Parashà 18 Mishpatim

2 Mosebok 21:1-24:18

 Av S. K. Blad ©

Lukrativ kopiering ej tillåten.

Toràläsningar:

1. 21:1-19

2. 21:20 – 22:4 (3 heb.)

3. 22:5-27 (22:4-26 heb.)

4. 22:28 – 23:5 (22:27 – 23:5 heb.)

5. 23:6-19

6. 23:20-25

7. 23:26 – 24:18

8. Maftir: 24:15-18 (Sefardím); 24:16-18 (Ashkenazím)

Haftarà: Jeremia 34:8 – 22; 33:25-26.

De Apostoliska Skrifterna: Lukas 12:1 – 14:35

Läsningar i AS:

1. 12:1-21

2. 12:22-59

3. 13:1-30

4. 13:31 – 14:24

5. 14:25-35

Mishpatim

Betyder “lagar”.

Första alijàn, 21:1-19

Den Evige ger Moshè lagar som han skall lägga fram för folket. Först handlar de om hur man skall behandla hebreiska slavar och slavinnor. Därefter handlar det om när någon har dödat en annan med eller utan vilje. Sedan kommer lagar om våld mot föräldrar, kidnapping, förbannelse av föräldrar och ersättning för skador som orsakats av slagsmål.

Andra alijàn, 21:20 – 22:4 (3 heb.)

Det ges lagar om våldsdåd mot slavar, gravida kvinnor och ickehebreisks slavar. Han utfäster lagar om skador som orsakats av en våldsam tjur, skador på djur som ramlat i en brunn som någon har lämnat öppen, skador som en tjur orsakat någon annans djur. Sedan kommer lagar om ersättning för stöld av djur och skador som gjorts på en tjuv.

Tredje alijàn, 22:5-27 (22:4-26 heb.)

Toràn lagfäster om ersättning av skador som orsakats av djur som betat på andras marker, ersättning av skador av brand på andras odlingar, ersättning av förlorade ägodelar som anförtrotts eller lånats ut till andra. Det stadgas om konsekvenser av förförelse av en jungfru som inte är trolovad, konsekvenser av trolldom, konsekvenser av samlag med djur och avgudadyrkan. Främlingen, änkan och den föräldralöse får inte behandlas illa. Det är förbjudet att låna ut pengar med ränta till fattiga och ta hans mantel som pant under natten.

Fjärde alijàn, 22:28 – 23:5

Det är förbjudet att tala illa mot Elohim och folkets ledare. Man får inte dröja med att ge förstlingsoffret från sädes- och vindruvsskörden. Förstfödda bland söner och boskap skall ges åt den Evige från och med den åttonde dagen. Det är inte tillåtet att äta kött från sönderrivna djur. Man skall inte tillåta felaktig information eller falskt vittnesbörd i en rättegång. Man måste föra tillbaka till en oväns hans tjur eller åsna som gått vilse. Om det finns möjlighet måste man hjälpa en ovän med en last som tynger ner hans åsna.

Femte alijàn, 23:6-19

Man får inte vara partisk mot en fattig i hans rättssak. Man måste hålla sig borta från ett falskt ord och man får inte tillåta att den oskyldige blir avrättad. Det är förbjudet att ta emot mutor och att förtrycka en främling.

Sex år skall jorden brukas men inte det sjunde året, för att de fattiga och djuren skall kunna äta. Sex dagar skall man arbeta men inte på den sjunde dagen, för att djuren, tjänarinnornas söner och främlingarna skall få vila. Det är förbjudet att nämna andra gudars namn och göra så att andra nämner dem. Tre gånger om året skall man fira den Evige, på det osyrade brödets högtid, på skördehögtiden och på insamlingshögtiden. Ingen får komma inför den Evige med tomma händer. Pesach-offret får inte offras när det finns chamets. Fettet från offret får inte bli kvar till morgonen. Det bästa av förstlingsfrukten från marken skall föras till den Eviges hus. Det är förbjudet att koka en killing i mjölken från dess mor.

Sjätte alijàn, 23:20-25

En ängel går framför folket för att skydda det tills det kommer till den förberedda platsen. Man måste vara försiktig och inte vara upprorisk mot honom för den Eviges Namn finns i honom. Lydnad ger seger över ovännerna. Sex folk kommer att förintas. Det är förbjudet att göra det som dessa folk gör. Deras statyer måste förstöras. När man tjänar den Evige kommer mat och dryck att bli välsignade och all sjukdom att tas bort.

Sjunde alijàn, 23:26 – 24:18

Inga aborter kommer att finnas i landet och ingen kommer att dö i förtid. Skräck kommer att gå framför Israel och alla fiender kommer att bli förvirrade och drivas på flykten. Getingar kommer att sändas ut för att driva bort tre folk. Alla folk kommer inte att bli utdrivna på ett år för att landet inte skall bli öde och vilddjuren förökas. Det kommer att bli så småningom. Israels gränser kommer att gå från Sävhavet till pelishéernas hav och från öknen till floden för folken kommer att bli bortdrivna framför Israel. Man får inte ingå förbund med dem eller med deras gudar och de får inte bo i landet så att de inte får Israel att synda, p.g.a. sin avgudadyrkan.

Moshè får order om att gå upp till den Evige tillsammans med Aharon, Nadav, Avihu och 70 av de äldste i Israel. Dessa får böja sig i vördnad. Men Moshè får komma nära den Evige. Moshè kommer till folket och talar om allt som den Eviges sagt. Folket svarar och säger att de kommer att göra allt som den Evige säger. Moshè skriver ner alla orden, bygger ett altare vid bergets fot och de unga männen offrar åt den Evige. Hälften av blodet blir upphällt i skålar och den andra hälften stänks på altaret. Moshè läser förbundsboken för hela folket och folket lovar att lyda allt. Moshè stänker blodet på folket och säger: ”Se, detta är blodet i det förbund som den Evige har slutit med er i enlighet med alla dessa ord.” De 74 männen går upp och får se Israels Elohim. Under hans fötter finns en stenläggning av safirer. Trots att de fått se Elohim dör de inte utan får äta och dricka inför honom. Moshè får order om att gå upp till den Evige på berget och vänta där tills han får stentavlorna, Toràn och budet som den Evige har skrivit. Jehoshua går med en bit. Moshè ber de äldste vänta tills de kommer tillbaka. Aharon och Chur kan döma om det finns något mål. Moshè går upp och molnet täcker berget under sex dagar. På sjunde dagen kallas han från molnets inre. Den Eviges härlighet är som en förtärande eld på toppen av berget. Moshè går in i molnet och går upp på berget. Där stannar han i 40 dagar.

