Parashà 24 VaJikrà

3 Mosebok 1:1 – 6:7 (5:26)

Av S. K. Blad©

Lukrativ kopiering ej tillåten.

Toràläsningar:

1. 1:1-13

2. 1:14 – 2:6

3. 2:7-16

4. 3:1-16

5. 4:1-26

6. 4:27 – 5:10

7. 5:11 – 6:7 (5:26 hebreisk version)

8. Maftir: 6:5-7 (5:24-26 heb.)

Haftarà: Jesaja 43:21 – 44:23

Apostoliska Skrifterna: Matteus 1:1 – 3:17

VaJikrà

Betyder “och han kallade”.

Kommentarer

I 3 Mosebok 7:37 finns ett sammandrag av de olika offer som dittills presenterats, enligt vad som står skrivet:

“Detta är lagen om uppstigandeoffret, matoffret, syndoffret, skuldoffret, invigningsoffret och fridsoffret.”

1.      Olà – uppstigandeoffer, 3 Mosebok 1:1-17; 6:8-13 (6:1-6 heb.).

2.      Minchà – matoffer, 3 Mosebok 2:1-16; 6:14-18 (4:7-11 heb.).

3.      Chatat – synd(offer), 3 Mosebok 4:1 – 5:13; 6:24-30 (6:17-23 heb.).

4.      Asham – skuld(offer), 3 Mosebok 5:14 – 6:7 (5:26 heb.); 7:1-10.

5.      Miluim – invignins(offer), 2 Mosebok 29:1-37; 3 Mosebok 6:19-23 (6:12-16 heb.).

6.      Shlamim – frids(offer), 3 Mosebok 3:1-17; 7:11-36.

Olà och minchà är “syskon”. Chatat och asham är ”syskon”. När vi talar om syskon är det för att de offras av liknande motiv och liknar varandra.

Första alijàn, 1:1-13

1:2    “Säg till Israels barn: När någon bland er vill bära fram ett offer åt den Evige, skall ni ta ert offer av boskapen, antingen av nötboskapen eller småboskapen.” – Det hebreiska ord som översatts som ”offer” är “korban”,[1] som betyder ”offer”, ”slakt”, ”offergåva”. Det kommer från ordet “karav”[2] som betyder ”närma sig”, ”komma nära”, ”presentera sig”, ”vara nära”. Det lär oss att syftet med offren är att närma sig den Evige och presentera sig inför honom. Det går bara att komma inför den Evige genom offer. Offer är nödvändigt för att kunna närma sig honom och vara i hans närhet, som det står skrivet i 2 Mosebok 23:15b; 34:20b och 5 Mosebok 16:16b:

“Ingen skall träda fram inför mitt ansikte med tomma händer.”

Uppstigandeoffret är frivilligt och kan offras av vem som helst, man, kvinna, israelit eller hedning.

1:3    “Om han vill bära fram ett uppstigandeoffer från nötboskapen, skall han ta ett felfritt djur av hankön och föra fram det till mötestältets ingång för att han skall räknas som välbehaglig inför den Eviges ansikte.” – Både uppstigandeoffren och matoffren, kallas för ”korbanot”, plural av ”korban”, och tjänar till att närma sig den Evige, jfr. 2:1. Denna text lär oss att den som ger detta frivilliga offer är tvungen att själv ta djuret till mötestältets ingång. Det hebreiska ord som översatts till ”brännoffer” eller ”uppstigandeoffer”, är “olà”.[3] Roten till ”olà” är ”alà”,[4] som betyder ”gå upp”, ”stiga upp”, ”lyfta sig”, ”klättra”, ”höja sig”, ”skjuta skott”, ”komma fram”, ”växa”, ”tyna bort”, ”bli stor”, ”öka”, ”vända sig till”, ”invandra till Israels land”. En ”olè” är en som gör ”alijà”, en som går upp, för att läsa i Toràn i synagogan eller en som invandrar till Israel. Båda kallas för ”olè”. Pluralformen är ”olim”. Det lär oss att olà-offret är ett offer som stiger mot himlen. Det lyfter också den som offrar. Den måste därför offras i eld. Olà-offret, uppstigandeoffer, är för de rika och minchà-offret är för de fattiga, jfr. 5:11.

I 1 Mosebok 4:3-5 står det skrivet:

“Efter en tid hände sig att Kajin bar fram en offergåva (minchah) åt den Evige av markens gröda. Även Hevel bar fram av det förstfödda i sin hjord, av djurens fett. Och den Evige såg till Hevel och hans offer (minchah), men till Kajin och hans offer (minchah) såg han inte. Då blev Kajin mycket vred och hans blick blev mörk.”

I denna text förekommer ordet “minchà”[5] som betyder “gåva”, “offer”, ”offergåva”, ”matoffer”. Normalt används ordet minchà för offer som inte har blod. Men i detta fall ser vi att det även kan innefatta ett blodsoffer. Hevels offer var ett djur, som möjligtvis brändes upp. Kajin offrade ett matoffer av säd och frukter från marken. Därför blev inte Kajins offer mottaget. Han var ju inte fattig och skulle kunna ha offrat ett djur.

Av vilka anledningar blev inte Kajins offer mottaget?

·        Han hade inte en rätt attityd gentemot HaShem. Han gav honom inte det bästa och det värdefullaste.

·        Han hade inte en rätt attityd till sin bror. Förhållandet till nästan är avgörande när man skall presentera ett offer inför den Evige, jfr. Matteus 5:23-24.

·        Han offrade inte djur, utan bara markens gröda när han hade möjlighet till det.

·        Han brydde sig inte om den uppenbarelse om blodsutgjutelse som hade getts i lustgården när HaShem hade offrat ett lamm för att klä människorna och på så sätt skyla över den nakenhet som orsakats av synden.

Vilken skillnad är det mellan olà-offret och minchà-offret?

I Olà-offret frambärs djur och i minchà-offret frambärs normalt gröda från marken. Olà och minchà är de första offren som nämns i Skrifterna. Vi har sett exemplet med Kajin och Hevel som frambar minchà. Ordet olà förekommer för första gången i 1 Mosebok 8:20, där det står skrivet:

“Noach byggde ett altare åt den Evige och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade uppstigandeoffer på altaret.”

Det utmärkande draget i uppstigandeoffret är att hela djuret bränns upp. I detta kapitel nämns tre olika typer av olà:

1:3    Från nötboskapen

1:10 Från småboskapen

1:14 Från fåglarna

Värdet för ett olà-offer går från det dyraste till det billigaste. Därefter fortsätter den Evige att ge möjlighet att offra till dem som inte har råd att ens köpa sig en duvunge. Han kan ge mjöl, olja, rökelse och salt, jfr. 2:1, 4, 13. Det lär oss att den ekonomiska situationen inte är ett hinder för att ge offer genom vilka man kan närma sig den Evige. Den rike ger mer och de fattige ger mindre, men HaShem ser till hjärtat och vet när en person offrar enligt sina möjligheter och när han inte gör det, som det står skrivet i Lukas 21:1-4:

“Yeshua såg upp och märkte hur de rika lade sina gåvor i offerkistan. Men han såg också hur en fattig änka lade ner två små kopparmynt. Då sade han: "Amen säger jag er: Denna fattiga änka gav mer än alla andra. Ty det var av sitt överflöd som alla andra lade något i offerkistan, men hon offrade av sin fattigdom allt vad hon hade att leva på."”

Ett offer som inte ges med generositet blir inte accepterat av HaShem, eftersom han älskar en glad givare, jfr. 2 Korintierbrevet 9:7.

“ett felfritt djur av hankön” – Olà-offret måste vara ett felfritt djur av hankön, jfr. 1:10; 3:1, 6; 4:3, 23, 28, 32; 5:15, 18; 6:6 etc. Det talar om Mashiach som var en man utan synd, som det står skrivet i 1 Petrus 1:18-19:

“Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder, utan med Messias dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och lyte.”

