Parashà 37 Shelach Lechà

4 Mosebok 13:1 – 15:41

Av S. K. Blad ©

Lukrativ kopiering ej tillåten.

Toràläsningar:

1. 13:1-20

2. 13:21 – 14:7

3. 14:8-25

4. 14:26 – 15:7

5. 15:8-16

6. 15:17-26

7. 15:27-41

8. Maftir 15:38-41

Haftarà: Josua 2:1-24

Apostoliska Skrifterna: Johannes 7:1-8:47

Shelach lechà

betyder “sänd du”

Första alijàn, 13:1-20

13:3  “Sänd du ut män för att bespeja Kenaans land, som jag ger åt Israels barn. En man för varje fädernestam skall ni sända. Var och en av dem skall vara en ledare.” – De första hebreiska orden i denna mening ”shelach lecha” betyder ordagrant ”sänd för dig” eller ”sänd du”. Idén om att sända spejare kom inte från HaShem eller Moshè utan från folket, som det står skrivet i 5 Mosebok 1:22-23:

“Då kom ni alla fram till mig och sade: "Låt oss sända i väg några män framför oss som kan utforska landet åt oss, och må de sedan komma tillbaka till oss med uppgift om vägen vi skall ta dit upp och om de städer vi skall komma till." Jag tyckte att förslaget var gott, och jag tog ut tolv män bland er, en från varje stam.”

Moshè tyckte att det var ett bra förslag och HaShem gick med på det. Men eftersom HaShem inte hade tagit initiativet till att sända spejare, säger han till Moshè: ”sänd du”. Med andra ord, ”det är du som är intresserad av att göra detta, så gör det du då. Jag tog inte initiativet till denna plan och jag tycker inte om den. Men om du vill göra det, så sänd dem du.”

Att sända spejare är snarare ett tecken på brist på förtroende för HaShem. Det mänskliga sinnet vill normalt vara säkert innan det tar beslut. Den trygghet som skapas genom naturliga omständigheter är bedräglig. Men den trygghet som skapas av HaShems löften är fast och sviker inte. Trots att Moshè tyckte om förslaget visar han sin djupa andlighet genom att inte sända iväg spejarna utan att rådfråga HaShem. HaShem går med på förslaget och ger en befallning, som det står skrivet i vers 4a:

“På HaShems befallning (ordagrant: mun) sände Moshè ut dem från öknen Paran”.

13:5  “Deras namn var: Av Reuvens stam: Shammua, Zachurs son.” – I denna lista är återigen Reuven uppskriven som den förstfödde.

13:7  “av Jehudàs stam: Kalev, Jefunnes son” – Kalev var son till Chezron, som var son till Perets, som var son till Jehudà, jfr. 1 Krönikeboken 2:3-5, 18. Kalev var representant för Jehudàs stam. Men varför kallas han för kenizit i 4 Mosebok 32:12 och Josua 14:6, 14:

“Kalev, keniziten Jefunnes son”?

I 1 Mosebok 36:11 nämns en Kenaz som var son till Elifaz, Esavs förstfödde, men frågan är om Kalev hade något att göra med honom. Rashi citerar en Midrash^[1] som säger att Kalev var Kenaz´ adoptivson och att Kalevs mamma födde Otniel åt Kenaz. Enligt Radak,^[2] efter Jefunnes död, gifte sig hans änka med Kenaz, med vilken hon fick Otniel. Därför var Otniel och Kalev halvbröder på mammans sida. Enligt Aryè Coffman,^[3] växte Kalev upp i Kenaz´ hem och därför blev han kallad “kenizit” vilket är ett smeknamn som kommer från Kenaz.

I Josua 15:17 står det skrivet:

“När då Otniel, son till Kenaz, Kalevs broder, intog det, gav Kalev honom sin dotter Achsà till hustru.”

Det lär oss att Toràn talar om två olika personer med samma namn Kenaz, en edomit och en israelit. Stamtillhörigheten och arvsrätten i Israels land kommer genom fadern. Om Kalev hade varit en direkt ättling till Kenaz, Esavs sonson, skulle han inte haft någon stamtillhörighet och hade därför inte kunnat representera Jehudàs stam.

Kalev hade en mycket ödmjuk ande. Hans namn betyder ”som hjärtat”. Han gjorde saker och ting med ett hjärta som var överlåtet till den Evige. Tillsammans med Jehoshua, var han den ende av alla dem som hade blivit räknade av dem som gått ut ur Egypten, som fick komma in i det utlovade landet. Det lär oss vilket överlåtet hjärta denne man hade.

Kalev var 40 år gammal när han blev sänd som spejare, enligt Josua 14:10-11, där det står skrivet:

“Och se, nu har HaShem, så som han lovade, låtit mig leva dessa fyrtiofem år, sedan HaShem talade detta till Moshè när Israel vandrade i öknen. Se, jag är nu åttiofem år. Än i dag är jag lika stark som den dag Moshè sände i väg mig. Som min kraft var då, så är den än i dag, vare sig det gäller att strida eller vara ledare eller anförare.”

Kalev är ett exempel på en man som tjänade HaShem med hjärtat och talade ur ett överlåtet hjärta när alla de andra var otrogna. Låt oss vara som han!

13:9 “av Efrajims stam: Hoshea, Nuns son” – Efrajims stam hade Hoshea som sin spejare. Hans namn blev ändrat till Jehoshua. Hoshea^[4] betyder “frälsare”, “räddare”, “befriare” och Jehoshua^[5] betyder ”HaShem frälste”. Moshè lade till bokstaven jod i början på namnet Hoshea så att namnets tre första bokstäver motsvarar de tre första bokstäverna i den Eviges namn, jod, he, vav. Detta nya namn blev uppenbarat för Moshè från himlen och det anknyter till Messias som skulle komma längre fram. I den masoretiska texten står namnet ”Jehoshua” (jod, he, vav, shin, ajin), som översatts till svenska som ”Josua”. Men det är troligt att uttalet ”Jehoshua” inte är det ursprungliga som Moshè gav denne man. De skriftlärda bytte nämligen ut vissa vokaler i de namn som innehåller den Eviges Namn för att kamouflera det rätta uttalet. Det är därför troligt att Moshè aldrig kallade honom för Jehoshua, utan ”Jahushua” (där u-en uttalas som o i ”ost”). I så fall skulle den gamla hebreiska formen av Messias, vår frälsares, namn vara Jahushua (eller ”Jahoshoa”) och inte Jehoshua. En förkortad form av namnet är Jashua eller Yeshua/Jeshua. Denna form finns både i de hebreiska och de arameiska texterna av Tanach (GT).

