Parashá 31 Emor

3 Mosebok 21:1 – 24:23

Av K. Blad ©

Andra utgåvan 2013-14 (5774)

Lukrativ kopiering ej tillåten 

Toráläsningar:

1. 21:1-15
2. 21:16 – 22:16
3. 22:17-33
4. 23:1-22
5. 23:23-32
6. 23:33-44
7. 24:1-23
8. Maftir: 24:21-23

Haftará: Hesekiel 44:15-31

Emor

Betyder “tala”.

Kommentarer

Första aliján, 21:1-15

21:1  “HaShem sade till Moshé: Tala till prästerna, Aharons söner, och säg: En präst får inte orena sig genom någon död bland sitt folk” (SFB reviderad) – Efter att ha talat till hela folket får Moshé nu order om att tala enbart till prästerna. Folket som helhet behöver leva i avskildhet, helighet. Men eftersom prästerna har rätt att vara närmare HaShem i tjänsten i helgedomen, måste de leva på en högre nivå av avskildhet än folket. Eftersom buden ger avskildhet har prästerna fler bud än folket. I detta avsnitt ger HaShem prästerna instruktioner så att de kan hålla sig avskilda. En präst får inte röra vid en död kropp. Det hebreiska ord som översatts som ”död” är nefesh[1] som betyder ”själ”. I detta fall kallar Torán ett lik för ”själ”

21:2  “utom genom sin närmaste blodsförvant (sin fru), sin mor, sin far, sin son, sin dotter, sin bror” (SFB reviderad) – En vanlig präst får bara orena sig genom att någon av dessa sju av sina närmaste avlider: fru, mamma, pappa, bror, ogift syster, son och dotter. För dessa bör han sörja och avstå från sin tempeltjänst under den dag begravningen sker.

Denna lag har ett undantag, som heter met mitsvá. En met mitsvá är ett lik som upptäcks på en ödslig plats eller någon som har dött som inte har någon närstående som tar hand om begravningen. När det inte finns någon annan människa som kan begrava den döde, bör en kohen, präst, göra det trots att han blir oren av det. Av det förlorar han inte sin prästtjänst.

Med dessa normer som bakgrund, kan vi lättare förstå de reaktioner som prästen och leviten har i liknelsen om den barmhärtige samariten, jfr Lukas 10:30-35. De kanske inte visste om den skadade var död eller levande. Om han hade varit död hade de varit tvungna att undvika all kontakt med liket för att inte orena sig och så förlora sin tjänst, enligt Torán. Eftersom det nu inte var en öde väg de gick på, var de inte tvungna att begrava honom enligt lagen om met mitsvá.

Om nu mannen var levande måste de hjälpa honom för att rädda hans liv. Det verkar som om prästen och leviten inte var intresserade av att ta reda på om den skadade var död eller levande. Det var i så fall ett grovt brott. Om de visste att han var levande begick de en allvarlig synd när de inte hjälpte honom, enligt det bud som vi såg i 3 Mosebok 19:16b där det står skrivet:

“Du skall inte stå stilla inför din nästas blod.” (SFB reviderad)

21:3  “eller genom sin syster, om hon var jungfru och stod honom nära och inte tillhörde någon man. I sådant fall må han ådraga sig orenhet genom henne” (SFB) – När en syster har gift sig får en präst inte röra vid hennes lik eller vara med på hennes begravning. Budet om att hålla sig undan från alla andra lik hålls än idag bland de judar som är manliga ättlingar till prästerna. En präst får inte röra vid eller vara under samma tak som ett lik. Detta bud gäller inte för kvinnor som är döttrar till prästerna.

En av Rabbi Jeshuas lärjungar, Jochanan, var bekant med översteprästen, som det står skrivet i Johannes 18:15:

“Shimon Kefa och en annan lärjunge följde efter Jeshua. Den lärjungen var bekant med översteprästen och kom med Jeshua in på översteprästens gård.” (SFB reviderad)

Det verkar som om Jochanan var av prästerlig släkt. Det kunde i så fall vara en anledning till att han först inte ville gå in i Jeshuas grav och orena sig, som det står skrivet i Johannes 20:4-5:

“De sprang båda på samma gång, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där, men han gick inte in.” (SFB reviderad)

21:4  “En make får inte orena sig bland sitt folk och skända sig” – Enligt Rashi, betyder det att en präst inte får orena sig genom ett lik från sin fru som inte var lämpad för honom, så länge hon befinner sig ”bland sitt folk”, d.v.s. om hon har släktingar eller vänner som kan begrava henne. Han kommer i så fall att skända sin status som kohen. Om hon däremot inte skulle vara ”bland sitt folk”, skulle hon vara en met mitsvá. I så fall skulle inte prästen förlora sin tjänst om han begravde henne.

Barn som föds i ett äktenskap mellan en präst och en kvinna som inte är tillåten för honom får inte präststatus och kan därför inte äta av de avskilda gåvorna.

21:6 “De skall vara avskilda inför sin Gud och får inte skända sin Guds namn, ty de bär fram HaShems eldsoffer, sin Guds bröd. Därför skall de vara avskilda.” (SFB reviderad) – Gud behöver inga offer till att föda sig med. Hur kan då offren vara bröd för honom? De tjänar till att nära relationen mellan HaShem och hans folk.

21:7  “Ingen av dem skall ta till hustru en sköka eller en vanärad kvinna, och de skall inte heller ta till hustru en kvinna som blivit förskjuten av sin man, ty prästen är avskild åt sin Gud.” (SFB reviderad) – Dessa är förbjudna kvinnor för en präst:

• Zoná – en kvinna som har haft förbjudna sexuella relationer.

• Chalá – en dotter till en kohen som har fötts ur en otillåten förening, exempelvis ur ett äktenskap mellan en präst och en zoná eller grushá.

• Grushá – en frånskild kvinna.

• Gioret – en hednisk kvinna som konverterat till judendomen, v. 14.

Ett beit din har makt att upplösa ett äktenskap mellan en kohen och en kvinna som han inte hade rätt att gifta sig med.

21:8  “Därför skall du akta honom avskild, ty han bär fram din Guds mat. Han skall vara avskild för dig, ty jag, HaShem, som avskiljer er, är avskild.” (SFB reviderad) – Här står det skrivet att en kohen skall vara avskild, helig, för dig. Det innebär att en kohen bör bli hedrad i församlingen. Om någon är ättling till Aharon bör han vara den första som läser Torán i synagogan. Han bör vara den som läser välsignelsen för brödet. Han bör vara den förste som får maten. Han bör vara den som leder zimun, början på birkat ha-mazon, tackbönen efter maten, o.s.v.

21:9  “Om en dotter till en präst vanärar sig genom att bedriva otukt, vanärar hon sin far. Hon skall brännas upp i eld.” (SFB reviderad) – En prästdotter som har otillåtna sexuella relationer förtjänar att brännas upp. Enligt Rashi är alla rabbiner överens om att det här inte är fråga om en ogift dotter, utan en som åtminstone har gått igenom det första äktenskapssteget, erusin, genom vilket hon blivit förbjuden för andra män. Hennes äktenskapsbrott bör bli straffat med eld. De andra israeliternas bör straffas med stening, om de begår samma brott.

Detta kan ge oss en vink om hur vi skall förstå varför Jehudá gav ett domslut om att Tamar skulle brännas upp, jfr 1 Mosebok 38:24. Hon var inte ogift, utan reserverad för sin svåger genom lagen om att skaffa avkomma åt en död broder, jfr 1 Mosebok 38:8; 5 Mosebok 25:5ff. Därför dömdes hon till att bli bränd som en prästdotter som begått äktenskapsbrott. Därifrån han man då dragit den slutsatsen att Tamar var prästdotter. Midrash-litteraturen[2] säger att Tamar var dotter till Shem, som var präst i Shalem, med titeln Malki-Tsedek, jfr 1 Mosebok 14:18.