“föra fram det till mötestältets ingång” – Man offrar framför ingången till helgedomen. Det lär oss att Yeshua blev offrad inför HaShem. Det är omöjligt att Messias skulle ha spikats upp bakom templet. Då skulle inte denna profetia ha uppfyllts. Alla djur slaktades vid helgedomens ingång, aldrig bakom. Därför är både den heliga gravens kyrka och gravträdgården diskvalificerade som möjliga platser för där korsfästelsen skulle ha skett. Det var tvunget att ske framför ingången till templet, d.v.s. enligt en rak linje som dras från templets ingång mot det altare på olivberget där den röda kon offrades. På samma linje, lite längre upp, blev Yeshua hängd i ett träd tillsammans med två rövare. Det var möjligen samma träd som han hade förbannat några dagar tidigare, jfr. Markus 11:21. Adam tog blad från ett fikonträd till att skyla sin nakenhet. Därför är det möjligt att det var den sortens träd som blev instrumentet för människans återlösning. Det är mycket troligt att livets träd hade stått på samma plats som templet senare byggdes. Kunskapens träd stod troligtvis på olivberget där Messias dog. Om det nu var så, blev synden sonad på samma plats där den kommit in i denna världen. Den horisontella bjälken som Messias spikades fast i kan möjligtvis ha varit av cederträ, enligt 3 Mosebok 14:4, 6.

Denna vers lär oss också att ett offer tjänar som en inkörsport för att kunna närma sig den Evige. Själva offret är som en dörr, ett medel genom vilket man kan närma sig. Därför heter det korban. När ett offer ges enligt Toràns föreskrifter och med ett uppriktigt hjärta, i glädje, renhet och överlåtelse, producerar det alltid välbehag inför den Evige. Alla offer är inte välbehagliga inför honom.

1:4    “Han skall lägga sin hand på brännoffersdjurets huvud, och det blir då välbehagligt och till försoning för honom.” – Handpåläggningen innebar primärt tre saker:

·        Identifikation – djuret representerar den som lägger sina händer på det. De är ett.

·        Överföring – synden förs över till djuret.

·        Ersättning – djuret dör i människans ställe.

“till försoning för honom” – Det hebreiska ord som översatts som ”försoning” är “kapar”,[6] som betyder ”försona”, ”täcka över”. Det lär oss att uppstigandeoffret har en ingrediens av försoning, i den betydelsen att det skapar förlåtelse för synd, det täcker över felen. Det är en skuggbild av Mashiach vilkens död inte bara täcker över synderna, utan tar bort dem. Alla dessa offer är skuggbilder av Messias offer.

1:5    “Han skall slakta ungtjuren inför den Eviges ansikte, och Aharons söner, prästerna, skall bära fram blodet och stänka det runt omkring på det altare som står vid ingången till mötestältet.” – Den som för fram offerdjuret får slakta det om han vill. Men bara prästerna kan offra blodet på altaret. Djuret slaktas inför HaShem. Det lär oss att Messias död skedde inför den Evige. Blodet kastades på altaret. Rashi säger att prästen ställde sig vid altaret och kastade blodet från en skål mot den nedre halva delen av altaret, mot dess hörn. Rav Shabtai Bass[7] förklarar att blodet blev kastat mot två hörn av altaret, det nordvästra och det sydöstra hörnet. På så sätt blev blodet stänkt på altarets fyra sidor genom två kast. Denna ceremoni representerar det tillfälle då Mashiach dog.

1:6    “Sedan skall han flå uppstigandeoffersdjuret och stycka det enligt dess delar.” – Hela djuret offrades inte på en gång, utan del efter del. När det står ”enligt dess delar” innebär det att det finns naturliga ställen där man kan stycka ett djur. Enligt Talmud,[8] finns det tio sådana ställen. På samma sätt är det när en människa överlåter sig helt, då kommer den Evige att göra anspråk på del efter del av vår varelse så att vi blir helt avskilda för hans bruk.

1:7    “och prästen Aharons söner skall göra upp eld på altaret och lägga ved på elden.” – Enligt en Midrash, upphörde elden inte att brinna på altaret, förrän templet byggdes i Jerushalajim. Elden hade fallit från himlen. När Shlomos tempel byggdes föll elden igen från himlen på altaret. Prästerna höll elden ständigt brinnande. Denna eld slutade dock att brinna under kung Menashehs dagar. Toràn säger emellertid här att prästerna är pliktiga att lägga ved och tända eld på altaret på ett vanligt sätt (Rashi).

Eld är en form av energi. För att ett offer skall vara välbehagligt måste det ges med glädje, entusiasm och med eld i hjärtat. Det är kärlekens eld, som det står skrivet i Höga visan 8:6-7:

“Sätt mig som ett sigill på ditt hjärta, som ett sigill på din arm. Ty kärleken är stark som döden, dess svartsjuka obetvinglig som dödsriket. Dess glöd är som eldsglöd, en den Eviges låga. De största vatten kan ej släcka kärleken, strömmar kan ej dränka den. Om någon ville ge alla rikedomar i sitt hus för kärleken, skulle han ändå bli försmådd.”

Detta lär oss att Yeshua dog med glädje och hade en kärlekseld i sitt hjärta. Det kan man också se i Psalm 118:24 som han sjöng innan han dog, jfr. Matteus 26:30. Samma sak skedde med Jitschaks akedà, bindande. Både Avraham och Jitschak hade glädje i sina hjärtan när offret skulle genomföras, jfr. 1 Mosebok 22. Ett offer blir bara välbehagligt när det finns en eld av glädje och kärlek i hjärtat. Därför fick man inte offra alkoholfritt vin i templet. Det var tvunget att vara starkt och ha eld i sig, jfr. 4 Mosebok 28:7.

1:8    “Sedan skall Aharons söner, prästerna, lägga styckena, huvudet och fettet ovanpå veden som brinner på altaret.” – Det första som offras av djuret, om man bortser från blodet, är huvudet. Alef är den första bokstaven i det hebreiska alfabetet. Betydelsen av den bokstaven är just ”tjurhuvud”, men även ”ett” och ”det första”. Det första man offrar är alltså huvudet. Tjurens huvud representerar människans sinne. Det är det första som man måste överlåta till den Evige så att det ”bränns upp”, som det står skrivet i Romarbrevet 12:1-2:

“Så förmanar jag nu er, bröder, vid Elohims barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och avskilt offer som behagar Elohim - er logiska gudstjänst (i huvudet). Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse (i huvudet), så att ni kan pröva vad som är Elohims vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.”

“fettet ovanpå veden” – Det fett det talar om är det fett som skyddar inälvorna. Det finns tre typer av fett i kroppen:

·        Energi som lagrats i kroppen i form av fett, främst under huden.

·        Den bruna fett som producerar värme i kroppen. Det bruna fettet bränner upp energin i näringsämnena. Bebisar har mycket brunt fett. En människa som lätt blir tjock utan att äta energirik mat, har brist på brunt fett i sin kropp. En som kan äta mycket utan att bli tjock har mycket brunt fett i sin kropp.

·        Det fett som omger och beskyddar inälvorna från slag och skadliga rörelser.

Det fett som beskyddar inälvorna är det som offras på altaret. Man lägger det ovanpå huvudet för att täcka över området där tjurens huvud blev avskuret. Enligt Rashi, görs det för att visa respekt inför den Högste.

1:9    “Men inälvorna och fötterna skall tvättas i vatten och därefter skall prästen bränna alltsammans på altaret. Det är ett uppstigandeoffer, ett eldsoffer till en ljuvlig doft för den Evige.” – Inälvorna och fötterna skall tvättas i vatten och därefter brännas på altaret. Då blir det ett välbehagligt offer för den Evige. Det är inte så att den Evige njuter av att ett oskyldigt djur bränns upp till aska. Hans karaktär är inte sadistisk. Han har inte heller något behov av offer, som det står skrivet i Psalm 50:7-13:

“Hör, mitt folk, jag vill tala, Israel, jag vill vittna mot dig: Jag är Elohim, din Elohim. Det är inte för dina slaktoffer jag vill gå till rätta med dig, dina uppstigandeoffer har jag alltid inför mig. Jag vill inte ta tjurar ur ditt hus eller bockar ur dina fållor, ty alla skogens djur är mina, boskapen på de tusen bergen. Jag känner alla fåglar på bergen, allt som rör sig på marken är mitt. Om jag hungrade skulle jag inte säga det till dig, ty hela jorden är min med allt den rymmer. Skulle jag äta tjurars kött eller dricka bockars blod?”

Den välbehagliga lukten som han känner kommer inte från djuret som blivit grymt offrat, utan från människans hjärta som kommer med offret till den Evige. Om människans hjärta inte är överlåtet till Honom, är hans offer inte välbehagligt. Därför står det skrivet att den Evige såg till Hevel och hans offergåva. I fösta hand såg han till människan och sedan såg han till offret. Offergåvan är ett uttryck för ett älskande hjärta.

