Parashà 30 Kedoshim

3 Mosebok 19:1 – 20:27

 Av S. K. Blad ©

Lukrativ kopiering ej tillåten.

Toràläsningar:

1. 19:1-14

2. 19:15-22

3. 19:23-32

4. 19:33-36

5. 20:1-7

6. 20:8-22

7. 20:23-27

8. Maftir: 20:25-27

Haftarà: Amos 9:7-15 (A); Hesekiel 20:2-20 (S)

Apostoliska Skrifterna: Matteus 19:1 – 21:46

Kedoshim

Betyder “avskilda”.

Kommentarer

Första alijàn, 19:1-14

19:2  “Säg till Israels barns hela församling: Ni skall vara avskilda, ty jag, HaShem, er Elohim, är avskild.” – Enligt en Midrash,[1] visar denna text att när Moshè förmedlade Toràn till folket brukade han inte samla hela församlingen på en gång. Normalt brukade han först samlas med sin bror Aharon och på ett djupgående sätt ge vidare till honom allt det han hade fått av HaShem. Därefter satte Aharon sig på Moshès högra sida. Då kom Aharons söner, Eleazar och Itamar, och Moshè repeterade undervisningen för dem enligt deras förmåga. De satte sig sedan i närheten av sin far Aharon och farbror Moshè. Därefter upprepades samma avsnitt från Toràn för Israels äldste enligt deras förmåga att förstå det. Slutligen repeterade Moshè hela undervisningen inför alla män i folket. Detta var det normala sätt som Toràn blev förmedlad till Israel. Moshè hörde alltså samma lektion fem gånger. En gång direkt från HaShem och fyra gånger från sin egen mun.

Men vid detta tillfälle får Moshè order om att sammankalla hela församlingen inklusive kvinnor och barn. Anledningen är att denna del av Toràn innehåller en mängd lagar som gäller hela folket. Enligt Rashi, beror det också på att majoriteten av de viktigaste lagarna i Toràn är beroende av denna Parashà. I detta avsnitt kan man exempelvis hitta den generella lagen om att älska sin nästa som sig själv. Man kan också hitta bud som liknar de tio orden som också de uttalades inför hela folket på Sinai.[2] Det finns sammanlagt 51 bud i denna korta Parashà.

Denna vers lär oss också att inte bara präster och leviter måste leva ett avskilt liv, utan hela Israels församling. Avskildhet innebär att ta avstånd från de seder som praktiseras av de folk som är långt från HaShem och vara upptagen med Honom i lydnad för Hans bud.

19:3  “En man skall vörda sin mor och sin far. Mina sabbater skall ni hålla. Jag är HaShem, er Elohim.” – Det hebreiska ord som översatts som “vörda” är “jarè”,[3] som betyder ”frukta”, ”vörda”, ”respektera”. Det finns flera skillnader mellan detta bud och det som finns i 2 Mosebok 20:12 där det står skrivet:

“Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som HaShem, din Elohim, ger dig.”

Det hebreiska ord som översatts som “hedra” är “kavad”,[4] som betyder ”väga tungt”, ”vara rik”, ”bli ärad”, ”vara en börda”. I 2 Mosebok 20 står det skrivet att vi bör hedra vår pappa och vår mamma. Men i 3 Mosebok 19 står det att vi bör frukta vår mamma och vår pappa. Att hedra är inte samma sak som att frukta. Att hedra föräldrarna har att göra med att ge dem de materiella ägodelar som de behöver och tillfredsställa alla deras behov, som det står skrivet i Matteus 15:3-6:

“Han svarade dem: "Varför bryter ni mot Elohims bud för era stadgars skull? Elohim har sagt: Hedra din far och din mor och: Den som förbannar sin far eller mor skall straffas med döden. Men ni påstår: Om någon säger till sin far eller mor: Vad du kunde ha fått av mig, det ger jag som offergåva, då skall han inte hedra sin far eller mor. Ni upphäver Elohims ord för era tolkningars skull.”

Här ser vi att hedra föräldrarna har att göra med ekonomisk hjälp. Att hedra sina föräldrar innebär också att lyda dem i Herren, som det står skrivet i Efesierbrevet 6:1-3:

“Ni barn, lyd era föräldrar i Herren, det är rätt och riktigt. Hedra din far och mor. Detta är det första bud som har ett löfte: för att det skall gå dig väl och du skall leva länge i landet.”

I texten i 2 Mosebok kommer pappan först och mamman sedan när det är fråga om att hedra dem. Men i texten i 3 Mosebok kommer mamman först och pappan sedan när det är fråga om att frukta, eller vörda dem. Varför kommer mamman först och pappan sedan i denna text? Skall man frukta mamma mer än pappa?

Vi skall här ge ett par förklaringar till detta. Det är i allmänhet lättare att frukta pappa än mamma, i betydelsen respektera och vörda, på grund av hans maskulina sätt att vara. Ett barn har lätt att dra nytta av mammas mjuka och vänliga karaktär. Det är lättare att brista i respekt inför mamma än inför pappa. Därför sätter Toràn mamman först, för att vi inte skall undvika att respekterar våra mödrar, utan visa samma respekt för båda våra föräldrar.

Man kan också i sammanhanget se att det finns en skala av vördnad, moder, fader och HaShem. Det är en omvänd auktoritetsskala. Enligt denna ordning lär sig ett barn, under sin uppväxt, vem som står över det. Först lär det sig att vörda sin mamma, som tillbringar mest tid med det under dess första år i livet. Därefter lär sig barnet att vörda sin pappa och slutligen lär det sig att vörda HaShem. Denna text lär oss att ett sätt att visa respekt för HaShem är att hålla sabbaten. Den som inte håller sabbaten fruktar inte HaShem. Den som fruktar HaShem håller sabbaten.

Att vörda sina föräldrar innebär bland annat att man inte får säga emot deras ord. Man får inte heller säga: ”Det som pappa nu har sagt är korrekt.” Om föräldrarna har stolar som är reserverade för dem bör inte barnen sätta sig på dem.

Den hebreiska texten säger ordagrant: “En man skall vörda sin mor och sin far...” Det lär oss att den gifta mannen har ett större ansvar att vörda sina föräldrar än den gifta kvinnan. En gift kvinna är inte tvungen att lyda sina föräldrar när hennes man säger något annat. När kvinnan gifter sig går hon över från att ha stått under sin fars auktoritet till att stå under sin mans auktoritet, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 11:3:

“Och nu vill jag att ni skall veta att Messias är varje mans huvud, att mannen är (den gifta) kvinnans huvud och att Elohim är Messias huvud.

19:4  “Ni skall inte vända er till avgudar och inte göra er några gjutna gudar. Jag är HaShem, er Elohim.” – Roten till det ord som översatts som “vända er till” är “panà”,[5] som betyder ”vända sig till”, ”vända sitt ansikte mot”, ”se emot”, ”se på”. Det innebär att det är förbjudet att med nyfikenhet se på och beundra avgudar och statyer. Enligt Rambam,[6] betyder det också i praktiken att det är förbjudet att läsa böcker, lyssna på föredrag och involvera sig i kulter, religioner eller filosofiska läror som är främmande för Toràn.

Denna text lär oss också att det är förbjudet att göra turistresor för att se på ruinera från majafolkets avgudatempel i Centralamerika, pyramiderna i Egypten, Notre Dam i Paris, buddisttemplen i Asien, bahaitemplet i Haifa eller någon annan hednisk avgudakultplats. När man beundrar eller förvånas över de hedniska gudarnas byggnader och bildstoder bryter man mot detta bud.

