ParashaTreenighetenEkonomiskt stödDagens mannaAudio

Parashá 23 Pekudei

2 Mosebok 38:21 – 40:38

Av K. Blad ©

Andra utgåvan 2013-14 (5774)

Lukrativ kopiering ej tillåten.

Toráläsningar:

  1. 38:21 – 39:1
  2. 39:2-21
  3. 39:22-32
  4. 39:33-43
  5. 40:1-16
  6. 40:17-27
  7. 40:28-38
  8. Maftir: 40:34-38

Haftará: 1 Kungaboken 7:51 – 8:21 (askenasisk tradition); 7:40-50 (sefardisk tradition)

Pekudei

Betyder “beräkningar av”

Första aliján, 38:21 – 39:1

Moshé befaller att man skall göra räkenskap för allt material som har använts till tabernaklet. Leviternas tjänstgöring kommer att stå under Itamar, Aharons sons, ledning. Betsalel, tillsammans med Oholiav, har gjort allt som den Evige har befallt Moshé. Den totala mängden guld som använts till hela verket är 29 talenter och 730 siklar. Man har använt 100 talenter och 1775 siklar silver, som motsvarar en beka per skalle av de 603 550 män som räknats, från 20 år och uppåt. De 100 talenterna har använts till de 100 fotstyckena i tabernaklets brädor och förlåtens pelare. De 1775 siklarna har använts till krokar och andra detaljer på förgårdens stolpar. I offret ingick 70 talenter och 2400 siklar koppar. Med den gjordes fotstyckena till förhängets pelare, altaret och dess tillbehör, fotstyckena till stolparna till förgården och dess ingång samt alla tältpluggar. Av yllegarnet har man gjort kläder för tjänsten i helgedomen. Man har också gjort Aharons kläder.

Andra aliján, 39:2-21

Efoden har gjorts av guld, ylle och lin och alla dess detaljer har gjorts så som den Evige har befallt Moshé.

Tredje aliján, 39:22-32

Efodens mantel och prästkläderna har gjorts så som den Evige befallde Moshé. Diademet har gjorts som den Evige befallde Moshé. Tabernaklets verk har fullbordats och Israels barn har gjort allt så som den Evige har befallt Moshé.

Fjärde aliján, 39:33-43

Israels barn kommer fram till Moshé med tabernaklet och alla dess tillbehör. Han inspekterar det och ser att de har gjort så som den Evige befallt honom. Moshé välsignar dem.

Femte aliján, 40:1-16

Den första dagen i den första månaden skall mötestältet resas upp. Arken skall sättas in på sin plats och skyddas av förlåten. Bordet, ljusstaken, guldaltaret och tabernakelingångens förhänge skall sättas upp. Altaret och karet med vatten skall sättas på sina platser. Förgården och dess port skall iordningställas. Moshé skall smörja tabernaklet och att som finns i det och avskilja det. Även altaret skall smörjas och avskiljas tillsammans med alla dess föremål samt karet med dess fotställning. Moshé skall göra så att Aharon och hans söner närmar sig för att tvättas, kläs, smörjas och avskiljas. Smörjelsen kommer att göra så att de kan tjäna inför den Evige. Smörjelsen kommer att innebära att de får ett evärdligt prästadöme, släkte efter släkte. Moshé gör i allt så som den Evige har befallt honom.

Sjätte aliján, 40:17-27

Den första dagen i det andra året blir tabernaklet upprest av Moshé. Han ställer upp dess fotstycken och sätter i brädorna samt skjuter in stängerna. Han sätter upp pelarna och breder ut tältet över tabernaklet och lägger täckelset ovanpå, som den Evige har befallt. Han lägger vittnesbördet i arken, sätter på locket, skjuter in stängerna, ställer in arken i mishkan och hänger upp förlåten som avskärmar den, som den Evige har befallt. Han ställer bordet i mötestältet, på norra sidan, utanför förlåten och lägger upp bröd inför den Evige, som den Evige har befallt. Han ställer ljusstaken i mötestältet framför bordet, på södra sidan av mishkan och tänder lamporna inför den Evige, som den Evige har befallt. Han ställer guldaltaret i mötestältet mitt framför förlåten och gör så att rökelsen går upp i rök, som den Evige har befallt.