Å andra sidan kan vi även hänvisa till Messias Yeshuas offer som projiceras i alla offer. När den Evige ser ett djur offras på ett rätt sätt kommer han ihåg sin Sons offer. På så sätt blir han behagad eftersom resultatet av det offret är oerhört positivt för hela skapelsen.

Personlig tillämpning av uppstigandeoffret

Olà-offret symboliserar helöverlåtelsen av våra liv. Vi ger HaShem allt vad vi är. Vi ger oss själva till honom. Vi ger inte i första hand det vi har eller det vi kan åstadkomma, utan oss själva som ett uppstigandeoffer som bränns upp inför honom och inte blir något kvar till oss själva. Vi tillhör inte oss själva.

När vi överlåter oss blir vi framställda inför honom. Därefter kommer vi bit efter bit att uppleva olà-offret. Det börjar med att vi ger våra liv, som symboliseras av blodet.

Efter att ha gett honom våra liv kommer han att dela oss i stycken. Först tar han vårat huvud, vårt sinne, och bränner upp det tills det inte blir något kvar av vårt eget. Vår bön blir då: ”Ske inte min vilja utan din. Saker och ting är inte så som jag förstår dem, utan som du förstår och som finns uppenbarade i din Torà”.

Nästa steg i offrandet av vår varelse är när fettet blir borttaget. Det är det beskydd som täcker våra inälvor, (våra motiv, syften och känslor). På så sätt blir vi känsliga. Vår okänslighet gentemot det himmelska blir borttaget. Man kan jämföra det med hjärtats omskärelse, jfr. 5 Mosebok 10:16. Det går också att jämföras med en skyddsmur av argument som tas bort från våra känslor och vårt sinne, som det står skrivet i 2 Korintierbrevet 10:3-6:

“Ty även om vi lever här i världen, strider vi inte på världens sätt. De vapen vi strider med är inte svaga utan har makt inför Elohim att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Elohim. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Messias och är beredda att straffa all olydnad, så snart ni har blivit fullkomligt lydiga.”

Denna text lär oss att all olydnad i samhället kan bli bekämpad och förintad genom en församling som har upplevt olà, uppstigandeoffret. I helöverlåtelsen har deras ursäkter för olydnaden blivit uppbrända av den himmelska elden. Världen ser ut som den gör på grund av brist på lydnad i den Eviges barns församlingar.

Nästa steg i uppstigandeoffret är när inälvorna och fötterna tvättas i vatten. Det motsvarar den reningsprocessen i Toràn, som det står skrivet om i Johannes 15:3:

“Ni är redan nu rena i kraft av det ord som jag har talat till er.”

I Efesierbrevet 5:26 står det skrivet:

“för att avskilja den, sedan han renat den genom vattnets bad, i kraft av ordet.”

Inälvorna motsvarar motiven, känslorna, begären m.m. Fötterna motsvarar vår livsstil, vår vandring, vårt sätt att leva. Våra motiv och vår vandring måste bli renade genom Toràn för att kunna offras inför den Evige som ett välbehagligt offer. HaShem kommer aldrig att tycka om våra begär om de inte först blir renade genom Toràn. Han accepterar inte heller vår livsstil som inte renats genom Ordet. Allt måste gå igenom tillrättavisning, genom den process som sker vid ett andelett Toràstudium. Både Toràn och Anden symboliseras i Skrifterna av vatten.

I olà-offret måste allt brännas upp. Det betyder att du inte kan spara något av ditt liv för dig själv om du skall bli välbehaglig för den Evige. Allt måste överlämnas till din himmelske Fader, bit efter bit.

När du första gången kommer till den Evige med glädje och längtan att få tjäna honom och vara hans tjänare och vän, då tar han emot ditt liv. Han ger dig ett nytt liv i stället för det som du gav honom. Detta nya liv är Yeshua Messias uppståndelseliv. Därefter gör han anspråk på del efter del i dig, så att du kan fördjupa överlåtelsen tills det inte blir något kvar av dig själv. Då är du helt beroende av det nya uppståndelselivet som finns i Mashiach. När du har kommit till den nivån i uppstigandeoffret kommer du att känna och säga att ditt liv inte betyder något för dig själv, som det står skrivet i Apostlagärningarna 20:24:

“Men jag anser inte att mitt liv har något värde för mig själv. Jag vill endast fullborda mitt lopp och den uppgift som jag har fått av Herren Yeshua: att vittna om Elohims nåderika glada budskap.”

I Matteus 10:39 står det skrivet:

“Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull skall finna det.”

I Lukas 22:42 står det skrivet:

“Fader, om du vill, så tag denna kalk ifrån mig! Men ske inte min vilja utan din.”

Andra alijàn, 1:14 – 2:6

1:14  “Och om han vill bära fram åt den Evige ett uppstigandeoffer av fåglar, skall han ta sitt offer av turturduvor eller unga duvor.” – Enligt Rashí, är turturduvorna, som i detta fall var enbart hanar, enbart vuxna. Duvorna är enbart ungar.

2:1    “När någon vill bära fram ett matoffer åt den Evige, skall hans offer bestå av fint mjöl, och han skall hälla olja på det och lägga rökelse ovanpå.” – Det hebreiska ord som översatts som ”någon” är ”nefesh”, som betyder ”själ”. Matoffret, på hebreiska ”minchà” är de fattigas offer, de som inte har råd att offra ett djur. Talmud[9] lyfter fram det faktum att när den fattige ger ett minchà-offer, räknas det som om han hade offrat sin egen själ till den Evige.

Matoffret måste bestå av vetemjöl, vilket anses som den bästa mjölsorten. Kornet är billigare, jfr. 2 Kungaboken 7:1; Uppenbarelseboken 6:6. Vetekornen blev inte sådda på ett sätt så att de kastades ut i stora mängder på åkern, utan de blev sådda i jorden ett efter ett. Av det lär vi oss att den såningsman som nämns i liknelsen i Matteus 13:3-9 sådde korn.

Det fina mjöl det talas om, på hebreiska ”solet”, är det bästa vetemjölet, det finaste. De tre olika kvalitéerna i olivoljan tjänar till att offras som matoffer. All rökelsen bränns upp. Varje matoffer måste saltas. Alla dessa produkter är framställda av människan.

Versarna 1-10 beskriver fem olika matoffer. Alla utgörs av det finaste vetemjölet. Skillnaden mellan dem har att göra med sättet att laga till dem. Enligt 3 Mosebok 14:21, var ett matoffer tvunget att innehålla minst en tiondel av en efà fint mjöl och en log olja. En efà motsvarar omkring 24,8 liter, enligt en beräkning av rav A. H. Nae. En log motsvarar sex beitsim, ”ägg”, som motsvarar mellan 344 och 602 ml.

Enligt Rashi, hällde man olja över allt mjölet och lade rökelse på en del av mjölet. Enligt en annan uppfattning blandade man mjölet med oljan. Denna vers lär oss att en som inte är kohen, präst, kunde laga till detta offer.

2:2    “Han skall bära fram det till Aharons söner, prästerna, och prästen skall ta en handfull av mjölet och oljan och dessutom all rökelsen och bränna det på altaret som ett påminnelseoffer. Det är ett eldsoffer till en ljuvlig doft för den Evige.” – Enligt Rashi var det tillåtet för en israelit att från ingången gå in 11 alnar, (c:a 5,5 meter), på förgården i tabernaklet. Där tog prästen en handfull av mjölet. Det togs med handens tre mittersta fingrar, och brändes upp på altaret tillsammans med all rökelse. Resten åts upp av prästerna.

Dessa är de fem olika typer av matoffer som finns:

·        Solet – En tiondels efà fint mjöl, tillsammans med en log olja, samt rökelse, 1:1-3.

·        Challot – Tio kakor av fint mjöl, som blandats med olja och bakats i ugn, 1:4.

·        Rekikim – Tio oblater av fint mjöl, som smorts med olja och bakats i ugn, 1:4.

·        Machabat – Knapriga oblater av fint mjöl som blandats med olja och stekts i olja i en låg stekpanna som fanns i templet, 1:5-6.