21:10 “Den som är överstepräst bland sina bröder, den som fått smörjelseoljan utgjuten på sitt huvud och blivit vigd med rätt att bära prästkläderna, skall inte ha sitt hår oordnat eller riva sönder sina kläder” (SFB) – En överstepräst får inte låta sitt hår växa mer än 30 dagar för att han inte skall likna en som har sorg och därför låter sitt hår växa.

Enligt en Midrash[3] måste en präst uppfylla fem villkor för att kunna tjäna som överstepräst. Han måste ha:

·         Visdom.

·         Fysisk skönhet.

·         Fysisk styrka.

·         Rikedom.

·         Hög ålder.

21:11 “Han skall inte gå in till någon död själ. Varken genom sin far eller sin mor får han orena sig.” (SFB reviderad) – Eftersom texten säger att han inte får närma sig, eller “gå in till” någon död, tolkar man det som att han inte får vara under samma tak som ett lik.

21:12 “Han skall inte heller gå ut ur helgedomen och inte skända sin Guds helgedom, ty den vigning han fick genom sin Guds smörjelseolja är över honom. Jag är HaShem.” (SFB reviderad) – Det betyder inte att han aldrig får lämna helgedomen, utan att han inte får lämna den för att vara med på sin pappas eller mammas begravning. Däremot har en överstepräst skyldighet att begrava en met mitsvá.

Denna text lär oss att om en vanlig präst tjänstgör i helgedomen med sorg blir den skändad, vilket inte är fallet med översteprästen.

21:13 “Till hustru skall han ta en kvinna som är jungfru.” (SFB reviderad) – Jeshua HaMashíach är himlens Kohen Ha-Gadol, överstepräst. Därför kan han inte ta en brud som inte är jungfru, som det står skrivet i Uppenbarelseboken 14:1-5:

“Och jag såg, och se: Lammet stod på Tsions berg och med Lammet etthundrafyrtiofyra tusen som hade hans namn och hans Faders namn skrivna på sina pannor. Och från himlen hörde jag en röst som bruset av stora vatten och dånet av en stark åska. Och det ljud jag hörde var som när harpospelare spelar på sina harpor. De sjöng en ny sång inför tronen och inför de fyra väsendena och de äldste. Och ingen kunde lära sig den sången utom de etthundrafyrtiofyra tusen, de som är friköpta från jorden. Det är de som inte har befläckat sig med kvinnor. De är jungfrur, dessa som följer Lammet vart det än går. De är friköpta från människorna som en förstlingsfrukt åt Gud och Lammet. I deras mun har det inte funnits någon lögn. De är fläckfria.” (SFB reviderad)

21:15 “så att han inte skändar sina efterkommande bland sitt eget folk, ty jag är HaShem, som avskiljer honom.” (SFB reviderad) – En prästs barn som föds ur ett otillåtet förhållande är diskvalificerade för prästämbetet.

Andra aliján, 21:16 – 22:16

21:17 “Säg till Aharon: Av dina avkomlingar i kommande släkten skall ingen som har något lyte träda fram för att frambära sin Guds mat.” (SFB reviderad) – Ingen präst som är fysiskt missbildad får tjäna i tabernaklet eller templet. Det betyder inte att HaShem är emot invalider. Vi har tidigare sett att Han på ett speciellt sätt vårdar sig om de svaga och behövande. Här är det dock fråga om en tjänst i en helgedom som är en skuggbild av den himmelska. Därför är det viktigt att prästerna inte har fysiska skador. Det har att göra med att ge ett rätt budskap om Messias. Skuggbilden måste stämma överens med verkligheten, som det står skrivet i 1 Petrus 1:19b:

“Messias... ett lamm utan fel och lyte.” (SFB reviderad)

I Hebreerbrevet 10:14 står det skrivet:

“Genom ett enda offer har han för alla tider gjort dem som avskiljs fullkomliga.” (SFB reviderad)

Messias offer fullkomnar dem som skall tjäna i Malki-Tsedek-tjänsten så att det inte finns någon ”fläck eller skrynkla eller annat sådant”, jfr Efesierbrevet 5:27.

21:18 “Ingen som har något lyte får träda fram, varken en blind eller halt eller en som har näsan tillplattad eller har någon lem för stor” (SFB reviderad) – Rambam[4] nämner 140 olika lyte som gör att en ättling till Aharon blir oförmögen att utföra sin tjänst.

21:19 “ingen med bruten arm eller brutet ben” (SFB) – Om krämpan blir läkt får han åter tjäna som präst. En präst med ett lyte får inte gå in i det avskilda området. Däremot kan han hjälpa till med praktiska göromål i förgården, som till exempel att se till att altaret inte blir angripet av larver, m.m.

21:20 “ingen som har långa ögonbryn eller starr eller som har ett grumsigt öga eller som har ett torrt eller rinnande sår eller som är kastrerad” (SFB reviderad) – Enligt Rashi är en som har långa ögonbryn en sådan som har så långa hår i ögonbrynen att de hänger ner över ögonen.

21:21 “Av prästen Aharons avkomlingar skall ingen som har något lyte gå fram för att offra HaShems eldsoffer. Har han ett lyte, får han inte gå fram för att offra sin Guds mat.” (SFB reviderad) – Detta talar om Messias fullkomliga offer.

21:22 “Han må äta sin Guds mat, både det som är högheligt och det som är avskilt.” (SFB reviderad) – Det hebreiska ord som översatts som “mat” är lechem, som betyder både ”bröd” och ”mat” i allmänhet. Därför är alla andra maträtter utom vin inkluderade när man läser välsignelsen över brödet innan man äter.

22:6 “den som rör vid något sådant skall vara oren ända till kvällen och skall inte äta av de avskilda gåvorna förrän han har badat sin kropp i vatten.” (SFB reviderad) – Denna text lär oss att man inte blir av med sin rituella orenhet vid solnedgången om man inte först har doppat sig i en mikvé.

22:7 “Men när solen har gått ner är han ren, och sedan kan han äta av de avskilda gåvorna, ty det är hans mat.” (SFB reviderad) – Det är inte vattnet i mikvén som slutgiltigt renar från rituell orenhet, utan tidsfaktorn, som utmärks av solen. Symboliken i mikvén är att man dör och uppstår. Men trots att man doppat sig i vatten blir man inte ren förrän solen går ner. Detta är en hänvisning till den tidpunkt då Jeshua dog. Då renförklarar HaShem dem som gått ner i mikvén för att rena sig. Tiden på eftermiddagen är mycket viktig i HaShems plan.

• På eftermiddagen kom synden in i världen, jfr 1 Mosebok 3:8.

• På eftermiddagen skall pesach-lammet slaktas, jfr 3 Mosebok 23:5.

• På eftermiddagen gick folket ut ur Egypten, jfr 5 Mosebok 16:6.

• På eftermiddagen kom mannat från himlen och folket erfor att de hade lämnat Egypten, jfr 2 Mosebok 16:6.

• På eftermiddagen offrades det andra dagliga lammet i det ständiga offret, jfr 2 Mosebok 29:39-43.

• På eftermiddagen överlämnade Jeshua sin ande, jfr Matteus 27:46-50.

• På eftermiddagen tände man menoráns lampor i templet, jfr 2 Mosebok 30:8, 34-36.

• På eftermiddagen föll eld från himlen över Elijahus offer på Karmel, jfr 1 Kungaboken 18:36.