Sjunde aliján, 40:28-38

Moshé sätter upp förhänget i ingången till mishkan, ställer upp altaret för uppstigandeoffret vid ingången till tältet och offrar uppstigandeoffer och matoffret, som den Evige har befallt. Han ställer karet mellan tältet och altaret och häller i vatten som man skall tvätta sig med. Där tvättar sig Moshé, Aharon och hans söner innan de går in i mötestältet och innan de närmar sig altaret, som den Evige har befallt. Han sätter upp förgården runt omkring tabernaklet och altaret samt hänger upp portdraperiet till förgården. Så fullbordar Moshé verket. Då täcker molnet mötestältet och den Eviges härlighet uppfyller mishkan. Moshé kan inte gå in. När molnet lyfter sig bryter Israels barn upp under alla sina vandringar. Om molnet inte lyfter sig bryter de inte upp. På dagen är den Eviges moln över tabernaklet och på natten är det eld över det inför hela Israels hus ögon, under alla sina vandringar.

Kommentarer

Första aliján, 38:21 – 39:1

38:21 “Detta är beräkningarna vid tabernaklet, vittnesbördets tabernakel, enligt den beräkning som Moshé gav befallning om. Leviternas tjänstgöring leddes av Itamar, prästen Aharons son.” (SFB reviderad) – Moshé gav order om att göra räkenskap inför hela folket för hur man hade använt det material som de hade offrat till den Eviges verk. Men inte bara Israels folk kunde se denna räkenskap utan alla människor på jorden som har tillgång till Torán kan se hur Moshé hade använt guldet, silvret, kopparn, ädelstenarna och alla andra värdesaker. Det lär oss hur viktigt det är att ha en ordentlig bokföring i en församling och andra offentliga organisationer. Moshé tog initiativet till att ge denna kassarapport inför folket för att ingen skulle kunna anklaga honom för att vara ohederlig. Han gav inte folket möjlighet att vid något tillfälle tro att han gjort sig själv rik på bekostnad av de offer som getts till den Eviges verk, som det står skrivet i 4 Mosebok 16:15b:

“Inte en enda åsna har jag tagit av dem, och ingen av dem har jag gjort något ont. (SFB)

Moshé kunde ha begärt ersättning för den åsna han använde på sin resa från Midjan till Egypten när han blev kallad att tjäna i den Eviges verk, jfr 2 Mosebok 4:20. Han gav av sin personliga egendom för att fullfölja uppgiften att föra folket ut från slaveriet. Men han krävde inte den tillbaka senare, trots att han hade all rätt att göra det.

I 1 Samuelsboken 12:3 talar profeten Shmuel inför folket, enligt vad som står skrivet:

“Se, här står jag. Vittna nu mot mig inför den Evige och inför hans smorde. Har jag tagit någons oxe eller har jag tagit någons åsna? Har jag förtryckt någon eller använt våld mot någon? Har jag tagit mutor av någon för att jag skulle se mellan fingrarna med honom? I så fall skall jag ersätta det."” (SFB reviderad)

I 2 Korintierbrevet 7:2 står det skrivet:

“Ge oss rum i era hjärtan. Vi har inte handlat orätt mot någon, inte skadat någon och inte bedragit någon.” (SFB)

Moshés förfaringssätt i förhållande till värdeföremålen i tabernaklet står som ett gott exempel för alla ledare som har hand om pengar, och speciellt de pengar som har offrats till den Eviges verk. När jag har rest i olika länder har jag lagt märke till att det i många fall brister på detta område hos dem som administrerar ekonomin i församlingarna. Man är inte noggrann på detta område och det är en av anledningarna till att Guds shechiná, härlighet, inte kommer starkare över oss. Om vi inte tar väl hand om vår privata och den kollektiva ekonomin är vi inte kapabla att administrera de andliga manifestationerna. Om vi inte är trogna när det gäller denna världs rikedomar, hur skall vi då kunna vara trogna när det gäller de verkliga rikedomarna? som det står skrivet i Lukas 16:10-12:

“Den som är trogen i smått är också trogen i stort, och den som är ohederlig i smått är också ohederlig i stort. Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederlige mammon, vem vill då anförtro er den sanna rikedomen? Och om ni inte varit trogna i fråga om det som tillhör en annan, vem vill då ge er vad som tillhör er?” (SFB)

Denna text lär oss att vi inte kan ta emot Andens gåvor om vi inte är trogna i ekonomin. En ledare som drar personlig nytta av den Eviges verk kommer att utsättas för Messias vrede, som det står skrivet i Johannes 2:13-16:

Judarnas påsk närmade sig, och Jeshua gick upp till Jerusalem. I templet fann han dem som sålde oxar, får och duvor, och sådana som satt där och växlade pengar. Då gjorde han en piska av rep och drev ut allesammans ur templet med deras får och oxar. Han slog ut penningväxlarnas mynt och välte omkull deras bord, och till dem som sålde duvor sade han: "Ta bort det här! Gör inte min Faders hus till en saluhall!"” (SFB reviderad)

Messias vrede var inte mot dem som hade ett ärligt motiv och ville ge möjlighet till dem som åkt långt att köpa sig ett offerdjur, eller växla sina pengar. Hans vrede, som kom ifrån Fadern, berodde på andra saker:

  • I stället för att stanna utanför templet verkar det som att de hade gått in på själva tempelplatsen.

  • I stället för att erbjuda varorna för normala priser bedrev de ocker gentemot de tillbedjare som kom för att offra åt den Evige.

  • I ställer för att betjäna folket i kärlek drog de nytta av den Eviges verk för att själva bli rika.

Den sista av dessa tre saker orsakade Messias vrede i första hand. Ve de ledare som ser den Eviges verk som ett medel till att tjäna pengar!, som det står skrivet i Apostlagärningarna 8:20:

“Kefa svarade honom: "Till fördärvet med dig och dina pengar, eftersom du menar att Guds gåva kan köpas för pengar."” (SFB reviderad)

Ve de ledare som pressar ut pengar från ett folk som är i behov, för att själva leva gott på bekostnad av andra!, som det står skrivet i 1 Timoteus 6:5b:

“människor som är fördärvade i sitt sinne och har vänt sig bort från sanningen, och som menar att gudsfruktan är en god affär.” (SFB)

I 1 Petrus 5:1-2 står det skrivet:

“Jag uppmanar nu de äldste bland er, jag som själv är en av de äldste och vittne till Messias lidanden och som också har del i den härlighet som kommer att uppenbaras: var herdar för Guds hjord som finns hos er och vaka över den, inte av tvång utan av fri vilja, så som Gud vill, inte för egen vinning utan med hängivet hjärta. (SFB reviderad)

Det är visserligen riktigt att den som predikar det glada budskapet skall leva av det, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 9:14:

“Så har också Herren befallt att de som predikar det glada budskapet skall leva av det glada budskapet.” (SFB reviderad)

Men det är inte samma sak att leva av det, och så få det nödvändigaste, som att göra sig rik på andras bekostnad. En ledare som ägnar sig åt att leda och undervisa, bör få lön för det, som det står skrivet i 1 Timoteus 5:17

“Sådana äldste som sköter sin uppgift väl skall ni anse värda dubbel heder, särskilt dem som arbetar med predikan och undervisning.” (SFB)

Uttrycket “dubbel heder” betyder att han skall hedras som ledare, eller äldste, samt hedras genom att få ekonomisk ersättning för sitt arbete, cf. Hebreerbrevet 5:4; Romarbrevet 13:7; Matteus 15:4-6; 1 Timoteus 5:3-4.