·        Marcheshet – Oblater av fint mjöl som blandats med olja och friterats i olja i en djup stekpanna som fanns i templet, 1:7-10.

Tredje alijàn, 2:7-16

2:8    “Varje matoffer som är tillrett på något av dessa sätt skall du föra fram till den Evige. Det skall bäras fram till prästen och han skall ta det till altaret.” – Enligt Talmud,[10] rörde prästen altarets sydvästra hörn med matoffret.

2:11  “Inget matoffer som ni bär fram åt den Evige skall vara syrat, ty varken av surdeg eller honung skall ni bränna något som eldsoffer åt den Evige.” – Enligt Rashí, kan allt sött från frukter kallas ”devash”, ”honung”. Detta är uppenbart eftersom nästa vers säger att det kan tjäna som förstlingsoffer och i ett förstlingsoffer innehåller inte bihonung utan sötma från frukter.

2:12  “Som förstlingsoffer skall ni bära fram sådant åt den Evige, men på altaret får det inte komma för att vara en ljuvlig doft.” – Surdeg fanns i förstlingsbröden som offrades vid shavuot, jfr. 23:17. Honungen från frukterna ges som förstlingsoffer från de söta trädfrukterna, som t.ex. fikon och dadlar. Honung representerar en människa som bara lever för att njuta. Surdegen representerar en uppblåst och stolt människa. Ingen av dessa människor är välbehagliga för den Evige.

2:13  “Alla dina matoffer skall du beströ med salt. Du skall inte låta saltet i din Elohims förbund fattas på ditt matoffer. Till alla dina offer skall du offra salt.” – Alla offer saltades innan de lades på altarets eld. Enligt Rambam,[11] blev djuroffren saltade på altarets ramp medan fåglarna och matoffren saltades uppe på altaret. Salt har förmågan att konservera och symboliserar därför förbund och frid, som det står skrivet i Markus 9:50:

“Salt är bra, men om saltet förlorar sin sälta, hur skall ni då få det salt igen? Ha salt i er och håll fred med varandra!”

I 2 Krönikeboken 13:5 står det skrivet:

“Skulle ni inte veta att det är den Evige, Israels Elohim, som har gett kungadömet över Israel åt David för evig tid, åt honom själv och hans söner, genom ett saltförbund?”

2:14  “Om du vill bära fram ett matoffer åt den Evige av den första skörden, skall du till ett sådant matoffer bära fram ax av mogen säd rostade över eld, fulla och sönderstötta.” – Denna text talar om omer-offret, kornmjölsoffret som gavs i templet efter pesach-offret. I denna text kallas detta offer ”förstlingsoffer”, eller ”den första skörden”, på hebreiska ”bikurim”. Kornet är det första sädesslaget som mognar i Israel. Detta var det enda korn-offer som gjordes i templet. Alla andra matoffer var av vete. Enligt Talmud,[12] torkades axen med eld i ett rör som användes för att rosta, och därefter krossades de och maldes. Detta offer symboliserar Messias uppståndelse, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 15:20, 23:

“Men nu har Messias uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade... Men var och en i sin ordning: Messias som förstlingen och sedan, vid hans ankomst, de som tillhör honom.”

Personlig tillämpning av matoffret

Djuren som ges i Olà-offret representerar människolivet. När man överlåter ett djur till att helt brännas upp ger man ett budskap till den Evige: ”Jag tillhör dig fullständigt”. Uppstigandeoffret representerar vår helöverlåtelse.

Jordbruksprodukterna i Minchà-offret representerar människans arbete. När vi ger dessa produkter till den Evige, säger vi: ”Mitt arbete tillhör dig fullständigt”. Matoffret representerar vår arbete för den Evige.

Uppstigandeoffret äts inte. Men den största delen av matoffret äts upp av prästerna. Enbart en näve offras på altaret tillsammans med rökelsen. Det lär oss att det arbete vi gör för den Evige i första hand uttrycks genom vårt tjänande av de ledare som han har satt över oss.

Rökelsen representerar bön och lovsång till den Evige, jfr. Psalm 141:2, Uppenbarelseboken 5:8. Det faktum att all rökelse måste ges till den Evige lär oss att vi inte kan ge lov och be till människor, bara till den Evige.

Hedningen Kornelius bad böner till den Evige och gav gåvor till det judiska folket. Dessa blev mottagna som ett minchà-offer i himlen, som det står skrivet i Apostlagärningarna 10:4:

“Han stirrade förskräckt på ängeln och frågade: "Vad är det, herre?" Ängeln sade: "Dina böner och dina gåvor har stigit upp till Elohim som ett offer han kommer ihåg.”

Man kan inte tjäna den Evige utan att tjäna människor, och speciellt de ledare som den Evige har satt, som det står skrivet i 2 Korintierbrevet 8:1-5:

“Vi vill tala om för er, bröder, vilken nåd Elohim har gett församlingarna i Makedonien. Fastän de varit hårt prövade, har deras översvallande glädje och deras djupa fattigdom gjort dem överflödande rika på uppriktig hängivenhet. De har gett efter sin förmåga, ja, över sin förmåga och helt frivilligt, det kan jag intyga. Mycket enträget bad de oss om nåden att få delta i hjälpen åt de avskilda. Och de gav inte bara det vi hade hoppats, utan sig själva gav de, först och främst åt Herren och sedan åt oss, efter Elohims vilja.”

Först och främst gav de sig åt Herren, vilket är ett olà-offer, helöverlåtelse, åt den Evige. Därefter gav de sig åt shaliacherna, sändebuden, ledarna, som den Evige hade satt över dem. Man kan inte vara helt överlåten åt den Evige utan att tjäna och underordna sig de ledare som den Evige har tillsatt. Det kan förekomma en överlåtelse och underordnande av ett ledarskap utan en överlåtelse åt den Evige. Men den finns ingen överlåtelse åt den Evige utan ett underordnande under ledarskapet. Den som har gett sig helt till den Evige underordnar sig automatiskt det ledarskap som Han har tillsatt. Det är omöjligt att vara trogen den Evige utan att vara trogen hans sändebud och medlare. Det är omöjligt att vara trogen den Evige när man förnekar Yeshua, som har blivit tillsatt av Honom som Herre över alla. De som tror att de kan komma till Fadern utan att gå genom Yeshua, förnekar den ordning som Fadern har inrättat. Samma sak händer med de tjänare som Yeshua Messias har gett till sin församling, jfr. Efesierbrevet 4:11.

I 3 Mosebok 2:4 står det skrivet att minchà-offrets oblater måste vara ojästa. Jästen symboliserar ondska och hyckleri. Det lär oss att när vi tjänar den Evige och hans ledare måste det vara utan ondska, ärligt, rent, utan personliga motiv, utan hyckleri, utan självprojicering, utan stolthet, utan baktankar, utan begär efter att bli sedda och utan begär efter en bättre position.

Minchà-offret symboliserar våra gärningar. När våra gärningar inte är fullkomliga har de surdeg, som det står skrivet i Uppenbarelseboken 3:2:

“Vakna upp och håll dig vaken och stärk det som är kvar och som var nära att dö. Ty jag har inte funnit att dina gärningar är fullkomliga inför min Elohim.”

De gärningar som behagar Fadern är Messias gärningar, som det står skrivet i Uppenbarelseboken 2:26:

“Den som segrar och håller fast vid mina gärningar ända till slutet, honom skall jag ge makt över folken”

Det står skrivet “mina gärningar”. Det är fråga om Mashiachs gärningar, inte de som människan hittar på, utan de som den Evige har befallt. De gärningarna är minchà-offer som är välbehagliga inför den Evige.

I 1 Korintierbrevet 3:12-13 står det skrivet:

“Om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara stenar eller med trä, hö och halm, så skall det visa sig vad var och en har byggt. Den dagen kommer att visa det, eftersom den uppenbaras i eld, och hur vars och ens verk är skall elden pröva.”

Vi ser här att våra gärningar kommer att prövas genom eld. Om det är gärningar som gjorts med ett gott material, kommer vi att få lön. Om det är gärningar som gjorts med dåligt material, kommer vi att förlora ersättningen på domens dag. Vi talar här inte om frälsningen, för frälsningen, ingången i det tillkommande riket, är ingen belöning. Frälsningen får man på grund av nåd och belöningen får man på grund av gärningar.

