar man fel. Var sak i sin tid.

28:3 “Och säg till dem: Detta är vad ni skall offra åt HaShem som eldsoffer: två felfria årsgamla lamm som ständigt återkommande brännoffer varje dag.” – Korban tamid, det ständiga offret av två lamm per dag, betalades genom den halva sikeln som folket gav en gång om året som tempelskatt. Morgonoffret täckte över de synder som begåtts under natten och aftonoffret täckte över de synder som begåtts under dagen.

28:3, 6, 8 “eldsoffer” – Varför upprepas detta ord tre gånger? HaShem betonar nödvändigheten av att frambära offren med eld. Vår överlåtelse måste åtföljas av ett brinnande hjärta, för att det skall kunna bli en välbehaglig lukt för Honom.

Samma sak gäller för drickoffret. Vinet får inte brännas upp på elden. Därför fanns det en kanal på altarets sida där man hällde vinet inför den Evige som ett drickoffer. Däremot var vinet tvunget att ”brinna”, d.v.s. vara jäst. Toràn befaller att drycken skall vara stark, berusande, på hebreiska ”shechar”,[4] jfr. v. 7. Vin har gått igenom en jäsningsprocess och är mer ”brinnande” än druvjuice. Det är nödvändigt för att det skall bli välbehagligt som drickoffer. Vi finner här samma princip som i eldsoffret. Det måste finnas eld i hjärtat när vi ber, för att det skall bli välbehagligt inför den Evige. Det lär oss att böner utan kavanà, utan en medveten avsikt, är värdelösa och inte kommer upp till himlen som en välbehaglig lukt. Låt oss komma med brinnande böner inför den Evige!

28:9-10 “På sabbatsdagen skall du offra två felfria årsgamla lamm och två tiondels efà fint mjöl blandat med olja som matoffer, med tillhörande drickoffer. Detta är sabbatens uppstigandeoffer, som skall offras varje sabbat utöver det dagliga uppstigandeoffret, med tillhörande drickoffer.” – På sabbaten ger man ett extra offer, utöver de två dagliga lammen. Detta offer kallas för ”musaf”, ”tillägg”. Därifrån kommer bönen som i siddur, bönboken, kallas ”musaf”.

28:11 “På era nymånadsdagar skall ni som uppstigandeoffer åt HaShem offra två ungtjurar, en bagge och sju felfria årsgamla lamm” – Under nymånadshögtiden offras två ungtjurar, en bagge, sju lamm, mjöl, olja, vin och en getabock, utöver de två dagliga lammen. Det lär oss att HaShem väntar en ny överlåtelse av oss vid varje nymåne. Sammanlagt offras 10+1 djur på rosh chodesh. Som vi tidigare sagt, representerar nummer 10 helheten. De tio djuren som gavs som uppstigandeoffer symboliserar vår helöverlåtelse. Getabocken talar till oss om Messias död för våra synder. En hin är omkring 3,7 liter. En efà innehåller omkring 25 liter.

Texter som talar om nymånadshögtiden, rosh chodesh, finns i 4 Mosebok 10:10; 1 Samuelsboken 20:5, 18; Psalm 81:4-6; 104:19; Jesaja 66:23; Hesekiel 45:17; Kolosserbrevet 2:16-17.

Sjätte alijàn, 28:16 – 29:11

28:26 “På den dag då förstlingsskörden bärgas, då ni vid er veckohögtid bär fram ett offer åt HaShem av den nya grödan, skall ni hålla en avskild sammankomst. Då skall inget arbete utföras.” – Här står det att veckohögtiden är ”er”. Det lär oss att högtiderna inte bara är HaShems, jfr. 3 Mosebok 23:2. HaShem delade med sig av sina högtider till Israel till att vara mötestillfällen med glädje inför Honom. Därför nämns de som ”era högtider”, jfr. 29:39; Johannes 5:1; 6:4; 7:2.