“inte göra er några gjutna gudar” – Det är förbjudet att tillverka avgudabilder, även till icke-judar. Det innebär också att det är förbjudet att bedriva handel med avgudabilder, helgonbilder, krucifix, buddastatyer och andra hedniska kultobjekt. Det är också förbjudet för en israelit att dra ekonomisk nytta av hedningarnas avgudadyrkan.

19:10 “Inte heller i din vingård skall du göra någon efterskörd, och de druvor som fallit av i din vingård skall du inte plocka upp. Du skall lämna detta kvar åt den fattige och åt främlingen. Jag är HaShem, er Elohim.” – Toràn lär att man måste behandla den fattige väl. HaShem har ett speciellt känsligt hjärta för de svagas behov. Därför befaller han oss att hjälpa de behövande på ett praktiskt och materiellt sätt.

19:11 “Ni skall inte stjäla eller ljuga eller bedra varandra.” – Den stöld som det talas om här har att göra med materiella saker. Eftersom det finns fler än ett bud som förbjuder stöld, tolkar man det på så sätt att de talar om olika typer av stöld. Det första budet mot stöld finns i de tio orden, som det står skrivet i 2 Mosebok 20:15:

“Du skall inte stjäla.

Eftersom det är dödsstraff på avsiktliga brott mot majoriteten av de bud som förekommer i de tio orden, tolkar man det så att den typ av stöld som det där talas om inte har att göra med saker utan med människor, d.v.s. kidnappning. Kidnappning är ett brott som förtjänar dödsstraff, som det står skrivet i 2 Mosebok 21:16:

“Den som rövar bort en människa skall straffas med döden, vare sig han sedan säljer den han rövat bort eller denna blir funnen hos honom.”

I 3 Mosebok 19 talar om att stjäla saker. Det är förbjudet att ta vilken sak som helst som tillhör en annan. Jaakov bodde hos sin svärfar i 20 år. När han flyttade ifrån honom kunde han vittna om att han inte hade tagit någonting av det som tillhörde Lavan, som det står skrivet i 1 Mosebok 31:37:

“Nu har du letat igenom allt jag äger. Vad har du då funnit som tillhör dig? Lägg fram det inför både mina och dina släktingar här så att de får döma mellan oss båda.”

Den noggranna hållning som vår fader Jaakov hade när han inte tog med sig något från Lavans hem, inte ens en tesked eller en synål, är ett gott exempel för oss alla.

Tid är något som HaShem ger till varje människa. Därför är tiden något som var och en måste förvalta på ett rätt sätt så att den inte missbrukas eller förloras. Därför är det förbjudet att ta tid från en annan utan att ha fått tillstånd till det.

Jossi kommer fram till Nissi, som är en mycket upptagen man, och ber om att få fem minuter för att prata. Nissi går med på det och är villig att ge honom fem minuter av sin dyrbara tid. Men Jossi bryr sig inte om att han bad om enbart fem minuter utan fortsätter att prata och prata utan att vara medveten om att han inte bara bryter sitt eget ord, utan att han egentligen stjäl tid från Nissi.

Ett annat sätt att stjäla är att komma sent till en träff. Den som kommer för sent stjäl dyrbar tid från dem som väntar på honom. Om någon kommer för sent och inte uppfyller det ord som han gav när han bestämde en viss tid, korrumperar han inte bara sitt ord utan stjäl också tid från de andra.

Ett annat sätt att stjäla är att arbeta slappt. Om någon har anställt en arbetare för att han skall arbeta är den arbetaren värd sin lön om han verkligen arbetar. Men om han är slapp i sitt arbete eller tar pauser utan tillstånd, stjäl han från sin arbetsgivare. Hur kan han sedan ha samvete att ta betalt för tid som han inte arbetat på eller för ett arbete som gjorts illa? En avskild människa arbetar lika bra när chefen är närvarande som när han inte är det. Den som måste ha en bevakande chef över sig hela tiden för att han inte skall ta onödiga pauser under arbetet, är en tjuv. En sann israelit är en sådan som det inte finns något svek i, som det står skrivet i Johannes 1:47:

“När Yeshua såg Natanel komma sade han om honom: "Se, han är en verklig israelit. I honom finns inget svek."”

Ett annat sätt att stjäla är när Jossi försöker övertyga Nissi, som är medlem i en annan församling, om att lämna sin församling och bli medlem i hans egen församling.

I detta skriftställe står budet om att inte stjäla i pluralform. Det lär oss att den som vet något om en stöld och inte avslöjar det är medskyldig. Den som tiger blir ett med den som syndat.

19:12 “Ni skall inte svära falskt vid mitt namn. Då kränker du din Elohims namn. Jag är HaShem.” – Sammanhanget talar om pengar. När någon stjäl blir det lätt att han också försöker dölja sitt brott genom att lura sin nästa, jfr. v. 11. Om han inte omvänder sig blir det lätt att han också ljuger. Det kan här vara fråga om något som en annan har anförtrott honom eller som han lånat och sedan nekar att han har tagit emot. Det är möjligt att han till och med går så långt att han svär falskt vid HaShems namn inför en judisk rättsinstans, Beit Din, och påstår att han inte lagt beslag på den andres ägodelar. Att svära falskt vid HaShems namn är ett allvarligt brott.

Rashi menar att när denna text säger: ”Ni skall inte svära falskt vid mitt namn” syftar det på vilket som helst av Elohims namn, eftersom det i 2 Mosebok 20:7 enbart syftar till den avskilda Namnet, JHWH.

Denna text lär oss att det är tillåtet att svära vid HaShems namn. Förbudet gäller enbart mot att svära falskt vid hans Namn. Hur skall vi då kunna förstå texten i Matteus 5:33-37 där Messias undervisar oss om att inte svära?, som det står skrivet:

“Ni har vidare hört att det är sagt till fäderna: Du skall inte svära falskt och: Du skall hålla din ed inför Herren. Jag säger er: Ni skall inte alls svära - varken vid himlen, den är Elohims tron, eller vid jorden, den är hans fotpall, eller vid Jerushalajim, det är den store Konungens stad. Inte heller skall du svära vid ditt huvud, ty du kan inte göra ett enda hårstrå vitt eller svart. Ert tal skall vara ja, ja, och nej, nej. Allt utöver det kommer från den onde.”?

När man läser denna text ser det ut som att Messias förbjuder oss att svära. I så fall skulle hans undervisning gå emot Toràn som tillåter oss att svära, jfr. 1 Mosebok 21:31; 24:9; 4 Mosebok 30:2.

Det hebreiska manuskriptet av Matteus som kallas DuTillet kan ge oss ljus över denna fråga. Där står det skrivet ”svär inte vid någon sak”, på hebreiska ”shum davar”. Messias förbjuder alltså oss inte att svära i sig, utan att eden svärs vid någon sak. Sammanhanget i Matteus 5 bekräftar denna tolkning. Där talas det om att man inte får svära vid himlen, jorden, Jerushalajim eller huvudet. Alla dessa är saker. Men det är tillåtet att svära en ed vid HaShems namn, om man nu inte gör det onödigtvis, utan att uppfylla det.

19:13 “Du skall inte förtrycka din nästa eller plundra honom. Du skall inte undanhålla daglönaren hans lön över natten till morgonen.” – Toràn fortsätter att tala om pengar. Här finns tre förbud mot att ta eller hålla kvar någon annans pengar. Det första handlar om att inte utnyttja sin ställning om man har övertaget, för att hålla inne den andres pengar. Om exempelvis någon är skyldig en annan pengar får han inte hålla dem inne med ursäkter och trix för att behålla dem.