I 1 Korintierbrevet 15:58 står det skrivet:

“Var därför fasta och orubbliga, mina älskade bröder, och arbeta alltid hängivet för Herren, eftersom ni vet att ert arbete i Herren inte är förgäves.”

Här står det att arbetet I Herren inte är förgäves. Det står inte FÖR Herren, utan I Herren. De fullkomliga gärningarna är de som är gjorda I Herren, ledda av den Eviges Ande i lydnad för hans bud.

I Johannes 4:23-24 står det skrivet:

“Men den tid kommer, ja, den är redan här, då sanna tillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty sådana tillbedjare vill Fadern ha. Elohim är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.”

Fadern söker tillbedjare. En tillbedjare är en som har gett sig helt till Honom, som har gått igenom olà-erfarenheten. Bara den som går igenom olà kan tjäna den Evige med sina gärningar. Därför ges olà-offret före minchà-offret. Den Evige söker hjärtan som är överlåtna och villiga att göra hans vilja, som det står skrivet i 2 Krönikeboken 16:9a:

“Ty den Eviges ögon överfar hela jorden, för att han med sin kraft skall hjälpa dem som med sina hjärtan ger sig hän åt honom.”

Käre läsare. Har du gett ditt hjärta åt den Evige? Är du fullständigt hans? Finns det något av ditt liv som du inte har överlåtit till din Fader? Har du gjort dig själv till ett olà-offer? I så fall kan du tjäna honom på ett rätt sätt. Om inte, kommer dina gärningar och din tjänst för den Evige inte att vara helt välbehagliga för honom. Det finns tjänster som uträttas inför den Evige utan att man har en personlig relation med Honom, som det står skrivet i Lukas 15:29-31:

“men han svarade sin far: Här har jag alla dessa år tjänat dig och aldrig överträtt ditt bud, och mig har du aldrig gett ens en killing, så att jag kunde vara glad med mina vänner. Men när han där kommer hem, din son som har gjort slut på vad du ägde tillsammans med horor, då har du för hans skull slaktat den gödda kalven. Fadern sade till honom: Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt.”

Det är inte samma sak att tjäna och lyda Fadern utan en relation till honom, som att göra det med relationen som grund. Skillnaden mellan dessa saker kan inte alltid ses utåt. Det har att göra med hjärtat, den inre attityden. Det viktigaste av allt är vår relation med vår himmelske Pappa och med hans son Yeshua Messias, som är sänd av Honom. I den relationen finns det högsta livet, det eviga livet, som det står skrivet i Johannes 17:3:

“Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Elohim, och den som du har sänt, Yeshua Messias.”

I Matteus 7:22-23 står det skrivet:

“Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar? Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni som praktiserar laglöshet!”

Vi ser i denna text hur många utför gärningar, och även stora gärningar, i Messias namn, utan att ha det viktigaste, en intim relation till honom. Vi har tidigare sagt att det hebreiska begreppet känna inte betyder samma sak som att ha en intellektuell kunskap, utan en personlig erfarenhet.

Det grekiska ord som översatts som ”laglöshet” är ”anomía”,[13] som betyder ”olaglighet”, ”laglöshet”, ”brott mot lagen”. Det lär oss flera saker. Enligt Toràn har man inte rätt att göra något i en annan människas namn utan att ha blivit sänd av den personen, eller ha fått fullmakt av den personen att handla i hans namn. I detta fall ser vi hur många personer kommer att säga till Messias på domens dag att de har utfört underbara gärningar i hans namn. Men de har ändå handlat mot Toràn, för de hade inte någon relation till honom och hade inte heller fått fullmakt att profetera och göra under i hans namn. De sökte sin egen ära och gjorde dessa gärningar för att själva vinna meriter. Det är möjligt att göra under och profetera i Yeshuas namn, (och dess lingvistiska derivat), utan att de gärningar man gör är välbehagliga inför Fadern. Vad är hemligheten? Lydnad för Toràn grundad på en personlig relation med HaShem och hans Mashiach. Denna text lär oss också att lydnad för Toràns bud står i förhållande till vår relation till Messias Yeshua. Den som säger att han känner Messias och bryter mot den Eviges bud, som gavs genom Moshè, ljuger, som det står skrivet i 1 Johannes 2:3-5:

“Vi vet att vi har lärt känna honom, när vi håller fast vid hans bud. Den som säger: "Jag känner honom" och inte håller fast vid hans bud, han är en lögnare och sanningen finns inte i honom. Men hos den som håller fast vid hans ord har Elohims kärlek verkligen nått sitt mål. Så vet vi att vi är i honom.”

I 1 Johannes 3:24 står det skrivet:

“Den som håller hans bud förblir i Elohim och Elohim i honom. Och att Elohim förblir i oss, det vet vi av Anden som han gav oss.”

Messias bud är samma som Moshès bud, för Elohim kan inte motsäga sig själv eller ändra på sig.

Fjärde alijàn, 3:1-16

3:1    “Om någon vill bära fram ett fridsoffer och han då vill ta sitt offer av nötboskapen, skall han föra fram ett felfritt djur inför den Eviges ansikte, antingen av hankön eller honkön.” – Detta offer kallas också ”korban”, vilket översatts som ”offer”. Det lär oss att huvudsyftet med detta offer också är att vi skall kunna komma nära den Evige. Det är huvudsyftet med alla offren. Shlamim-offret, fridsoffret, eller ”gemenskapsoffret”, är också frivilligt, såväl som olà-offret och minchà-offret. I olà-offret ges bara djur av hankön, men i shlamim-offret kan man ge antingen en hane eller en hona. Det lär oss att olà-offret är kopplat med Yeshua Messias död på ett speciellt sätt, för han är en man. Djuren får inte ha något lyte om de skall bli accepterade. Den Evige är värd det bästa. Därför är den en skymf att ge honom djur som inte är felfria, som det står skrivet i Malaki 1:8-10:

“Om ni bär fram ett blint djur som offer, är inte det något ont? Om ni bär fram det som är lamt och sjukt, är inte det något ont? Kom med sådant till din ståthållare! Tror du han blir glad och tar nådigt emot dig? säger den Evige Tsevaot. Men bönfall nu inför Elohim att han må vara nådig mot oss. Genom er har detta skett. Kan han då bli vänligt sinnad mot er? säger den Evige Tsevaot. Om ändå någon av er ville stänga tempeldörrarna, så att ni inte förgäves tänder upp eld på mitt altare! Jag har inte behag till er, säger den Evige Tsevaot, offergåvorna från er hand finner jag ingen glädje i.”

Detta offer heter fridsoffer för det grundar sig på en frids-relation med den Evige, genom att man blivit rättfärdiggjord genom tro, som det står skrivet i Romarbrevet 5:1:

“Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Elohim genom vår Herre Yeshua Messias.”

Enbart en del av fridsoffret gavs till templet. Resten åts upp var som helst på förgården eller inom Jerushalajims murar. Genom detta offer kunde man njuta tillsammans med den Evige, och äta tillsammans med familj och vänner. Detta offer medför att man kan njuta av den intima relationen man har med den Evige.

3:5    “Sedan skall Aharons söner bränna det på altaret, ovanpå brännoffret som ligger på den brinnande veden. Detta är ett eldsoffer till en ljuvlig doft för den Evige.” – Det hebreiska ord som översatts som ”ovanpå” är ”al”. Normalt betyder det ”ovanpå”, ”över”, men det kan också betyda ”ytterligare”, ”dessutom”, som i 3 Mosebok 2:2. Enligt Rashi, skall det i detta fall förstås som ”dessutom”, ”vid sidan av”. Det betyder att de delar av fridsoffersdjuret som tas bort för att brännas upp, läggs på altaret efter att det dagliga uppstigandeoffret framburits. Den lär oss att det inte kan finnas någon verklig njutning av gemenskapen med den Evige om man inte först har överlåtit sig helt.

Det lär oss också att Messias Yeshuas död är grunden på vilken vi kan ha gemenskap med den Evige och njuta inför hans närhet.

·        Olà-offret säger: Hela mitt liv tillhör dig.

·        Minchà-offret säger: Jag tjänar dig med hela mitt liv.

·        Shlamim-offret säger: Du är min glädje och min njutning. Jag vill vara nära dig tillsammans med min familj och mina vänner, ta tid i din närhet, lovsjunga dig och ta emot dina välsignelser.