Masoreterna ändrade vokalerna på de namn som börjar med det avskilda Namnet. (masoreterna var de som kopierade texterna och som under medeltiden insatte vokaler i den hebreiska grundtexten som inte har några vokaler.) Det gjorde de för att kamouflera dess rätta uttal. På så sätt blev JAHUshafat ändrat till JEHOshafat (på svenska kan man skriva både med Y och J). JAHUshua ändrades till JEHOshua o.s.v. Masoreterna ändrade dock inte vokalerna på de namn som slutar med det avskilda Namnet. På så sätt fortsätter namnen EliJAHU (Elia), JeshaJAHU (Jesaja) och JirmeJAHU (Jeremia) att avslutas med det gamla uttalet av de tre första bokstäverna i det avskilda Namnet. JAHU eller YAHU är början till den Avskilda Namnet (jud, he, vav). Det är bara en bokstav till som behövs för att komplettera Namnet, bokstaven he.

Det rätta uttalet av det gamla hebreiska namnet på den man som förde in vårt folk i det utlovade landet skulle då bli: ”JAHUshua”. Det var det namnet som Moshè satte på Nuns son som en profetisk proklamation av det namn som Messias skulle få i framtiden.

Under kung Davids tid kan man lägga märke till att man i den hebreiska texten använder sig av två olika sätt att skriva namnet Jonatan, en längre form och en kortare. I 1 Samuelsboken 13:2 och 3 förekommer hans namn i den hebreiska texten som Jonatan (jod, vav, nun, tav, nun) och i 1 Samuelsboken 14:6 och 8 finns den längre formen Jehonatan (jod, he, vav, nun, tav, nun). Det lär oss att samma namn kan förekomma med två olika former i samma textsammanhang, till och med i en och samma vers, vilket vi kan se i 1 Samuel 19:1:

“Shaul talade med sin son Jonatan och med alla sina tjänare om att döda David. Men Shauls son Jehonatan hade David mycket kär.”

Det finns två gamla texter som antyder om att Yeshua/Jeshua, som är kortformen av Jehoshua (eller Jahushua), användes av hebréerna innan de blev påverkade av det arameiska språket under den babyloniska fångenskapen. Av de 28 gånger där namnet Yeshua förekommer i Tanach (GT) är enbart två av dem från tiden innan fångenskapen. Den första texten är 1 Krönikeboken 24:11 där det står skrivet:

“den nionde på Yeshua, den tionde på Shekanjà”

Denna text talar om fördelningen av den levitiska tjänstgöringen under kung Davids tid, nästan 500 år innan den babyloniska fångenskapen. Den andra texten finns i 2 Krönikeboken 31:15 där det står skrivet:

“Vid hans sida i präststäderna fanns Eden, Minjamin, Yeshua, Semajà, Amarjà och Shekanjà, och de ombesörjde noggrant utdelningen till sina bröder efter deras avdelningar, lika för gammal som ung.”

Här talas det om en man som hette Yeshua som tjänstgjorde i templet under kung Jechezkijàs (Hiskias) tid. Enligt dessa två texter verkar det som om namnet Yeshua användes i det hebreiska språket hundratals år innan den babyloniska fångenskapen, då judarna började att tala aramesika. Det lär oss att kortformen ”Yeshua” inte nödvändigtvis är ett resultat av påverkan från det arameiska språket.

I den hebreiska texten i Nehemja 8:17 förekommer namnet ”Yeshua Nuns son” som ersättning för den äldre formen ”Jehoshua Nuns son”, som används i Chumash (Moseböckerna) och i Josua bok.

I den hebreiska texten av Esra 3:2, talas det om översteprästen ”Yeshua Jotsadaks son (heb. ”ben”)”. I Esra 5:2 talas det om samma person (där originaltexten är skriven på arameiska) med namnet ”Yeshua Jotsadaks son (aram. ”bar”). Namnet Yeshua används alltså både i den hebreiska och i den arameiska grundtexten. (Vissa avsnitt av Tanach skrevs ursprungligen på arameiska).

Om vi däremot jämför med Haggai 1:1 ser vi att samma överstepräst förekommer med namnet “Jehoshua ben Jehotsadak”. (Möjligen vore det rättare att skriva: ”JAHUshua ben JAHUtsadak” eftersom HaShems tre första bokstäver förekommer både i namnet på översteprästen och i hans fars namn.)

Vilket namn var det då som ängeln befallde Josef och Mirjam att sätta på sin son som skulle födas, som det står skrivet i Matteus 1:21:

“Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet..., ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.”?

I Lukas 1:31 står det skrivet:

“Se, du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet...”

Ezra och Nechemjà levde tiden efter den babyloniska fångenskapen. I deras böcker förekommer den kortare formen “Yeshua” 26 gånger. I dessa båda böcker förekommer inte den längre formen ”Jehoshua”. Profeterna Zecharjà (Sakarja) och Chaggai (Haggai) levde också efter den babyloniska fångenskapen. I deras böcker förekommer den längre formen ”Jehoshua” 11 gånger. Den kortare formen ”Yeshua” förekommer inte i deras böcker. Zecharjà och Chaggai använder den längre formen av namnet medan Ezra och Nechemjà använder den kortare formen av namnet. Det lär oss att båda formerna användes under det andra templets tid och att när det fanns en starkare arameisk påverkan var den allmänna tendensen att använda den kortare formen. Slutsatsen blir då att frälsarens namn är både Jehoshua, eller Jahushua, och Yeshua/Jeshua, eller Jashua. De Yeshua-troende judar som idag bor i Israel och som talar hebreiska kallar honom för ”Yeshua”.

För att få lite mer information om den grekiska formen “Iesous” skall vi här citera dr. Luis Morales (Iochanan bar Moreh):

"Vi finner att på grekiska förekommer vår Messias namn som ”Iesous”. Men Iesous har ingen betydelse på grekiska, om man borträknar från den joniska dialekten, där ”Iesous” är genitivformen av ”Ies” som betyder guden Backus, backanalernas gud”

Längre fram i samma artikel skriver han:

"Vi ser då att grekiskans “Iesous” inte är något annat än ett försök att translitterera det hebreiska ordet ”Yeshua”. I grekiskan finns inte något svagt sje-ljud. Därför använde man s-ljudet. A-ljudet i slutet av ordet ”Yeshua” uttrycker femininum, därför använde man i stället s-ljudet.”

