Parashà 35 Nasó

4 Mosebok 4:21-7:89

 Av S. K. Blad ©

Lukrativ kopiering ej tillåten.

Toràläsningar:

1. 4:21-37

2. 4:38-49

3. 5:1-10

4. 5:11 – 6:27

5. 7:1-41

6. 7:42-71

7. 7:72-89

8. Maftir: 7:87-89

Haftarà: Domarboken 13:2-25

Apostoliska Skrifterna: Johannes 3:1 – 4:54

Nasó

betyder “lyft upp”

Kommentarer

Första alijàn, 4:21-37

4:22  “Räkna också antalet av Gershons barn efter deras familjer och släkter.” – I den hebreiska texten står det ordagrant: ”lyft upp huvudet”. Här betyder det folkräkning. Huvudet blir upplyft inför HaShem när man blir medtagen i beräkningen.

4:23 “Inmönstra dem som är trettio år eller äldre, upp till femtio år, alla arbetsföra män som kan göra tjänst vid uppenbarelsetältet.” – I 4 Mosebok 8:24 står det skrivet att leviterna skulle infinna sig vid 25 års ålder och göra tjänst. Men här står det att leviterna skall inmönstras vid 30 års ålder. Rashi ger förklaringen till detta som ser ut som en motsägelse. Leviterna blev intagna vid 25 års ålder för att studera lagarna om sin tjänstgöring och vid 30 års ålder kunde de utföra sin tjänst.

4:32 “liksom stolparna till förgården runt omkring med deras fotstycken, pluggar och linor, med alla deras tillbehör och allt som hör till arbetet vid det. Du skall fästa namnen på alla föremål som var och en har att bära.” – För att undvika gräl, spänningar och missförstånd fick varje levit order om vilka saker de skulle bära. Varje föremål blev förvaltat med ordning och disciplin och var och en hade sin personliga uppgift, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 12:12-30:

“Ty liksom kroppen är en och har många lemmar, men kroppens alla lemmar - och de är många - utgör en kropp, så är det också med Messias. I en Ande har vi alla blivit döpta för att höra till en kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samme Ande utgjuten över oss. Kroppen består ju inte av en enda lem utan av många. Om foten sade: "Eftersom jag inte är hand, hör jag inte till kroppen", så hör den ändå till kroppen. Och om örat sade: "Eftersom jag inte är öga, hör jag inte till kroppen", så hör det ändå till kroppen. Om hela kroppen vore öga, hur skulle den då kunna höra? Om hela kroppen vore öra, hur skulle den då kunna känna lukt? Men nu har Elohim satt lemmarna i kroppen, var och en av dem som han har velat. Om alltsammans vore en enda lem, var vore då kroppen? Men nu är lemmarna många och kroppen en. Ögat kan inte säga till handen: "Jag behöver dig inte", inte heller huvudet till fötterna: "Jag behöver er inte." Nej, tvärtom är de av kroppens lemmar som vi anser svagast så mycket mer nödvändiga. Och de lemmar i kroppen som vi anser värda mindre heder, klär vi med så mycket större heder, och dem som vi blygs för, skyler vi med så mycket större anständighet, något som de andra inte behöver. Men Elohim har fogat samman kroppen och gett den oansenligare lemmen större heder, för att det inte skall uppstå splittring i kroppen, utan lemmarna ha samma omsorg om varandra. Om en lem lider, så lider alla lemmarna med den. Och om en lem hedras, gläder sig alla lemmarna med den. Men nu är ni Messias kropp och var för sig lemmar. Elohim har i sin församling för det första satt några till sändebud, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare andra till att utföra kraftgärningar, andra till att få gåvor att bota sjuka, till att hjälpa, att styra och att (övernaturligt) tala olika slags språk. Inte är väl alla utsända? Inte är väl alla profeter? Inte är väl alla lärare? Inte utför väl alla kraftgärningar? Inte har väl alla gåvor att bota sjuka? Inte talar väl alla (övernaturligt) andra språk? Inte kan väl alla uttyda (övernaturligt)?”

I Efesierbrevet 4:16 står det skrivet:

“Från honom (Messias) får hela kroppen sin tillväxt. Så byggs kroppen upp i kärlek, och den fogas samman och hålls ihop genom det stöd som varje led ger, alltefter den kraft som är utmätt åt varje särskild del.”

Detta lär oss hur viktigt det är att organisera varje detalj i ett folk, en församling, ett företag eller i ett hem. När det är oordning i hemmet beror det på brist på organisation och disciplin till att uppfylla normerna. För att kunna ha ordning i hemmet måste varje sak ha sin plats.

4:36  “Och de inmönstrade efter deras släkter utgjorde 2.750.” – Av de 8.600 leviter som inmönstrats i Kehats familj kunde 2.750 tjänstgöra, vilket motsvarar 32 %.

Andra alijàn, 4:38-49

4:40  “dessa som inmönstrades efter sina släkter och familjer utgjorde 2.630.” – Av de 7.500 leviter som inmönstrats i Gershons familj kunde 2.630 tjänstgöra, vilket motsvarar 35 %.

4:44  “dessa som inmönstrades efter sina släkter, utgjorde 3.200.” – Av de 6.200 leviter som inmönstrats i Merari familj kunde 3.200 tjänstgöra, vilket motsvarar 52 %.

4:47-48 “de som var trettio år eller äldre, upp till femtio år, alla som kom för att utföra något arbete med att tjäna eller någon tjänst med att bära vid uppenbarelsetältet, dessa som inmönstrades utgjorde 8.580.” – Av de 22.300 leviterna som fanns i de tre familjerna, kunde 8.580 tjänstgöra, vilket motsvarar 38 %. Resten var yngre än 30 eller äldre än 50.