3:17  “Detta skall vara en evig stadga för er från släkte till släkte, var ni än bor. Inget fett och inget blod skall ni förtära.” – Detta förbud gäller även efter templets förstörelse och inte bara i Israels land utan även utanför landet.

Femte alijàn, 4:1-26

4:2-3 “Säg till Israels barn: Om någon syndar av misstag mot något av den Eviges bud och gör något som inte får göras, skall den smorde prästen, om det är han som har syndat och därmed dragit skuld över folket, offra en felfri ungtjur åt den Evige till syndoffer för den synd han har begått.” – Nu går vi vidare till chatat-offret. Ordet ”chatat”,[14] “misstag”, “fel”, “synd”, kommer från roten “chatà”,[15] som betyder ”misslyckas”, ”missa”, ”synda”. I 3 Mosebok 4:23 kallas även detta offer för “korban”. Det lär oss att även det är ett medel att kunna närma sig den Evige. Men i dessa versar används normalt inte ordet ”korban”, ”offer”, som i texten om olà och minchà. Det står bara ”le-chatat”, ”för synd”. I Septuaginta översattes det helt enkelt med det grekiska ordet för ”synd”. Facktermen för syndoffer är i de grekiska översättningarna helt enkelt ”synd”. Utifrån det kan vi då förstå den grekiska texten av 2 Korintierbrevet 5:21, där det står skrivet:

“Den som inte visste av synd, honom har Elohim i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Elohim.”

Det betyder att Messias blev gjord till ett syndoffer, ”le-chatat”, för vår skull. Det var inte så att han blev gjord till synd, i ordets bemärkelse, utan uttrycket hänvisar klart till syndoffret som återfinns i 3 Mosebok 4.

Det finns två typer av syndoffer, chatat och asham. Det första sonar för vissa synder som begåtts genom misstag. Det andra sonar för vissa synder som begåtts med vilje. Chatat sonar för de synder som begåtts mot de negativa bud som skulle orsaka straffet ”karet” (avklippning) om de hade begåtts med berått mod. Det finns 43 synder av detta slag. Majoriteten av dem har att göra med förbjudna sexuella relationer. Chatat-offret sonar enbart för dessa synder när de begåtts i okunnighet. Det lär oss att brist på kunskap inte frikänner syndaren från sitt ansvar. Den som syndar för att han inte visste bättre är skyldig inför den Evige.

Först talas det om den smorde prästen som syndar, och som på så sätt drar skuld över folket. Eftersom översteprästen representerar folket, påverkar hans synd hela nationen. Synden kan också innebära att översteprästen gör en felaktig tolkning av Toràn och sedan själv följer den halachàn som motsäger Toràn vilket resulterar i att även folket följer den.

“den smorde prästen” – På hebreiska heter det ”ha-kohen ha-mashiach”. Det är fösta gången som uttrycket ”ha-mashiach”, ”den smorde”, förekommer i Skrifterna. Uttrycket förekommer tre gånger i denna alijà, v. 3, 5 och 16. Det är mycket betydelsefullt att första gången som Messias presenteras i Skrifterna, är det i förhållande till syndoffer! Vi har här tre vittnen som visar att Messias främsta uppgift är att återlösa världen genom sitt eget syndoffer “för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv”, Johannes 3:16b.

“om det är den smorde (HaMashiach) prästen som har syndat och därmed dragit skuld över folket” – Här står det skrivet att hamashià är den som har synd och den synden kommer över folket. Den messianska bilden är omvänd. Folkets synd kom över Messias Yeshua och hans rättfärdighet kom över folket.

I vers 5 står det skrivet:

“Den smorde (HaMashiach) prästen skall ta av tjurens blod och bära in det i mötestältet”

Här står det skrivet att hamashiach tar blodet till tabernaklet. På samma sätt tog Yeshua Messias sitt eget blod till det himmelska tabernaklet.

I vers 16 står det skrivet:

“Den smorde (HaMashiach) prästen skall bära något av tjurens blod in i mötestältet”

En del av blodet blev taget till mishkàn, tabernaklet. Det talar om stunden då Messias Yeshua tog sitt blod till det himmelska tabernaklet, som det står skrivet i Hebreerbrevet 9:12:

“gick han en gång för alla in i det mest avskilda, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning.”

4:4    “Han skall föra fram tjuren inför den Eviges ansikte till mötestältets ingång och han skall lägga sin hand på tjurens huvud och sedan slakta tjuren inför den Evige.” – Enligt Rashi, var tjuren tvungen att vara tre år gammal.

4:11-12 “Men tjurens hud och allt hans kött, hans huvud, fötter, inälvor och orenhet, allt det övriga av tjuren, skall han föra bort utanför lägret till en ren plats, där man slår ut askan, och bränna upp det i eld som brinner på ved. På den plats där man slår ut askan skall det brännas.” – När blodet förs in i tabernaklet får man inte äta resten av djuret. Det måste brännas upp utanför lägret, jfr. 3 Mosebok 4:21; 6:30; 16:27, Hebreerbrevet 13:11-12. Detta talar om Messias död, vars blod togs in i den himmelska helgedomen. Han dog utanför stadens murar i närheten av det altare som stod på olivberget.

Alla offren är skuggbilder av Messias offer och på grund av Messias offer, får dessa offer giltighet inför den Evige.

4:13  “Om Israels hela menighet försyndar sig utan att församlingen märker det och de bryter mot något av den Eviges bud och gör sådant som inte får göras och därigenom ådrar sig skuld” – Enligt Rashi, är den församling som det talas om här, inte fråga om hela folket, utan om stora rådet, sanhedrin, som hade 71 medlemmar. Det var nationens styrande organ, som hade lagstiftande, dömande och i vissa fall verkställande makt. Om denna regeringsdomstol fastställde en felaktig halachà (judisk levnadsregel) och genom ett misstag tillät något som Toràn förbjöd, offrades en ungtjur för hela folkets synd.

4:22  “Om en ledare syndar genom att han av misstag bryter mot något av den Eviges, sin Elohims, bud och gör sådant som inte får göras och han därigenom ådrar sig skuld” – Om en ledare, en kung eller en medlem av stora rådet syndar av misstag i något av de förbjudna saker som orsakar karet om de begås med vilje, måste han offra en bock som syndoffer.

4:24  “Han skall lägga sin hand på bockens huvud och sedan slakta den inför den Eviges ansikte på samma plats som man slaktar brännoffret. Det är ett syndoffer.” – Chatat-offret slaktas på samma plats som olà-offret, på norra sidan om altaret. Det görs för att den omvända syndaren inte skall skämmas, jfr. v. 29, 33. På så sätt ser de andra inte om det är ett uppstigandeoffer eller ett syndoffer och det ges inte plats för onda tankar eller tungor. På så sätt beskyddar HaShem den omvände syndarens rykte.

4:27  “Om någon av folket i landet syndar av misstag genom att göra sådant som inte får göras enligt den Eviges bud och därigenom ådrar sig skuld” – Om en medlem i folket syndar av misstag i något av de förbjudna saker som orsakar karet om de begås med vilje, måste han offra en gethona som syndoffer för att kunna bli förlåten.

I Lukas 23:34a står det skrivet:

“Men Yeshua sade: "Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör".”

I 1 Timoteus 1:13 står det skrivet:

“fastän jag förut var en hädare, förföljare och våldsman. Men han förbarmade sig över mig, därför att jag i min otro inte visste vad jag gjorde.”

Dessa två texter visar oss att förlåtelse ges när det finns okunnighet i dem som syndar. Om någon verkligen inte vet vad han gör när han syndar, kan han få förlåtelse. Men om han syndar, väl medveten om vad han gör, och gör det med en längtan av att utmana den Evige, kan han aldrig få någon förlåtelse.

I 4 Mosebok 15:27-31 står det skrivet:

“Om en enskild person av misstag syndar, skall han som syndoffer föra fram en årsgammal get. Prästen skall bringa försoning för den som har felat genom att av misstag synda inför den Eviges ansikte. Så blir han försonad och får förlåtelse. Både för den infödde bland Israels barn och för främlingen som bor ibland dem skall samma Torà gälla när någon begår en synd av misstag. Men den som begår något med upplyft hand, vare sig han är infödd eller främling, han hånar den Evige och skall utrotas ur sitt folk. Eftersom han har föraktat den Eviges ord och brutit mot hans bud, måste han utrotas. Hans missgärning vilar på honom.”