“Det var ett bra försök att translitterera, d.v.s. att försöka uttala namnet som det uttalas på originalspråket. Namn översätts ju inte utan translittereras. Alla vet vi, exempelvis, att namnet på den berömde italienska musikern Gueseppe Verdi betyder ”Josef Grön”. Men ingen översätter hans namn utan man translittererar det. Det hebreiska originalnamnet på vår Messias är Yeshua. Om vi nu kan uttala hans namn på originalsättet, låt oss respektera den allmänna regel som finns om att inte översätta utan translitterera namnen.”

Septuaginta, den grekiska översättningen av det hebreiska originalet, som gjordes nästan två hundra år innan Yeshua föddes, använder den grekiska formen “Iesous” som översättning, eller translitterering, av det hebreiska namnet Jehoshua, se t.ex. 4 Mosebok 13:17.

Sammanfattningsvis kan vi säga att det hebreiska namnet Jahushua, som senare förändrades till Jehoshua, är den gamla formen av namnet Yeshua. Namnet Yeshua har inte arameiskt ursprung, eftersom det förekommer långt innan den babyloniska fångenskapen som ett hebreiskt namn och även efter fångenskapen som en förkortad ersättning av namnet Jahushua/Jehoshua både i den hebreiska och den arameiska grundtexten. Därför kan vi säga att båda formerna är två olika sätt att tala om samma namn. Det gör att vi kan dra slutsatsen att det är rätt att säga ”Yeshua” och det är rätt att säga ”Jahushua”. Om vi nu skall ta hänsyn till den förändring av vokalerna i den hebreiska originaltexten som gjordes av masoreterna, kan vi säga att ”Jehoshua” inte är ett helt rätt uttal. Det skulle kunna accepteras om vi anpassar oss till den text-tradition som uppkom många hundra år efter Messias och som förändrade vokalerna på de namn som börjar med de tre första bokstäverna i den avskilda Namnet, jod, he, vav.

Om vi däremot använder den långa formen Jehoshua för att tala om Messias, löper vi risken att förväxla honom med Jehoshua Nuns son. När man idag i Israel nämner namnet Jehoshua hänvisar det normalt till Nuns son. Namnet ”Iesous”, som förekommer i den grekiska texten av De Apostoliska Skrifterna (NT), är inte något annat än ett försök att translitterera det hebreiska namnet Yeshua.

13:17b “Men Moshè gav Hoshea, Nuns son, namnet Jehoshua.” – Moshè fick en uppenbarelse om Messias Yeshua, som det står skrivet i Johannes 5:46:

“Om ni trodde Moshè, skulle ni tro på mig, ty om mig har han skrivit.”

HaShem uppenbarade för Moshè namnet på den Messias som skulle komma, i dess äldre, längre form. På så sätt blir spejaren Jehoshua bin Nun en profetisk förebild på Messias.

a.      Hans namn är samma som Messias namn.

b.      Han var en man som alltid var trogen Moshè, på samma sätt som Messias Yeshua.

c.       Han fick ta Moshès plats. Messias skulle komma att bli som Moshè.

d.      Han var den som förde in folket i det utlovade landet, så som Messias är den som kommer att föra in de trogna i det tillkommande riket.

e.      Han gick oskadd igenom floden Jarden (Jordan), vilket symboliserar död och uppståndelse.

f.        O.s.v.

Jehoshua kom från Efrajims, Josefs sons, stam. På så sätt finns det ett tecken på att Messias skulle vara Josefs son på ett profetiskt sätt och uppfylla uppgiften som den lidande Messias för att sedan bli upphöjd på samma sätt som Josef i Egypten.

Här ser vi samtidigt ett intressant samband mellan Messias och Efrajims stam, som representerar de kringspridda och förlorade stammarna i Israel. Messias uppgift är att representera och upprätta dessa förlorade stammar.

Dessutom ser vi att den långa formen av namnet, Jehoshua (Jahushua) betyder att Jà är den som frälser, som det står skrivet i Jesaja 43:11:

“Jag, jag är HaShem, förutom mig finns ingen frälsare.”

I Jesaja 45:21 står det skrivet:

“Tag till orda och lägg fram er sak! Ja, låt dem tillsammans rådslå. Vem har sedan lång tid låtit er höra detta och för längesedan förkunnat det? Har inte jag, HaShem, gjort det? Och det finns ingen Elohim utom mig, jag, en rättfärdig Elohim och en Frälsare, ingen utom mig.”

I Hosea 13:4 står det skrivet:

“Jag är HaShem, din Elohim, alltsedan du var i Egyptens land. Du skall inte veta av någon annan Elohim än mig, och ingen annan frälsare finns än jag.”

I 1 Timoteus 1:1 står det skrivet:

“Från Paulus, Messias Yeshuas sändebud på uppdrag av Elohim, vår Frälsare, och Messias Yeshua, vårt hopp”

I 1 Timoteus 2:3 står det skrivet:

“Sådant är rätt och behagar Elohim, vår Frälsare”

Om Jà, den Evige Fadern, är den ende Frälsaren, hur kommer det sig då att en människa nu får titeln som frälsare, som det står skrivet i Lukas 2:11:

“Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Adon Messias”?

I Johannes 4:42 står det skrivet:

“och de sade till kvinnan: "Nu tror vi inte längre bara för dina ords skull. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens Frälsare.”

Svaret är att HaShem är den som frälser genom sina representanter. Noach var en frälsare för världen på sin tid. Moshè var en frälsare på sin tid. Drottning Ester var en frälsare på sin tid, jfr. Obadja 21. Men ingen av dem kunde befria människan från synden och döden. Därför är Yeshua HaMashiach Israels och världens främste frälsare, som blivit sänd av Fadern just för att frälsa oss från våra synder och alla dess förödande konsekvenser.

I Apostlagärningarna 5:31 står det skrivet:

“Honom har Elohim med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel.”

I Apostlagärningarna 13:23 står det skrivet:

“Av hans efterkommande har Elohim enligt sitt löfte fört fram Yeshua som Frälsare för Israel.”

I 1 Johannes 4:14 står det skrivet:

“Vi har sett och vittnar om att Fadern har sänt sin Son som världens Frälsare.”

Jehoshua gick in i landet Israel två gånger under sitt liv. Första gången var det bara ett kort besök som varade i 40 dagar för att bespeja landet. Andra gången kom han med makt för att inta landet och lägga det under Himmelriket. På samma sätt var det för Messias. När han var på jorden första gången varade hans besök enbart några år och han brukade inte maktmedel till att etablera Riket. Däremot när han kommer för andra gången, kommer han som ledaren för alla de himmelska arméerna för att för evigt etablera Elohims rike i Israels land och på hela jorden.