Hur mycket lön bör en äldste få som ägnar sig heltid åt den Eviges verk? En god regel är att han får en medellön, så att han varken lider brist eller blir rik på den Eviges verk. Om en församling inte hedrar sin ledare mer än det materiella välståndet, kommer den inte att ha framgång. Med andra ord, om en församling är mer intresserad av att betala en möteslokal än att underhålla sin ledare sätter den sin egen bekvämlighet framför ledarens behov och det är inte välbehagligt för den Evige.

Om en församling älskar den Evige, och därför älskar Torán, värderar den arbetet hos den som undervisar och predikar så högt att det blir högsta prioritet för den. Det är viktigare att ge en värdig lön till den som ägnar sig åt att undervisa Torá än att måla möteslokalen. Om man måste välja mellan dessa två saker är ledarens välbefinnande viktigare.

38:24 “Det guld som använts till arbetet med att färdigställa hela helgedomen, det guld som hade givits som offer, utgjorde sammanlagt 29 talenter och 730 siklar efter helgedomssikelns vikt.” (SFB) – När man tar upp ett frivilligt offer från folket, bör det alltid räknas och registreras skriftligen, av minst två personer som har församlingens fulla förtroende. Alla pengar som samlas in bör skrivas upp i en kassabok, jfr Filipperbrevet 4:15. Varje inkomst som är inskriven i kassaboken bör ha ett kvitto som justerar det som står i där. Varje kvitto bör vara underskrivet av två ansvarsfulla personer. I kassaboken bör också församlingens alla utgifter skrivas upp. För varje utgift måste det finnas ett kvitto som antingen är stämplat eller underskrivet av den person eller det företag som tagit emot pengarna. Om utgiften är ett köp, bör köpekvittot finnas med. Alla församlingsmedlemmar bör ha möjlighet att se i kassaboken. Den ekonomiska förvaltningen måste behandlas med total öppenhet så att det inte kommer några misstankar om förskingring eller missbruk av gemensamma medel.  Om församlingen har blivit registrerad som en juridisk person, kan den öppna ett bankkonto som sådan. Men om den inte är en juridisk person bör det krävas tre underskrifter för att kunna administrera församlingens bankkonto, trots att kontot står skrivet i en persons namn. Kontot bör inte stå i dess namn som får lön från församlingen för sitt arbete.

Om en äldste eller ledare får lön för sitt arbete i församlingen bör han inte förvalta församlingens ekonomi. Inte ens Jeshua skötte ekonomin i sin tjänst. Han hade en speciellt utnämnd kassör. En enda person bör ha ansvaret för den ekonomiska förvaltningen. Men han bör ha två revisorer som går igenom bokföringen regelbundet. Om organisationen är stor, bör man anlita revisorer som inte är medlemmar i församlingen, helst en officiell revisionsbyrå. Om man har en ordentlig bokföring riskerar inte ledarna att bli anklagade av folket och så förlora förtroendet. Något av det värsta som kan hända en ledare är att han förlorar folkets förtroende. För att undvika misstankar är det viktig att vara mycket noggrann inom den ekonomiska administrationen.

38:25-26 “Det silver som gavs av de mönstrade av folkförsamlingen utgjorde 100 talenter och 1 775 siklar efter helgedomssikelns vikt. En beka per skalle, det vill säga en halv sikel efter helgedomssikelns vikt, kom på var och en som togs upp bland de inmönstrade, var och en som var tjugo år gammal eller mer, 603 550 personer.” (SFB reviderad) – Hälften av de 603 550 blir 301 775. Det var alltså sammanlagt 301 775 siklar silver. Det lär oss att varje talent innehåller 3 000 siklar. 100 talenter motsvarar 300 000 siklar. Då blev det 1 775 siklar över. En normal talent motsvarar 60 mané. En mané består av 25 siklar. Enligt Rashi, var den mané som användes i helgedomen dubbelt så stor som den vanliga. Det talentmått, på hebreiska kikar, som det talas om här, motsvarar då 120 mané. 25 siklar x 120 mané = 3000 siklar.