Synden i sig kan aldrig bli förlåten. Det är människan som syndat som kan bli förlåten. Synden kan aldrig accepteras av den Evige. Synden måste avlägsnas från människan för att hon skall kunna bli helt förlåten och upprättad.

Den som begår något med upplyft hand, med andra ord och utmanar den Evige, får aldrig förlåtelse. Om du verkligen är medveten om allvaret i synden som du tänker begå och trots det begår den, får du ingen förlåtelse.

I Markus 3:28-30 står det skrivet:

“Amen säger jag er: Allt skall förlåtas människorna, deras synder och hädelser, hur de än hädar. Men den som hädar avskildhetens Ande får aldrig någonsin förlåtelse utan är skyldig till evig synd." De hade ju sagt att han hade en oren ande.”

Hädelse mot avskildhetens Ande kan aldrig förlåtas. Det orsakar skuld till en evig dom. I detta fall bestod hädelse mot Anden i att man sade att Yeshua hade en oren ande. Med andra ord, de som såg de under och den visdom som kom från Messias och därefter sade att de undrena och den undervisningen hade sataniskt ursprung, väl medvetna om vad de sade, kunde inte få förlåtelse för en sådan synd.

I Matteus 12:32 står det skrivet:

“Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse. Men den som talar mot avskildhetens Ande skall inte få förlåtelse vare sig i den här tidsåldern eller i den kommande.”

Denna text lär att den som hädar mot Människosonen kan få förlåtelse. Men inte om han hädar mot avskildhetens Ande. Det lär oss att avskildhetens Ande står över Människosonen. Eftersom hädelse mot HaShem inte blir förlåten, jfr. 4 Mosebok 15:30, blir inte heller hädelse mot Anden förlåten. Vi kan av detta dra slutsatsen att avskildhetens Ande är den uppenbarade Närvaron av HaShem själv.

Omvändelse är ett resultat av ett samspel mellan den Evige och människan. Om den Evige drar sig undan från människan är det omöjligt för henne att omvända sig. I Romarbrevet 2:4 står det skrivet att det är Elohims godhet som leder till omvändelse. Utan den godheten skulle vi aldrig kunna nå fram till en sann omvändelse. När en människa ger honom ett finger, tar han hela handen. När en människa ger honom handen, kramar han om henne.

De synder som man får förlåtelse för är de som begåtts av misstag, okunnighet eller svaghet. Men de synder som begås i avsiktligt uppror mot HaShem, med fullständigt medvetande om den syndens allvar, får ingen förlåtelse. Ett exempel är Jehudà, Yeshuas talmid. Han fick flera tillfällen att omvända sig. Men till slut ville han inte göra det och så förlorade han möjligheten att omvända sig. Det hade varit bättre för honom att inte ha fötts. Låt oss frukta HaShem så att vi inte syndar!

Sjätte alijàn, 4:27 – 5:10

Det offer som ges när man av misstag begått någon av de 43 synder som vi tidigare nämnt, är oföränderligt. Både rik och fattig måste offra samma sak. Men i kapitel 5 finner vi en annan typ av chatat-offer som förändras beroende på syndarens ekonomiska förutsättningar. Detta offer, som kallas ”korban olè ve-jored”, ”offer som går upp och går ner”, d.v.s. som ”varierar”, beroende på individens inkomst. Detta offer ges när man begått någon av följande tre synder:

·        Om man svär en ed över ett falskt vittnesbörd. Genom att ha varit vittne till en ekonomisk affär och sedan svära falskt inför Beit Din (domstolen) och säga att man inte har sett den, 3 Mosebok 5:1.

·        Om man går in i templet eller äter av offren när man är tumà (rituellt oren), 3 Mosebok 5:2-3.

·        Om man svär en falsk ed utan att vara medveten om att den är falsk. Till exempel om man svär att man inte gjort något som man sedan märker att man gjort utan att veta om det, 3 Mosebok 5:4.

5:3    “Eller om han utan att märka det rör vid en människas orenhet, vad det än är som kan orena, och han sedan får veta det, så ådrar han sig skuld.” – Den ”människas orenhet” som det här talas om är ett lik eller rester av ett lik, vilket är den viktigaste källan till rituell orenhet. Om någon som är rituellt oren genom att ha rört vid ett lik, eller om han bara rört vid någon som rört vid ett lik och sedan går in i helgedomen är han skyldig, jfr. 4 Mosebok 9:7; 19:13. För att bli ren från tumà måste man bl.a. doppa hela kroppen i en mikvè, ett rituellt bad.

5:4    “Eller om någon utan att märka det tanklöst avlägger en ed med sina läppar - att göra ont eller gott, vad man än i tanklöshet kan styrka med en ed - och han sedan kommer till insikt om vad han gjort, så har han ådragit sig skuld i något av dessa avseenden.” – Enligt Rashi, betyder detta att man svär en ed om att göra sig själv ont eller gott.

5:5    “Då skall han, när han ådragit sig skuld i något av dessa fall, bekänna den synd han har begått.” – Syndabekännelse är ett av villkoren för att kunna få förlåtelse, som det står skrivet i 1 Johannes 1:9:

“Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.”

I 3 Mosebok 16:21 står det skrivet:

“Och Aharon skall lägga båda händerna på den levande bockens huvud och bekänna över honom Israels barns alla missgärningar och överträdelser, ja, alla deras synder. Han skall lägga dem på bockens huvud och sedan sända i väg honom ut i öknen genom en man som hålls redo för detta.”

När man frambär ett syndoffer gör man tre saker:

·        Handpåläggning – i förhållande till gärningarna.

·        Syndabekännelse – i förhållande till orden.

·        Uppbränning av inälvor – i förhållande till tankarna.

På dessa tre områden syndar människan, genom gärningar, ord och tankar. Därför måste hon bli dömd på dessa tre områden.

Sjunde alijàn, 5:11 – 6:7 (5:26 hebreisk version)

Det sista offer som här nämns är asham, skuld. Jag har inte hittat någon text som direkt säger att detta offer är en ”korban”. Däremot kan man hitta roten till ordet ”korban” i verbet ”karav”, som används i samband med detta offer, i 3 Mosebok 7:3 där det står skrivet:

“Allt fettet skall man offra (karav), svansen och det fett som omsluter inälvorna”

Det lär oss att också detta offer tjänar som ett medel att närma sig den Evige.

Skuldoffret består av en bagge eller ett lamm. Det offras när man begått någon av dessa fem synder:

·        Genom att dra nytta av den avskilda maten eller ett avskilt föremål i templet, 5:14-16.

·        Genom att stjäla och sedan svära falskt att man inte har gjort det, 3 Mosebok 6:1-7.

·        För att rena en spetälsk, 3 Mosebok 14:12-18.

·        När någon bedriver otukt med en annan mans tjänarinna, 3 Mosebok 19:20-21.

·        När någon blir orenad under sin tid som nazir, 4 Mosebok 6:9-12.

Dessutom finns det i 3 Mosebok 5:17-19 en typ av skuldoffer som kallas för ”asham taluj”, ”avvaktande skuld”. Det frambärs när man inte är säker på om man begick en synd som kräver ett chatat-offer. Detta offer är inte slutgiltigt. Om den som tvivlar sedan får reda på at han verkligen syndade måste han ge ett chatat-offer för den synden. Det lär oss att brist på noggrannhet när det gäller andliga saker, anses som ett brott mot den Evige.

5:16  “Han skall ersätta det han har undanhållit av det avskilda och lägga till en femtedel. Detta skall han ge åt prästen, och när prästen bringar försoning för honom genom skuldoffersbaggen, får han förlåtelse.” – Ersättning av orsakad skada är ett villkor för att kunna få förlåtelse.

5:17  “Om någon syndar utan att veta det och bryter mot något den Eviges bud och gör sådant som inte får göras, ådrar han sig skuld och bär på missgärning.” – Trots att han inte var medveten om det är han skyldig. Det finns ingen ursäkt när man inte studerar Toràn, som vår Rebbe säger, enligt vad som står skrivet i Matteus 12:3, 5; 19:4; 22:31:

“Har ni inte läst?”

I Matteus 9:13 står det skrivet:

“Gå och lär er…”

Den Evige utgår alltså från att folket studerar Torà. Det finns ingen ursäkt för att inte studera och så synda p.g.a. okunnighet. Den som syndar av okunnighet för att han varit slarvig i Toràstudierna bär på skuld.