Andra alijàn, 13:21 – 14:7

13:26 “Efter fyrtio dagar vände de tillbaka sedan de hade bespejat landet” – Enligt en Midrash,^[6] kom de tillbaka natten till den nionde dagen i den femte månaden, som kallas Av. Det var samma dag som, enligt traditionen, Israels barn dyrkade guldkalven. Den natten svor HaShem en ed om att Israels barn skulle bli kringspridda bland folken, som det står skrivet i Psalm 106:24-27:

“De föraktade det ljuvliga landet, de trodde inte hans ord. De knotade i sina tält och lyssnade inte till HaShems röst. Då lyfte han sin hand mot dem och svor att slå ner dem i öknen, att slå ner deras barn bland hednafolken och skingra dem i länderna.”

Därför blev denna dag förvandlad till en dag då många tråkigheter har hänt i den judiska historien. På den dagen blev de båda templen förstörda. På den dagen blev judarnas sista försök att frigöra sig från Roms ockupation kuvat, år 135. På den dagen blev judarna utdrivna från Spanien, år 1492. På den dagen hände många andra tragiska saker i den judiska historien. Den 9 Av, på hebreiska ”tishà be-av”, är en nationell faste- och sorgedag för det judiska folket. Men profeten lovar att den skall bli förvandlad till en glädjedag, som det står skrivet i Sakarja 8:19:

“Så säger HaShem Tsevaot: Fastedagarna i fjärde, femte, sjunde och tionde månaden skall för Jehudàs hus bli till fröjd och glädje, ja, till glada högtider. Och sanning och frid skall ni älska.”

13:31 “Men Kalev tystade ner folket inför Moshè och sade: "Låt oss genast dra dit upp och inta landet. Sannerligen, vi kan göra det!"” – Kalev var en trosman som talade tro med sin mun. Det som hjärtat är fullt av talar munnen. På samma sätt som hans namn betyder ”som hjärtat” gav han sin rapport av hjärtat. Han gick emot strömmen och litade på HaShems löften. Det som han då trodde fick han senare ta emot.

13:32 “Men de män som hade gått upp med honom sade: "Vi kan inte dra upp mot detta folk, ty de är för starka för oss."” – De tio spejarna talade negativa ord som gick emot HaShems löften. Mänskligt sett hade de rätt. Men den Eviges folk har inte blivit kallat att leva på ett naturligt sätt, utan övernaturligt. Därför var det enda sättet att inta landet att göra det med den Eviges hjälp. Men dessa män ville inte lita på HaShem. De bedömde situationen enbart på ett naturligt sätt. De hade ingen tro och därför fick de inte ta emot det som HaShem hade lovat, som det står skrivet i Hebreerbrevet 4:1-2:

“Låt oss därför med fruktan se till att ingen av er visar sig bli efter på vägen, när nu ett löfte att komma in i hans vila står kvar. Ty det glada budskapet har predikats för oss liksom för dem. Men för dem blev ordet som de hörde inte till någon nytta, eftersom det inte genom tron hade smält samman med dem som hörde det.”

HaShems löften måste tas emot i tro av dem som hör dem för att de skall bli uppfyllda. Förtroende för HaShems löften är villkoret för att man skall kunna få del av dem. Om du har problem med jättar och står inför en uppgift som mänskligt sett är omöjlig att genomföra, är enda sättet att kunna gå segrande igenom att lita på den Eviges löften. Lär dig därför löftena utantill. Tänk på dem dag och natt, skriv dem på papper och sätt upp dem på väggarna i ditt hus, sjung dem, upprepa dem inför dina barn, lägg dem på ditt hjärta och tala om dem med din tunga så kommer du att märka hur ditt hjärta blir styrkt att kunna ta emot det som den Allsmäktiges och Trofastes Ord lovar.

13:33 “Och inför Israels barn talade de illa om det land som de hade bespejat och sade: "Det land som vi har vandrat igenom och bespejat är ett land som förtär sina inbyggare, och allt folk som vi såg där var resliga män."” – De talade illa om landet, om den gåva som HaShem gav dem. En Midrash^[7] berättar att HaShem sände en epidemi framför dem så att de fick se döda överallt. I stället för att se HaShems mäktiga hand drog de slutsatsen att landet skadade sina invånare. Israels land är något alldeles speciellt för HaShem. Hans ögon vakar över det landet under hela året, som det står skrivet i 5 Mosebok 11:12:

“ett land som HaShem, din Elohim, låter sig vårda om, och på vilket HaShem, din Elohims, ögon ständigt ser, från årets början till årets slut.”

Därför är det ett allvarligt brott att tala illa om Israels land. På grund av sin negativa attityd mot Israels land fick dessa spejare lida döden.

14:1 “Då började hela församlingen ropa och skrika, och folket grät den natten.” – Enligt Rashi betyder här ordet församling, på hebreiska ”edà”,^[8] inte hela folket utom sanhedrin, de 70 viktigaste ledarna. De lyssnade på det negativa budskap som gavs. Köttet tycker mer om de dåliga nyheterna än de goda. Dåliga nyheter säljer bättre än goda. I stället för att lyssna på den Eviges Ord som hade gett så många löften, och dessutom med under och tecken, lyssnade man på ord som var fulla av otro. Därför kunde de inte hoppas på en positiv framtid. Det är mycket viktigt att vi vårdar vårt hjärta så att vi inte släpper in tvivel på HaShems ord. Vilken typ av budskap lyssnar du på? Det som kommer från himlen eller det som kommer från människor?

För var och en gick det som han hade sagt. Kalev och Jehoshua kom in i landet, enligt deras egna ord. Hur vill du att din framtid skall se ut? Framtiden är beroende av dina ord. Använd dem på rätt sätt!

14:4 “Och de sade till varandra: "Vi väljer en anförare och vänder tillbaka till Mirsrajim."” – Demokrati är inte det bästa sättet att leda ett folk. Om Israels folk hade underordnat sig de demokratiska reglerna i det moderna samhället, skulle de ha gått tillbaka till Egypten. Majoriteten hade valt en ny regering utan Moshè. Men HaShem hade en annan plan och Han underordnar sig inte majoriteten. Den yttersta makten kommer inte från folket utan från Himlen.

Tredje alijàn, 14:8-25

14:11 “Och HaShem sade till Moshè: "Hur länge skall detta folk förakta mig? Och hur länge skall de vägra tro på mig trots alla de tecken jag har gjort ibland dem?” – Hela den konflikt som nu uppkommit hade en enda orsak, otro. Otro är brist på tillit och trohet. Folket valde att inte tro den Evige. De valde att lyssna till ord av nederlag i stället för ord av seger. Därför kom förlust över dem. Tron grundar sig på Ordet, som det står skrivet i Romarbrevet 4:18; 10:17:

“Där allt hopp var ute, trodde och hoppades han att han skulle bli fader till många folk, som det var sagt: Så talrika skall dina efterkommande bli... Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Messias ord.”