• På eftermiddagen förekom änglabesök, jfr Daniel 9:21; Apostlagärningarna 10:9.

• På eftermiddagen kom frälsningen till samariterna, jfr Johannes 4:6.

• På eftermiddagen kommer Messias Jeshua tillbaka till jorden, jfr Sakarja 14:7.

Allt detta visar på HaShems upprättelseplan för världen för det syndafall som orsakades på eftermiddagen. Eftersom synden kom in i världen på eftermiddagen var Messias tvungen att dö på eftermiddagen. Därför måste han också komma tillbaka när det är eftermiddag i Israels land. Hela frälsningsplanen kretsar runt de timmar som sträcker sig från middagen till solnedgången. Anledningen till att man blir renad vid solnedgången är man då blir andligt kopplad till den återlösning som kom genom Jeshua Messias.

22:8 “Ett självdött eller ihjälrivet djur skall han inte äta, så att han blir oren genom det. Jag är HaShem.” (SFB reviderad) – Den som äter rena djur som inte slaktats på ett rätt sätt blir tamé, rituellt oren.

22:9 “De skall hålla fast vid det uppdrag jag har gett dem, så att de inte för det avskildas skull kommer att bära på synd och drabbas av döden, därför att de skändar det. Jag är HaShem, som avskiljer dem.” (SFB reviderad) – Denna text talar om att prästen måste hålla sig ifrån allt som kan göra honom tamé för att han skall kunna äta av de avskilda sakerna. Om en präst äter av de avskilda sakerna i ett orent tillstånd kommer himlen att orsaka hans död.

Israels folk är ett avskilt folk, som blivit skilt från de andra nationerna och utnämnt till att tjäna HaShem på ett speciellt sätt. Prästerna inom Israel är mer avskilda än folket, d.v.s. de har blivit mer åtskilda än israeliterna och det krävs därför att de uppfyller fler bud för att de skall kunna leva på en högre nivå av avskildhet. Översteprästen har en nivå av avskildhet som ligger högre än de vanliga prästerna. Därför har han fått ännu strängare regler att följa. Det är buden som avskiljer en människa. Synd innebär att bryta mot buden. Den som säger att buden inte gäller längre förnekar syndens verklighet och gör att Messias offer blir utan effekt. Han dog ju för att ta bort våra synder. Det innebär att han dog för att vi skulle sluta upp att vara olydiga mot buden. Den som lär att Messias Jeshua dog för att upphäva buden ljuger.

För att kunna vara nära HaShem måste man leva i avskildhet. Avskildhet är ett resultat av att lyda buden. Ju närmare HaShem man därför är, desto mer lydnad för buden krävs. Det finns ingen avskildhet utan lydnad. Och det finns ingen lydnad utan disciplin. Därför finns det ingen avskildhet utan disciplin.

22:15 “Prästerna skall inte skända de avskilda gåvor som Israels barn offrar åt HaShem” – De avskilda gåvorna det talas om här är terumá-offret. Det är den del av jordbrukets avkastning som ges till prästen innan man ger tiondet, jfr 4 Mosebok 18:12. Terumá-offret är det tema som behandlas i dessa versar. Om prästerna ger av terumá-offret till dem som inte tillhör prästfamiljen kommer det att bli skändat.

Tredje aliján, 22:17-33

22:18 “Säg till Aharon och hans söner och alla Israels barn: Om någon av Israels hus eller av främlingarna i Israel vill bära fram något offer, ett löftesoffer eller ett frivilligt offer, som de vill offra åt HaShem som uppstigandeoffer, skall ni göra det på sådant sätt att ni blir välbehagliga.” (SFB reviderad) – Om man binder sig att offra genom ett löfte, på hebreiska neder, är löftet bundet till personen själv. Det innebär att man är tvungen att uppfylla sitt löfte om att offra. Om därför offret skulle gå förlorat eller bli diskvalificerat av någon anledning, måste man ersätta det med ett annat.

Om man lovar att ge ett frivilligt offer, på hebreiska nedavá, är löftet bundet till själva objektet som man lovar att offra. Om man därför skulle förlora offret eller om det skulle bli diskvalificerat är man inte tvungen att ersätta det.

22:20 “Ni skall inte offra ett djur som har något lyte, ty genom ett sådant offer blir ni inte välbehagliga.” (SFB) – HaShem är värd det bästa. Man kan se hur viktig HaShem är för oss genom att titta på våra offer. Om vi ger ett billigt offer eller ett andrahandsoffer sänder vi ut ett budskap till himlen som säger att vår himmelske Fader inte är så viktig och inte värd att äras. Om vi ger ett dyrt offer av bästa kvalité, visar vi därmed hur mycket vi värderar HaShem. Denna tanke finns i profetens tillrättavisning, som det står skrivet i Malaki 1:6-14:

“En son hedrar sin far, en tjänare sin herre. Om nu jag är en far, var är då den heder som borde visas mig? Och om jag är en herre, var är då fruktan för mig? Detta säger HaShem Tsevaot till er präster som föraktar mitt namn. Och ni frågar: "På vilket sätt har vi föraktat ditt namn?" Jo, genom att ni på mitt altare offrar oren mat. Och ni frågar: "På vilket sätt har vi kränkt din enhet?" Genom att ni säger: "HaShems bord betyder ingenting.” Om ni bär fram ett blint djur som offer, är inte det något ont? Om ni bär fram det som är lamt och sjukt, är inte det något ont? Kom med sådant till din ståthållare! Tror du han blir glad och tar nådigt emot dig? säger HaShem Tsevaot. Men bönfall nu inför Gud att han må vara nådig mot oss. Genom er har detta skett. Kan han då bli vänligt sinnad mot er? säger HaShem Tsevaot. Om ändå någon av er ville stänga tempeldörrarna, så att ni inte förgäves tänder upp eld på mitt altare! Jag har inte behag till er, säger HaShem Tsevaot, offergåvorna från er hand finner jag ingen glädje i. Från solens uppgång till dess nedgång skall mitt namn bli stort bland hednafolken, på alla orter skall man bära fram rökoffer och rena offergåvor åt mitt namn. Ja, stort skall mitt namn bli bland hednafolken, säger HaShem Tsevaot. Men ni skändar det när ni säger: "HaShems bord är orent och maten som ges är värdelös.” Ni säger: "Inte är det mödan värt!" och så handhar ni det vanvördigt, säger HaShem Tsevaot. Som offer bär ni fram det som är stulet och djur som är halta och sjuka. Sådant offrar ni. Och det skulle jag med glädje ta emot av er? säger HaShem. Förbannad är den som handlar svekfullt, den som i sin hjord har ett djur av hankön, men ändå, när han gör ett löfte, offrar åt HaShem det som är vanställt. Ty jag är en stor Konung, säger HaShem Tsevaot, och mitt namn är fruktat bland hednafolken.” (SFB reviderad)

22:21 “Och när någon vill offra ett gemenskapsoffer åt HaShem av nötboskapen eller av småboskapen, vare sig det gäller att fullgöra ett löfte eller det gäller ett frivilligt offer, skall det vara felfritt för att bli välbehagligt. Inget lyte får finnas på offerdjuret.” (SFB reviderad) – Denna text lär oss att Messias ben Josef, som dog som ett välbehagligt offer inför HaShem, var tvungen att vara en felfri man, fullkomlig, utan synd, utan jetser hará. Om Jeshua hade varit ofullkomlig och haft något fel, skulle han inte tjäna som ett offer inför HaShem, jfr Efesierbrevet 5:2.