“En beka per skalle” – På hebreiska står det beka la-gulgolet. Gulgolet[1] betyder “skalle”. Därifrån kommer ordet Gulgolta, som är namnet på platsen där Jeshua dog, som det står skrivet i Matteus 27:33:

“Och när de kom till den plats som kallas Gulgolta - det betyder huvudskalleplats” (SFB reviderad)

Här talas det alltså om att det finns en beka förknippad med platsen för Messias död. En beka är lösepenningen för var och en av Israels barn som blev räknade. Det hebreiska ordet beka [2] kommer från roten baká[3] som betyder ”klyva”, ”bryta itu”, ”klippa av”, ”invadera”. I denna text kan man alltså finna nyckelord som talar om Messias död vid Gulgolta som grund för återlösningen av Israels barn. Ordet beka förekommer enbart på två ställen i Skriften, här och i 1 Mosebok 24:22, jfr kommentaren till den versen i parashá 5 – Chajei Sará.

38:29             “Den koppar som hade givits som offer utgjorde 70 talenter och 2.400 siklar.” (SFB) – Om sikeln väger 17 gram får vi följande summa:

Guld        29 talenter, 730 siklar = 87 730 siklar.          87 730 x 17 gr. =      1 491 kilogram.

Silver       100 talenter, 1775 siklar = 301 775 siklar. 301 775 x 17 gr. =      5 130 kilogram.

Koppar    70 talenter, 2400 siklar = 212 400 siklar.    212 400 x 17 gr. =      3 610 kilogram.

SUMMA                                                                                                       10 231 kilogram.

Silvret var det material som vägde mest i hela tabernaklet. Silver står för återlösning och barmhärtighet. Det är intressant att lägga märket till att kopparn, eller bronset, vägde mindre än silvret. Koppar står för dom och rättfärdighet. Det lär oss att den Eviges barmhärtighet övergår hans dom, som det står skrivet i Romarbrevet 5:20:

“Men dessutom kom Torán in för att fallet skulle bli så mycket större. Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer” (SFB reviderad)

I Psalm 103:10 står det skrivet:

“Han handlar inte med oss efter våra synder och lönar oss inte efter våra missgärningar.” (SFB reviderad)

I Titus 3:5 står det skrivet:

“(då) frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i avskildhetens Ande” (SFB reviderad)

Dessa två material, silvret och kopparn, är grunden för tabernaklet. I mötestältet fanns det 100 fotstycken av silver som talar om den Eviges barmhärtighet. De 60 fotstycken som fanns på förgårdens stolpar var gjorda av koppar, som talar om den Eviges rättfärdighet. De fyra pelare, som höll upp förlåten mellan det avskilda och det mest avskilda området, var beklädda med guld och hade fotstycken av silver. De fem pelare som fanns vid tabernaklets ingång och som höll upp förhänget som delade förgården från det avskilda området, var guldbetäckta och hade fotstycken av koppar. Grunden till förgården var enbart av koppar. Grunden till det avskilda området var både av koppar och silver, och grunden till det mest avskilda området var av silver. Förgårdens kopparstolpar hade även detaljer av silver. Det talar om att den Evige visar barmhärtighet i domen.

39:1  “Av det himmelsblåa, det purpurröda och det karmosinröda yllegarnet gjorde man vävda kläder för tjänsten i helgedomen. Man gjorde också de avskilda kläder som Aharon skulle ha, så som den Evige hade befallt Moshé. (SFB reviderad) – I första delen av versen nämns tre olika typer av yllegarn, himmelsblått, purpurrött och karmosinrött, men inget lin är nämnt. Den slutsats som Rashi drar av det är att det där inte talas om prästkläderna, som innehöll lin, utan om de tygstycken som användes till att klä de avskilda föremålen inför resorna, jfr 4 Mosebok 4:8, 12, 13.

“så som den Evige hade befallt Moshé” – Detta uttryck förekommer 18 gånger i denna parashá. Vad viktigt det är att göra allt i enlighet med det ord som är talat från himlen genom Moshé!