De hade tillräckligt med ord från himlen för att kunna tro, men de tog beslutet att inte göra det. Därför blev den Evige trött på dem.

14:12 “Jag skall slå dem med pest och utrota dem, men dig vill jag göra till ett folk som är större och mäktigare än detta.” – Moshè fick här möjlighet att bli fader till en stor nation. Men han förkastade det tillfället i kärlek till folket. På samma sätt kom inte Yeshua för att förkasta Israel och söka sig ett nytt Israel, utan för att upprätta Israels tolv stammar och dessutom inympa hedningarna i det avskilda folket. Han skapade inte ett nytt folk vid sidan av Israel, den s.k. församlingen, eller ”kyrkan”, utan startade en tjänst av upprättelse och utökning av det gamla folket Israel.

14:13 “Moshè sade till HaShem: "Egyptierna har ju hört att du med din kraft har fört detta folk ut från dem hit upp” – Vilka argument använde Moshè i sin förbön?

1.      Egyptierna (egyptierna) kommer att höra att du inte kunde uppfylla ditt löfte. HaShems heder står på spel, om hans ord kommer att uppfyllas eller inte. Vittnesbördet inför folken är mycket viktigt.

2.      Folken i Kenàans land kommer att säga: “HaShem kunde inte…”. HaShems heder står på spel, och därför är Moshè mer intresserad av den än om folkets överlevnad. Folket är värt döden. De misslyckades i alla tio testerna. Därför är Moshès argument inte att folket måste räddas utan att HaShems ära måste räddas.

3.      Med utgångspunkt från uppenbarelsen om de 13 olika karaktärsdragen av barmhärtighet, ber Moshè den Evige att handla utifrån den han är, barmhärtig, som förlåter… ”Visa vem du är, enligt vad du sa.” Vi ser här att också i detta fallet var det HaShems Namn som var orsaken för Moshès förbön. Moshès önskan var att den Evige blev känd i världen och därför vägrar han att gå med på att folket blir avrättat och en ny plan satt i bruk, trots att han själv skulle bli huvudperson.

Vilket hjärta Moshè hade! Han fick tillfället att bli fader till ett nytt Israel. Men han var inte intresserad av popularitet eller att hans eget namn skulle bli upphöjt. Han var mer intresserad av HaShems Namn än sitt eget namn. Vilket exempel för oss!

Löftet om att Moshès ättlingar skulle förökas uppfylldes, som det står skrivet i 1 Krönikeboken 23:17b:

“Rechavjàs söner var mycket talrika.”

14:20 “Då sade HaShem: "Jag förlåter dem enligt ditt ord” – Moshès ord stämde överens med den Eviges ord och heder och därför fick hans bön framgång. Be HaShems ord så får din bön framgång. Man bör aldrig be eller tala ord som inte stämmer överens med Toràn, som det står skrivet i 1 Petrus 4:11a:

“Om någon talar skall han tala i enlighet med Elohims ord.”

14:21 “Men så sant jag lever och så sant HaShems härlighet uppfyller hela jorden” – Detta kommer att uppfyllas under det messianska riket.

14:22 “Av alla de män som har sett min härlighet och sett de tecken jag har gjort i Egypten och i öknen, och som nu tio gånger har frestat mig och inte lyssnat till min röst” – Israels barn blev testade tio gånger, liksom vår fader Avraham, men de klarade inte en enda av testerna. Det är inte i första hand vad man gör som är det avgörande när man blir testad utan hur man reagerar. Folket knotade varje gång de blev testade och därför var de inte värdiga att komma in i landet.

Talmud^[9] nämner om de tio gånger som folket frestade HaShem: Två gånger vid sävhavet, jfr. 2 Mosebok 14:11; Psalm 106:7; två gånger på grund av vatten, jfr. 2 Mosebok 15:23-24; 17:1-3; två gånger på grund av mannat, jfr. 2 Mosebok 16:19-20, 27; två gånger för maten, jfr. 2 Mosebok 16:3; 4 Mosebok 11:4; en gång med guldkalven, jfr. 2 Mosebok 32:4; och en gång med spejarnas synd, jfr. 4 Mosebok 14:1.

Fjärde alijàn, 14:26 – 15:7

14:27 “Hur länge skall denna onda församling göra så att de knotar mot mig? Jag har hört Israels barns knotande som de provocerar mot mig.” – I denna vers nämns två grupper, “församlingen” och Israels barn. Enligt Rashi syftar denna församling, på hebreiska ”edà”, på de tio spejarna som gjorde så att Israels barn knotade och gjorde uppror mot HaShem. Det lär oss att en laglig församling måste bestå av minst tio män, på hebreiska ”minjan”.

Enligt Mizrachí,^[10] betyder ordet “edà” ordagrant ”församling”. Det härstammar från roten jud, ajin, dalet, som innebär att man samlas för ett speciellt syfte. Därför använder Toràn ordet för att hänvisa till en enhetlig grupp som består av individer som delar ett och samma syfte.

14:28 “Säg nu till dem: Så sant jag lever, säger HaShem, jag skall göra med er så som ni själva har sagt inför mig.” – Eftersom människan har blivit skapad till HaShems avbild har hon fått mycket makt i sin tunga. Vill du att goda saker skall hända i ditt liv? Tala då gott och lyd buden, som det står skrivet i Psalm 34:12-15:

“Kom, barn, och lyssna till mig, jag skall lära er att frukta HaShem. Är du en människa som älskar livet och som vill se goda dagar? Avhåll då din tunga från det som är ont, dina läppar från att tala svek. Vänd dig bort från det onda och gör det goda, sök friden och jaga efter den.”

14:29 “Här i öknen skall era döda kroppar falla, alla ni som har blivit inmönstrade, alla som är tjugo år eller äldre, eftersom ni har knotat mot mig.” – Enligt midrash-litteraturen,^[11] gällde detta löfte inte för kvinnor, män över 60 år och Levis stam. Det var enbart de som hade räknats som inte hade rätt att komma in i landet.

“tjugo år eller äldre” – Det lär oss att straff från himlen inte kommer över en människa förrän hon är 20 år gammal. Från 13 års ålder är var och en ansvarig för att vandra med HaShem. Den som väljer att inte vandra ordentligt under sina första år som vuxen blir däremot dömd först vid 20 års ålder, inte innan.