4:49 “Efter HaShems befallning blev de inmönstrade genom Moshè, var och en till det som han skulle göra eller bära. Var och en fick det åliggande som HaShem befallt Moshè.” – Var och en fick sitt ansvar, sitt åliggande, sin uppgift. En av de viktigaste sakerna i en god förvaltning är att varje person vet exakt vilken uppgift den har. Om varje medlem i en organisation vet vilken uppgift han har blir det inga interna konflikter och organisationens syfte kan fullföljas på ett framgångsrikt sätt.

I denna parashà lyfter Toràn fram två grundläggande behov som människan har. Det första är behovet att bli medtagen i beräkningen. Därför börjar denna parashà med att nämna om att leviternas huvud skulle bli upplyft. Eftersom HaShem räknar med dem blir deras huvud upphöjt. Det andra är att var och en får en uppgift, ett ansvar, ett uppdrag att utföra. Den som förlorar medvetandet om någon av dessa två saker känner sig värdelös som person och känner att livet är meningslöst. Om ingen räknar med mig, varför lever jag? Om jag inte har något viktigt att göra, vad lever jag för? Det som gör att en människa känner sig betydelsefull är att hon blir medräknad och att hon får ett uppdrag.

Kära läsare, vill du att HaShem skall räkna med dig? Gör då som leviterna gjorde den dag då folket syndade med guldkalven. När alla de andra följde efter denna världens ström svarade de på kallelsen som löd: ”Vem tillhör HaShem?”, jfr. 2 Mosebok 32:26. Leviterna sa nej till synden och kom fram till Moshè som representerade HaShem. Därför blev de belönade med dessa folkräkningar som gjorde att var och en blev medräknad på ett speciellt sätt. Dessutom fick de viktiga uppgifter vid mötestältet. Det lär oss att var och en som ger sitt liv till HaShem kommer att få ett eller flera viktiga uppdrag i sitt liv. Du föddes till att tjäna HaShem. Om du inte inställer dig inför honom när de flesta andra går i motsatt riktning kommer du inte att bli medräknad bland de rättfärdiga. Du kommer inte heller att kunna uppfylla det syfte som HaShem har för ditt liv. Du är viktig för honom. Han har ett mycket personligt uppdrag för dig. Ta reda på vilket uppdrag det är och lev för det. Då kommer du aldrig att falla, som det står skrivet i 2 Petrus 1:10:

“Var desto ivrigare, mina bröder, att göra er kallelse och utkorelse fast. Gör ni det, skall ni aldrig någonsin snubbla och falla.”

Tredje alijàn, 5:1-10

5:2    “Befall Israels barn att de för bort ur lägret var och en som är spetälsk eller har flytning och var och en som blivit oren genom en död kropp.” – Dessa tre typer av rituell orenhet gör att man blir avskild från Israels lägerområden. Enligt Rashi motsvarar varje typ av orenhet ett av de tre lägerområdena: shechinàns läger, leviternas läger och israeliternas läger. Den som hade tsaraat, ”spetälska”, var tvungen att bo utanför de tre lägrena, jfr. 3 Mosebok 13:46. Den som var sjuk i sitt fortplantningsorgan, på hebreiska ”zav”, jfr. 3 Mosebok 15, kunde inte vistas på leviternas eller shechinàns lägerområden. Däremot fick han vara på israeliternas lägerområde. Den som hade vidrört en död kunde inte komma in i tabernaklet. Däremot fick han vara på de andra två lägerområdena.

5:7    ”skall han bekänna den synd han har begått och ersätta det orätta till dess fulla belopp och till det lägga en femtedel av värdet. Detta skall han ge åt den som han har gjort orätt emot.” – Ersättning är en del av omvändelsen, på hebreiska ”teshuvà”. Om man inte ersätter den skada som begåtts är det inte en fullvärdig omvändelse. Om det är omöjligt att ersätta en skada får man ändå göra allt man kan för att det skall bli en full ersättning med 20 % tillägg, som det står skrivet i Lukas 19:8-9:

“Men Zackai stod där och sade till Herren: "Herre, hälften av det jag äger ger jag åt de fattiga, och om jag har bedragit någon, ger jag honom fyrdubbelt tillbaka." Yeshua sade till honom: "I dag har frälsning kommit till denna familj, eftersom också han är en Avrahams son.”

Frälsningen hade kommit till Zakais hem. Därför var han villig att ersätta den ekonomiska skada som han hade orsakat andra. Han var t.o.m. villig att gå längre än vad som står skrivet i Toràn. Beviset för att frälsningen hade kommit till hans hem var att han lämnade tillbaka pengar till dem som han hade stulit från och bedragit. Om du inte lämnar tillbaka det du stulit och ersätter de skador som du orsakat andra, så långt du förmår, har du inte omvänt dig och frälsningen har inte kommit till dig.

Låt dig inte bli lurad av idén om att allt har blivit nytt i Messias, så att du inte tar ditt ansvar och ersätter dem som du skadade innan du gav ditt liv till Messias Yeshua.

Vägen till frälsning går genom omvändelse. Det finns sju steg till sann teshuvà:

·         Erkännande av synd, jfr. 2 Samuelsboken 12:13.

·         Ånger, jfr. Jeremia 8:6.

·         Öppen bekännelse, för HaShem och för människor, jfr. Josua 7:19; 1 Johannes 1:9; Jacob 5:16.

·         Bön om förlåtelse, till HaShem och till människor, jfr. Psalm 25:11; Lukas 15:18.

·         Beslut om förändring, jfr. Ordspråksboken 28:13.

·         Ersättning av skadan, jfr. 4 Mosebok 5:7; 2 Mosebok 22:1-15; 2 Samuelsboken 21:3.

·         Trohet i de tio prov som HaShem sänder för att stärka den som omvänder sig, jfr. 1 Mosebok 31:7; 4 Mosebok 14:22.