Kommentarer

Första alijàn, 21:1-19

21:1 “Och detta är de lagar du skall lägga fram för dem.” – Det hebreiska ord som översatts som “lagar” (“rätter” 1917) är “mishpatim”. I Toràn förekommer flera olika ord som talar om de bud som den Evige har gett sitt folk. Dessa är de fem vanligaste:

·         Torà[1] (plural: “torot”) betyder “instruktion”, “norm”, “lag”. Det kommer från roten “jarà”,[2] “peka”, “markera”. Det har flera olika betydelser. Dessa är de viktigaste:

o   Instruktion, vilken som helst, exempelvis Ordspråksboken 3:1a “Min son, glöm inte min instruktion (“Torà”)...”

o   En speciell instruktion om ett speciellt ämne, exempelvis instruktionerna som getts till varje offer, 3 Mosebok 6:9 (6:2 heb.) “detta är lagen (“Torà”) om brännoffret...”; 3 Mosebok 7:11 “Detta är lagen (“Torà”) om gemenskapsoffret...”, Romarbrevet 7:2 “den lag som band henne vid mannen”.

o   Den allmänna instruktion som getts till Israel – Moshès Torà, de fem Moseböckerna, Chumash, Pentateuken, “lagen”, exempelvis 5 Mosebok 32:26 “denna lagbok (“Torà”)”, Josua 1:7-8 “den undervisning (FB) lag (1917) (“Torà”) som min tjänare Moshè har givit dig... denna lagbok (“sefer ha-Torà”)”, Matteus 5:17 “lagen”, Lukas 24:44 “Moshès lag”.

o   All hebreisk ande-inspirerad Skrift – Tanach (en akronym för Torà (Instruktion), Neviím (Profeter), Ketuvim (Skrifter)), “Gamla och Nya Testamentet”. (Vi anser att de Apostoliska Skrifterna är en del av Skrifterna. De är de senare Skrifterna i Tanach.)

§  Exempel från Profeterna: Johannes 12:34 “Vi har hört i lagen att Messias skall stanna kvar för alltid (jfr. Jesaja 9:7)”

§  Exempel från Skrifterna: Johannes 10:34 “Yeshua svarade dem: "Står det inte skrivet i er lag: Jag har sagt att ni är gudar?"? (citat från Psalm 82)”

§  Exempel från de Apostoliska Skrifterna: 1 Korintierbrevet 9:21 “i Messias lag”.

·         Mitsvà[3] (plural “mitsvot”) – bud – en generell term som omfattar alla typer av bud. Den kommer från roten “tsavà”[4] som betyder “befalla”, “beställa”, “ge uppdrag”.

·         Mishpat[5] (plural “mishpatim”) – betyder “domslut”, “norm”, “dekret”, “vana”, “rättsprocess”, “rätt”, “modell”. Ordet kommer från roten “shafat”[6] som betyder  “döma”, “skipa rätt”, “regera”. Substantivet är “shofet”, “domare”.

·         Chock[7] (plural: “chuckim”) som betyder ”gräns”, “uppgift”, “portion”, “skyldighet”, “mandat”. Kommer från roten “chakak”[8] som betyder “gravera”, “avgöra”, “befalla”. Detta ord förekommer också i femininform, “chuckà”, plural “chuckot”.

·         Edà[9] (plural “edot”), som betyder  “bevis”, “vittnesbörd”.

Förhållandet mellan dessa ord kan illustreras på följande sätt:

Toràn är den generella instruktion som gavs från himlen genom Moshè. Mitsvot – är alla de 613 buden som finns i Moshès Torà. Det finns tre olika typer av bud bland dessa 613: Mishpatim, Chuckim och Edot. Mishpatim är sociala bud, som reglerar all form av socialt liv inom Israels samhälle. Chuckim är bud som är svåra att förstå eftersom de saknar logisk förklaring. Edot är bud som ger Israels folk speciella kännemärken, exempelvis mezuzà tsitstit och tefillin.

I 5 Mosebok 4:44-45 står det skrivet:

“Detta är den instruktion (“Torà”), som Moshè lade fram för Israels barn, och dessa är de vittnesbörd (“edot”), stadgar (“chuckim”) och lagar (“mishpatim”) som Moshè kungjorde för Israels barn sedan de hade dragit ut ur Egypten.”

I den text vi stannat vid finns ordet “mishpatim” som står för de lagar som reglerar Israels samhällsliv. De tio orden hade redan blivit givna från Sinai berg på ett hörbart sätt. De tio orden sammanfattar alla de 613 bud som skulle ges till Israels folk. Parashàn Mishpatim börjar med det lilla ordet ”va”, som betyder ”och”. Det lär oss det som kommer efteråt har anknytning till det som sagts tidigare. Dessa ”mishpatim”, sociallagar, är alltså kopplade till det som är skrivet i slutet av kapitel 20.

Denna Parashà innehåller mer än 50 bud som, med några få undantag, är sociala lagar. Efter att ha tagit emot alla dessa lagar skrev Moshè en bokrulle som kallas ”förbundsboken” i 24:7. De vise diskuterar om vad den innehöll, om det var allt från Bereshit (1 Mosebok) 1:1 och framåt, eller om den började på något annat ställe. Rashi säger att där stod skrivet allt från skapelsen fram till dess att Toràn blev given.

21:2 “Om du köper en hebreisk slav skall han tjäna dig i sex år, men det sjunde året skall du ge honom fri utan lösen.” – Hebreiskan gör ingen skillnad mellan slav och tjänare. Israels barn var slavar i Egypten på så sätt att de varken hade rätt eller frihet att bestämma över sina egna liv. En slav är en annans egendom. Israeliterna kunde inte bli slavar igen på samma sätt, eftersom de inte kunde tillhöra en annan för alltid om de blev sålda som slavar. På shmità-året, friåret, sabbatsåret, som infaller var sjunde år, blev de frigivna. Det var alltså inte ett slaveri i ordets svenska betydelse, snarare ett tjänarliv med rätt att få mat, husrum och personliga förnödenheter men inte mer, i utbyte mot en 24 timmars tjänst. Om nu tjänaren inte önskade bli frigiven vid friåret blev han märkt i örsnibben som ett tecken. Så blev han kvar i sin herres hus fram till jubelåret, som inföll vart 50:e år. På så sätt blev den hebreiska tjänaren aldrig en annans absoluta egendom. Saken var emellertid annorlunda för de slavar som man köpt från andra folk, och speciellt från de överlevande i de nationer som inte blev förintade under erövringen. De kunde varken bli fria under shmità-året eller jubelåret. I det fallet kan man tala om slaveri eftersom de var sina herrars egendom, på samma sätt som saker och djur, jfr. 21:21.