22:22 “Det som är blint eller brutet, stympat eller har vårtor, eller har torra eller rinnande sår skall ni inte offra åt HaShem. Eldsoffer av något sådant skall ni inte lägga på altaret åt HaShem.” (SFB reviderad) – Enligt Rashi är ett stympat djur, på hebreiska charuts, ”brutet”, ett djur som har en sprucken eller skadad ögonfrans eller en sprucken eller skadad läpp.

22:31 “Ni skall hålla mina bud och följa dem. Jag är HaShem.” (SFB reviderad) – Första delen av versen talar om att studera buden. Andra delen talar om att uppfylla buden. Det är inte tillåtet att studera Torán om man inte är beredd att lyda den. Det är inte heller tillåtet att undervisa dem som inte har för avsikt att uppfylla det som de lär sig.

22:32 “Ni skall inte skända mitt avskilda namn, ty jag skall hållas avskild bland Israels barn. Jag är HaShem, som avskiljer er” – Den som avsiktligen bryter mot buden begår det som på hebreiska kallas för chilul HaShem, skändande av HaShem, som det står skrivet i Hesekiel 36:20-31:

“Men vart de än kom till hednafolken vanärade de mitt avskilda namn. Man sade om dem: Detta är HaShems folk, och ändå måste de lämna sitt land. Då ville jag skona mitt avskilda namn, som Israels folk vanärade bland de folk de kom till. Säg därför till Israels hus: Så säger Herren, HaShem: Inte för er skull gör jag detta, ni av Israels hus, utan för mitt avskilda namns skull, det som ni har vanärat bland de folk ni har kommit till. Jag vill avskilja mitt stora namn, som har blivit vanärat bland folken, därför att ni har vanärat det bland dem, och de skall inse att jag är HaShem, säger Herren, HaShem, när jag bevisar mig avskild bland er inför deras ögon. Ty jag skall hämta er från folken och samla er från alla länder och föra er till ert land. Jag skall stänka rent vatten på er, så att ni blir rena. Jag skall rena er från all er orenhet och från alla era avgudar. Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag skall låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem. Så skall ni få bo i det land som jag gav åt era fäder, och ni skall vara mitt folk och jag skall vara er Gud. Jag skall frälsa er från all er orenhet. Jag skall kalla fram säden och låta den bli riklig och skall inte mer låta er drabbas av hungersnöd. Jag skall låta trädens frukt och markens gröda bli riklig, för att ni inte mer skall förödmjukas bland folken genom hungersnöd. Då skall ni tänka på era onda vägar och på era gärningar, som inte var goda, och ni skall känna avsky för er själva på grund av era missgärningar och era vidrigheter.” (SFB reviderad)

“jag skall hållas avskild bland Israels barn” – Detta bud om att avskilja HaShem, på hebreiska kidush HaShem, innebär att man vägrar att bryta mot ett bud, trots att man är under tvång, och är villig att gå så långt att man hellre ger sitt liv än att synda.

Det är dock tillåtet att bryta mot nästan alla buden för att rädda ett människoliv, inklusive sitt eget liv. Enligt Talmud,[5] finns det tre synder som man hellre bör välja döden än att begå, avgudadyrkan, förbjudna sexuella relationer (exempelvis incest och äktenskapsbrott) och mord.

Enligt vår mästare Jeshua HaMashiach finns det ytterligare en sak som man inte får göra, om man så skulle vara tvungen att ge sitt liv för det: förneka att Han är Messias, som det står skrivet i Matteus 10:32-33, 39:

“Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall också jag bekänna inför min Fader i himlen. Men var och en som förnekar mig inför människorna, honom skall också jag förneka inför min Fader i himlen... Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull skall finna det.” (SFB)

I Apostlagärningarna 3:23 står det skrivet:

“Men var och en som inte lyssnar till den profeten skall utrotas ur folket.” (SFB)

Det är bättre att dö än att förneka Jeshua!

Fjärde aliján, 23:1-22

23:2  “Säg till Israels barn: HaShems högtider skall ni utlysa som avskilda sammankomster, de är mina högtider.” (SFB reviderad) – I detta kapitel finns ett sammandrag av alla de årliga högtider som HaShem har instiftat för sitt folk. Torán säger att dessa är HaShems utsatta högtider. Det lär oss att dessa högtider inte har sitt ursprung i Israels folk, utan i HaShem. Israels folk har inte hittat på dessa högtider. De har blivit uppenbarade från himlen. Detta är HaShems högtider och hans folk har blivit delaktiga i dessa viktiga tillfällen för Honom. I detta högtidsprogram har Han uppenbarat hela planen för världens återlösning.

Det hebreiska ord som översatts med “högtider” är moadim, pluralformen av moed[6] som betyder ”utsatt tid och plats”, ”möte”. Dessa möten har blivit etablerade av HaShem i den årliga måncykeln. På dessa utsatta högtider kallar HaShem samman sitt folk för att få ett speciellt möte med det. Under dessa utsatta högtider har Han beslutat att uppenbara hela sitt messianska profetiska program för människans och skapelsens återlösning. Under dessa utsatta högtider har HaShem gripit in i historien och kommer att fortsätta att gripa in tills hela denna plan blir fullbordad. HaShem gör inget utan att uppenbara sin hemliga plan för sina avskilda profeter, som det står skrivet i Amós 3:7:

“Ty Herren, HaShem gör ingenting utan att ha uppenbarat sin hemlighet för sina tjänare profeterna.” (SFB reviderad)

Eftersom Moshé var den störste av profeterna fick han uppenbarat för sig hela HaShems frälsningsråd. Det rådet finns sammanfattat i de himmelska möten som förekommer i detta kapitel. HaShems frälsningsplan kretsar kring Messias. Därför är alla dessa högtider messianska till sitt väsen. Huvudsyftet som HaShem har med dessa möten är att uppbenbara Messias Jeshuas frälsningsverk för Israels folk från början till slut.

I Psalm 104:19 står det skrivet:

“Du gjorde månen till att bestämma tider, solen vet stunden då den skall gå ner.” (SFB)

Det hebreiska ord som här översatts med “tider” är just moadim, samma ord som finns i 3 Mosebok 23. Denna text lär oss att månen blev gjord på grund av de himmelska möten som HaShem från evighet hade etablerat i sitt frälsningsråd genom Messias. Månen blev gjord för att utmärka när dessa himmelska besökelsestunder skulle ske bland människorna. Detta är en av de viktigaste anledningarna till att månen finns, som det står skrivet i 1 Mosebok 1:14-18:

“Gud sade: "Varde på himlavalvet ljus som skiljer dagen från natten!" De skall vara tecken som utmärker särskilda tider (moadim), dagar och år, och de skall vara ljus på himlavalvet som lyser över jorden.” Och det skedde så. Gud gjorde de två stora ljusen, det större att härska över dagen och det mindre att härska över natten, likaså stjärnorna. Han satte dem på himlavalvet till att lysa över jorden, till att härska över dagen och natten och till att skilja ljuset från mörkret. Och Gud såg att det var gott.” (SFB)

Solen, månen och stjärnorna blev bl.a. gjorda för att utmärka moadim, dagar och år. Alla dessa tre olika himmelska kroppar är nödvändiga för att utmärka moadim, men månen har en framträdande roll över solen och stjärnorna för den visar början på varje månad. Solen utmärker slutet och början på en ny dag. Vid solnedgången börjar en ny dagscykel, ett nytt dygn, som det står skrivet i 1 Mosebok 1:5b:

“Och det var afton och det var morgon dag ett.” (SFB reviderad)

Solnedgången utmärker inte den exakta tidpunkten för början på nästa dag. Det är först när man kan se stjärnorna strax efter solnedgången som den nya dagen börjar. När det finns två eller tre vittnen av stjärnor som syns med bara ögat har nästa dag börjat. På så sätt finns det ett samarbete mellan solen, månen och stjärnorna för att fastställa och utmärka de tider som är markerade av HaShem.