I denna vers finns bud nummer 364 av de 613 buden. Det säger att man måste bekänna den synd man begått. Detta är ett av de bud som ger evig frälsning till den som uppfyller det.

5:8    “Men om den drabbade inte har någon släkting, som kan ta emot gottgörelsen för hans orätt, skall ersättningen för detta ges åt HaShem och tillhöra prästen, utöver den försoningsbagge med vilken försoning bringas för den skyldige.” – Enligt Rashi talar det här om en proselyt som har dött utan arvingar. Han blev bedragen av en som svor falskt om ett lån. En barnlös proselyt är den ende i Israel som inte har några släktingar.

Fjärde alijàn, 5:11 – 6:27

5:12  “Säg till Israels barn: Om någon mans hustru har kommit på avvägar och varit otrogen mot sin man” – Det hebreiska ord som översatts som ”avvägar” är ”tistè”, som kommer från roten “satà”[1] som betyder ”komma på avvägar”, ”komma fel”, ”komma snett”. Därifrån kommer ordet sotà, ”hon som kommit på avvägar”, som är namnet på en bok i Talmud som behandlar detta ämne.

5:13  “genom att någon annan kan ha legat med henne och haft en köttslig relation med henne, och hennes man ingenting sett och hon dolt sig i hemlighet och kunde ha orenats och inget vittne finns mot henne och hon inte har blivit våldtagen” – Talmud[2] lär att det bittra vattnet bara ges när en kvinna har dolt sig i hemlighet med en annan man under tillräckligt lång tid för att kunna ha sexuell relation med honom. Om de blev upptäckta eller om hon blev våldtagen, behöver man inte använda sig av denna metod.

5:14  “och svartsjukans ande hade kommit över honom och han misstänkt sin hustru och hon blivit orenad, eller svartsjukans ande kommit över honom och han misstänkt sin hustru och hon inte blivit orenad” – Talmud[3] lär att maken måste ha misstänkt sin hustru innan hon dolde sig i hemlighet med en annan man för att denna process skall kunna utföras. Ordet ”misstänkt” tolkas som att mannen ger sin hustru en varning innan hon döljer sig med en annan man och säger: ”Dölj dig inte med den mannen”.

5:15 “då skall mannen föra sin hustru till prästen och som offer för henne frambära en tiondels efà kornmjöl, men han skall inte gjuta någon olja eller lägga någon rökelse på offret, ty det är ett misstankeoffer, ett påminnelseoffer, som skall påminna om en missgärning.” – Kornmjöl var det billigaste mjölet. Korn gavs till djuren.

5:18 “Prästen skall ställa fram kvinnan inför HaShems ansikte och blottlägga hennes huvud och lägga påminnelseoffret på hennes händer, det vill säga misstankeoffret. I sin hand skall prästen ha det bittra vattnet som för med sig förbannelse.” – Här står det skrivet att prästen skall blottlägga kvinnans huvud. Det lär oss att en gift kvinna bör gå med sitt huvud täckt på offentliga platser. Det lär oss också att det är en skam för en gift kvinna att blotta sitt hår offentligen, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 11:5-16:

“Men om en kvinna ber eller profeterar med avtäckt huvud, så vanärar hon sitt huvud. Det är som att ha håret avrakat. Ty om en kvinna inte skyler sitt huvud, bör hon också låta klippa av sitt hår. Men är det en skam för en kvinna att låta klippa håret eller raka av det, så bör hon skyla sitt huvud. En man bör inte skyla sitt huvud, eftersom han är Elohims avbild och ära. Och kvinnan är mannens ära. Ty mannen kommer inte från kvinnan utan kvinnan från mannen. Och mannen skapades inte för kvinnans skull utan kvinnan för mannens skull. Därför skall kvinnan ha en makt på huvudet för sändebudens skull. Men i Herren är det så att kvinnan inte är till utan mannen eller mannen utan kvinnan. Ty liksom kvinnan har kommit från mannen, så blir också mannen till genom kvinnan, men allt kommer från Elohim. Döm själva. Passar det sig att en kvinna ber till Elohim med avtäckt huvud? Lär inte själva naturen er att det är en skam för en man att ha långt hår men en ära för en kvinna, eftersom hon fått håret som slöja. Men om någon har lust att strida om detta, så skall han veta att vi inte har en sådan sed, inte heller någon av Elohims församlingar.”

5:21b-22a “HaShem skall göra dig till en förbannelse och en ed bland ditt folk. HaShem skall låta din höft falla ihop och din buk svälla upp, och må detta vatten som för med sig förbannelse komma in i dina inälvor så att buken sväller upp och höften faller ihop.” – Dessa ord blev skrivna på ett pergament med vattenlösligt bläck. Lägg märke till att den Eviges Namn blev skrivet två gånger.

Två gånger nämns att höften skall falla ihop och buken svälla upp. Enligt Talmud[4] och Rashí, talar det första gången om kvinnan, för det börjar med höften, och andra gången om mannen som begick äktenskapsbrott med henne, för det börjar med buken. Han får också lida samma följder av förbannelsen när kvinnan dricker av det bittra vattnet.

5:23 “Sedan skall prästen skriva upp dessa förbannelser i en bokrulle och tvätta av dem i det bittra vattnet.” – Trots att det är förbjudet att sudda ut den Eviges Namn är det i detta fall tillåtet för att det skall bli frid mellan makarna. Så viktigt är äktenskapet för HaShem att han till och med är villig att låta sitt namn suddas ut för att få ordning i familjen, som det står skrivet i Hebreerbrevet 13:4:

“Äktenskapet skall hållas i ära bland alla och den äkta sängen bevaras obefläckad. Ty otuktiga och äktenskapsbrytare skall Elohim döma.”