Vi måste dock förstå att det hebreiska tänkandet när det gäller slaveriet skiljer sig markant från den typ av slaveri som förekom under medeltiden, speciellt då man sålde slavar från Afrika till Amerika. I denna Parashà kan man se hur en tjänare-slav hade sina sociala rättigheter och måste behandlas med respekt, till skillnad från hedningarnas slavar. I vers 21:5 kan man se att en hebreisk tjänare kunde tänkas vilja vara kvar som en annans ”egendom”, eftersom det var bekvämare för honom att stanna än att bli fri. Det visar oss hur en hebreisk tjänare och en slav behandlades i det israelitiska samhället. Som tjänare slapp han ta ansvar för sitt eget uppehälle. För en del är detta att föredra framför nödvändigheten att vara tvungen att klara sig själv. Denna text lär oss också att hål i örat på en man är ett tecken på slaveri.

Det enda sättet som en hebreisk man kunde bli såld som tjänare var om han hade stulit något som han inte kunde betala igen. Då har domstolen, Beit Din, skyldigheten att sälja honom som tjänare för värdet av stölden, jfr. 22:3. Detta bud gäller inte för kvinnor.

21:3 “Om han kom ensam, skall han friges ensam. Om han var gift, skall hans hustru friges tillsammans med honom.” – Här är det fråga om en hebreisk hustru. Den herre som köper tjänaren får ansvaret att till och med försörja hustrun under tjänartiden.

21:4 “Om hans herre har givit honom en hustru och om hon har fött söner och döttrar åt honom, skall hustrun och hennes barn tillhöra hennes herre. Endast mannen skall ges fri.” – Här är det fråga om en icke-hebreisk hustru, som hans herre ger honom för att få slavbarn genom henne. De får sedan stannar hos honom efter att den hebreiska tjänaren blivit frigiven.

21:5 “Men om slaven säger: "Jag älskar min herre, min hustru och mina barn så mycket att jag inte vill bli fri"” – Det hebreisk folket blev taget från Egypten för att vara fria. Detta beslut går emot den Eviges fullkomliga vilja. Därför blev han märkt i örat.

21:6 “då skall hans herre föra fram honom inför Elohim, ställa honom vid dörren eller dörrposten och genomborra hans öra med en syl. Sedan skall han för alltid vara sin herres tjänare.” – Ordet Elohim betyder i detta sammanhang domare. Uttrycket ”för alltid”, på hebreiska ”le-olam”, betyder i detta fall fram till jubelåret.

21:7 “Om någon säljer sin dotter till tjänarinna, skall hon inte ges fri som de andra slavarna.” – Om en hebreisk familj blev mycket fattig, kunde de sälja en dotter som tjänarinna innan hon blev 12 år gammal. Målet var att hon sedan skulle gifta sig med sin herre eller med hans son. Detta skulle hjälpa henne i familjens svåra situation. Att hon inte blev frigiven som de andra slavarna betyder inte att hon inte blev fri på sabbatsåret, som det står skrivet i 5 Mosebok 15:12:

“Om någon av ditt folk, en hebreisk man eller kvinna, har sålt sig till dig och tjänat dig i sex år, skall du det sjunde året frige honom.”

Det betyder, enligt Rashi, att om en hebreisk tjänare, eller en hebreisk tjänarinna, förlorar sin tand eller sitt öga, kan de inte bli frigivna som slavarna som kommer från hedningarna, jfr. 21:26-27. En hebreisk tjänare eller tjänarinna blir fria enbart under shmità-året eller om de blir återlösta, d.v.s. om någon betalar en lösepenning så att de inte behöver tjäna tills shmità-året eller jubelåret kommer.

Om den hebreiska tjänarinnans herre inte vill gifta sig med henne, vilket var hans ursprungliga avsikt, eller om sonen inte vill gifta sig med henne, får hon inte bli såld till någon annan.

21:10         “Om han tar sig en hustru till, får han inte inskränka på den förras mat, kläder eller äktenskapliga rätt.” – Dessa tre saker är en make tvungen att ge sin maka.

21:11         “Om han inte låter henne få sin rätt i dessa tre avseenden, måste han frige henne utan ersättning och utan pengar.” – Enligt Rashi, är dessa tre saker: att hon skulle få gifta sig med sin herre, v. 8; att hon skulle få gifta sig med sin herres son, v. 9; eller att hennes lösepenning skulle bli lägre, genom vilket hon hade kunnat återlösas, v. 8. Om hennes herre inte gör någon av dessa tre saker för henne måste hon friges utan att behöva återlösas med en lösepenning.

21:12         “Den som slår någon så att han dör, skall straffas med döden.” – De sociala lagarna dömer konkreta handlingar. Elohim har delegerat till människan rätten att utföra hans vredesdom över vissa brott som begås. En mänsklig domstol kan genomföra den Eviges rättfärdighet till en viss gräns. Men den kan också begå felsteg eftersom man inte förmår ta hänsyn till de inre motiv som finns bakom ett brott, vilket är nödvändigt för att kunna ge ett rätt domslut. Bara Elohim känner varje människas hjärta. Det är dock nödvändigt att mänskliga domstolar har Elohims funktion på jorden så att inte ondskan utbreds. Ett samhälle måste grundas på rättfärdighet. En regering måste styra så att rättfärdighet råder i folket, som det står skrivet i 1 Kungaboken 10:9:

“Välsignad vare den Evige, din Elohim, som har funnit sådant behag i dig och satt dig på Israels tron! Ja, eftersom den Evige älskar Israel för evigt har han gjort dig till kung, för att du skall skipa lag och rätt.”

I Ordspråksboken 16:12 står det skrivet:

“Kungar avskyr onda gärningar, ty genom rättfärdighet blir tronen befäst.”

I Psalm 9:5b står det skrivet:

“du sitter på din tron som en rättfärdig domare”

Grunden för den Eviges tron är i första hand rättfärdigheten, inte barmhärtigheten, som det står skrivet i Psalm 97:2:

“Moln och töcken omger honom, rättfärdighet och rätt är hans trons grundval.”