Sjunde alijàn, 29:12 – 30:1

29:13 “Och som uppstigandeoffer, som eldsoffer, skall ni då till en ljuvlig doft för HaShem offra tretton ungtjurar, två baggar, fjorton felfria årsgamla lamm.” – Under suckot offras sammanlagt 70 tjurar, en för var och en av alla hednanationer som ursprungligen fanns, enligt 1 Mosebok 10. Suckot är alltså nationernas högtid. Under det messianska riket kommer alla nationer att vara tvungna att fira suckot, som det står skrivet i Sakarja 14:16-19:

“Det skall ske att var och en som är kvar av alla de hednafolk som kom emot Jerushalajim skall dra dit upp, år efter år, för att tillbe konungen, HaShem Tsevaot, och för att fira lövhyddohögtiden. Men om någon av jordens folkstammar inte drar upp till Jerushalajim för att tillbe konungen, HaShem Tsevaot, skall inget regn komma över dem. Om Egyptens folkstam inte drar upp och kommer dit, skall inte heller något regn komma. Detta blir den plåga som HaShem skall slå hednafolken med, de som inte drar upp för att fira lövhyddohögtiden. Detta skall vara det straff som drabbar Egypten, ja, det straff som drabbar alla hednafolk som inte drar upp för att fira lövhyddohögtiden.”

Om man räknar på antalet djur som offrades under de båda templenas tid, utan att ta med de frivilliga offren och andra personliga offer, kommer man fram till att mer än en miljon djur måste ha offrats. Mer än en miljon djur var inte tillräckligt för att ta bort synderna i Israels folk. Ingen blev av med sin syndiga natur genom dessa offer, som det står skrivet i Hebreerbrevet 10:11:

“Alla andra präster står dag efter dag och förrättar sin tjänst och bär gång på gång fram samma offer, som aldrig kan ta bort synderna.”

Ingen blev fullkomlig av dem, som det står skrivet i Hebreerbrevet 10:1:

“Toràn innehåller endast en skugga av det goda som kommer och inte tingen i deras verkliga gestalt. Därför kan Toràn aldrig genom samma offer som ständigt år efter år frambärs, fullkomna dem som träder fram.”

Offren tjänade bl.a. till att vara profetiska förebilder för Messias offer som hade förmågan att ta bort världens synd och genom vilket vi har tillträde till tronen i själva himlen som det står skrivet i Hebreerbrevet 10:14, 17, 19-22:

“Genom ett enda offer har han för alla tider gjort dem som avskiljs fullkomliga... och deras synder och överträdelser skall jag aldrig mer komma ihåg... Bröder, i kraft av Yeshuas blod kan vi nu frimodigt gå in i det mest avskilda på den nya och levande väg som han har öppnat för oss genom förlåten, det vill säga sitt kött. Vi har en stor präst över Elohims hus. Låt oss därför med uppriktigt hjärta gå fram i full trosvisshet, med ett hjärta som är renat från ett ont samvete och med en kropp som är badad i rent vatten.”

Baruch haShem!

Mashiach i denna parashà

25:10-13 Pinchas får ett evärdligt fredsförbund genom vilket han blir präst. På samma sätt fick Yeshua sin eviga prästtjänst enligt Malki-Tsedeks sätt.

25:13 Genom att en israelitisk man dödades blev resten av folket förlossat. På samma sätt gav Yeshuas död återlösning till Israel och världen.

27:16 På samma sätt som Jehoshua blev satt över folket, blev Yeshua satt av HaShem över Israels folk och hela världen.

27:17 Yeshua är den gode herden som Moshè bad den Evige om att ge till Israels barn.

27:18 Jehoshua hade ande. På liknande sätt fick Yeshua HaShems Ande och blev så förvandlad till HaMashiach.

27:20 Yeshua fick Faderns majestät när han blev insatt i sin tjänst av Honom.

27:21 Yeshua ger Ordet så att Israels barn kan gå in och gå ut.

27:23 Yeshua är Moshès efterträdare.

28:3-4 Yeshua är det ständiga offret som är närvarande inför HaShem morgon och afton.

28:9   Yeshua återspeglas i alla de extra offer som frambärs under alla högtider som blivit utsatta av den Evige för Israels barn.

I denna parashà finns bud nummer 400 – 405 av de 613:

380.    Påbud om arvslagar, 4 Mosebok 27:8-9.

381.    Påbud om att dagligen frambära det ständiga offret (tamid), 4 Mosebok 28:2-3.

382.    Påbud om att frambära musaf-offret på sabbat, 4 Mosebok 28:9.

383.    Påbud om att frambära musaf-offret på nymånadshögtiden, 4 Mosebok 28:11.

384.    Påbud om att frambära musaf-offret på shavuot, 4 Mosebok 28:26.

385.    Påbud om att frambära musaf-offret på jom teruà, 4 Mosebok 29:1.