Förbudet mot att sudda ut den Eviges Namn finns i 5 Mosebok 12:3-4 där det står skrivet:

“Ni skall bryta ner deras altaren, slå sönder deras stoder och bränna upp deras aseror i eld, hugga ner deras avgudabilder och utplåna deras namn från sådana platser. Så skall ni inte göra med HaShem, er Elohim.”

5:31 “Så skall mannen vara fri från skuld och hustrun får själv ta konsekvenserna av sin missgärning.” – Denna vers kan förstås på olika sätt. I första hand lär den oss att om en man inte anmäler sin hustrus synd kommer han att bära på skuld för hennes skull. Bakgrunden till detta är ett kollektivt tänkande som lär att när en del av kroppen syndar blir hela kroppen ansvarig inför HaShem. Eftersom mannen har anmält sin hustru blir han fri från ansvaret för hennes synd. Om han inte hade anmält henne skulle han bära en del av ansvaret för den synden.

Naturligtvis ger man inte det bittra vattnet till en kvinna som har bekänt sin synd. Det ges enbart till en kvinna som misstänks och som vägrar att bekänna sitt brott. Lagen om sotà gäller bara för den som inte har bekänt sin synd eller när mannen har ogrundad misstänksamhet mot sin fru.

Förstår vi verkligen vad kollektiv skuld innebär? Tar vi dess betydelse på allvar? Många gånger sägs det: ”Det är hans problem!” utan att förstå att hans synd också påverkar oss. Om vi bildar en kropp med syndare är vi delaktiga i deras synder och kommer att få del av de konsekvenser som kommer av de synder som finns i kroppen. Därför måste man bekämpa synden inom ett kollektiv för att de andra inte skall bli påverkade, som det står skrivet: “Lite surdeg får hela degen att jäsa”, och ”driv ut den onde från er”, och ”gå ut ur henne för att ni inte skall få del av hennes plågor”, jfr. 5 Mosebok 13:5; 17:7, 12; 21:21; 22:21; 1 Korintierbrevet 5:6, 13; Galaterbrevet 5:9; Uppenbarelseboken 18:4.

Den andra tolkningen av denna text är att mannen inte bör känna sig skyldig för att han orsakat sin otrogna hustrus död eftersom han tagit henne till prästen.

Det tredje sättet på vilket man kan förstå denna text är att mannen kan fortsätta att leva med sin hustru efter att prästen har gett henne vattnet. Innan hon blir undersökt är det förbjudet för mannen att ha samlag med henne, men inte efteråt.

6:2    “Tala till Israels barn och säg till dem: Om en man eller en kvinna avlägger ett löfte, ett nasirlöfte, att avskilja sig (nazar) för HaShem” – Det finns en skarp kontrast mellan kapitel 5 och kapitel 6. I kapitel 5 finner vi en person som inte kan kontrollera sina drifter och i kapitel 6 en som kan göra det. Den otrogna kvinnan styrde inte sina känslor, men en nasir, man eller kvinna, ger ett speciellt löfte om att styra sina känslor och avhålla sig från vissa privilegier som finns i livet och på så sätt visa sin överlåtelse och passion för HaShem.

Nasirskapet är något som den Evige producerar i vissa personer, män eller kvinnor, som det står skrivet i Amos 2:11:

“Bland era söner väckte jag upp profeter, bland era unga män nasirer. Är det inte så, ni Israels barn? säger HaShem.”

Profeten säger att HaShem väcker upp nasirer. I vissa ungdomar lägger han längtan om att leva för honom på ett alldeles speciellt sätt. Somliga har blivit avskilda som nasirer redan innan de fötts. Det var fallet med Shimshon, som det står skrivet i Domarboken 13:5:

“Ty se, du skall bli havande och föda en son, och på hans huvud skall ingen rakkniv komma, ty pojken skall vara en Elohims nasir redan från moderlivet. Han skall påbörja räddningen av Israel ur filistéernas hand.”

Det är också troligt att profeten Shmuel var nasir under hela sitt liv, som det står skrivet i 1 Samuelsboken 1:11:

“Hon gav ett löfte och sade: "HaShem Tsevaot, om du vill se till din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma din tjänarinna utan ge henne en son, då skall jag ge honom åt HaShem för hela hans liv, och ingen rakkniv skall komma på hans huvud."”

Det ser ut som om Paulus gjorde ett nasirlöfte i Kenkrea, som det står skrivet i Apostlagärningarna 18:18:

“Paulus stannade i Korint ännu någon tid. Därefter tog han avsked av bröderna och avseglade till Syrien i sällskap med Priskilla och Akvila, sedan han i Kenkrea hade låtit raka sitt huvud. Han hade nämligen avlagt ett löfte.”

Det finns ett annat exempel på nasirlöfte i Apostlagärningarna 21:23-27:

“Följ därför vårt råd. Vi har fyra män som har avlagt ett löfte. Ta dem med dig och rena dig tillsammans med dem och betala för dem, så att de kan låta raka huvudet. Då kommer alla att förstå att inget av det som de har hört om dig är sant, utan att du själv håller fast vid Toràn och lever efter den. Men när det gäller hedningar som har kommit till tro, har vi skrivit och gett dem besked om vårt beslut: De skall avhålla sig från kött som offrats till avgudar, från blod, kött från kvävda djur och otukt." Då tog Paulus med sig männen, och nästa dag renade han sig tillsammans med dem och gick till templet och gav till känna, när renhetsdagarna skulle vara avslutade och offer bäras fram för var och en av dem. De sju dagarna närmade sig sitt slut, när judarna från Asien fick se Paulus i templet. De hetsade då upp hela folkmassan, grep honom...”

“ett nasirlöfte, att avskilja sig för HaShem” – Det hebreiska ord som översatts som ”nasir” är “nazir”,[5] som betyder ”avhålla”, ”avskilja”, ”överlåta”. Verbet ”nazar” som förekommer i denna vers, blev översatt som ”avskilja sig”. Rashi förstår den senare delen av versen på detta sätt: ”för att avskilja sig (från vin) för den Eviges skull.”