Den Eviges rättfärdighet är grunden för hans regering, inte hans barmhärtighet i första hand. Rättfärdigheten är Toràns grund. Därför är alla dessa sociala lagar grundade på rättfärdigheten, som det står skrivet i Psalm 19:10b:

“Den Eviges lagar (”Mishpatim”) är sanna, de är alla rättfärdiga.”

I 5 Mosebok 32:4 står det skrivet:

“Han är Klippan, fullkomliga är hans gärningar, ty alla hans vägar är rätta. En trofast Elohim utan svek, rättfärdig och rättvis är han.”

Det messianska riket kommer att etableras på rättfärdighet, som det står skrivet i Jesaja 9:7:

“Så skall herradömet bli stort och friden utan slut över Davids tron och hans kungarike. Det skall befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet från nu och till evig tid. Den Evige Tsevaots nitälskan skall göra detta.”

Rättfärdighet är grunden för hans herradöme. Men rättfärdighet utan barmhärtighet är förödande för syndaren. Om Elohim skulle döma världen enbart med rättfärdighet skulle vi alla vara förintade för länge sedan. Därför kan man också finna barmhärtighet som en viktig del av den Eviges herradöme, som det står skrivet i Psalm 89:15:

“Rättfärdighet och rätt är din trons fäste, nåd och sanning står inför ditt ansikte.”

I Ordspråksboken 20:28 står det skrivet:

“Godhet och sanning skyddar kungen, hans tron består genom nåden.”

I Hebreerbrevet 4:16 står det skrivet:

“Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.”

I Jesaja 16:5 står det skrivet:

“Då skall en tron befästas genom nåd. I trohet skall en furste sitta på den i Davids hydda,
en som söker det rätta och främjar rättfärdighet.”

Barmhärtighet ges så att syndaren kan få möjlighet att omvända sig från sina synder, som det står skrivet i Romarbrevet 2:4:

“Eller föraktar du hans stora godhet, mildhet och tålamod och förstår inte att det är hans godhet som för dig till omvändelse?”

Godhet och barmhärtighet ges främst till dem som omvänder sig från sina synder, som det står skrivet i Romarbrevet 11:22:

“Se här Elohims godhet och stränghet: hans stränghet mot dem som föll, hans godhet mot dig, om du blir kvar i hans godhet, annars blir också du borthuggen.”

Om vi utgår från dessa två egenskaper hos den Evige, rättfärdighet och barmhärtighet, kan vi på ett rätt sätt förstå hur vi skall kunna tillämpa Toràn i samhället. Rättfärdigheten är grunden. Men om en människa visar tecken på omvändelse eller om han begått onda handlingar utan flit, måste han få barmhärtighet. Ett samhälle som inte grundar sig på rättfärdighet går under i korruption, som det står skrivet i Ordspråksboken 14:34:

“Rättfärdighet upphöjer ett folk, men synd är folkens vanära.”

I Ordspråksboken 16:12 står det skrivet:

“Kungar avskyr onda gärningar, ty genom rättfärdighet blir tronen befäst.”

I Ordspråksboken 21:7 står det skrivet:

“De ogudaktigas våldsdåd snärjer dem själva, eftersom de vägrar göra det rätta.”

I Ordspråksboken 28:12 står det skrivet:

“När de rättfärdiga triumferar är härligheten stor, när de ogudaktiga kommer till makten, får man leta efter människor.”

I Ordspråksboken 29:12 står det skrivet:

“Den furste som lyssnar till lögnaktigt tal har bara ogudaktiga tjänare.”

I Ordspråksboken 29:16 står det skrivet:

“När de ogudaktiga blir fler, frodas synden, men de rättfärdiga skall se deras fall.”

Fred är ett resultat av rättfärdighet, som det står skrivet i Hebreerbrevet 7:2b:

“Malki-Tsedek betyder för det första "rättfärdighetens konung", vidare "Shalems konung", det vill säga "fridens konung".”

Om man nu bara genomdriver rättfärdighet utan att ge barmhärtighet till syndarna som visar tecken på omvändelse, blir samhället väldigt hårt och grymt. Men man får heller inte ignorera eller förvränga rättfärdigheten när man ger barmhärtighet. Den som slår ihjäl någon med vilje måste dö. Det är rättfärdigt. Den som slår sin pappa eller mamma så att det blir ett sår måste dö. Det är rättfärdigt. Den som förbannar sin pappa eller mamma förtjänar att bli stenad till döds. Det är rättfärdigt.

I Psalm 119:172 står det skrivet:

“Min tunga prisar ditt ord, ty alla dina bud är rättfärdiga.”

Den som tror att det är orättfärdigt att stena en människa som begått äktenskapsbrott har en förvriden rättfärdighetsuppfattning. Den som inte tycker att en mördare borde få dödsstraff har ett förvridet sinne för det är inte i linje med Elohims rättfärdighet. Den som tycker att en kidnappare skall få leva vidare trots sitt brott, känner inte till rättfärdigheten från Honom som har skapat människan till sin avbild till att vara Honom lik. Detta är Elohims rättfärdighet och Hans rättfärdighet är evig, som det står skrivet i Psalm 119:142:

“Din rättfärdighet är en evig rättfärdighet, din instruktion (”Torà”) är sanning.”

Barmhärtighet ges till den som omvänder sig. Men den som inte känner till rättfärdigheten kan inte omvända sig av hjärtat, för han tycker inte att det han gjort är så allvarligt. En man som begår äktenskapsbrott förtjänar dödsstraff. En kvinna som begår äktenskapsbrott förtjänar döden. Om de förstår detta och accepterar detta som rättfärdigt kan de omvända sig och be om nåd och då kan man ge barmhärtighet. Barmhärtighet ges på rättfärdighetens grund, inte tvärt om!

I 1 Timoteus 1:13b står det skrivet:

“Men han förbarmade sig över mig, därför att jag i min otro inte visste vad jag gjorde.”

Men den som fortskrider i sin synd kommer förr eller senare att få lida konsekvenserna av sina gärningar, som det står skrivet i Romarbrevet 2:5-6:

“Genom ditt hårda och obotfärdiga hjärta samlar du på dig vrede till vredens dag, när Elohims rättfärdiga dom uppenbaras. Han skall ge var och en efter hans gärningar.”

Om samhällets myndigheter inte få till stånd rättfärdighet kommer samhället att bli korrupt. Myndigheterna måste också ge barmhärtighet när det är nödvändigt. Men om de visar barmhärtighet så att syndaren kan fortsätta att handla illa, kommer samhället att fördärvas inifrån, vilket hände under Noachs tid innan floden och i Sedom och Amorà.