Nymånen utmärker början på varje månad. När första dagen på varje månad har blivit utmärkt vet man när man skall fira de årliga högtiderna som infaller under första och sjunde månaderna. I dessa två månader finns pesach och suckot. Shavuot, som firas under den tredje månaden, beror inte på rosh chodesh, nymånaden, utan på omer-räkningen. Därför finns det bara två nymånader som är avgörande för de årliga högtiderna, den första månadens nymånadsdag och den sjunde månadens nymånadsdag.

“skall ni utlysa” – Israels myndigheter har fått makt att slutligen utlysa den exakta tidpunkten för när man skall fira de utsatta högtiderna, med utgångspunkt från himmelens tecken och Torán. För att bestämma dessa högtider finns det alltså ett samarbete mellan himmelens tecken, Torán och myndigheterna i Israels folk.

“avskilda sammankomster” – Dessa möten måste utlysas som avskilda sammankomster, på hebreiska mikraei kodesh. Roten till ordet mikrá[7] är kará[8] som betyder ”kalla”. En mikrá är alltså ett sammankallande, en församling, en sammankomst, ett offentligt möte. Det lär oss att det är viktigt att samlas som församling på alla dessa mötestider som HaShem har utsatt. De som inte samlas under dessa dagar uppfyller inte budet om att göra en mikrá kodesh, en sammankomst i avskildhet. Ordet mikrá betyder också ”övning”. Dessa högtider är alltså övningar inför något större som skall komma, som det står skrivet i Lukas 22:15-16:

“Och han sade till dem: "Jag har längtat mycket efter att äta detta påskalamm med er, innan mitt lidande börjar. Ty jag säger er att jag inte kommer att äta det förrän det får sin fullbordan i Guds rike.” (SFB)”

Denna text lär oss att pesach-offret fortfarande väntar på sin slutgiltiga uppfyllelse i det tillkommande Riket.

I Kolosserbrevet 2:17a står det skrivet:

“vilket är en skugga av det som skall komma” (Egen)

Alla högtider som HaShem har instiftat är profetiska skuggbilder av det som skall hända i framtiden. Om dessa högtider nu är övningar inför något större som kommer i den tillkommande tidsåldern, vad kommer då att hända med dem som nu inte vill vara med på övningarna?

Ordet kodesh[9] betyder “avskildhet”, ”helighet”. Det lär oss att dessa högtider inte inbjuder till synd och perversitet eller släpper lös jetser hará. De inbjuder oss däremot till ett liv i avskildhet och överlåtelse till HaShems tjänst. Dessa högtider är inte vigda för hednanationernas avgudar utan enbart för att möta Israels Gud. Eftersom dessa möten har en karaktär av avskildhet är det mycket viktigt att inte blanda in i dem traditioner och ritualer, som kommer från de hedniska religionerna. Vi kan inte skända dem med främmande element.

Det hebreiska ordet moed, som finns kvar i det svenska språket i ordet ”möte”, har att göra med en tid och en plats. Därför är det viktigt att man samlas på den utsatta tiden och på den utsatta platsen. Om två personer har bestämt träff en viss tid en viss dag och på en utsatt plats, får de bara det efterlängtade mötet om båda kommer till den platsen vid den utstakade tiden. Om någon av dem menar att det inte är så noga vilken dag mötet skall bli och kommer en dag senare, kommer han inte att få något möte. Han kommer inte heller att finna den andre om han går till en annan plats trots att han gör det på rätt dag och rätt tid.

HaShem bestämde träff med sitt folk vid mötestältet, på hebreiska ohel moed, som också översatts som ”tabernaklet”. Det är den viktigaste mötesplatsen. Tabernaklet blev senare ersatt av templet i Jerusalem. Templet i Jerusalem är alltså platsen där man skall mötas på de dagar som HaShem har satt ut på den hebreiska kalendern.

23:3  “Under sex dagar skall arbete utföras, men den sjunde dagen är sabbat för inaktivitet (shabbat shabbaton), en dag för avskild sammankomst. Inget arbete skall ni då utföra. Det är HaShems sabbat, var ni än bor.” (SFB reviderad) – Israels Gud har bestämt träff varje veckosabbat för att kunna möta sitt folk på vilken plats de än är bosatta. Om någon beslutar att ha en avskild sammankomst en dag senare kommer han inte att få samma möte med Israels Gud, för träffen var ju bestämd att vara på sabbaten och Han kommer inte att ändra sin Torá förrän himmel och jord förgås.

Denna text säger att sabbaten är den sista dagen i veckan. Första veckodagen, som kallas för söndagen, är inte en del av veckoslutet, utan början på nästa vecka. Enligt HaShem, slutar veckan med sabbaten. Under sex dagar får man göra intrång i skapelsen, på hebreiska melachá. Men den sjunde dagen kallas för shabbat shabbaton. Det finns bara en enda dag till på året som kallas på samma sätt, jom ha-kippurim. Det lär oss att veckosabbaten och försoningsdagen har samma grad av avskildhet. Båda kallas för shabbat shabbaton, en sabbat med total inaktivitet, jfr 2 Mosebok 31:15; 35:2; 3 Mosebok 16:31; 23:3, 32.

Under högtiderna finns det, utöver veckosabbaten, sju årliga extra sabbater. En av dessa är jom ha-kippurim. På den dagen får man inte äta. På de övriga högtidssabbaterna är det tillåtet att tända eld för att laga mat för den dagen, jfr 2 Mosebok 12:16. Enligt remez-nivån, den allegoriska tolkningsnivån, kan vi då säga att under de sju årliga högtidssabbaterna får man under sex av dem göra en viss typ av arbete. Men på en utav dem måste man helt avstå från arbete. Den första och den sjunde dagen i chag ha-matsot, shavuot-dagen, jom teruá, samt den första och den åttonde dagen i suckot är sex sabbater då det är tillåtet att laga mat. Då blir jom kippur som en sabbat för de årliga sabbaterna, då man inte får göra någon typ av arbete, melachá, inte ens laga mat. På så sätt motsvarar jom kippur, i sitt förhållande till de andra årshögtiderna, veckosabbaten, i dess förhållande till de övriga veckodagarna.

23:4 “Detta är HaShems högtider, de avskilda sammankomster som ni skall utlysa på bestämda tider” (SFB) – Israels barn har fått ansvaret att utlysa dessa årliga högtider på deras respektive dagar. Det ansvaret lades på sanhedrin, stora rådet, som var den högsta lagstadgande makten. Då kunde alla Israels barn fira högtiderna vid samma tidpunkt. Nu förtiden följer dock så gott som alla judar den kalender som utarbetades av Hillel II år 358.