6:3    “skall han avhålla sig från vin och starkvin. Han får inte dricka vinäger av vin eller vinäger av starkvin. Han får inte dricka druvsaft, och inte heller äta druvor, vare sig färska eller torra.” – Samma ord ”nazar” förekommer i denna vers. Det översattes som ”avhålla sig”. En nazir får inte röra något som kommer från vinrankans frukt. Däremot får han dricka öl, cider, likörer och andra drycker som inte kommer från vinstocken. Avhållandet har inget att göra med alkohol utan med vinstockens frukt.

6:4    “Så länge hans nasirtid varar, skall han inte äta något som kommer från vinstocken, inte ens dess kart eller späda skott.” – Det hebreiska ord som översatts som “nasirtid” är “nezer”,[6] som kommer från samma rot som vi tidigare nämnt om och som betyder ”avhållsamhet”, ”avskildhet”, ”överlåtenhet”, ”krona”. Det avskilda diademet som översteprästen använde heter ”nezer hakodesh”, ”avskildhetens krona”, jfr. 2 Mosebok 39:30. Nasiren har ett tecken på sitt huvud som talar om överlåtelse åt HaShem. Det lär oss att det finns ett samband mellan översteprästen och nasiren och att tecknet finns på hans huvud. En nasir har samma grad av avskildhet som översteprästen. Vilken israelitisk man eller kvinna som helst har alltså möjlighet att överlåta sig åt HaShem på ett speciellt sätt och komma upp till samma avskildhetsnivå som översteprästen. Men så länge det inte finns något tempel går det inte att ge ett nazirlöfte.

I Domarboken 14:5 står det skrivet:

“Shimshon gick med sin far och mor ner till Timna. Men just när de kom fram till vingårdarna vid Timna, kom ett ungt lejon rytande emot honom.”

Vingårdarna i Timna påminde Shimshon om hans kallelse som nasir. De påminde också om hans barndom då han fick uppleva social isolering. Han fick inte delta i vindruvornas skördefest under sin barndomstid. Vid de tillfällena var alla i hela byn glada. Då trampade man vindruvorna mitt i byn. Alla hans kompisar lekte och hade roligt tillsammans. Men han fick inte vara med. Han var tvungen att sitta vid sidan om och bara titta på för det var förbjudet för honom att röra vid vindruvorna. Hur kändes det för honom? Nasirskapet producerar social isolering för vinet är en viktig del av den bibliska kulturen. Under alla högtider använder judarna vin, utom vid Jom Kippur. Därför befinner sig nasiren i en situation av social ensamhet. Det förbereder honom för ett avskilt uppdrag. Alla himmelska uppdrag kräver offer och förnekelse av vissa naturliga begär.

6:14  “och han skall som sitt offer åt HaShem bära fram ett årsgammalt felfritt lamm av hankön till brännoffer, ett årsgammalt felfritt lamm av honkön till syndoffer och en felfri bagge till gemenskapsoffer” – Varför behövde man offra ett syndoffer efter att ha avslutat nasirskapet? Enligt en tolkning som förekommer i Talmud,[7] består synden i att man inte njutit av en del av skapelsen som HaShem har gett till människan för hennes bästa. HaShem skapade allt för att vi skall njuta av det. När vi inte gör det uppfyller vi inte dess syfte, som det står skrivet i 1 Timoteus 6:17:

“Uppmana dem som är rika i den här världen att inte vara högmodiga eller sätta sitt hopp till något så osäkert som rikedom, utan till Elohim som rikligt ger oss allt att njuta av.”

Av texten i Apostlagärningarna 21 lär vi oss att shaliach Shaul, aposteln Paulus, planerade att till och med offra syndoffer i templet efter att Yeshua blivit uppväckt från de döda. Messias avskaffade inte djuroffren. Ända tills himmel och jord förgås kommer offerlagarna att vara gällande. Efter det messianska tusenårsriket kommer det att bli en viktig förändring när den levitiska tjänstgöringen kommer att försvinna, som det står skrivet i Hebreerbrevet 8:13:

“När han talar om ett nytt förbund, har han därmed förklarat att det förra är föråldrat. Men det som blir gammalt och föråldrat är nära att försvinna.”

6:22-27 “HaShem talade till Moshè. Han sade: "Säg till Aharon och hans söner: När ni välsignar Israels barn skall ni säga till dem: HaShem skall välsigna dig och bevara dig. HaShem skall låta sitt ansikte lysa över dig och vara dig nådig. HaShem skall höja sitt ansikte över dig och ge dig frid. På detta sätt skall de lägga mitt namn på Israels barn, och jag skall välsigna dem."” – Denna välsignelse kallas för ”birkat kohanim”, prästvälsignelsen. Toràn befaller alla präster att välsigna Israels barn. Shulchan Aruch lär att trots att det idag inte finns något tempel gäller detta positiva bud fortfarande. Det uppfylls genom att prästerna uttalar birkat kohanim under vissa böner i synagogan. Även en syndig kohen kan uttala birkat kohanim eftersom välsignelsen kommer från Elohim och prästerna bara är förbindelseelement som förmedlar välsignelsen. En kohen som förlorat sina prästliga rättigheter, genom att ha gift sig med en frånskild kvinna eller någon annan förbjuden kvinna för präster, är utesluten från birkat kohanim.

Innan prästerna ger välsignelsen tvättar de sina händer. I synagogan uttalas välsignelsen från en plats som kallas för ”duchàn” som finns framför skåpet där Torà-rullarna förvaras. Under tiden prästerna går till duchàn säger de: ”Jag förbereder mig nu för att uppfylla Toràns bud om att välsigna Israel.” De ber också den bön som finns i bönböckerna: ”Låt denna välsignelse som du befallde oss att uttala till förmån för Israels barn bli till fullständig välsignelse utan förhinder eller brist.”