Om de mänskliga myndigheterna inte får till stånd rättfärdighet, kommer Elohim att skaffa rätt. De uppenbarade sakerna kan dömas av människor, men den Evige kommer att döma alla hemligheter, som det står skrivet i 5 Mosebok 29:29:

“Det fördolda hör den Evige, vår Elohim, till. Men det uppenbarade gäller för oss och våra barn till evig tid, för att vi skall följa alla ord i denna lag.”

I Romarbrevet 2:16 står det skrivet:

“Det skall visa sig på den dag då Elohim dömer det som är fördolt hos människorna, allt enligt det glada budskap som jag predikar på Yeshua Messias uppdrag.”

Genom Messias kommer världen att dömas med rättfärdighet, vilket betyder enligt de rättfärdiga lagar som etablerats i Moshès Torà, som det står skrivet i Psalm 9:8-9:

“Den Evige regerar i evighet, sin tron har han gjort till ett domarsäte. Han skall döma världen med rättfärdighet, skipa rätt bland folken med rättvisa.”

I Psalm 96:11-13 står det skrivet:

“Må himlen vara glad och jorden fröjda sig, må havet brusa och allt som fyller det. Må marken glädja sig och allt som är därpå. Jubla skall alla skogens träd inför den Evige, ty han kommer, ty han kommer för att döma jorden. Han skall döma världen med rättfärdighet
och folken med sin trofasthet.”

I Apostlagärningarna 17:31 står det skrivet:

“Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man som han har bestämt till det, sedan han erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda.”

När vi nu studerar Toràns sociala lagar måste vi accepterar att de är fullkomligt rättfärdiga. De står för den högsta nivån av rättfärdighet, Elohims rättfärdighet som tillämpas i det mänskliga samhället. Det är inte alltid möjligt att genomföra den fullkomliga rättfärdigheten i ett samhälle, men dessa är de riktlinjer som den Evige har markerat ut för ett samhälle som är underställt Hans Rike.

Messias Yeshuas död är den rättfärdiga grund som den Evige utgår från för att kunna förlåta en syndare alla hans synder. Betalningen för hans synd är där given. Messias Yeshuas död är det enda bevis som finns för att den Evige är rättfärdig när han visar syndaren barmhärtighet, jfr. Romarbrevet 3:25-26.

21:15 “Den som slår sin far eller sin mor skall straffas med döden.” – Enligt Talmud,[10] blir han inte skyldig till dödsstraff om det inte blir en skada, d.v.s. ett blåmärke eller ett blödande sår.

21:17 “Den som förbannar sin far eller mor skall sannerligen dödas.” – Denna text blev citerad av Messias i Matteus 15:4 och Markus 7:10. Enligt Talmud,[11] är avrättningsmetoden alltid strypning, när inte något annat nämns i texten.

21:19 “eller om han repar sig och kan gå ute med hjälp av sin stav, då skall den som slog honom vara fri från straff. Men han måste ersätta honom för den tid han legat till sängs och sörja för att han verkligen blir botad.” – Enligt Mishnà[12] finns de fem typer av ersättning som måste ges av den som orsakat en annan fysisk skada:

1.    För fysisk skada, på hebreiska “nezek”.

2.    För fysisk smärta, på hebreiska “tsaar”.

3.    För läkarkostnader, på hebreiska “ripui”.

4.    För slapphet och arbetslöshet, på hebreiska “shèvet”.

5.    För skam, på hebreiska “bóshet”.

Andra alijàn, 21:20 – 22:4 (3 heb.)

21:20 “Om någon slår sin slav eller slavinna med en käpp så att den slagne dör för hans hand, skall han straffas för det.” – Det straff det talas om här är dödsstraff genom svärd, jfr. 3 Mosebok 26:25 där samma hebreiska ord förekommer, ”nakam”, som översatts som ”hämnd”. Här är det inte fråga om hebreiska slavar, eftersom vers 21 säger att de är hans egendom. Så är ju inte fallet för de hebreiska tjänarna. Det lär oss att en icke-hebreisk slav har samma värde som en hebré. Alla människor har samma värde.

21:21 “Men han skall inte straffas om den slagne lever en eller två dagar. Det är ju hans egna pengar.” – Om slaven dör efter 24 timmar, räknas det inte som ett mord, vilket hade varit fallet om det inte hade varit hans slav.

21:22 “Om män kommer i gräl med varandra och någon av dem stöter till en havande kvinna så att hon får missfall, men ingen annan olycka sker, då skall han böta om kvinnans man anmäler honom, och betala enligt domarnas beslut.” – I detta fall blir inte fostrets död orsak till dödsstraff. Den våldsamme måste betala böter som ersättning för fostret, enligt vad domarna beslutar, om maken nu driver fallet inför Beit Din, domstolen.

21:23 “Men om det sker en olycka skall liv ges för liv” – Här är det fråga om att kvinnan blir skadad, inte barnet, som ju redan har dött. Det finns två uppfattningar inom de lärda om hur denna vers skall tolkas. Somliga anser att den våldsamme mannen bokstavligt måste betala med sitt liv. Andra hävdar att det är fråga om en ekonomisk ersättning, enligt det pris som hon skulle ha haft om hon såldes på slavmarknaden. De som håller fast vid den andra uppfattningen säger att mannen inte hade för avsikt att döda kvinnan, och därför kan man inte lägga dödsstraff på honom. De som håller på den första tolkningen menar att om mannen hade för avsikt att döda maken, är han också skyldig till döden för att ha dödat hustrun.

21:24 “öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot” – Enligt Talmud,[13] är det här inte fråga om att ta bort organ från den andre som ersättning för en skada, utan att betala med pengar värdet för den skadade lemmen, enligt den prisminskning som personen i fråga skulle fått om den såldes på en slavmarknad, i jämförelse med om han varit intakt.

Om en person skadar en annan så att han inte längre kan tjäna lika mycket pengar i sitt arbete som tidigare gäller den första av de fem olika typer av ersättning, ”nezek”, fysisk skada, under livstid. Till exempel, om någon tidigare tjänade 100 när han hade sina båda händer och fötter, men nu, efter att ha förlorat en lem, bara kan tjäna 40, måste den som orsakat skadan gottgöra honom med 60% under resten av hans liv. På så sätt blir hans förlust ersatt.