De store högtiderna är de som blivit stadgade av Torán och som finns i 3 Mosebok 23. De mindre högtiderna är de som lagts till som ett resultat av viktiga historiska händelser för det judiska folket. Sammanlagt finns det åtta årliga större högtider som är uppdelade i två grupper om fyra:

1.      Pesach, påsken – 14 nissan.

2.      Chag hamatsot, det osyrade brödets högtid – 15-21 nissan.

3.      Omer reshít, den första omern – dagen efter sabbaten i chag ha-matsot.

4.      Shavuot, pingst – 50 dagar efter den första omern.

5.      Jom teruá, alarmdagen – 1 tishrí.

6.      Jom hakippurim, försoningarnas dag – 10 tishrí.

7.      Chag hasuckot, lövhyddohögtiden – 15-21 tishrí.

8.      Sheminí atseret, den åttonde dagens högtidsförsamling, kvarhållning eller sammandrag – 22 tishrí.

23:10             “Säg till Israels barn: När ni kommer in i det land som jag ger er och ni bärgar in dess skörd, skall ni ta den omer som är det första (reshít) av er skörd och bära den till prästen.” (SFB reviderad) – En omer är ett rymdmått på omkring 2,5 liter. Här kallar Torán även kornmjölsoffret för omer, samma namn som måttet. Denna omer kallas för den första, reshit, av skörden, vilket hänvisar till Messias Jeshuas uppståndelse, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 15:20:

”Men nu har Messias uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade.” (SFB reviderad)

23:11 “Den omern skall han vifta inför HaShems ansikte, för att ni skall räknas som välbehagliga. Dagen efter sabbaten skall prästen vifta den.” (SFB reviderad) – Talmud[10] lär att det här är fråga om högtidssabbaten, d.v.s. den 15 nissan. Sadducéerna lärde att det är fråga om den första veckosabbaten efter pesach-offret.

23:12 “Den dag ni viftar omern skall ni offra ett felfritt, årsgammalt lamm som uppstigandeoffer åt HaShem.” (SFB reviderad) – Detta hänvisar till Jeshuas uppståndelse och upphöjelse.

23:14 “Ingenting av den nya skörden, varken bröd, rostade ax eller korn av grönskuren säd, skall ni äta förrän på den dagen, inte förrän ni har burit fram offergåvan åt er Gud. Detta skall vara en evig stadga för er från släkte till släkte, var ni än bor.” (SFB) – Detta lär oss att Jeshuas uppståndelse är grunden för att andra skall kunna få del av uppståndelsekraften, som symboliseras av de korn som kommer upp ur jorden, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 15:35-44:

“Nu kan någon fråga: Hur uppstår de döda? Vad för slags kropp har de när de kommer? Du oförståndige! Vad du sår får inte liv om det inte dör. Och vad du sår har inte den gestalt som skall bli till, utan är ett naket korn, kanske av vete eller av något annat slag. Men Gud ger det en sådan gestalt som han har velat, och åt varje frö dess egen gestalt. Inte allt kött är av samma slag. Det är skillnad mellan människors, husdjurs, fåglars och fiskars kött. Det finns också himmelska kroppar och jordiska kroppar. Men de himmelska kropparnas glans är av ett slag, de jordiska kropparnas glans av ett annat slag. Solen har sin glans, månen en annan och stjärnorna ännu en annan. Den ena stjärnan skiljer sig från den andra i glans. Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som sås förgängligt uppstår oförgängligt. Det som sås i vanära uppstår i härlighet. Det som sås i svaghet uppstår i kraft. Det sås en jordisk kropp, det uppstår en andlig kropp. Om det finns en jordisk kropp, finns det också en andlig kropp” (SFB)

23:15-16 “Sedan skall ni räkna sju hela sabbater från dagen efter sabbaten, från den dag då ni bar fram omern som ett viftoffer. Femtio dagar skall ni räkna, fram till dagen efter den sjunde sabbaten. Då skall ni bära fram ett nytt matoffer åt HaShem.” (SFB reviderad) – Under andra templets tid fanns det två olika åsikter om hur man skulle räkna omer, d.v.s. de 50 dagarna fram till shavuot, den fariseiska och den sadduceiska. Fariséerna tolkade första ordet "sabbater" som "veckor". Andra ordet shabbat tolkades som att hänsyfta till första högtidssabbaten i det osyrade brödets högtid, chag hamatsot, som infaller den 15 nissan varje år, jfr 3 Mosebok 23:6-7. Tredje ordet shabbat i denna text tolkades återigen som "vecka". Den fariseiska förståelsen av texten blir då:

“Sedan skall ni räkna sju hela veckor från dagen efter första (högtids)sabbaten, från den dag då ni bar fram omern som ett viftoffer. Femtio dagar skall ni räkna, fram till dagen efter den sjunde veckan. Då skall ni bära fram ett nytt matoffer åt HaShem.”

På så sätt räknar man, enligt den fariseiska traditionen, alltid omer från den 16 nissan varje år. Då infaller alltid shavuot, pingst, på den 6 sivan varje år. Denna tolkning har slagit igenom i den traditionella judendomen som finns idag som är en fariseisk gren.

Sadducéerna tolkade texten på så sätt att första ordet shabbat betyder veckosabbaten. Följande ord shabbat tolkades också som att betyda veckosabbat och då hävdar man att det är första veckosabbaten efter pesach-offret det är fråga om. Det innebär då att den första omern kornmjöl alltid skall offras på första veckodagen. Även tredje ordet shabbat tolkas som att betyda veckosabbat. På så sätt infaller då shavuot, pingst, alltid på första veckodagen. Båda grupperna har starka argument som talar för sin åsikt.

Femte aliján, 23:23-32

23:27 “Men på tionde dagen i samma sjunde månad är försoningsdagen. Då skall ni hålla en avskild sammankomst, och ni skall fasta och offra eldsoffer åt HaShem.” (SFB reviderad) – Denna vers börjar med ordet ”men”, på hebreiska ach. Rashi menar att det beror på den skillnad som det finns mellan dem som omvänder sig och dem som inte gör det.

Man kan också tolka det som en kontrast mellan jom kippur och de andra högtiderna. Ingen av de andra högtiderna är till försoning, vilket jom kippur är. Under alla de andra högtiderna är det glädje, men inte på jom kippur. Under alla de andra högtiderna äter man, men inte på jom kippur, o.s.v. jom kippur är en högtid i särklass. Därför används uttrycket ach, ”men”, när denna högtid presenteras.

Sjätte aliján, 23:33-44

23:39 “Men på femtonde dagen i sjunde månaden, när ni inbärgat landets skörd, skall ni fira HaShems högtid i sju dagar. På första dagen är sabbatsvila, och på åttonde dagen är också sabbatsvila.” (SFB reviderad) – Denna vers börjar också med ordet ”men”. Rashi säger att det beror på att det extraoffer, musaf, som offrades under högtiden, även offrades om högtiden inföll på en sabbat.

En annan förklaring kan vara att eftersom vers 39 står som en kontrast till versarna 37 och 38, som talar om de extraoffer som frambärs under alla högtiderna, kan man förstå det så att suckot utgör något utöver det vanliga i förhållande till de andra högtiderna. Vers 40 talar om att man skall ta arba minim, fyra olika sorters växter, och glädja sig mycket inför HaShem. På så sätt blir suckot annorlunda och därför finns ordet ”men” i vers 39.

23:40 “På första dagen skall ni ta frukt av era vackraste träd, kvistar av palmer och grenar av lummiga träd och av pilträd, och ni skall glädja er i sju dagar inför HaShems, er Guds, ansikte.” (SFB reviderad) – Under suckot finns det ett bud om att ta fyra olika växter och glädja sig inför HaShem. Torán identifierar inte alla dessa fyra. Traditionen hjälper oss därför att identifiera dem. De är:

·         Etrog – en variant av cidern, som liknar en stor citron.

·         Lulav – dadelpalm.

·         Hadassa – myrten.

·         Aravot – pilträd.

Vi skall nu ge en kort genomgång av dessa åtta årshögtider och se på dem från fem olika synvinklar.