14:34 “Så som ni under fyrtio dagar har bespejat landet, skall ni under fyrtio år - ett år för varje dag - bära på era synder. Ni skall då få erfara att jag har tagit min hand ifrån er.” – Det lär oss att man profetiskt kan jämföra en dag med ett år och tvärt om. Ett år kan motsvara en dag och en dag kan motsvara ett år, jfr. 2 Petrus 3:8.

14:35 “Jag, HaShem, har talat. Jag skall i sanning göra så med hela denna onda menighet som har rotat sig samman mot mig. Här i öknen skall de omkomma, där skall de dö.” – Denna text säger att de skulle omkomma i öknen och dö där. Enligt Talmud^[12] talar denna mening om två tillfällen av död, i denna världen och i den tillkommande.

14:36-37 “De män som Moshè hade sänt för att bespeja landet och som vid sin återkomst hade fått hela menigheten att knota mot honom genom att tala illa om landet, ja, dessa män som hade talat illa om landet dog genom en hemsökelse, inför HaShems ansikte.” – I denna text lyfter Toràn inte fram spejarnas uppror, inte heller deras otro utan just att de har talat illa om landet. Vad viktigt Israels land är i den himmelska planen! De blev dödsdömda för att de talade illa om landet och förförde folket. Hur talar vi om det land där vi bor? Landet är en gåva från himlen till människan. Låt oss tala väl om det!

14:44 “I sitt övermod drog de ändå upp mot den övre bergsbygden, men HaShems förbundsark och Moshè lämnade inte lägret.” – HaShems nåd har en gräns. Nu fanns det inte längre någon möjlighet att kunna omvända sig. HaShem fällde det sista domslutet, efter att man tio gånger utmanat honom, och därför kunde de inte längre göra teshuvà. Man kan inte leka med den Evige!

Här lär vi oss att det är skillnad mellan övermod och tro. Det såg ut som om det övermodiga folket grundade sig på den Eviges Ord. Men de brydde sig inte om det domslut som fällts. Man kan inte ta ett ord i Skrifterna och tillämpa det på sitt liv utan den Eviges uppbackning. Vi måste samarbeta med den Evige så att hans löften kan uppfyllas och inte använda oss av löften utan att lyda. Trots att det går att missbruka Toràns ord och använda dem för att uppfylla sina egna syften eller för att få makt, gavs inte Skriften för att användas på det sättet. Men de som använder Skrifterna på det sättet kommer att bli dömda för de underordnar sig inte den Evige, utan vill dominera sina egna och andras liv. Löftena är givna till dem som vandrar med HaShem i lydnad i en intim relation.

I Matteus 4:6-7 står det skrivet: 

“och sade: "Om du är Elohims Son, så kasta dig ner! Det står ju skrivet: Han skall ge sina änglar befallning om dig, och de skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten." Yeshua sade till honom: "Det står också skrivet: Du skall inte fresta Herren, din Elohim."”

Hasatan, som är en verklig person, inte bara en ond makt, frestade Mästaren att använda en text i Skrifterna för att genomföra ett underverk utan tillstånd från himlen, utan att lyda Anden, utan att vandra med shechinàn. Våra förfäder blev frestade i öknen att göra samma sak och de föll, men Yeshua HaMashiach gjorde tikun, ett tillrättaläggande av den synden. Låt oss lära av hans exempel!

15:2 “Tala till Israels barn och säg till dem: När ni kommer in i det land som jag ger er att bo i” – Omedelbart efter att de misslyckats med att inta det utlovade landet talar den Evige just om att komma in i landet. På så sätt låter han dem förstå att de verkligen kommer att få bo i landet, men längre fram.

HaShems vilja är inte samma sak som HaShems tid. Det finns saker som befinner sig inom den Eviges vilja, men som inte är tid för ännu. Vi gör klokt i att inte försöka förhasta den Eviges vilja om tiden inte har kommit. Det är också viktigt att inte missa tiden för uppfyllelsen av HaShems vilja så att man kommer utanför hans tidsplan, jfr. Haggai 1:1-7.

15:4 “så skall den som bär fram ett sådant offer åt HaShem, också som matoffer bära fram en tiondels efà fint mjöl, blandat med en fjärdedels hin olja” – En efà motsvarar omkring 25 liter (en del myndigheter talar om 50% mer och andra om 75% mer). En hin motsvarar omkring 3,6 liter.

Femte alijàn, 15:8-16

15:8-10 “När du offrar en ungtjur till uppstigandeoffer eller slaktoffer för att fullgöra ett löfte eller som gemenskapsoffer åt HaShem, skall du tillsammans med tjuren som matoffer bära fram tre tiondels efà fint mjöl, blandat med en halv hin olja, och som drickoffer skall du bära fram en halv hin vin, det är ett eldsoffer till en ljuvlig doft för HaShem” – Det verkar som om Chanà bar fram detta offer när hon uppfyllde löftet med sin son Shmuel, som det står skrivet i 1 Samuelsboken 1:24:

“Men sedan hon hade avvant honom, tog hon honom med sig till HaShems hus. Hon tog också med sig en treårig tjur (eller tre tjurar), en efà mjöl och en vinlägel. Hon förde honom in i HaShems hus i Shilo. Pojken var då ännu helt ung.”

15:14-16 “När en främling som bor hos er eller någon som vistas ibland er i kommande släkten vill offra ett eldsoffer till en ljuvlig doft för HaShem, skall han göra så som ni gör. Inom församlingen skall samma stadga gälla för er och för främlingen hos er, en evig stadga från släkte till släkte. Som det är för er, så skall det vara för främlingen inför HaShems ansikte. Samma lag och samma rätt skall gälla för er och för främlingen som bor hos er.” – Om en utlänning konverterar till judendomen har han samma skyldigheter att uppfylla Toràn som en infödd israelit.

Det lär oss också att om ett land skall kunna bestå måste samma lag gälla för invandrare som för de infödda. Om en regering ger olika lagar till olika folkgrupper inom landet, kommer samhället att fragmenteras och bli skadat.

Sjätte alijàn, 15:17-26

15:20 “Av det första (reshit) av er deg skall ni ge en kaka (challah) till en avskild del, som en avskild del (trumà) från er loge skall ni ge den.” – Om man knådar minst en omer (2,5 liter) deg, är man skyldig att ge ”challà”, en del av degen, som ett offer åt den Evige.

Det finns tre termer i denna text:

1.      Reshit – förstling, det första.

2.      Trumà – avskild del.

3.      Challà – en del av degen som man tar undan.

Ordet ”challà” hänsyftar till ”trumà”, den avskilda delen, som man tar undan för att ge som ett offer åt den Evige. Nu för tiden tar man bort en del från degen när man gör sabbatsbröd, som sedan bränns upp, för att så uppfylla detta bud. I vers 21 står det att det gäller ”för alla era generationer”. Det är inte ett tidsbegränsat bud, vilket man skulle kunna tänka sig när man ser på vers 18.