Dessa 18 gånger, som uttrycket används, skulle kunna motsvara de 18 välsignelser[4] som den stora församlingens visa[5] instiftade för amidá-bönen.[6]

Andra aliján, 39:2-21

39:5  “Skärpet till att knytas om sig, som satt på dess övre kant, var gjort i samma vävnad och i ett stycke med den: av guld och av himmelsblått yllegarn, purpurrött yllegarn och karmosinrött yllegarn och tvinnat lingarn, så som den Evige hade befallt Moshé.” (SFB reviderad) – Bara en person i hela församlingen fick hela visionen om tabernaklets konstruktion. De andra var tvungna att underordna sig huvudledaren för att kunna göra den Eviges vilja.

Tredje aliján, 39:22-32

39:32  “Så blev allt arbetet på mötestältets tabernakel fullbordat. Israels barn utförde det, och de gjorde i allt så som den Evige hade befallt Moshé.” (SFB reviderad) – Enligt Midrash-litteraturen[7], gick Moshé ner från berget den 10 dagen i den sjunde månaden, som kallas tishrí, efter att fått förlåtelse för synden med guldkalven. Därefter började man bygga tabernaklet som var färdigt före den första månaden i det andra året. Det lär oss att byggnadsverket inte kunde hållit på längre än fem månader. Enligt en Midrash,[8] avslutades arbetet den 25 kislev år 2449. Kislev är den nionde hebreiska månaden. Det innebär att verket skulle ha tagit drygt två månader. Den 25 kislev börjar man numera fira chanucká som instiftades till minne av tempeltjänstens återupprättande under mackabeertiden.

Fjärde aliján, 39:33-43

39:43 “Moshé inspekterade hela arbetet, och se, de hade utfört det så som den Evige hade befallt. Så hade de gjort. Och Moshé välsignade dem.” (SFB reviderad) – Välsignelsen kommer genom lydnad. Om du vill bli välsignad, lyd då den Evige och underordna dig det ledarskap som han har tillsatt. Välsignelsen kom genom Moshé. Ledarskapet förmedlar välsignelserna till folket.

Femte aliján, 40:1-16

40:2  På första dagen i den första månaden skall du resa mötestältets tabernakel.” (SFB reviderad) – Månaden aviv, eller nissan, är återlösningens månad. Det är också en månad då tjänsten i helgedomen påbörjas, jfr Hesekiel 45:18; 2 Krönikeboken 29:3, 17; Esra 7:9. Enligt Rashi, restes tabernaklet upp den åttonde dagen under prästinvigningen.

Sjätte aliján, 40:17-27

40:18 “Då satte Moshé upp tabernaklet. Han lade ut dess fotstycken, ställde upp brädorna, sköt in tvärstängerna och satte upp stolparna.” (SFB reviderad) – Det står att det var Moshé som satte upp tabernaklet. Det lär oss att Messias är den som sätter upp det avskilda tempel som består av dem som tror på honom, jfr Matteus 16:18.

Enligt en Midrash[9], som citeras av Rashi, fick Moshé äran att sätta upp tabernaklet eftersom han inte hade gjort något arbete på det. Enligt denna tolkning hade ingen annan man kunnat sätta upp det eftersom brädorna var så tunga. Moshé kunde göra det eftersom den Evige gjorde ett under som gjorde att tabernaklet reste upp sig självt när Moshé försökte göra det. Det är dock mer troligt att Moshé fick äran att resa upp tabernaklet eftersom han ledde det arbetsmomentet, på samma sätt som Betsalel fick äran att ha tillverkat alla föremålen trots att han hade flera medarbetare. I 4 Mosebok 1:50-51 står det skrivet att leviterna plockade ner och satte upp tabernaklet.