1.      Historisk

2.      Agrikulturell

3.      Social

4.      Profetisk, messiansk

5.      Personlig

Pesach – den 14 dagen i första månaden

1.      Historisk – De förstföddas räddning från döden.

2.      Jordbruksmässig – Vår.

3.      Social – Alla i Israels folk måste ha en del av ett lamm.

4.      Profetisk, messiansk – Messias död.

5.      Personlig – Syndernas förlåtelse och befrielse från den andra döden.

Chag hamatsot – dagarna 15-21 i första månaden

1.      Historisk – Uttåget ur Egypten, jfr 5 Mosebok 16:3.

2.      Jordbruksmässig – Finns ej.

3.      Social – Alla äter samma sak.

4.      Profetisk, messiansk – Jeshua dog utan egna synder och blev begravd.

5.      Personlig – Avskiljande från synd.

Omer reshít – dagen efter sabbaten i chag hamatsot

1.      Historisk – Intåget i landet, jfr 3 Mosebok 23:10.

2.      Jordbruksmässig – Kornskörd.

3.      Social – Alla räknar fram till Shavuot.

4.      Profetisk, messiansk – Messias uppståndelse.

5.      Personlig – Ny födelse.

Shavuot – 50 dagar efter omer reshit

1.      Historisk – Torán gavs på Sinai.

2.      Jordbruksmässig – Veteskörd.

3.      Social – Alla blir ett enda folk och tar emot Torán.

4.      Profetisk, messiansk – Malki-Tsedek-tjänsten bekräftas i himlen genom att Anden utgjuts på ett nytt sätt.

5.      Personlig – Uppfyllelse av och dop i avskildhetens Ande. Torán i hjärtat. Förmåga att tjäna i Malki-Tsedeks-tjänsten.

Jom teruá – första dagen i den sjunde månaden

1.      Historisk – Adams skapelse. (?)

2.      Jordbruksmässig – Finns ej.

3.      Social – Alla måste höra shofar-stötarna.

4.      Profetisk, messiansk – Messias kommer tillbaka i luften.

5.      Personlig – Uppståndelse och förvandling av de trogna. Uppryckande i luften. Dom inför Messias domstol.

Jom kippur – 10 dagen i sjunde månaden

1.      Historisk – Moshé fick förlåtelse för synden med guldkalven.

2.      Jordbruksmässig – Finns ej.

3.      Social – Alla måste fasta.

4.      Profetisk, messiansk – Messias sätter sina fötter på Oljeberget. De onda blir utrotade från landet. Det davidiska tusenårsriket börjar.

5.      Personlig – Hela Israel kommer tillbaka till Israels land.

Suckot – dag 15-21 i sjunde månaden

1.      Historisk – Ökenvandringen.

2.      Jordbruksmässig – Sommarens sädesskörd och fruktinbärgning har avslutats.

3.      Social – Alla måste vara glada och bo i en sucká.

4.      Profetisk, messiansk – Lammets bröllop kommer att firas under 1000 år på jorden.

5.      Personlig – Glädje tillsammans med Messias och det arv som man får i Riket.

Sheminí atseret – dag 22 i den sjunde månaden

1.      Historisk – Finns ej.

2.      Jordbruksmässig – Finns ej.

3.      Social – Finns ej.

4.      Profetisk, messiansk – Nya himlar och ny jord under det åttonde årtusendet. Det nya Jerusalem blir brudens fasta boplats. Torán blir förändrad. Evig rättfärdighet etableras.

5.      Personlig – Njuta antingen som brud, brudens vänner eller medborgare i riket i den nya återupprättade skapelsen.

Som vi tidigare sagt uppenbarar dessa högtider HaShems återlösningsplan för världen genom Messias Jeshua. De fyra första högtiderna är sammankopplade med Messias första ankomst, hans frälsande död och uppståndelse, hans upphöjelse och andeutgjutelse. De fyra sista är sammankopplade med Messias andra tillkommelse, hans återkomst för att döma och rena sitt folk samt jorden från all synd, hans tusenåriga regering och sedan det åttonde tusenåret med nya himlar och en ny jord.

I Kolosserbrevet 2:16-17 står det skrivet:

“Låt därför ingen döma er för vad ni äter och dricker eller ifråga om högtid eller nymånad eller sabbat –som är en skugga av det tillkommande– (ingen) utom Messias kropp.” (SFB reviderad)

Dessa versar säger inte att vi inte skall fira dessa saker, utan tvärt om. Det de säger är att vi inte skall tillåta att någon utifrån dömer oss för hur vi håller dessa saker.

En skugga bör inte förkastas. Skuggan utgör ett pedagogiskt sätt som getts från himlen för att lära oss förstå de himmelska sakerna. Utan skuggor blir bilden platt. Skuggor ger djup i bilden. Dessa skuggor hjälper oss att få en djupare förståelse av den verkliga bild som är Messias återlösningsverk. Trots att det verkliga föremålet skulle finnas hos oss kan vi inte ta bort skuggan. Det enda sättet att ta bort skuggan är att ta bort objektet som projicerar skuggan. Om vi tar bort skuggbilderna för det som skall komma, löper vi risken att inte nå fram till det som skuggorna talar om. Texten säger att dessa saker är en ”skugga av det tillkommande”. I den grekiska texten står det inte ”saker som skulle komma”. (Tyvärr har varken 1917 eller Folkbibeln översatt rätt.) Fortfarande är dessa saker skuggbilder som pekar fram mot det som skall komma i framtiden. När vi nu firar dessa högtider övar vi och förbereder vi oss för det som kommer.

Vi skall här ge tre olika möjliga tolkningar av denna text:

• Låt ingen döma er – i betydelsen anklaga er för att ni håller och firar dessa saker. När ni nu håller dessa högtider, tillåt då ingen att anklaga er för det.

• Låt ingen döma er – i betydelsen att göra halachá, stadfästa om hur man bör fira dessa högtider. Om ni som är rättfärdiga bland folken nu gör det enligt en viss tradition eller vissa riter, så tillåt inte andra att komma och införa en annorlunda tradition än den som ni nu följer.

• Den grekiska texten har en grammatisk koppling mellan första orden i vers 16 och sista orden i vers 17, så att den får denna mening: ”Låt ingen döma er... utom Messias kropp.” Texten måste då förstås såhär: ”Tillåt inte att främmande personer, som inte tillhör Messias kropp, pådyvlar er sin halachá eller minhag (tradition, vana) när det gäller kashrut, moadim, rosh chodesh och shabbat. Alla dessa saker är skuggor av det som skall komma i framtiden när Messias Jeshua kommer tillbaka. Därför är det bara de som tror på Jeshua som har rätt förmåga att bedöma hur dessa saker skall hållas av de rättfärdiga bland folken.” Enbart de ledare som tillhör Messias kropp har makt att döma, i betydelsen att utfästa regler för hur de utvalda bland folken skall hålla dessa saker. Följaktligen utgör inte judisk halachá eller tradition mer än referenser för dem, och avgör inte hur de skall leva sin livsstil i Torán och i Messias.

Låt oss så fira dessa högtider, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 5:8:

“Låt oss därför hålla högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och elakhetens surdeg, utan med renhetens och sanningen osyrade deg.” (SFB)

Sjunde aliján, 24:1-23

24:22 “En och samma lag skall gälla för er, den skall gälla såväl för främlingen som för den infödde, ty jag är HaShem, er Gud.” (SFB reviderad) – Inte alla bud i Torán gäller för alla Israels barn och proselyterna. Men samma Torá gäller för båda grupperna. Det finns inte en Torá för den infödde israeliten och en annan för konvertiten.

De som inte tillhör Israel, Noachs barn, behöver inte uppfylla Torán på samma sätt som en israelit, utan enbart ett antal bud som finns i Torán.

De som nu har konverterat genom Mashiach har fått statusen att vara Guds barn, samma status som en jude som blivit andligt pånyttfödd genom Mashiach Jeshua. Det finns trots detta bud som gäller för den infödde juden som inte gäller för dem som konverterat genom Messias. Det finns mycket undervisning om detta i de brev som shaliach Paulus har skrivit till före detta hedningarna som har konverterat till Israels Gud genom Jeshua HaMashiach.