Birkat kohanim läses bara inför en församling med minst tio män, inklusive kohen, och den görs på följande sätt: prästerna tar av sig skorna och går upp till Hechal haKodesh, platsen där Torà-rullarna förvaras. De täcker över sitt huvud och sin kropp med talliten, lyfter upp sina händer i axelhöjd med handflatorna mot golvet och den högra handen något högre än den vänstra. De delar mellan långfingrarna och ringfingrarna samt mellan pekfingrarna och tummarna och låter resten av fingrarna hålla ihop. På så sätt gör händerna så att det blir fem tomrum, fyra tomrum mellan fingrarna som delats på båda händerna och ett tomrum mellan händerna, sammanlagt fem tomrum. Chazan, kantorn, kallar på prästerna och därefter uttalar de brachàn, välsignelsen: ”...asher kidshanu bikdusható shel Aharon vetsivanu levarech et amó Israel...”, “...som har avskilt oss med Aharons avskildhet och befallt oss att välsigna sitt folk Israel...”. Därefter vänder de sig mot folket och avslutar välsignelsen med det sista ordet: ”...beahavà”, ”...med kärlek.”. En kohens välsignelse inkluderar tre versar i Toràn, 4 Mosebok 6:24, 25, 26, som vi nämnt om tidigare: “Jevarechechà Adonai vejishmerecha. Jaer Adonai panav eleicha vichuneka. Jisà Adonai panav eleicha vejasem lechà shalom.” Chazan citerar dessa versar långsamt ord för ord och prästerna upprepar varje ord. Varje ord måste läsas unisont av prästerna och med samma melodi. Efter varje vers svarar församlingen: ”amen”. Chazan bör inte svara. Efter välsignelsen, när chazan börjar att säga ”sim shalom”, vänder prästerna sig åter mot hechal hakodesh och förblir stående i den positionen tills slutet av berachàn: ”hamevarech et amò Israel bashalom Amèn”.

När prästerna välsignar folket bör de fästa blicken neråt som när man läser amidà-bönen. Församlingen bör vara koncentrerad på välsignelsen från prästerna utan att titta på dem. Den som pratar under birkat kohanim eller inte är uppmärksam får inte del av välsignelsen och begår synd. Under birkat kohanim bör församlingen som tar emot välsignelsen befinna sig framför eller jämte kohen, men inte bakom honom, för att kunna bli inneslutna i välsignelsen. En kohen som inte är uppskattad av församlingen eller inte är i harmoni med den bör inte uttala birkat kohanim, för han kommer då inte att välsigna folket med kärlek och det skulle innebära att han kom i fara. Om det inte finns någon kohen närvarande uttalar chazan bönen ”barchenu baberachà” och fortsätter med att uttala de tre versarna som birkat kohanim innehåller. Efter varje vers svarar församlingen: ”ken jehí ratsón”, (ja, må det vara honom välbehagligt).

I Psalm 67 står det skrivet:

“För sångmästaren, med stränginstrument. En psalm, en sång. Må Elohim vara oss nådig och välsigna oss. Må han låta sitt ansikte lysa över oss, sela, så att man på jorden lär känna dina vägar, bland alla hednafolk din frälsning. Folken må tacka dig, Elohim, alla folk må tacka dig. Folkslagen må tacka dig och jubla, ty du dömer folken rätt och leder folkslagen på jorden. Sela. Folken må tacka dig, Elohim, alla folk må tacka dig. Jorden ger sin gröda, och Elohim, vår Elohim, välsignar oss. Må Elohim välsigna oss och må alla jordens ändar frukta honom.”

Denna Psalm grundar sig på den prästliga välsignelsen. Den lär oss att alla hednafolk blir välsignade när Israels barn blir välsignade. Syftet med den välsignelse som kommer till Israel är att frälsningen skall komma till alla folk.

I Psalm 80:4, 8, 20 står det skrivet:

“Elohim upprätta oss, låt ditt ansikte lysa så att vi blir frälsta... Elohim Tsevaot, upprätta oss, låt ditt ansikte lysa så att vi blir frälsta... HaShem Elohim Tsevaot, upprätta oss, låt ditt ansikte lysa så att vi blir frälsta.”

Om HaShems ansikte lyser över någon blir han frälst. Ordet frälsning har en mycket vid betydelse: befrielse, hjälp i problem, stöd i svåra situationer, befrielse från trångmål, beskydd från faror, helande från sjukdom m.m.

“HaShem skall välsigna dig och bevara dig.” – Det finns ett starkt samband mellan välsignelse och beskydd. Vad tjänar det till att få en välsignelse om man inte kan bevara den eller om man förlorar förmågan att dra nytta av den? Välsignelse och beskydd är grundläggande behov som finns i skapelsen. Vi behöver både välsignelse och beskydd för att kunna leva och utvecklas.

Adam fick uppdraget att bruka och bevara Edens park. Med andra ord skulle han välsigna och beskydda den. Det är två grundläggande funktioner i en korrekt administration, inte bara producera utan också bevara. Inte bara bevara utan också utvidgas. En församling som bara är inriktad på att växa utan att bevara de själar som skördats kommer inte att bli stabil. En församling som bara satsar på självbevarelse utan att expandera är dömd att dö. Båda sakerna är nödvändiga för att en församling skall vara levande och frisk.

Samma principer kan man finna i andra texter i Skriften, som det står skrivet i Efesierbrevet 5:29

“Ingen har någonsin hatat sin egen kropp, utan man ger den näring (välsignelse) och vårdar den (beskydd), så som Messias gör med församlingen.”