21:25 “brännskada för brännskada, sår för sår och blåmärke för blåmärke.” – I dessa tre fall handlar det inte om att ha förlorat en kroppsdel, utan om fysisk smärta, “tsaar”. Den måste också ersättas, enligt den summa pengar som en liknande person skulle vara villig att ta emot för att utstå samma smärta.[14] Enligt Rashi, är ett sår, på hebreiska “petsa”, en skada som blöder och ett blåmärke, på hebreiska “chaburà”, en skada som orsakar att blodet koagulerar på insidan och gör så att huden blir röd, ett blåmärke.

21:26 “Om någon slår sin slav eller slavinna i ögat och fördärvar det, skall han släppa den skadade fri som ersättning för ögat.” – Här är det fråga om en kenaanitisk, icke-hebreisk, slav, vilket vi sagt tidigare. Förutom ett öga och en tand, gäller samma sak vid förlust av en del av 24 lemmar: fingrar och tår, öron, näsa och manslemmen.

21:29 “Om tjuren tidigare haft vanan att stångas och hans ägare har blivit varnad men ändå inte bevakat honom och tjuren då dödar någon, man eller kvinna, skall tjuren stenas och även hans ägare dödas.” – Enligt Rashi, är det i detta fall Himlen som kommer att se till att mannen dör, inte människan. Denna text lär oss att djurägare är ansvariga för skador som deras djur orsakar.

21:32 “Men om tjuren stångar en slav eller slavinna, skall ägaren betala trettio siklar silver till den stångades herre och tjuren skall stenas.” – Här är det fråga om en kenaanitisk slav. Om det hade varit en hebreisk tjänare skulle man fått betala lösepenningen för hans frigivande.[15]

Det pris som gavs till Jehudà för att överlämna Yeshua var trettio silverpengar, jfr. Matteus 26:15; 27:9.

22:1 “Om någon stjäl en tjur eller ett får och slaktar eller säljer djuret, skall han ge fem tjurar som ersättning för tjuren och fyra får som ersättning för fåret.” – Denna ersättning gäller enbart för dessa typer av djur.

22:2 “Om tjuven ertappas vid inbrottet och blir slagen till döds, vilar ingen blodskuld (på den som försvarar sin egendom)” – Det lär oss att om någon kommer emot dig för att döda dig, har du rätt att slå till före den andre och anses inte som mördare om han skulle dö.

22:3 “Men om solen hade gått upp när det skedde, då är det blodskuld. Tjuven skall ge full ersättning. Äger han ingenting skall han säljas, till betalning för vad han stulit.” – I detta fall tolkar inte rabbinerna ordet ”solen” ordagrant. Rashi följer en tolkning som görs av en Midrash[16] som menar att solen symboliserar fred. Talmud[17] hävdar däremot att solen symboliserar klarhet och säkerhet. Onkelos´ Targum översatte texten så här: ”om vittnenas ögon faller på honom...” vilket betyder att om han tidigare blivit uppmanad av vittnen att inte döda om han skulle bli upptäckt under stölden.

Om någon omvänder sig från sin synd måste han ersätta för den skada som gjorts, som det står skrivet i Lukas 19:8-9:

“Men Zackaj stod där och sade till Herren: "Herre, hälften av det jag äger ger jag åt de fattiga, och om jag har bedragit någon, ger jag honom fyrdubbelt tillbaka." Yeshua sade till honom: "I dag har frälsning kommit till denna familj, eftersom också han är en Avrahams son.”

Zackaj var beredd att ersätta mer än vad som var rättfärdigt enligt Toràn. Detta är ett klart bevis för att han verkligen hade omvänt sig. Därför kom frälsningen till hans familj. De som inte är beredd att ersätta den skada som han orsakat, har inte omvänt sig ordentligt och frälsningen är inte äkta. Käre läsare, om du begått stöld eller orsakat fysisk skada innan du överlämnade ditt liv till Israels Elohim, måste du betala ersättning så långt det är möjligt. Om du inte gör det är din omvändelse inte ärlig och frälsningen har inte kommit till ditt liv.

Tredje alijàn, 22:5-27 (22:4-26 heb.)

22:7 “Om någon anförtror åt en annan att förvara pengar eller annan egendom och det blir stulet i hans hus, skall tjuven ge dubbel ersättning om han ertappas.” – I detta fall är ersättningen dubbel när tjuven har gett en ed på att han är oskyldig. I annat fall får han betala igen samma sak som stals.

22:8 “Skulle tjuven inte bli ertappad, skall husets ägare föras fram inför Elohim, för att det skall fastställas om han har förgripit sig på sin nästas egendom.” – Här bör det hebreiska ordet ”elohim” översättas som ”domare”, lika väl som i nästa vers. Domarna har fått delegerad makt på jorden att representera Elohim i domen.

22:10 “Om någon lämnar en åsna, en tjur eller ett får eller vilket husdjur som helst i förvar hos en annan, och djuret dör eller blir skadat eller bortrövat utan att någon ser det” – Enligt Rashi, är det här fråga om en betald vakt.

22:14 “Om någon lånar ett djur av en annan och det blir skadat eller dör då ägaren inte är närvarande, skall han ge full ersättning.” – Det lär oss att den som lånar något är ansvarig för all skada som sker på det som man lånat.

22:16 “Om någon förför en jungfru som inte är trolovad och ligger med henne, skall han ge en brudgåva för henne och ta henne till hustru.” – Brudgåvan var för en jungfru 50 silversiklar, jfr. 5 Mosebok 22:29. Det motsvarar ett underhåll av mat och kläder för en person under åtta år (R. Hirsch). Brudgåvan, på hebreiska “mohar”, blev senare ersatt av ”ketuvàn”, äktenskapskontraktet. Under det andra templets tid var det mycket fattigt i Israel. Därför var det få som hade tillräckligt med pengar för att kunna betala brudgåvan. Därför inkluderade man i ketuvàn ett löfte att betala som brudgummen fick binda sig till. Det motsvarade det som tidigare hade varit ”mohar”, priset för en brud.

Enligt Rambam,[18] ges bara denna betalning om flickans far och hon själv är överens om att hon gifter sig med honom. Därför anses det inte som böter. Ingen får gifta sig av tvång.

22:18 “En trollkvinna skall du inte låta leva.” – Detta lär oss att Toràn i första hand blev skriven för Israels domare. Bara en domstol med 23 domare kan utfärda en dödsdom. Detta bud gäller både för män och kvinnor. Toràn talar om det som är vanligast. I detta fall är det vanligare att kvinnor är trollkvinnor än att män är trollkarlar. Det finns olika åsikter om vilket typ av dödsstraff som gäller i detta fall. Somliga menar att det bör genomföras med svärd. Andra säger att det är fråga om stening.