Budet om att avskilja challàn gäller enbart i Israels land när shechinàn bor i templet. Trots det, beslutade de visa att challàn skall avskiljas från degen även utanför Erets Israel även under den tid då det inte finns något tempel, för att dessa lagar inte skall glömmas bort. Förr blev challàn given till prästen, men idag bränner man upp den. Enligt halachàn är minsta delen deg som man skall ta undan en kezajt (26 gr.) Om man glömmer att ta bort challàn från degen, bör man göra det från brödet.

15:22 “Om ni försyndar er och inte håller alla dessa bud, som HaShem kungjorde för Moshè” –  Enligt Rashi betyder denna “försyndelse” att man begår avgudadyrkan, vilket är lika allvarligt som att bryta mot alla buden.

Sjunde alijàn, 15:27-41

15:30-31 “Men den som begår något med berått mod, vare sig han är infödd eller främling, han hånar HaShem och skall utrotas ur sitt folk. Eftersom han har föraktat HaShems ord och brutit mot hans bud, måste han utrotas. Hans missgärning vilar på honom.” – Enligt Rashi, blir det dödsstraff för en person som har begått avgudadyrkan med berått mot, inte av ett misstag, förutsett att han inte omvänt sig. Så länge det inte finns omvändelse kommer synden att stå kvar.

15:32 “Medan Israels barn var i öknen, ertappades en man med att stapla ved på sabbatsdagen.” – Toràn nämner inget om att denna man skulle ha ångrat sig. Enligt Rashi, hade han blivit varnad av dem som ertappade honom, att det han gjorde var förbjudet och förtjänade dödsstraff. Men han hade inte lyssnat till dem. Enligt judisk lag kan ingen avrättas som inte blivit varnad av två eller tre vittnen innan de begått brottet. Eftersom mannen inte låtit varna sig av vittnena, dömde HaShem honom till att stenas. Moshè rådfrågade HaShem för att veta vilken typ av dödsstraff man skulle ge i detta fall, eftersom han redan fått ett bud om att straffa med döden den som bryter mot sabbaten, jfr. 2 Mosebok 31:14-15. Toràn talar om fyra olika sätt att avrätta en människa och Moshè visste inte vilket av dem han skulle använda sig av i detta fall, och det var anledningen till att han frågade om råd. Det lär oss att Moshè inte fick all halachà vid Sinai. Man skulle också kunna tänka sig att Moshè inte var säker på om vedstapling anses som ”melachà” och därför behövde han rådfråga HaShem. Denna text lär oss hur viktig sabbaten är för vår himmelske Far.

15:37-41 “HaShem sade till Moshè: "Tala till Israels barn och säg till dem att de, släkte efter släkte, skall göra tofsar i hörnen på sina kläder och sätta ett mörkblått snöre på varje hörntofs. Ni skall ha sådana tofsar, och när ni ser dem skall ni tänka på alla HaShems bud och göra efter dem och inte följa era egna hjärtan och ögon, som lockar er till otrohet. Så skall ni tänka på och göra efter alla mina bud och vara avskilda inför er Elohim. Jag är HaShem, er Elohim, som förde er ut ur Egyptens land för att vara er Elohim. Jag är HaShem, er Elohim."” –

Huvudsyftet med att bära en tofs, på hebreiska ”tsitsit”,^[13] i vart och ett av de fyra hörnen på det klädesplagg som vi täcker oss med, är att vi skall se dem och blir påminda om vårt ansvar att uppfylla alla Toràns bud. Den som därför bär tsitsit utan att vara trogen buden drar en dom över sig. Tsitsiterna måste vara synliga för att kunna uppfylla sitt syfte. Om man täcker över dem med andra kläder uppfyller de inte sitt syfte. Det är dock tillåtet att använda dem under andra kläder om man skulle utsätta sig för livsfara genom att bära dem synligt.

Detta bud kan enbart uppfyllas under dagen, eftersom man inte kan se tsitsiterna på natten. Därför gäller detta bud enbart för män. Alla positiva bud som är begränsade till en viss tid för att kunna uppfyllas gäller inte för kvinnor.

Dessutom tjänar tsitsiterna till att hjälpa mannen att inte följa efter sina ögon i otukt. Sexualdriften aktiveras genom synen enbart i mannen, inte i kvinnan. Därför behöver inte kvinnan denna typ av hjälp för att inte synda med sina ögon. Den nuvarande seden bland de allra flesta judar som håller Toràn är att enbart mannen använder tsitsit på sina kläder. Därför anses de kläder som har tstitsit som manskläder och därför är det förbjudet för en kvinna att använda tsitsit, för att hon inte skall bryta mot budet om att inte bära manskläder, som det står skrivet i 5 Mosebok 22:5:

“En kvinna skall inte bära manskläder, och en man skall inte klä sig i kvinnoplagg. Ty var och en som gör så är avskyvärd för HaShem, din Elohim.”

Tofsarna tillverkas på ett speciellt sätt. Det finns olika traditioner och seder som har utvecklats under historiens lopp. De vanligaste som idag används innehåller fem knutar och åtta trådar. Den blåa tråden snurras runt resten av trådarna mellan de olika knutarna för att på så sätt skapa en nummerkod. Enligt den askenaziska traditionen, som är den vanligaste i dag, snurras tråden sju, åtta, elva och tretton varv mellan de fem knutarna. Detta motsvarar nummervärdet på de hebreiska bokstäver som bildar orden ”HaShem Echad”, jfr. 5 Mosebok 6:4. Den sefardiska traditionen lindar tio, fem, sex och fem varv mellan knutarna vilket motsvarar talen på varje bokstav i det avskilda Namnet. För mer information om hur man knyter tsitstit v.g. besök Beged Ivris hemsida på www.begedivri.com

Eftersom bokstäverna i ordet “tsitsit”, när det skrivs i sin kompletta form, har summan 600, och tofsen är gjord med 8 trådar och 5 knutar, kan man lägga ihop dessa tal och få 613, som påminner om de 613 bud som finns i Toràn. De fem knutarna talar om de fem Moseböckerna och om människans fem sinnen som är helt upptagna med att lyda buden. De åtta trådarna talar om det övernaturliga som påverkar det naturliga, genom att Toràn och Messias blev givna från himlen, som det står skrivet i Johannes 3:13:

“Ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen, Människosonen som är i himlen.”