Det andra förbudet innebär att råna offentligt genom våld, till skillnad från vers 11 där det talas om stöld som görs i hemlighet.

Det tredje förbudet innebär att dra ut på tiden för en löneutbetalning. Detta brott jämförs med att ta arbetarens själ.

När vi nu ser hur många förbud det finns mot olika typer av stöld, förstår vi hur allvarligt HaShem ser på denna synd. Stöld drar förbannelse över den som praktiserar den, som det står skrivet i Sakarja 5:1-4:

“Jag lyfte åter upp ögonen och såg, och se, en bokrulle flög fram. Ängeln sade till mig: "Vad ser du?" Jag svarade: "Jag ser en bokrulle flyga fram. Den är tjugo alnar lång och tio alnar bred." Då sade han till mig: "Detta är förbannelsen som går ut över hela landet. Var och en som stjäl skall från och med nu bli utrotad enligt denna skrift, och var och en som svär skall från och med nu bli utrotad enligt denna skrift. Jag har låtit den gå ut, säger HaShem Tsevaot, för att den skall komma in i tjuvens hus och in i huset hos den som svär falskt vid mitt namn. Den skall stanna där i huset och fräta upp det med trävirke och stenar."”

19:14 “Du skall inte uttala förbannelser över en döv, och framför en blind skall du inte lägga något som han kan snava över. Du skall frukta din Elohim. Jag är HaShem.” – Det finns ett förhållande mellan att behandla en handikappad illa och att frukta Elohim. Å ena sidan betyder det att den som behandlar de svaga illa behandlar Elohim illa som har skapat dem. Å andra sidan har det att göra med en attityd av förakt i hjärtat som bara HaShem känner till. Det är förbjudet att se ner på den svage i sitt hjärta och dra nytta av honom, driva med honom eller plåga honom. Därför står det skrivet ”Du skall frukta din Elohim”. HaShem ser hjärtats hemliga attityd. Om någon fruktar Elohim kommer han inte att tänka illa om dem som lider på grund av handikapp.

Om vi tolkar denna text i remez-nivån, den allegoriska nivån, lär vi oss att sätta krokben för en blind också kan innebära att ge ett dåligt råd till en okunnig. Fruktan för Elohim är motgiftet mot det brottet. Den som vet att HaShem känner ens tankar kan inte dra egen nytta av eller skada en okunnig eller någon som ligger i underläge.

Andra alijàn, 19:15-22

19:15 “Du skall inte handla orätt när du dömer. Du skall inte hålla med någon för att han är fattig och du skall inte vara partisk för den som är stor. Du skall döma din nästa med rättvisa.” – Denna text talar inte till alla Israels medborgare utan till domarna. En vanlig medborgare har inte rätt att döma sin nästa, som det står skrivet i Matteus 7:1-6:

“Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda, och med det mått ni mäter med, skall det mätas uppåt er. Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Eller hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, du som har en bjälke i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga. Ge inte det avskilda åt hundarna och kasta inte era pärlor för svinen. De trampar ner dem och vänder sig om och sliter sönder er.”

Texten i 3 Mosebok 19:15 lär oss att Toràn i första hand skrevs för domarna i Israel. En domare får inte av medlidande vara partisk för den fattige. Då kan han inte döma rätt om han har begått ett brott. Social status får inte förändra rätten. På samma sätt är det förbjudet för en domare att hedra en stor man, som i detta sammanhang betyder rik. Den som ändrar sitt beteende eller sin dom för den rike, just bara därför att han har pengar eller för att han har makt att skada, är han en korrupt domare. Samma attityd är också förbjuden hos vanliga medborgare. Om vi hedrar en rik person bara för att han har en hög ekonomisk status och samtidigt inte ger samma heder till den fattige, syndar vi genom att ha anseende till personen, som det står skrivet i Jakob 2:1-9:

“Mina bröder, ni kan inte tro på vår Herre Yeshua Messias, den förhärligade, och på samma gång göra skillnad på människor. Anta att det i er synagoga kommer in en man i vackra kläder och med guldring på fingret och samtidigt en fattig man i smutsiga kläder. Om ni då ser till den vackert klädde och säger: "Var så god och sitt, här är en bra plats," men till den fattige: "Du kan stå där" eller: "Sätt dig vid mina fötter", har ni då inte kommit i strid med er själva och blivit domare som dömer partiskt? Lyssna, mina älskade bröder. Har inte Elohim utvalt de fattiga i den här världen till att bli rika i tron och till att ärva det rike som han har lovat dem som älskar honom? Men ni föraktar den fattige. Är det inte de rika som förtrycker er och drar er inför domstolar? Är det inte de som smädar det sköna namn som har nämnts över er? Om ni uppfyller den konungsliga lagen enligt Skriften: Du skall älska din nästa som dig själv, då handlar ni rätt. Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd, och Toràn överbevisar er om att ni är överträdare.”

“Du skall döma din nästa med rättvisa.” – Detta kan förstås på olika sätt. I peshat-nivån, den enkla nivån, kan det förstås på det sätt som vi tidigare sett, att en domare inte får ta hänsyn till den ekonomiska ställningen hos den misstänkte när han utfärdar ett domslut. Enligt denna tolkning syftar denna mening till att bekräfta det som tidigare sagts.

Det andra sättet att förstå denna text är att den anklagade bör anses som oskyldig ända tills motsatsen uppdagas med hjälp av bevismaterial och vittnen.

Ett tredje sätt att förstå denna text är att man tolkar en annan persons tvivelaktiga handlingar på bästa sätt eftersom man inte vet den egentliga orsaken och motiven bakom det tvivelaktiga beteendet som ser ut som om det vore synd. Döm aldrig någon utan att ha satt dig in i hans situation! Den som är barmhärtig i sitt sätt att behandla sin nästa, kommer att få en barmhärtigare dom inför Messias domstol.

19:16 “Du skall inte gå som en baktalare bland ditt folk. Du skall inte stå still inför din nästas blod. Jag är HaShem.” – En baktalare är den som lyssnar till ett negativt budskap om en annan och sedan för det vidare till en tredje part för att därefter avslöja för den anklagade det som sades om honom. Trots att det skulle vara sant det som sägs räknas detta även för förtal, på hebreiska ”rechilut”, och det är förbjudet enligt Toràn.

Roten till det hebreiska ord som översatts som ”stå still” är ”amad”,[7] som betyder ”stå upp”, ”stå still”, ”vara stilla”. Betydelsen av denna mening blir då att man inte får stå likgiltig när en människa, jude eller inte, är i livsfara, om man han möjlighet att rädda honom. Människolivet är så värdefullt att det är tillåtet att bryta mot nästan alla bud för att rädda en enda själ. Om man däremot genom att rädda den andre själv kommer i livsfara är man inte skyldig att hjälpa.

Det innebär också att det är förbjudet att tiga när man kan vittna till förmån för en annan och rädda honom från att bli dömd inför ett Beit Din.

19:17 “Du skall inte hata din broder i ditt hjärta, men du skall sannerligen tillrättavisa din nästa, och du kommer inte att bära på synd för hans skull.” – Det är förbjudet att hata någon i hemlighet. Vissa människor tycker man inte om trots att man inte kan förstå varför det är så. Man tycker helt enkelt inte om dem. När det blir så är det viktigt att inte släppa till för hjärtats bedrägliga känslor, utan då ta beslut om att älska sin nästa trots att man inte gillar honom. HaShem testar oss med hjälp av den typen av människor för att se om vi är villiga att älska utan att naturligt tycka om nästan. Kärlek är inte bara en känsla, utan ett beslut om att vara välvillig mot någon, trots att de kanske inte ger mig något tillbaka.