22:20 “Den som offrar åt andra gudar och inte endast åt den Evige, han skall fördärvas.” – Enligt Rashi gäller detta bud tre typer av offer till avgudarna, liknande dem som ges till den Evige: djuroffer, tändande av rökelse och drickoffer.

22:21 “En främling skall du inte förödmjuka eller förtrycka. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land.” – Här är det inte bara fråga om en proselyt, för Israels barn var inte proselyter i Egypten, utan om en icke-jude som bor i Israels land. Enligt Rashi, betyder ordet ”främling”, på hebreiska ”ger”, alltid en som inte föddes i landet där han nu bor, utan en som kommit från ett annat land för att bo där. Enligt Talmud,[19] betyder förödmjuka, på hebreiska “janà”, i detta fall en verbal förödmjukelse och förtrycka, på hebreiska ”lachats”, i detta fall att ägodelarna blir stulna. Det finns omkring 40 fall där Toràn talar om vikten av att vårda främlingen.

22:22 “Änkor och faderlösa skall ni inte behandla illa.” – Israels Elohim har ett väldigt känsligt hjärta för de svagas behov. Han ömmar speciellt för främlingar, änkor och faderlösa. Därför finns det mycket konkreta lagar som beskyddar dem.

22:25 “Om du lånar ut pengar till någon fattig hos dig som tillhör mitt folk, skall du inte handla som en ockrare mot honom. Kräv inte någon ränta av honom.” – En ockrare använder sig av utpressning för att få pengar och de brukar ödmjuka låntagaren. Båda dessa saker är förbjudna bland oss. Vi bör till och med gå längre än det som är rättfärdigt enligt Toràn och ge barmhärtighet, enligt Messias Torà som står skriven i Lukas 6:34-36:

“Och om ni lånar åt dem som ni hoppas skall betala tillbaka, skall ni ha tack för det? Också syndare lånar åt syndare för att få tillbaka vad de lånat ut. Nej, älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen något. Då skall er lön bli stor, och ni skall vara den Högstes barn, eftersom han är god mot de otacksamma och onda. Var barmhärtiga så som er Fader är barmhärtig.”

Det är förbjudet att låna ut pengar till fattiga med ränta. Det är en annan sak att ge lån till att starta ett företag eller att investera.

22:26 “Om du tar manteln i pant av din nästa, skall du ge den tillbaka åt honom innan solen går ner” – Enligt Rashi, betyder det en pant som man tar när låntagaren inte kunnat betala, enligt den utsatta tiden. Om låntagaren däremot gav ett klädesplagg som pant när han tog lånet, är inte långivaren tvungen att lämna tillbaka det på eftermiddagen.

Fjärde alijàn, 22:28 – 23:5

22:28 “Elohim skall du inte häda, och en ledare för ditt folk skall du inte förbanna.” – Ordet Elohim[20] kan betyda både Elohim och domare som representerar Honom i samhället.

22:29 “Du skall inte dröja att bära fram som gåva av det som fyller din lada och av det som kommer från din vinpress. Den förstfödde av dina söner skall du ge åt mig.” – Det betyder, enligt Rashi, att man inte får ändra på ordningen i offergåvorna. Först kommer “bikurim”, förstlingen, som man ger till templet. Därefter kommer “trumà”, den upplyfta delen, som ges till prästen, jfr. 4 Mosebok 18:12. Sist kommer ”maaser”, tiondet.

Det finns tre typer av tionde, första tiondet, ”maaser rishon”, andra tiondet, ”maaser shení”, och den fattiges tionde, ”maaser aní”. Först avskiljer man maaser rishon, som lämnas till leviten, som i sin tur ger tionde av tiondet till kohèn, prästen, jfr. 4 Mosebok 18:21. Därefter avskiljer man maaser shení, som tas till Jerushalajim för att ätas under första, andra, fjärde och femte åren i sjuårscykeln, jfr. 5 Mosebok 14:22-26. Tredje och sjätte åren avskiljer man maaser aní i stället för maaser shení, och lämnar det till de fattiga, jfr. 5 Mosebok 14:28-29. Det sjunde året avskiljs inte tiondet från jordbruksprodukter.

Ursprungligen var de förstfödda utvalda till att vara präster och tjäna i templet. Men eftersom de nu inte kan tjänstgöra som präster, på grund av guldkalven, förs de till kohen för att bli återlösta. Det sker med en lösepenning av fem shekel, bibliska siklar. En shekel motsvarar ungefär 17 gram silver. Detta gjordes med Yeshua, som det står skrivet i Lukas 2:22-23:

“När tiden för deras rening var förbi, den som var föreskriven i Moshès lag, förde de honom upp till Jerushalajim för att bära fram honom inför Herren, som det var befallt i Herrens lag: "Varje förstfödd son som öppnar moderlivet skall räknas som avskild åt Herren."”

Det lär oss också att om Israel inte hade syndat med guldkalven, hade Yeshua varit en av prästerna i templet i Jerushalajim.

22:30 “På samma sätt skall du göra med din nötboskap och din småboskap. I sju dagar skall de stanna hos sina mödrar, men på åttonde dagen skall du ge dem åt mig.” – Det betyder inte att man måste ge dem just på den åttonde dagen, utan från och med de åttonde dagen, jfr. 3 Mosebok 22:27.

Yeshua blev inte omskuren i templet, utan i Bet-Lechem. Han fördes inte till templet förrän efter 40 dagar efter födelsen.

22:31 “Ni skall vara avskilda människor för mig. Köttet av ett djur som blivit ihjälrivet på marken skall ni inte äta utan kasta det åt hundarna.” – Det hebreiska ord som översatts som “ihjälrivet” är “trefà”,[21] femininform av “tref”,[22] vars rot är “taraf”,[23] som betyder  “fånga”, “riva i stycken”, “såra”. Trefà betyder ordagrant “ett ihjälrivet djur”. Men i den judiska lagen betyder termen ett rent djur som fått en dödlig skada, antingen det är dött eller fortfarande lever. Köttet från det djuret är inte ”kasher” (eller ”kosher”), lämpligt att ätas av en avskild människa.