I Psalm 84:12 står det skrivet:

“Ty HaShem Elohim är sol (välsignelse) och sköld (beskydd), HaShem ger nåd och ära.
Han vägrar inte dem något gott som vandrar i fullkomlighet.”

Två grundprinciper för framgång är välsignelse och beskydd. Det finns också en tredje grundprincip: ledning. Om man får välsignelser och beskydd men sedan går fel, vad hjälper det? Man behöver också ledning, råd, så att man skall veta hur man skall handla rätt. Man behöver bud som skall uppfyllas så att man inte går vid sidan av vägen.

Enligt Rashi betyder den välsignelse som birkat kohanim talar om, materiell välfärd och när det talas om att höja ansiktet betyder det att HaShem håller tillbaka sin vrede.

“Jag skall välsigna dem” – Det betyder att när denna välsignelse uttalas av prästerna kommer HaShem att välsigna folket på ett ovillkorligt sätt.

Femte alijàn, 7:1-41

7:1    “Moshè hade nu satt upp tabernaklet och smort och avskilt det med alla dess tillbehör. Likaså hade han satt upp altaret med alla dess tillbehör och smort och avskilt dem.” – Detta avsnitt skulle ha kommit efter 3 Mosebok 8:11, om det hade stått i händelsernas rätta ordning. Det finns med i detta sammanhang med anledning av leviternas tjänstgöring, eftersom de vagnar som gavs av ledarna blev givna till Levis söner så att de fick lättare att transportera tabernaklets delar. Kehats söner fick emellertid inte någon hjälp av vagnar för att kunna bära föremålen till mishkan. De skulle ju bära de avskilda föremålen på sina axlar. Det lär oss att människokroppen har en högre nivå av avskildhet än de materiella sakerna.

7:5    “Tag emot detta av dem och använd det till tjänsten vid uppenbarelsetältet. Och du skall ge det åt leviterna efter behoven i vars och ens tjänst.” – Den Evige tar inte emot vilket offer som helst. Det var inte säkert att han skulle acceptera dessa offer. Därför var HaShem tvungen att ge ett speciellt ord om att dessa offer var acceptabla.

Kan man ta emot tiondet av pengar som en prostituerad tjänat in? Eller av svartarbete? Kan man acceptera offer från en person som håller på med smutsiga affärer? Kan man acceptera offer från personer som lurar staten genom att inte betala skatt enligt landets lagar? Är alla offer acceptabla? Om HaShem inte tar emot alla offer, skall vi då göra det i våra församlingar?

I 5 Mosebok 23:18 står det skrivet:

“Du får inte komma med lönen från kvinnlig eller manlig prostitution till HaShems, din Elohims, hus på grund av något löfte, för HaShem, din Elohim, avskyr bådadera.”

7:9    “Åt Kehats barn däremot gav han ingenting, ty de hade hand om de avskilda föremålen som de skulle bära på axlarna.” – Det lär oss att bördan ökar när avskildheten ökar.

7:10 “Ledarna förde fram gåvor till altarets invigning den dag då det smordes. När ledarna förde fram dessa offergåvor inför altaret.” – Ledarna måste alltid ge mer än de andra. En ledare måste offra mer än folket. Ädelstenarna som fanns på domskölden kom från ledarna. För att kunna vara ledare måste man vara villig att lida mer, offra mer, be mer, vaka mer, ge mer pengar, ge mer av det man har och det man förmår och avstå från förmåner som andra kan njuta av.

I detta kapitel förekommer upprepningar som gör att man lätt blir uttråkad som läsare. Varför nämner HaShem vars och ens offer när de är likadana allihop? Vore det inte bättre att bara nämna det första och sedan säga att de andra hade likadana offer? Anledningen till att allas offer nämns med samma entusiasm är att alla är lika viktiga. Den siste får samma heder som den förste. HaShems attityd gentemot ett offer förändras inte. Han blir inte trött av att få gåva efter gåva, dag efter dag. Hans själ är inte som människans själ som lätt vänjer sig och inte ger samma uppmärksamhet till det som behöver uppmärksammas när det förekommer med nötande upprepning.

Den som har gått igenom brist är mer tacksam när han får något än den som alltid har haft allt i överflöd. Den som alltid har fått det han önskat värderar inte saker som den som inte har haft den förmånen.

Tacksamheten för maten bör vara lika stor varje dag. Vi bör inte ta något för givet. Vi kan inte kräva något. Det är ingen rättighet att få äta gott varje dag, det är nåd från himlen. Om du får äta samma mat två gånger efter varandra eller två dagar i streck, är du då lika tacksam som första gången du fick den maten?

HaShem blev inte trött på ledarnas offer. Han ansåg alla offer som lika värdefulla och han nämnde deras gåvor, på ett detaljerat sätt och skrev ner dem i Toràn för all evighet för att visa hela världen i alla tidsåldrar hur mycket han uppskattar var och en av dessa ledare och deras offer. De hade ju gett utifrån hjärtan som var överlåtna honom. Det är anledningen till att alla nämns utan förkortningar.

När vi nu läser detta avsnitt, låt oss inte då hoppa över ord, för då föraktar vi det som vår Fader hedrar!

Sjätte alijàn, 7:42-71

7:48  “På sjunde dagen kom ledaren för Efrajims barn, Elishama, Ammihuds son.” – Det lär oss att de inte upphörde att komma med dessa offer under sabbaten.

Jehudàs stams ledare gav sitt offer den första dagen, jfr. v. 12, och Efrajims stams ledare gav sitt offer den sjunde dagen. Om vi jämför dagarna med månaderna kan vi dra slutsatsen att Jehudà kommer att få ett speciellt uppmärksammande under den första månaden och Efrajim under den sjunde månaden. Mashiach besökte det judiska folket på ett alldeles speciellt sätt under Pesach när han själv blev den första månadens offer. Men i samband med Messias andra tillkommelse kommer Efrajim att komma i blickpunkten på ett speciellt sätt. Efrajim, den yngre sonen, som är huvudet för de tio förlorade stammarna, kommer då att komma hem, och då blir det högtid, jfr. Lukas 15:11-32.