Budet om att tillrättavisa sin nästa är ett av de svåraste. Ingen tycker om att tillrättavisa eller bli tillrättavisad. Köttet inom oss är mycket stolt och därför accepterar det inte en tillrättavisning, speciellt inte om den kommer från någon som står på samma plan som oss själva eller befinner sig på ett lägre plan. Trots det, är det viktigt att ta detta bud på allvar och vaka över våra trossyskons välbefinnande. En andligt mogen person uppskattar en tillrättavisning som ges vid rätt tillfälle, för han vet att han lätt kan ta miste trots att han är mogen. Därför värderar han tillrättavisningarna högt för de hjälper honom att förbättra sin livsstil och undvika felsteg som skadar HaShems namn, sig själv och andra.

Det finns en del generella principer som kan hjälpa oss att uppfylla detta bud på ett rätt sätt:

1.      Den som ser en annan israelit bryta mot ett av de uttryckliga buden i Toràn bör tillrättavisa honom, även om han vet att den andre inte kommer att acceptera tillrättavisningen.

2.      Den som ser en annan israelit bryta mot ett bud som inte är direkt uttryckt i Toràn bör han inte säga något om han är säker på att den andre inte kommer att acceptera tillrättavisningen.

3.      Om den som ser den andre begå en synd inte vet om den andre kommer att lyssna eller inte, bör han tillrättavisa honom trots att han inte begår en synd som är ett direkt brott mot Toràn.

4.      Budet om att tillrättavisa sin nästa gäller bara när nästan är en sådan som önskar uppfylla Toràn. Det gäller inte för en ond eller den som öppet föraktar Toràn, jfr. Ordspråksboken 9:8.

5.      Om ett Beit Din har möjlighet att straffa den som överträder ett förbud, är det skyldigt att göra det.

6.      Den som är skyldig att tillrättavisa den andre bör göra det tills ogärningsmannen nästan börjar förolämpa eller bli våldsam, jfr. 1 Samuelsboken 20:32-33.

“och du kommer inte att bära på synd för hans skull” – Denna text lär oss flera saker. I första hand betyder det att om du tillrättavisar din nästa syndar du inte. I andra hand betyder det att om du inte tillrättavisar din nästa kommer du att bära på synd för hans skull, som det står skrivet i Hesekiel 3:18-19:

“När jag säger till den ogudaktige: Du skall dö, och du inte varnar honom och inte säger något för att varna den ogudaktige för hans ogudaktiga väg och så rädda hans liv, då skall den ogudaktige dö i sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand. Men om du varnar den ogudaktige och han ändå inte vänder om från sin ogudaktighet eller sin ogudaktiga väg, då skall han dö i sin missgärning, men du har räddat din själ.”

I Matteus 18:15-17 står det skrivet:

“Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord. Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan.”

Dessa texter visar att vi har ansvar att tillrättavisa varandra för att inte bära på synd för de andras skull, som det också står skrivet i Hebreerbrevet 3:12-13:

“Bröder, se till att ingen av er har ett ont och trolöst hjärta, så att han avfaller från levande Elohim. Uppmuntra varandra i stället varje dag, så länge det heter i dag, så att ingen av er förhärdas genom syndens makt att bedra.”

För att inte bära på synd för den andres skull, bör man dock tänka på några saker. För det första bör tillrättavisningen inte ske offentligt, för att syndaren inte skall bli utskämd. Vår Rebbe Yeshua lär oss: ”gå och tillrättavisa honom i enrum”. Det finns emellertid vissa fall då en ledare bör tillrättavisad offentligt för att hans synd inte skall bli till ett dåligt exempel för folket, jfr. 1 Timoteus 5:19-20.

För det andra bör man vara försiktig med vilken ton och vilka ord man använder under tillrättavisningen så att den inte blir till skada för överträdaren, jfr. 2 Timoteus 2:24-26.

Om en person inte bryr sig om den första varningen bör man söka reda på två eller tre vittnen som kan hjälpa till att tillrättavisa med större tryck. Om personen i fråga trots detta inte vill omvända sig bör saken tas upp inför rättsinstansen, domstolen, Beit Din, som i Matteus 18:17 översatts som ”församlingen”. Om överträdaren vägrar att lyssna på den dom som Beit Din utfärdar, bör han anses som en hedning och en som samarbetar med en ockupationsmakt. Med andra ord han räknas då inte längre som medlem i Israels barns församling.

I Matteus 7:3-6 står det skrivet:

“Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Eller hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, du som har en bjälke i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga. Ge inte det avskilda åt hundarna och kasta inte era pärlor för svinen. De trampar ner dem och vänder sig om och sliter sönder er.”

För att kunna tillrättavisa en annan på ett rätt sätt, bör man vara noga med att inte själv vara skyldig till samma förseelse. Om någon bryter mot ett bud utan att göra teshuvà, omvända sig, kommer han att ha dåligt samvete som ger honom skuldkänslor. Skuldkänslor kan grunda sig på sanning, om man verkligen lever i synd, eller också kan de grunda sig på lögn, om man inte lever i synd. I båda fall har den med skuldkänslor en tendens att söka fel och synder hos andra. Eftersom han känner sig anklagad av sitt eget samvete, av sig själv eller av andra, är det lätt att projicera den känslan på andra och peka finger och anklaga andra för deras fel. Den som känner sig anklagad anklagar andra. Det finns också en tendens av att försöka rättfärdiggöra sig själv genom att peka på synderna hos andra som lever ett sämre liv än man själv. Dessa två reaktioner, anklagelse och självrättfärdigande, är symptom på en sjuk själ som inte har upplevt djupet av förlåtelsen för sina synder.

Den som nu först har tagit itu med sin egen bjälke har inte bara förmågan att tillrättavisa sin nästa, utan är också skyldig att göra det, när omständigheterna talar för det. Yeshua lär oss att man efter att ha tagit ut bjälken ur sitt eget öga bör hjälpa sin broder att bli fri från sin flisa. Men om den andra inte är en broder, utan en hund eller en gris, är det inte mödan värt att ge honom dessa pärlor, för han kommer att trampa ner dem och göra mig illa.

I Talmud[8] står det skrivet: ”Det är bättre att göra så att en person själv erkänner sanningen än att pressa på honom den genom hundra slag”.

Den som inte tillrättavisar sina barns dåliga uppförande begår ett allvarligt brott.

19:18 “Du skall inte hämnas och inte hysa agg mot någon av ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är HaShem.” – Att hämnas innebär att ge tillbaka till någon samma typ av onda gärningar som han har begått. Att hysa agg är inte samma som att hämnas. Agg är en känsla som någon håller mot en annan för att han gjort något ont.

I denna vers finner vi det näst viktigaste budet i hela Toràn, som det står skrivet i Markus 12:28-31:

“En av de skriftlärda som hörde dem diskutera fann att Yeshua hade gett dem ett bra svar. Han kom fram till honom och frågade: "Vilket är det största av alla buden?" Yeshua svarade: "Det största är detta: Hör Israel! Herren, vår Elohim, Herren är en, och du skall älska Herren din Elohim av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Inget annat bud är större än dessa."