6:2    “Om någon syndar och begår överträdelse mot den Evige, genom att han ljuger för sin nästa angående något som denne har anförtrott honom eller överlämnat i hans vård eller angående något som han med våld har tagit eller om han genom utpressning berövat sin nästa något” – Här lär vi oss att den som lurar sin nästa begår överträdelse mot HaShem.

6:4-5 “då skall den som har syndat på detta sätt och därmed ådragit sig skuld återlämna det han har tagit med våld eller tillägnat sig genom utpressning eller det som anförtrotts honom, eller det borttappade som han har hittat, eller vad det än gäller där han svurit falskt. Han skall ersätta det till dess fulla värde och lägga till en femtedel. Han skall ge det åt ägaren samma dag som han bär fram sitt skuldoffer.” – Han måste i första hand lämna tillbaka det föremål som han stulit. Om han inte kan göra det måste han ersätta det. I båda fall måste han lägga till 20% av värdet. Det lär oss att man inte får stjäla ett föremål och sedan betala 120% av dess värde för att behålla det stulna föremålet. Den som har föremålet i sitt våld är tvungen att lämna tillbaka det. Det är enbart när han inte kan göra det som han kan ersätta det på ett annat sätt.

Personlig och messiansk tillämpning av synd- och skuldoffer

Det finns två problem i människan, synden och synderna. Synden är den syndiga naturen, jetser harà, köttet. Synderna är de onda gärningar som man gör på grund av den onda naturen. Ett nyfött barn har synd, men det har inga synder, för det har inte begått något ont.

Syndoffret, chatat, och skuldoffret, asham, täcker över synden och synderna som begåtts, men de tar inte bort dem. Messias död tar inte bara bort synderna utan tar också itu med syndens ursprung, den onda naturen som kom in i människan i Edens lustgård.

Chatat-offret gavs för att täcka över den syndiga naturen. Asham-offret gavs för att täcka över våra syndiga gärningar. Båda grundar sig på Messias död. Båda är skuggbilder av Messias offer. Tack vare Messias död finns det fullständig evig befrielse från synden och från synderna. Utan Messias död, skulle varken synderna eller den syndiga naturen, jetser harà, kunna tas bort från människan.

Det slutliga resultatet av Messias verk kommer inte att synas förrän vid uppståndelsen. Trots det kan vi redan nu uppleva en del av det nya livets krafter som tar bort synden i våra liv. Synden finns fortfarande i oss, men dess inflytande har reducerats betydligt på grund av Messias Ande i oss. Därför har synden inte längre makt över oss. Om vi syndar är det för att vi har valt att göra det, inte för att vi fortfarande är slavar under synden, jfr. Romarbrevet 6.

Offren är den Eviges audiovisuella medel till att lära människan de eviga sanningarna. Det finns tre huvudanledningar till varför HaShem befallde att man skulle frambära offer:

·        De visar syndens allvar, dess konsekvens är döden.

·        De visar den Eviges rättfärdighet.

·        De visar vikten av Yeshuas död.

Genom Yeshuas död uppenbarade HaShem för evigt att han är en rättfärdig domare. Ett djurs död kan inte ta bort synderna. Ett djur kan inte heller, på ett juridiskt sätt, helt representera en människa. Ett djur har inte samma livsnivå som en människa. Ett djur har inte en neshamà, och synden finns även i människans neshamà. Bara en fullkomlig och syndfri människa kan dö i stället för en annan människa. HaShem kan inte förlåta en syndare utan en rättfärdig grund att utgå från. Någon måste betala reparationen av skadan. Utan Yeshuas död skulle den högsta Domaren vara orättfärdig när han förlåter syndaren, som det står skrivet i Ordspråksboken 17:15:

“Den som frikänner en brottsling och den som fördömer en rättfärdig är båda styggelser för den Evige.”

I 2 Mosebok 23:7 står det skrivet:

“Håll dig långt ifrån orätt sak. Du skall inte döda den som är oskyldig och har rätt, ty jag frikänner inte någon som är skyldig.”

I Romarbrevet 3:25-26 står det skrivet:

“Honom har Elohim, genom hans blod, ställt fram som en nådastol, att tas emot genom tron. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han hade lämnat ostraffade de synder som förut hade blivit begångna, under tiden för Elohims tålamod. I den tid som nu är ville han visa sin rättfärdighet: att han själv är rättfärdig, när han förklarar den rättfärdig som tror på Yeshua.”

Utan Yeshuas död uppenbaras varken HaShems fullkomliga rättfärdighet eller hans fullkomliga barmhärtighet. Genom offren i templet förlät HaShem syndarna på grund av Yeshuas eviga offer, när han såg ett ärligt omvänt hjärta i den som offrade ett syndoffer eller ett skuldoffer. Yeshuas död är grunden för den eviga förlåtelsen. Synd- och skuldoffren är skuggbilder som påminner om det verkliga offret. Det verkliga offret tar inte bort skuggorna. Skuggor ger djup i bilden. HaShem gav oss skuggorna för att vi genom dem skall kunna fördjupa vår kunskap om djupet i vår älskade Mashiachs död.

Det finns åtskilliga exempel på hur Messias efterföljare offrade i templet efter uppståndelsen, jfr. Matteus 5:18; Apostlagärningarna 21:20, 23-24; 4 Mosebok 6:1-21; 24:17-18. Eftersom inget av Toràn kommer att bli upphävt av Messias tills himmel och jord förgås, kommer offren att bli återupprättade i det tempel som Messias Yeshua kommer att bygga upp efter sin andra tillkommelse, jfr. Hesekiel 43:18-27, 44:27-29, 45:17, 46:13-15. Det innebär att det kommer att bli djuroffer, och t.o.m. synd- och skuldoffer, under det messianska riket, tusenårsriket.

Av de 613 bud som finns i Toràn, förekommer tre i Bereshit och 111 i Shemot. Tillsammans blir det 114. I VaJikrà finns det 247 bud, 95 positiva och 152 negativa. Den lista som vi ger efter varje parashà följer den ordning som presenterats i Sefer HaChinuch. Den grundar sig på den klassificering som Rambam (Maimonides) gjort i sin bok Sefer HaMitsvot. I denna parashà finns bud nummer 115-130 av de 613.

115.    Påbud om att offra uppstigandeoffer [olà] enligt Toràns regler, 3 Mosebok 1:3.

116.    Påbud om att offra matoffer [minchà] enligt Toràns regler, 3 Mosebok 2:1.

117.    Förbud mot att offra surdeg och honung på altaret, 3 Mosebok 2:11.

118.    Förbud mot att offra något offer utan salt, 3 Mosebok 2:13.

119.    Påbud om att salta offren, 3 Mosebok 2:13.

120.    Påbud om att högsta domstolen [Sanhedrín] skall frambära ett offer när den har utfärdat ett felaktigt halachiskt beslut, 3 Mosebok 4:13.

121.    Påbud om att offra ett syndoffer [chatat] när en individ av misstag begår ett brott som leder till att han blir straffad med karet, 3 Mosebok 4:27.

122.    Påbud om att vara vittne inför en domstol, 3 Mosebok 5:1.

123.    Påbud om att frambära ett offer av varierande värde [korbàn olè vejored] i visa specifika fall, 3 Mosebok 5:1.

124.    Förbud mot att helt ta bort en fågels huvud när den offras som syndoffer [chatat], 3 Mosebok 5:8.

125.    Förbud mot att hälla olivolja på en syndares matoffer [minchat chotè], 3 Mosebok 5:11.

126.    Förbud mot att lägga rökelse på en syndares matoffer [minchat chotè], 3 Mosebok 5:11.

127.    Påbud om att betala fulla värdet samt femtedelen när en individ har ätit upp eller använt mat eller något av de andra avskilda föremålen, 3 Mosebok 5:15.

128.    Påbud om att offra skuldoffret för vissa speciella fall av tvivelaktiga överträdelser [asham taluj], 3 Mosebok 5:17-18.

129.    Påbud om att offra skuldoffer för vissa speciella fall av klar överträdelse [asham vadaj], 3 Mosebok 6:2 (5:21 heb.).

130.    Påbud om att lämna tillbaka det som stulits, 3 Mosebok 6:4 (5:23 heb.).