Denna text lär oss också att det behövs en daglig överlåtelse åt den Evige. Under chanukà-högtiden läser man texten i 4 Mosebok 7:1 – 8:4 som ett minne av altarets invigning. Varje dag bör vi överlämna oss åt den Evige. Vi offrar oss varje morgon när vi kommer inför honom i bön.

7:49  “Hans offergåva var ett silverfat vars vikt var 130 siklar silver, en silverskål på 70 siklar, efter helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl blandat med olja till matoffer.” – Silverfatet och silverskålen representerar våra pengar. Mjölet och oljan representerar vårt arbete.

7:50  “en guldskål på tio siklar, full med rökelse” – Guldskålen representerar våra materiella ägodelar som vi mest värderar. Rökelsen representerar vår kunskap samt våra böner och lovsånger.

7:51  “vidare en ungtjur, en bagge och ett årsgammalt lamm till brännoffer” – Ungtjuren representerar vår kropp, baggen representerar vår själ och lammet representerar vår ande.

7:52  “en bock till syndoffer” – Bocken representerar vår jetser harà, den onda naturen. Allt detta överlåter vi åt HaShem varje dag som ett välbehagligt offer inför hans tron.

7:66 “På tionde dagen kom ledaren för Dans barn, Achiezer, Ammisaddajs son.” – Dan betyder “han dömer”. Här finner vi ett samband mellan den 10:e dagen och domen. Lammet blev utsett den 10:e dagen i aviv till att bli slaktat. Den dagen föll domen över honom och slutet blev förutbestämt. Den 10:e dagen i den sjunde månaden är den stora domens dag, Jom Kippur. Då kommer synden att bli fördömd för alltid och den eviga rättfärdigheten etablerad i hela skapelsen.

Sjunde alijàn, 7:72-89

7:89 “När Moshè gick in i uppenbarelsetältet för att tala med honom, hörde han rösten tala till sig från nådastolen ovanpå vittnesbördets ark, mellan de två keruberna. Och han talade till honom.” – Moshè hade fritt tillträde till det mest avskilda området. Där finns mötesplatsen, i det mest intima i vår inre varelse. Under den dagliga överlåtelsen bör vi gå in i det mest avskilda i det himmelska mishkan genom Yeshua Messias för att så vara ensamma med vår älskade Pappa och lyssna till visdomens ord.

Mashiach i denna parashà

4:27, 28, 33 Översteprästen och hans söner är de som ger order i tabernaklet – Messias är den som bestämmer i den Eviges hus.

4:30, 35, 39, 43, 47 Leviterna började sin tjänst vid 30 års ålder – Yeshua började sin offentliga tjänst vid 30 års ålder.

5:21, 22, 27 “din höft falla” – Messias höft blev skadad innan han dog för att ta bort förbannelsen från den kvinna som omvänder sig från äktenskapsbrottssynden.

5:24 “Och han skall ge kvinnan att dricka av det bittra vatten som för med sig förbannelse, och detta vatten som för med sig förbannelse skall komma in i henne och orsaka bitter smärta.” – Messias drack förbannelsens bägare som Fadern gav honom, för att befria oss från syndens förbannelse, jfr. Johannes 18:11.

6:10 “På åttonde dagen” – Den dag då Messias uppväcktes (dagen efter den sjunde veckodagen, 7+1=8).

7:10, 84, 88 Först smordes altaret och därefter offrade man på det – Yeshua blev smord för att offras.

7:12 Jehudà, Messias stam, var den förste som gav sitt offer. Messias offer var det första, därefter kom de andra.

7:66 se ovan.

I denna parashà finns buden 362 – 379 av de 613:

362.    Påbud om att separera den som är rituellt oren från shechinà-lägret, 4 Mosebok 5:2.

363.    Förbud mot den rituellt orene att gå in på något område av helgedomen, 4 Mosebok 5:3.

364.    Påbud om att bekänna synderna, 4 Mosebok 5:6-7.

365.    Påbud om en kvinna som blir misstänkt för äktenskapsbrott [sotà], 4 Mosebok 5:12, 15.

366.    Förbud mot att hälla olja på offret från kvinnan som blivit misstänkt för äktenskapsbrott [sotà], 4 Mosebok 5:15.

367.    Förbud mot att lägga rökelse på offret från kvinnan som blivit misstänkt för äktenskapsbrott [sotà], 4 Mosebok 5:15.

368.    Förbud för en nasir att dricka vin eller någon annan dryck som kommer från vinet, 4 Mosebok 6:3.

369.    Förbud för en nasir att äta färska vindruvor, 4 Mosebok 6:3.

370.    Förbud för en nasir att äta russin, 4 Mosebok 6:3.

371.    Förbud för en nasir att äta vindruvskärnor, 4 Mosebok 6:4.

372.    Förbud för en nasir att äta vindruvsskal, 4 Mosebok 6:4.

373.    Förbud för en nasir att raka någon del av kroppen så länge han är nasir, 4 Mosebok 6:4.

374.    Påbud för en nasir att låta håret växa så länge han är nasir, 4 Mosebok 6:5.

375.    Förbud för en nasir att gå in där det finns ett lik, 4 Mosebok 6:6.

376.    Förbud för en nasir att bli oren genom ett lik eller någon annan källa till orenhet, 4 Mosebok 6:7.

377.    Påbud för en nasir att raka sig och bära fram sitt offer efter sin nasirtid, 4 Mosebok 6:13.

378.    Påbud för prästerna att välsigna alla dagar, 4 Mosebok 6:23.

379.    Påbud om att bära arken på axlarna, 4 Mosebok 7:9.