Under Yeshuas tid förekom det en diskussion om vem som enligt Toràn är nästan. I 3 Mosebok 19:18 verkar det som om ordet ”din nästa” enbart syftar till ”någon av ditt folk”, d.v.s. det är begränsat till att betyda enbart israeliter. Är då en jude skyldig att älska enbart judar?

Vi kan i detta fall använda av oss av rav Ishmaels tolkningsregel nummer fem som säger att en särskild instruktion, ”någon av ditt folk”, utökas av en allmän instruktion som följer därefter, ”din nästa”. Det lär oss att uttrycket ”din nästa” inte är begränsat till att betyda enbart Israels barn, utan också utlänningarna.

Kärleken skall dock i första hand uttryckas till den närmaste. Den som inte älskar sin broder som han har sett, kan inte älska främlingen som han inte har sett. Kärleken börjar med de närmaste och sträcker sig vidare till alla människor, som det står skrivet i 2 Petrus 1:5, 7:

“Gör därför allt ni kan för att i er tro visa dygd, i dygden insikt... i gudsfruktan broderlig kärlek och i kärleken till bröderna kärlek till alla människor.”

I vers 34 står det skrivet att man skall älska främlingen, på hebreiska ”ger”, som sig själv. Vem är denne ”ger”? En ger kan vara en proselyt, en hedning som konverterat till judendomen, eller en hedning som bor i Israel. Vilken betydelse har då ordet ”ger” i denna text? Resten av versen ger oss nyckeln till att förstå det: ”Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land.” Israels barn var inga konvertiter i Egypten, utan bosatta främlingar. Därför kan vi dra slutsatsen att ordet ”ger” i detta bud inte syftar speciellt till en proselyt, utan till alla främlingar som är bosatta i Israel. I sin förlängning visar det att vi är skyldiga att älska alla människor på jorden.

I Lukas 10:25-37 finner vi svaret som vår Rebbe ger till den diskussion som förekom om vem som är judens nästa, som det står skrivet:

“Då kom en laglärd fram och ville snärja honom och frågade: "Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv?" Yeshua sade till honom: "Vad står skrivet i Toràn? Vad läser du där?" Han svarade: "Du skall älska Herren din Elohim av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv".  Yeshua sade till honom: "Du svarade rätt. Gör det, så får du leva." Då ville mannen försvara sig och frågade Yeshua: "Vem är då min nästa?" Yeshua svarade:

"En man var på väg från Jerushalajim ner till Jericho och råkade ut för rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom. Sedan gav de sig av och lämnade honom där halvdöd. En präst kom händelsevis ner samma väg, och när han fick se mannen gick han förbi. På samma sätt var det med en levit. Han kom till platsen, såg mannen och gick förbi. En samarit som färdades samma väg kom också dit. När han såg mannen, förbarmade han sig över honom. Han gick fram till honom, hällde olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värdshusvärden och sade: Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala när jag kommer tillbaka. Vem av dessa tre tycker du var en nästa för mannen som hade råkat ut för rövare?" Han svarade: "Den som visade honom barmhärtighet." Då sade Yeshua till honom: "Gå du och gör som han."”

Yeshua visar oss här hur vi skall tolka ordet ”ger” i detta Torà-avsnitt. En ger är också en som inte konverterat, en samarit, d.v.s. en som tillhör ett folk som av judarna ansågs som avfälligt, jfr. Johannes 4:9. Det lär oss att man bör älska alla andra folk på jorden. Din nästa är den som du har framför dig oberoende om han är israelit eller utlänning. Kärleken bör inte heller begränsa sig till dem som behandlar dig väl, som det står skrivet i Romarbrevet 5:6-10:

“Medan vi ännu var svaga dog Messias i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa - kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Elohim bevisar sin kärlek till oss genom att Messias dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. Ty om vi, medan vi var Elohims fiender, blev försonade med Elohim genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade.”

Här ser vi att Elohims kärlek innesluter de svaga, de ogudaktiga, syndarna och fienderna. Vi ser också att den uttrycks genom att Han gav sin Son för dem, som det står skrivet i Johannes 3:16:

“Ty så älskade Elohim världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.”

Här står det inte skrivet att Elohim enbart älskade den del av Israel som lydde honom, utan att han älskade hela världen. Det inkluderar både dem som inte lydde honom bland Israels folk och dem som inte tillhör det judiska folket i världen.

Toràn lär oss att vi bör älska dem som tillhör vårt folk men också främlingen som bor hos oss, eftersom dessa är dem som vi direkt kan uttrycka vår kärlek till. Jag kan inte visa kärlek till den som jag inte känner till. De närmaste är de som kan ta del av min kärlek och jag bör anstränga mig för att visa dem samma kärlek som jag visar mig själv. Om jag älskar min nästa kommer jag inte att lura honom eller utnyttja honom. Jag tar väl hand om hans ägodelar som om de vore mina egna, ja till och med bättre. Jag skadar honom inte med mina ord utan talar till honom med respekt och talar väl om honom inför andra. Jag håller inte min glädje för mig själv utan delar med mig av den till honom och jag gläds lika mycket när han blir framgångsrik som när jag själv blir det. Jag gör för honom det som jag skulle önska att man gjorde för mig om jag hade varit i en liknande situation.

Denna text i Skriften lär oss också att vi bör älska oss själva. Du kan inte älska andra om du inte först älskar dig själv. ”Du skall älska din nästa som dig själv”, varken mer eller mindre. Man kan inte älska nästan mer än sig själv utan lika mycket. Den som inte älskar sig själv är oförmögen att älska sin nästa. Älska dig själv! Förlåt dig själv! Tala väl om dig själv! Ta väl hand om dig själv! Och gör samma sak med din nästa!

I Romarbrevet 8:32-35 står det skrivet:

“Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Elohims utvalda? Elohim är den som frikänner. Vem är den som fördömer? Messias Yeshua är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Elohims högra sida och ber för oss. Vem kan skilja oss från Messias kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd?”

Denna bibeltext lär oss att Yeshua blev utlämnad för oss ALLA. Faderns kärlek, som uppenbaras genom Yeshua HaMashiach, är för alla och var och en speciellt.

“Vem kan anklaga Elohims utvalda?” – Om du har blivit utvald av Elohim till att bli föremål för hans kärlek, vem är du då som anklagar dig själv? Vad har du för rättighet att behandla dig själv illa om HaShem har förbjudit satan att anklaga dig när du har omvänt dig från dina synder? Romarbrevet 8:33 talar mot satan som är brödernas åklagare. Om nu Elohim, som är den högste Domaren, har rättfärdiggjort dig, förklarat dig oskyldig, så finns det ingen åklagare i världen som kan anklaga dig. Det sista domslutet har redan utfärdats. Vem har då gett dig rätt att fortsätta att anklaga dig själv för dina felsteg till och med efter att du ångrat dig och omvänt dig från dem? Om satan inte kan anklaga dig, hur vågar då du göra det? Sluta upp med att anklaga dig själv!

“Vem är den som fördömer?” – Här syftar det på den Domare som har makt att fördöma, ge ett fällande domslut. Eftersom du har satt tro till Yeshuas försonande död, kan HaShem inte fördöma dig. Han kan inte utfärda en fällande dom mot dig eftersom han redan har dömt dig oskyldig på grund av din omvändelse och förtröstan på Yeshuas verk. Hur vågar du då utfästa en fällande dom mot dig själv? Sluta upp med att använda ord om dig själv som: ”Jag är värdelös”; ”Jag klarar inte av någonting”; ”Så dum jag är”; ”Jag gör alltid fel”; ”Jag har så dåligt minne”, o.s.v.! De orden stämmer inte överens med det som den rättfärdige Domaren har dikterat över dig. Han har förklarat dig oskyldig och fri från skuld. Skyll därför inte längre på dig själv och tillåt inga känslor av självanklagelse. Du bör inte ens tänka illa om dig själv. Älska dig själv och ta emot den kärlek som Fadern har gett dig genom sin Son. Då kan du älska din nästa som dig själv.