Ett rektangulärt plagg med fyra tsitsiter i hörnen kallas för tallit. Förr i tiden täckte sig alla israeliter med en mantel som hade fyra hörn. Men med tiden har klädesplaggen ändrat sig och har därför inte längre fyra hörn. Därför kan man inte uppfylla budet med hjälp av moderna kläder som inte har fyra hörn, som det står skrivet i 5 Mosebok 22:12:

“Du skall göra tofsar i de fyra hörnen på den mantel du höljer dig i.”

Av denna anledning uppfann rabbinerna talliten som i första hand används under morgonbönen. Det finns också en mindre tallit som har ett hål i mitten så att den går att trä över huvudet. Denna tallit kallas ”tallit katan”, en liten tallit.

När judarna blev förföljda i Spanien under medeltiden, uppfann de en tallit som kunde bäras under kläderna. Trots att budet på så sätt blev utmanat ville de ändå bära dem åtminstone på insidan och så uppfylla en del av budet, p.g.a. den livsfara som de utsattes för om de bar tsitsiterna synligt. Därför finns det judar som bär tsitsit osynligt, innanför kläderna. Andra använder talit katan på insidan och lyfter fram tofsarna för att de skall synas och på så sätt uppfylla budet.

Eftersom texten säger att den mantel som man skall sätta tofsar på skall användas till att hölja sig i, är det inte bra att sätta på sig tallit katan direkt på kroppen, så att den blir en del av underkläderna. Det är bättre att ha en undertröja och därefter tsitsiten ovanpå och sedan en skjorta över tsitsiten. (En tallit katan kallas också för tsitsit).

Eftersom Toràn säger att man skall hölja sig i talliten, anses det inte rätt att använda talliter som har ett tyg som har fler hål än tyg, som en brynja t.ex.

Rashi lär att de fyra tofsarna som hänger i de fyra vädersträcken påminner oss om att vi är skyldiga att uppfylla buden vart vi än vänder oss. Tsitsiterna motsvarar också två vittnen som vi har framför oss och två vittnen som vi har bakom oss som varnar oss för synden.

Toràn lär oss att när vi blir påminda om alla buden blir våra hjärtan och våra ögon skyddade från synden. Den lär oss också att om vi uppfyller buden blir vi avskilda. Buden avskiljer oss, de gör att vi tar avstånd från synden och närmar oss den Evige. Tsitsiterna hjälper oss att komma närmare vår himmelske Fader. Vilket fin gåva vi har fått!

I Sakarja 8:23 står det skrivet:

“Så säger HaShem Tsevaot: På den tiden skall tio män, av alla språk och länder, gripa tag i mantelfliken på en judisk man och säga: "Låt oss gå med er, för vi har hört att Elohim är med er."”

På mantelfliken finns en tsitsit. De tio männen är ättlingar till de tio förlorade stammarna som nu håller på att komma hem och vill lära sig av judarna hur man skall uppfylla Toràns bud som Messias Yeshua gjorde det. Vi lever i den tid då denna profetia håller på att uppfyllas.

I Matteus 9:20-22 står det skrivet:

“Och se, en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år närmade sig Yeshua bakifrån och rörde vid hörntofsen på hans mantel. Hon tänkte: "Om jag bara får röra vid hans mantel blir jag frisk." Yeshua vände sig om, och då han fick se henne, sade han: "Var vid gott mod, min dotter. Din tro har frälst dig." Och från det ögonblicket var kvinnan botad.”

Det grekiska ord som översatts som “hörntofs” är “kraspedón”.^[14] I septuaginta översattes det hebreiska ordet ”tsitsit” med detta ord. Ordet ”tsitsit” förekommer bara fyra gånger i Skriften, i 4 Mosebok 15 förekommer det tre gånger och i Hesekiel 8:3 en enda gång, som det står skrivet:

“Han räckte ut något som liknade en hand och tog tag i en lock (tsitsit) av mitt hår, och Anden lyfte mig upp mellan himmel och jord. I syner från Elohim förde han mig till Jerushalajim, till den inre förgårdens port som vetter åt norr, där avgudabilden som uppväckt Elohims vrede hade sin plats.”

I Matteus 14:34-36 står det skrivet:

“När de hade farit över sjön, lade de till vid Gennesaret. Männen på platsen kände igen honom och skickade ut bud i hela trakten, och man förde till honom alla som var sjuka och bad honom att de åtminstone skulle få röra vid hörntofsen på hans mantel. Och alla som rörde vid den blev friska.”

Alla som rörde vid hörntofsen på Messias mantel blev helade från sina sjukdomar. De som höll fast vid Toràns bud som förmedlades genom Messias fick läkedom. Tre steg togs för att kunna ta emot den helande kraften som kom från himlen och som förmedlades genom Yeshua HaMashiach:

1.      Erkänna Yeshua.

2.      Närma sig Yeshua.

3.      Ta tag i en av hörntofsarna på Yeshuas mantel.

Att ta tag i hörntofsen har inget att göra med magi. Det är en symbolisk handling som man gör för att på så sätt visa sin djupa längtan av att vara trogen HaShem. Det är också ett erkännande av den himmelska uppenbarelse som kom genom Toràn som gavs genom Moshè till Israel. När man lyder buden blir man botad från alla sjukdomar, som det står skrivet i 2 Mosebok 15:26:

“Han sade: "Om du hör HaShems, din Elohims, röst och gör vad rätt är i hans ögon och lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, så skall jag icke lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, ty jag är HaShem, din läkare."”

Den blåa färgen på en utav trådarna i tsitsiten symboliserar himlen. Den blåa tråden bör vara gjord av ylle, som påminner oss om Lammet. När Yeshua kom var Elohims Lamm bland folket och när de höll fast vid Moshè och Lammet blev de helade. Vill du bli helad i hela din varelse? Håll då fast vid både Moshè och Lammet och kom med i kören av dem som sjunger Moshè och Lammets sång, som det står skrivet i Uppenbarelseboken 15:3-4:

“och sjunger Moshès, Elohims tjänares, sång och Lammets sång: "Stora och underbara är dina gärningar, Adonai Elohim, du Allsmäktige. Rättfärdiga och sanna är dina vägar, du folkens konung. Vem skulle inte frukta dig, Herre, och prisa ditt namn? Ty endast du är avskild, och alla folk skall komma och tillbe inför dig,
ty dina rättfärdiga domar har uppenbarats."”

I denna parashà förekommer bud nummer 385 – 387 av de 613:

380.    Påbud om att avskilja en del av degen (challà), 4 Mosebok 15:20.

381.    Påbud om att sätta tsitsit på plagg med fyra hörn, 4 Mosebok 15:38.

382.    Förbud mot att följa efter hjärtat och ögonen, 4 Mosebok 15:39.