Sjunde aliján, 40:28-38

40:33 “Och han satte upp förgårdens omhängen runt omkring tabernaklet och altaret och hängde upp förhänget framför porten till förgården. Så fullbordade Moshé arbetet.” (SFB reviderad) – Det är mycket viktigt att en ledare har en vision från himlen för den Eviges verk. Det är mycket viktigt att denna vision blir förmedlad till folket. Det är mycket viktigt att folket backar upp denna vision och ger av sina ägodelar så att den kan bli en verklighet. Det är mycket viktigt att det finns kapabla människor som står i bräschen för den Eviges verk. Det är mycket viktigt att folket arbetar i verket med noggrannhet och utan lathet. Det är mycket viktigt att man har en öppen bokföring av den Eviges verk. Det är mycket viktigt att man gör allt enligt det som den Evige har sagt till huvudledaren. Men det allra viktigaste är att fullborda verket och inte lämna det halvfärdigt. Det är bra att komma ihåg att detta magnifika byggnadsverk som skulle hålla i över 400 år, tillverkades i öknen. Det är möjligt att fullfölja en himmelsk kallelse trots att man går igenom motsägande omständigheter.

40:34 “Då övertäckte molnskyn mötestältet, och den Eviges härlighet uppfyllde tabernaklet.” (SFB reviderad) – När den Eviges hus var färdigt flyttade hans härlighet in för att bo i det. Så uppfylldes syftet med detta bygge.

40:35 “Moshé kunde inte gå in i mötestältet, eftersom molnskyn vilade över det och den Eviges härlighet uppfyllde tabernaklet.” (SFB reviderad) – Här står det skrivet att Moshé inte kunde gå in i mötestältet. Men i 4 Mosebok 7:89 står det skrivet:

“När Moshé gick in i mötestältet för att tala med honom, hörde han rösten tala till sig från nådastolen ovanpå vittnesbördets ark, mellan de två keruberna. Och han talade till honom.”

Dessa två verser verkar motsäga varandra. I dessa fall måste man använda sig av rabbi Jishmaels trettonde tolkningsregel som lyder: ”När två texter är motsägelsefulla (kan man inte förstå deras innebörd) tills det kommer en tredje text som gör att de överensstämmer.” Den tredje texten finns direkt efter den första. Den lyder: ”eftersom molnskyn vilade över det”. Det lär oss att medan molnskyn stod över mötestältet kunde Moshé inte gå in. Men när molnet drog sig tillbaka kunde han gå in.

40:38 “Ty den Eviges molnsky vilade över tabernaklet om dagen, och eld var i den om natten. Så var det inför ögonen på hela Israels folk under alla deras vandringar.” (SFB reviderad) – Ordet vandringar inkluderar även platserna där de kampade, för från varje plats började de en ny vandring. Molnet befann sig inte över tabernaklet under vandringarna, bara när de slog läger, jfr 40:36.


[1]       Strong H1538 gûlgôleth, gul-go'-leth, By reduplication from H1556; a skull (as round); by implication a head (in enumeration of persons): - head, every man, poll, skull.

[2]       Strong H1235 beqa‛, beh'-ká From H1234; a section (half) of a shekel, that is, a beka (a weight and a coin): - beká half a shekel.

[3]       Strong H1234 bâqa‛, baw-kah', A primitive root; to cleave; generally to rend, break, rip or open: - make a breach, break forth (into, out, in pieces, through, up), be ready to burst, cleave (asunder), cut out, divide, hatch, rend (asunder), rip up, tear, win.

[4]       R´Bechaj 38:9

[5]       Ezrá och hans följe kallas för den Sora Församlingens Visa, på hebreiska “Anshei Knesset Ha-Gdolá”.

[6]       Amidá-bönen (amidá betyder “stående”), som också kallas för shmoné essré (“arton”), är den viktigaste bönen i de tre dagliga bönerna, shacharit – morgonbönen, minchá – eftermiddagsbönen, och arvit – kvällsbönen. Denna bön består av 18 välsignelser som täcker en människas alla behov i livet. I Talmud, Brachot 28b-29a, talas de om hur rabbinerna, i Javne, några år efter templets förstörelse, lade till ytterligare en välsignelse mot villolärarna.

[7]     Tanchumá Tissá 37.

[8]     Midrash HaGadol 36:4.

[9]     Tanchumá 11.