Kärleken till nästan är beroende av hur mycket vi har förstått av den kärlek som Fadern har till oss, som det står skrivet i 1 Johannes 4:8:

“Den som inte älskar har inte lärt känna Elohim, ty Elohim är kärlek.”

Den som inte älskar sig själv känner inte Elohim. Källan till vår kärlek är Elohim. Ju mer vi lär känna Elohim, desto mer kan vi älska oss själva och vår nästa, som det står skrivet i 1 Johannes 4:19:

“Vi älskar därför att han först har älskat oss.”

Vår kärlek står i direkt förhållande till hur mycket kärlek vi har tagit emot av Fadern. Med andra ord, om vi odlar vårt förhållande till Honom kommer vi att kunna ta emot av hans kärlek och så kan vi älska vår nästa på samma sätt som vi har blivit älskade av vår Fader.

19:19 “Mina stadgar skall ni hålla: Du skall inte låta två slags djur av din boskap para sig med varandra. I din åker skall du inte så två slags säd. Ett klädesplagg av två olika slags garn skall du inte ta på dig.” – Det hebreiska ord som översatts som “mina stadgar” är “chukotai”. Det kommer från ”chuk” som innebär ett bud som inte har någon klar logisk förklaring. Förbuden mot att blanda djur, säd och kläder av olika slags material, tillhör dessa ”chukot”, stadgar utan förklaring. Denna text lär oss att det bland annat är förbjudet att blanda hästar med åsnor och få fram mulåsnor och mulor.

Budet om att inte så två slags säd gäller bara för Israels land. I boken Kilajim som finns i Mishnà finns alla de lagar som behandlar olika slags säd och som specificerar hur långa avstånd det får vara mellan det som sås och planteras m.m.

När det talas om två olika slags material i kläderna är det enbart fråga om linne och ylle, enligt 5 Mosebok 22:11, där samma bud förekommer, med då begränsat till enbart lin och ull. Detta bud gäller inte för översteprästens kläder och de kläder som har tsitsit, hörntofsar. Dessa kläder kan innehålla både lingarn och yllegarn eftersom de blev beordrade så direkt från HaShem.

19:20 “Om en man ligger med en kvinna, som är en slavinna som blivit utsedd för en annan man, och som inte har blivit (helt) friköpt eller frigiven, skall man undersöka saken. De skall inte avrättas, eftersom hon inte var fri.” – Toràn fortsätter här att tala om förbjudna beblandningar och i detta fall har det att göra med en viss typ av äktenskapsbrott. Enligt Rashi är denna kvinna en kanané (icke-judinna), hälften slavinna och hälften fri. Hon har blivit utsedd att gifta sig med en hebreisk tjänare, jfr. kommentaren över 2 Mosebok 21:4. Eftersom hon inte hade blivit helt friköpt har hon inte ännu gjort kidushin, det första steget i ett äktenskapsförbund. Därför anses inte denna handling som ett fullt äktenskapsbrott och därför blir det inte dödsstraff utan enbart piskslag.

19:21 “Han skall föra fram sitt skuldoffer, en skuldoffersbagge, inför HaShem, till uppenbarelsetältets ingång.” – Detta är ett av de brott som kräver ett skuldoffer, asham.

19:22 “När prästen med skuldoffersbaggen bringar försoning för honom inför HaShems ansikte, får han förlåtelse för den synd han har begått.” – Synden i sig blir inte förlåten, utan det är syndaren som får förlåtelse för sin synd om det finns omvändelse och blodsutgjutelse. Syndaren blir fri från synden men själva synden blir fördömd genom att ett djur måste dödas. Detta tjänar som en skuggbild av Yeshua HaMashiachs död som är den verklighet som projicerar skuggbilden.

Tredje alijàn, 19:23-32

19:23 “När ni kommer in i landet och planterar träd av olika slag med ätbar frukt, skall ni se deras frukt som deras förhud. I tre år skall ni betrakta dem som oomskurna och inte äta deras frukt.” – Roten till det hebreiska ord som översatts som “förhud” är “arel”,[9] som betyder ”förhindra”, ”blockera”, ”stänga”, ”vara oomskuren”, jfr. 2 Mosebok 6:12 ”oomskurna läppar”. Den hebreiska texten lyder ordagrant: ”och ni skall blockera deras förhinder”, ”ve-araltem arlató”. Det vill säga, ni måste förbjuda frukten från det trädet för det är förhindrat, eller avstängt. Det är inte tillåtet att utnyttja frukten från träden under deras tre första år efter att de blivit planterade. Trots att detta är ett chuk-bud ger Toràn en liten förklaring i vers 25: “för att de skall ge så mycket större avkastning åt er.”  Detta bud gäller enbart i Israels land.

19:24 “Under det fjärde året skall all deras frukt vara avskild, ett gemenskapsoffer till HaShem.” – Genom gezerà shavà, liknande uttryck, förstår vi att denna frukt bör behandlas på samma sätt som det andra tiondet, jfr. 27:30. Det innebär att enbart ägaren och hans familj samt de som han har bjudit in, kan äta av denna frukt i Jerushalajim. Om han inte kan frakta den dit måste han sälja den och förbruka pengarna i Jerushalajim på gemenskapsoffer och maträtter. Nu för tiden återlöses det fjärde årets frukter med mynt.

19:26a “Ni skall inte äta något över blod.” – Talmud[10] visar hur uttrycket ”över blod” kan tolkas på många olika sätt:

·         Inte äta köttet av ett djur som har kvar sitt blod.

·         Inte äta ett dött djur så länge det visar livstecken, d.v.s. när det har dödsryckningar.

·         Inte äta offerkött så länge blodet fortfarande finns i skålen som används till att stänka det på altaret.

·         Inte äta den mat som erbjuds de närmast sörjande, om den döde har blivit avrättad av stora rådet.

·         Domarna i stora rådet, sanhedrin, måste fasta den dag den som de dömt till döden blir avrättad.

·         Inte äta som en roffare eller skaffa mat genom att stjäla och på så sätt bli avrättat som en “upprorisk son”, jfr. 5 Mosebok 21:18-21.

·         Inte äta innan man har bett morgonbönen som håller livet (blodet) uppe.

19:26b “Ni skall inte befatta er med teckentydning eller spådom.” – Det första ordet, på hebreiska “nachash”,[11] har att göra med att spå i framtiden genom olika händelser som anses som tecken, exempelvis när en svart katt går över gatan eller när en spegel går sönder. Detta bud förbjuder vidskepelse. Lavan praktiserade denna synd, jfr. 1 Mosebok 30:27 “jag vet genom spåtecken...”.

Däremot är denna typ av spådom inte samma sak som när någon får en uppenbarelse genom ruach hakodesh (profetians ande), med hjälp av vissa tecken, jfr. 1 Mosebok 24:14; Domarboken 6:37; 1 Samuelsboken 14:9-10. Den typen av uppenbarelse är en lägre form av profetia, som kallas ”nevuà ketanà”.

Det andra ordet som förekommer i denna text, på hebreiska “anan”,[12] har att göra med ”onà”, ”säsong”, ”tidsepok”. Det innebär att man tror att vissa dagar eller timmar ger tur eller otur för vissa aktiviteter.