24:23 “Moshé talade detta till Israels barn. Och de förde ut hädaren utanför lägret och stenade honom. Israels barn gjorde så som HaShem hade befallt Moshé.” (SFB reviderad) – En avrättning genom stening borde gå till på följande sätt: Först kastades den dödsdömde ner för en brant så att han blev medvetslös och slapp att lida. Därefter kastade man stenar på honom. Sedan hängdes hans kropp upp för att sedan tas ner och begravas innan solnedgången.

I denna parashá finns bud nummer 263 – 325 av de 613.

263. Förbud för en normal kohen att orena sig genom de avlidna, utom genom de medlemmar av hans familj som Torán specificerar, 3 Mosebok 21:1.

264. Påbud för en normal kohen att orena sig genom de medlemmar av hans familj som Torán specificerar, och för en Israel att sörja för en nära släkting, 3 Mosebok 21:3.

265. Förbud för en kohen, som är oren under en dag, att tjänstgöra i helgedomen innan solnedgången, 3 Mosebok 21:6.

266. Förbud för en kohen att gifta sig med en otillåten kvinna, 3 Mosebok 21:7.

267. Förbud för en kohen att gifta sig med en vanärad kvinna, 3 Mosebok 21:7.

268. Förbud för en kohen att gifta sig med en frånskild kvinna, 3 Mosebok 21:7.

269. Påbud om att avskilja översteprästen Aharons avkomlingar, 3 Mosebok 21:8.

270. Förbud för en kohen gadol (överstepräst) att gå in under ett tak där en avliden befinner sig, 3 Mosebok 21:11.

271. Förbud för en kohen gadol (överstepräst) att orena sig genom vilken avliden som helst, 3 Mosebok 21:11.

272. Påbud för en kohen gadol (överstepräst) att enbart ta till hustru en jungfru, 3 Mosebok 21:13.

273. Förbud för en kohen gadol (överstepräst) att gifta sig med en änka, 3 Mosebok 21:14.

274. Förbud för en kohen gadol (överstepräst) att ha sexuella relationer med en änka, 3 Mosebok 21:15.

275.  Förbud för en kohen som har ett kroppslyte att tjänstgöra i helgedomen, 3 Mosebok 21:17.

276. Förbud för en kohen som har ett tillfälligt kroppslyte att tjänstgöra i helgedomen, 3 Mosebok 21:21.

277. Förbud för en kohen som har ett kroppslyte att gå in i templet, 3 Mosebok 21:23.

278. Förbud för en kohen som är oren att tjänstgöra i templet, 3 Mosebok 22:2.

279. Förbud för en kohen som är oren att äta av de avskilda livsmedlen (terumá), 3 Mosebok 22:4.

280. Förbud för någon som inte är kohen att äta av de avskilda livsmedlen (terumá), 3 Mosebok 22:10.

281. Förbud för en temporär eller permanent slav till en kohén att äta de avskilda livsmedlen (terumá), 3 Mosebok 22:10.

282. Förbud för en oomskuren att äta de avskilda livsmedlen (terumá), (här saknas en uttrycklig källa; det förstås genom kal vachómer).

283. Förbud för en skändad kvinna att äta avskilda livsmedel, 3 Mosebok 22:12.

284. Förbud mot att äta livsmedel innan man avsatt den avskilda delen (terumá) och tiondet (maaser), 3 Mosebok 22:15.

285. Förbud mot att avskilja djur med lyte till att offras, 3 Mosebok 22:20.

286. Påbud om att ett offerdjur måste vara fysiskt intakt, 3 Mosebok 22:21.

287. Förbud mot att skada ett avskilt djur, 3 Mosebok 22:21.

288. Förbud mot att stänka blod från ett djur med lyte på altaret, 3 Mosebok 22:22.

289. Förbud mot att slakta ett djur med lyte till att offras, 3 Mosebok 22:22.

290. Förbud mot att bränna upp emurim (de tillägnade delarna) av ett djur med lyte på altaret, 3 Mosebok 22:22.

291. Förbud mot att kastrera en levande varelse, 3 Mosebok 22:24.

292. Förbud mot att frambära ett skadat offer som getts av en hedning, 3 Mosebok 22:25.

293. Påbud om att ett djur som skall offras skall vara minst åtta dagar gammalt, 3 Mosebok 22:27.

294. Förbud mot att slakta ett djur och dess unge på samma dag, 3 Mosebok 22:28.

295. Förbud mot att skända Namnet, 3 Mosebok 22:32.

296. Påbud om att avskilja Namnet, 3 Mosebok 22:32.

297. Påbud om att vila på första dagen i pesach-högtiden, 3 Mosebok 23:7.

298. Förbud mot att utföra arbeten under första dagen i pesach-högtiden, 3 Mosebok 23:7.

299. Påbud om att frambära offer under de sju dagarna i pesach-högtiden, 3 Mosebok 23:8.

300. Påbud om att vila på sjunde dagen i pesach-högtiden, 3 Mosebok 23:8.

301. Förbud mot att utföra arbeten på sjunde dagen i pesach-högtiden, 3 Mosebok 23:8.

302. Påbud om att frambära omer-offret på andra dagen i pesach-högtiden, 3 Mosebok 23:10-11.

303. Förbud mot att äta bröd från den nya skörden ända till den 16 nissan, 3 Mosebok 23:14.

304. Förbud mot att äta rostade ax (kalí) från den nya skörden ända till den 16 nissan, 3 Mosebok 23:14.

305. Förbud mot att äta stora ax (carmel) ända tills den 16 nissan slutar, 3 Mosebok 23:14.

306. Påbud om att räkna omer, 3 Mosebok 23:15.

307. Påbud om att ge ett offer av det nya vetet på shavuot, 3 Mosebok 23:16.

308. Påbud om att vila på shavuot, 3 Mosebok 23:21.

309.  Förbud mot att utföra arbeten på shavuot, 3 Mosebok 23:15-16.

310. Påbud om att vila på jom teruá, 3 Mosebok 23:24.

311. Förbud mot att utföra arbeten på jom teruá, 3 Mosebok 23:24-25.

312. Påbud om att frambära musaf-offret på jom teruá, 3 Mosebok 23:24-25.

313. Påbud om att fasta den 10 tishrí, 3 Mosebok 23:27.

314. Påbud om att frambära musaf -offret den 10 tishrí, 3 Mosebok 23:27.

315. Förbud mot att utföra arbeten den 10 tishrí, 3 Mosebok 23:27.

316. Förbud mot att äta och dricka den 10 tishrí, 3 Mosebok 23:29.

317. Påbud om att vila den 10 tishrí, 3 Mosebok 23:32.

318. Påbud om att vila den första dagen i suckot, 3 Mosebok 23:35.

319. Förbud mot att utföra arbeten den första dagen i suckot, 3 Mosebok 23:34-35.

320. Påbud om att frambära musaf -offret alla dagar under suckot, 3 Mosebok 23:36.

321. Påbud om att vila den åttonde dagen i Suckot, 3 Mosebok 23:36.

322. Påbud om att frambära musaf -offret den åttonde dagen i suckot (sheminí atséret), 3 Mosebok 23:36.

323. Förbud mot att utföra arbeten den åttonde dagen i suckot, 3 Mosebok 23:36.

324. Påbud om att ta lulav (en gren från en dadelpalm) första dagen i suckot, 3 Mosebok 23:40.

325. Påbud om att bo i en sucká (hydda) de sju dagarna i suckot, 3 Mosebok 23:42.