19:27 “Ni skall inte rundklippa kanten av ert hår, och inte heller skall du stympa kanten av ditt skägg.” – Enligt Rashi, är det förbjudet att göra tinningarna likadana som den del av skallen som finns bakom öronen så att omkretsen av skallen blir avrundad i kanten. Huvudet har två delar, ansiktet och skallen, som är förenade vid tinningarna. Enligt Gur Ariyè kallar Toràn punkten där ansiktet, som inkluderar skägget, och skallen förenas, för ”peat roshchem”, ”hörnen av era huvuden”. Det är förbjudet att helt klippa bort polisongerna, d.v.s. håret vid tinningarna, så att huvudet inte har något hår från området bakom örat fram till ansiktet. Detta bud gäller enbart israelitiska män. Traditionen om att låta dessa ”peot” växa kommer inte från de chassidiska judarna. Det faktum att de jemenitiska judarna hade långa peot när de bodde i sitt födelseland utgör ett bevis för att den traditionen går tillbaka till första templets tid eller ännu längre.

Skägget har fem hörn, två på varje kind, som finns på den övre delen vid huvudet, och ett vid hakan. Enligt Rambam,[13] gäller förbudet mot att stympa kanten av skägget enbart att raka sig med rakkniv.

Dessa bud gavs för att det hebreiska folket skulle vara olikt andra nationer och speciellt för att de inte skulle se ut som avgudadyrkarna som brukade raka av sig sina polisonger och kanterna på skägget. Sammanhanget talar ju om att inte praktisera teckentydning och spådom.

19:28 “Ni skall inte rista märken på er kropp för någon död och inte heller tatuera er. Jag är HaShem.” – Enligt Rashi brukade amoréerna, på hebreiska ”emorim”, jfr 1 Mosebok 14:7, rista märken på sin kropp som ett sorgetecken när någon av dem hade dött.

Det är förbjudet att tatuera sig.

19:29 “Vanära inte din dotter genom att låta henne bli en sköka, så att landet blir fördärvat genom otukt och uppfyllt av skamliga ting.” – Det betyder att en fader inte har rätt att tillåta sin ogifta dotter att ha sexuella relationer med en man utan att först ha ingått ett äktenskapsförbund med honom.

19:30 “Mina sabbater skall ni hålla, och för min helgedom skall ni visa vördnad. Jag är HaShem.” – Sabbaten är en helgedom i tiden på samma sätt som templet är en avskild plats för HaShem på ett geografiskt sätt.

Rashi säger att det inte var tillåtet att gå in i templet med käpp, pengapung, skor eller damm på fötterna. Denna text lär oss att vi idag inte har rätt att gå in på den avskilda plats som templet stod på, för vi har inte möjlighet att rena oss från teumà, rituell orenhet.

När man närmar sig västra tempelmuren bör det göras med vördnad. När man skall gå därifrån bör man inte vända ryggen till muren direkt, utan gå några steg baklänges och sedan dra sig undan. Man bör också uppföra sig med respekt i en synagoga eller i ett studiehus som är ”minitempel”.

19:31 “Ni skall inte bli andebesvärjare eller spiritister. Sök inte sådana, så att ni blir orena genom dem. Jag är HaShem, er Elohim.” – Toràn förbjuder all form av spiritism eller svartkonst. Det hebreiska ord som översatts som “andebesvärjare” är “ov”,[14] som syftar till den som tror sig kunna kalla fram de dödas andar, så att dessa talar genom armhålan. Det hebreiska ord som översatts som “spiritister” är “jidoní”,[15] som hänvisar till någon som lägger ett ben från ett djur i sin mun så att det börjar tala. Ordet ”jidoní” kommer från namnet på detta ben, ”jadua”. Den som praktiserar något av dessa brott blir orenad och är avskyvärd för HaShem.

19:32 “För ett grått huvud skall du resa dig upp, och en äldste skall du ära. Du skall frukta din Elohim. Jag är HaShem.” – Det hebreiska ord som översatts som “grått huvud” är “seivà”,[16] som betyder ”äldre man”, ”gråhåring”. Det syftar på en man som är minst 70 år gammal.

Det hebreiska ord som översatts som “äldste” är “zakèn”,[17] som betyder ”gammal man”, ”man med skägg”. I detta sammanhang syftar det på en som har en ledarställning i Israel. En man som har samlat visdom genom Toràn kallas också för ”zaken”. Dessa är värda mer heder än andra. Sättet att ära dem är att ställa sig upp inför dem, tala respektfullt till dem, inte tilltala dem med deras namn, inte säga emot dem, m.m.

En äldste som är bra på att undervisa bör få dubbel heder. Det betyder att han inte bara bör äras på det sätt som vi här nämnt, utan också få ekonomisk ersättning för sin undervisning, som det står skrivet i 1 Timoteus 5:17:

“Sådana äldste som sköter sin uppgift väl skall ni anse värda dubbel heder, särskilt dem som arbetar med predikan och undervisning (från Toràn).”

Fjärde alijàn, 19:33-36

19:33 “När en främling bor hos er i ert land, skall ni inte förtrycka honom.” – Det är förbjudet att behandla en inneboende främling eller en proselyt illa. Rashi påpekar att det här syftar till att inte förtrycka honom genom ord.

19:34 “Främlingen som bor ibland er skall räknas som infödd hos er. Du skall älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är HaShem, er Elohim.” – Kärleken till den inneboende främlingen bör vara likadan som till juden eller konvertiten. HaShem har inte anseende till personen. Han älskar alla lika och därför bekräftar han detta bud med att säga: ”Jag är HaShem er Elohim”, för att kärleken som vi visar den inneboende främlingen skall vara för Elohims skull. Israel blev utvalt till att förmedla HaShems kärlek och frälsning till hedningarna.

Femte alijàn, 20:1-7

20:3 “Jag skall vända mitt ansikte mot den mannen och utrota honom ur hans folk, därför att han givit en av sina avkomlingar åt Molech och orenat min helgedom och skändat mitt avskilda namn.” – Den som ger sitt barn till en hednisk gud skändar HaShems Namn. HaShem vill ha våra avkomlingar för sig själv, jfr. Malaki 2:15. Det är huvudsyftet med äktenskapet. När man ger ett av sina barn till en demon går man totalt emot det syfte som människan skapades för och så skändar man det Avskilda Namnet.

20:6 “Om någon vänder sig till andebesvärjare och spiritister för att i trolös avfällighet hålla sig till dem, skall jag vända mitt ansikte mot honom och utrota honom ur hans folk.” – Avgudadyrkan och ockultism räknas som andligt äktenskapsbrott. Det är samma sak som när en gift kvinna förenar sig med en annan man och på så sätt skändar äktenskapsförbundet. Både fysiskt och andligt äktenskapsbrott är dödssynder.

Sjätte alijàn, 20:8-22

20:21 “Om någon tar sin brors hustru, är det en oren gärning. Han blottar då sin brors nakenhet, och de skall bli barnlösa.” – Jochanàn HaMatbil tillrättavisade Herodes för att han hade begått detta brott och blev därför mördad, jfr. Matteus 14:3-11.

20:22 “Ni skall hålla alla mina stadgar och lagar och följa dem, för att landet inte skall spy ut er, det land dit jag nu för er, så att ni får bo där.” – Toràn gavs i för att i första hand hållas i Israels Land. Därför finns det bud som inte gäller utanför landet. Några bud kan inte uppfyllas i länder som ligger långt från Israel för de har helt annorlunda naturliga och geologiska förutsättningar. Om man, till exempel, under sommaren befinner sig norr om polcirkeln, hur skall man då kunna se stjärnorna. Solen går ju inte ner där på natten under sommaren. När börjar då sabbaten i norra Sverige på sommaren, när solen inte går ner? Budet om att bo i kojor under Suckot kan inte uppfyllas i Sverige för under den årstiden kan man frysa ihjäl.

De som däremot bor i Israels land är skyldiga att uppfylla Toràns bud för att landet inte skall spy ut dem.

Sjunde alijàn, 20:23-27

20:23 “Ni skall inte följa sederna hos de folk som jag driver undan för er, ty just därför att de handlat så som de har gjort, avskyr jag dem.” – De nationers folk som var i Israels land innan Israels barn kom dit gjorde alla dessa omoraliska och ockulta saker. Det var anledningen till att de blev utrotade från Israels land.

20:26 “Ni skall vara avskilda inför mig, ty jag, HaShem, är avskild, och jag har skiljt er från andra folk för att ni skall tillhöra mig.” – Avskildhet har att göra med att ha ett intimt förhållande till HaShem och skilja sig från hednanationernas seder.

20:27 “När någon, man eller kvinna, befattar sig med andebesvärjelse eller spiritism, skall den personen straffas med döden. Han bär på blodskuld och skall stenas.” – Det verkar motsägelsefullt att det i den tidigare texten, jfr. 20:6, bara talas om att bli straffad med karet, andlig avklippning, när det här talas om att straffas med fysisk död för samma brott. Rashi säger att när det finns två vittnen som varnar innan brottet begås blir den skyldige stenad. Men om brottet begicks med berått mod utan förvarningar blir personen straffad med karet. Den överträdelse som begås utan berått mod kan bli försonad genom ett syndoffer. Dödsstraffet utförs enbart när följande tre villkor har uppfyllts:

·         Budet överträddes med berått mod.

·         Två eller tre vittnen såg brottet.

·         Två eller tre gånger gavs varningar om allvaret i synden och dess konsekvenser innan brottet begicks.

Om någon av dessa tre saknas straffas överträdaren enbart med karet. Om brottslingen inte syndade med berått mod får han inte någon straff alls, utan behöver enbart offra ett chatat-offer för att sona för sitt misstag.

I denna parashà finns buden 212–262 av de 613:

184.     Påbud om att frukta moder och fader, 3 Mosebok 19:3.

185.    Förbud mot att vända sig till en avgud i tanke eller ord, 3 Mosebok 19:4.

186.    Förbud mot att tillverka en avgud till sig själv eller till andra, 3 Mosebok 19:4.

187.    Förbud mot att äta köttresterna från ett offer, 3 Mosebok 19:6-8.

188.    Påbud om att lämna hörnen [peà] på jordbrukslanden oskördade för den fattiges skull, 3 Mosebok 19:10.

189.    Förbud mot att skörda ett land ända ut till hörnen [peà], 3 Mosebok 19:9.

190.    Påbud om att lämna kvar de ax som faller [lèket] till den fattige när man håller på att skörda, 3 Mosebok 19:10.

191.    Förbud mot att plocka upp de ax som faller [lèket] när man håller på att skörda, 3 Mosebok 19:9.

192.    Påbud om att lämna oskördad en del av vingården för den fattiges skull, 3 Mosebok 19:10.

193.    Förbud mot att skörda hela vingårdens frukt, 3 Mosebok 19:10.

194.    Påbud om att lämna de vindruvor som faller [pèret] till den fattige när man håller på att skörda, 3 Mosebok 19:10.

195.    Förbud mot att plocka upp de vindruvor som fallit [pèret] när man håller på att skörda, 3 Mosebok 19:10.

196.    Förbud mot att stjäla, 3 Mosebok 19:11.

197.    Förbud mot att vägra att ge tillbaka till ägaren ett föremål som man har lagt beslag på, 3 Mosebok 19:11.

198.    Förbud mot att svära över ett falskt vittnesbörd om ett värdeföremål, 3 Mosebok 19:11.

199.    Förbud mot att svära falskt, 3 Mosebok 19:12.

200.    Förbud mot att ha kvar ett föremål som tillhör en annan, 3 Mosebok 19:13.

201.    Förbud mot att råna [stjäla med våld], 3 Mosebok 19:13.

202.    Förbud mot att kvarhålla en arbetares lön, 3 Mosebok 19:13.

203.    Förbud mot att förbanna en medmänniska, man eller kvinna, 3 Mosebok 19:14.

204.    Förbud mot att ge ett dåligt råd så att någon tar ett felaktigt steg, 3 Mosebok 19:14.

205.    Förbud för en domare mot att förvränga rätten, 3 Mosebok 19:15.

206.    Förbud för en domare mot att hedra en framstående person under en rättegång, 3 Mosebok 19:15.

207.    Påbud för en domare att döma rätt, 3 Mosebok 19:15.

208.    Förbud mot att tala illa om en medmänniska, 3 Mosebok 19:16.

209.    Förbud mot att inte hjälpa en medmänniska som befinner sig i fara, 3 Mosebok 19:16.

210.    Förbud mot att hata sin israelitiska broder, 3 Mosebok 19:17.

211.    Påbud om att tillrättavisa en israelit när han handlar felaktigt, 3 Mosebok 19:17.

212.    Förbud mot att skämma ut en medmänniska, 3 Mosebok 19:1 7.

213.    Förbud mot att hämnas, 3 Mosebok 19:18.

214.    Förbud mot att hysa agg, 3 Mosebok 19:18.

215.    Påbud om att älska sin nästa, 3 Mosebok 19:18.

216.    Förbud mot att korsa två djur från olika arter, 3 Mosebok 19:19.

217.    Förbud mot att så två olika slags säd tillsammans, 3 Mosebok 19:19.

218.    Förbud mot att äta frukt från träd under dess tre första år, 3 Mosebok 19:23.

219.    Påbud om frukten från ett träd under dess fjärde år, 3 Mosebok 19:23-24.

220.    Förbud mot att äta eller dricka som en frossare och en fyllebult, 3 Mosebok 19:26.

221.    Förbud mot att bry sig om teckentydare, 3 Mosebok 19:26.

222.    Förbud mot att göra förutsägelser genom spådom, 3 Mosebok 19:26.

223.    Förbud mot att raka kanterna av huvudhåret, 3 Mosebok 19:27.

224.    Förbud mot att raka kanterna av skägget, 3 Mosebok 19:27.

225.    Förbud mot att tatuera sig, 3 Mosebok 19:28.

226.    Påbud om att vörda helgedomen, 3 Mosebok 19:24.

227.    Förbud mot att praktisera andebesvärjelse genom ov [medium], 3 Mosebok 19:31.

228.    Förbud mot att praktisera spiritism genom jidoní [medium], 3 Mosebok 19:31.

229.    Påbud om att hedra de visa, 3 Mosebok 19:32.

230.    Förbud mot att luras med någon typ av mått, 3 Mosebok 19:35.

231.    Påbud om att vågar, vikter och mått skall vara exakta, 3 Mosebok 19:36.

232.    Förbud mot att förbanna far eller mor, 3 Mosebok 20:9.

233.    Påbud för domstolen [beit din] att bränna upp en person som förtjänar det, 3 Mosebok 20:14.

234.    Förbud mot att följa amoréernas [hedningarnas] seder, 3 Mosebok 20:23.