Det lär oss att avskildhet står i förhållande till maten. Synden kom in i världen genom förbjuden mat. En avskild människa är mycket noggrann med vad som kommer in genom munnen, jfr Apostlagärningarna 11:8. Denna vers lär oss att om en israelit äter kött som är trefà kommer han inte längre att vara avskild för den Evige. Hundarna kan äta den typen av kött. Det lär oss att den Evige också är intresserad av att hundarna skall må gott.

23:1 “Du skall inte hålla uppe ett falskt rykte. Du skall inte stödja den ogudaktige genom att bli ett falskt vittne.” – Enligt Targum betyder det att man inte accepterar ett falskt rykte. Man måste vara MYCKET försiktig med att inte föra vidare till andra de som man har hört. Det kan vara falska rykten, som det står skrivet i Ordspråksboken 10:18b:

“den som sprider förtal är en dåre.”

23:2 “Du skall inte följa mängden och göra det onda, så att du vränger rätten när du vittnar i något mål.” – Av denna vers har det skapats många olika tolkningar i judisk halachà praktisk lagstiftning, som används i det judiska rättsväsendet. Bland annat talar man om att ge ett frikännande från en dödsdom enligt domarnas majoritetsbeslut när det bara finns en övervägande röst. För att kunna ge en fällande dödsdom krävs en övervägande majoritet av minst två domare. Dessa tolkningar följer inte den enkla tolkningsnivån, pshat. Enligt Rashi, är den ordagranna betydelsen av versen: ”Du skall inte följa majoriteten och göra det onda och du skall inte svara i ett mål genom att böja dig för majoriteten och så förvränga (rätten)”.

Vad viktigt det är att inte följa efter majoriteten när det gäller att vara trogen den Evige! Var och en kommer att få stå till svars för sitt eget liv. Om du är övertygad om att något är rätt och du trots det inte framför det utan backar för majoriteten för att vinna människors erkännande handlar du illa. Då har du mer fruktan för människor än för den Evige och liknar honom som bygger sitt hus på sanden, som symboliserar människomassorna. När det blir oväder faller huset ihop. Det är bättre att bygga på klippan, den skrivna Toràn och den levande Toràn, Messias, jfr. Matteus 7:24-27.

23:4-5        “Om du träffar på din fiendes tjur eller åsna, son har kommit vilse, skall du föra djuret tillbaka till honom. Och om du ser din oväns åsna ligga nertyngd under sin börda, skall du inte lämna mannen utan hjälp. Du måste på allt sätt hjälpa honom.” – Toràn tillåter oss inte att vara bittra mot en ovän. Detta är ett praktiskt sätt att visa en fiende kärlek, som det står skrivet i Ordspråksboken 25:21:

“Om din fiende är hungrig, ge honom att äta, om han är törstig, ge honom att dricka.”

Toràn lär oss att älska ovännerna. Under det andra templets tid fanns det en undervisning som tillät hat mot fienden, jfr. Matteus 5:43. Men när Messias kom tillrättalade han den läran och ledde sina talmider, lärjungar, tillbaka till Toràns undervisning, som det står skrivet i Matteus 5:44:

“Jag säger er: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er.”

Femte alijàn, 23:6-19

23:7 “Håll dig långt ifrån ett orätt ord. Du skall inte döda den som är oskyldig och är rättfärdig, ty jag frikänner inte någon som är skyldig.” – Messias Yeshua blev överlämnad till att avrättas på ett olagligt sätt, som stod emot Toràn. Alla visste att han var oskyldig. Trots det blev han avrättad.

Om den Evige inte frikänner den som är skyldig, hur kan han då förlåta en syndare och inte straffa honom enligt hans gärningar? Svaret är: När han omvänder sig låter HaShem sin Sons offer betala för synderna. Yeshua dog i syndarens ställe för att så ta hans straff och frälsa honom för evigt! Yeshuas död är den enda rättfärdiga grund på vilken den Evige kan förlåta en syndare och rättfärdigförklara den ogudaktige, som det står skrivet i Romarbrevet 4:5b:

“honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig”

23:12 “Under sex dagar skall du utföra ditt arbete, men på sjunde dagen skall du vila, så att din tjur och din åsna får vila och din slavinnas son och främlingen kan återhämta sig.” – Detta är en av de få texter som visar att sabbaten också skapades till att vila på och återhämta sina krafter. Huvudtanken bakom sabbatsbegreppet är att man gör ett uppehåll i skapande och produktiva aktiviteter.

23:13 “Se till att ni i allt håller det jag har sagt er. Andra gudars namn skall ni inte nämna. De får inte höras på grund av din mun.” – Det är förbjudet att nämna andra gudars namn. Men gör inte Toràn själv det i många fall? Det lär oss att det är förbjudet att nämna dem för att hedra dem, inte för att identifiera dem. De romerska månaderna och veckans dagar som används i världen har blivit tillägnade olika hedniska avgudar. Syftet är att dessa gudar skall bli hedrade genom att de hela tiden nämns. Är det rätt att nämna dessa månaders namn och dessa veckodagars namn? Till och med de nuvarande judiska månaderna har fått namn efter de babyloniska gudarna. Är det rätt att nämna de gudarna när vi talar om de bibliska månaderna? Är det inte tid att nu upprätta sättet att nämna månaderna och veckodagarna, utan att behöva hedra hedniska avgudar? Hur skall man då tala om månaderna och veckodagarna? Skrifterna talar om första, andra, tredje månaden o.s.v. En avskild människa talar som Skriften talar och om han måste nämna en månad eller veckodag som har ett avgudanamn, gör han det bara för att bli förstådd, inte för att han är överens med att tala på det sättet. Det är bättre att vänja sig att tala så att man slipper säga ”måndag”, Mångudens dag, torsdag, hednaguden Tors dag, ”januari”, månaden som är tillägnad avguden Janus, ”augusti”, som tillägnats kejsar Augustus som sade sig vara en gud, o.s.v. Det är bättre att tala som vår himmelske Fader talar i Skrifterna.

23:14 “Tre gånger om året skall du hålla högtid åt mig.” – Högtiderna är intimt sammankopplade med jordbruks-cykeln i Israels land. Pesach-högtiden anknyter till kornskörden, Shavuot-högtiden anknyter till veteskörden och Suckot-högtiden anknyter till fruktskörden.

23:16 “Skördehögtiden skall du fira när du skördar förstlingsfrukten av ditt arbete, det du har sått på marken. Insamlingshögtiden skall du fira vid årets utgång, när du inbärgar frukten av ditt arbete från marken.” – Förstlingsfrukten hänvisar till Shavuot. Denna högtid har tre namn:

·         Chag Shavuot, “veckohögtiden”, för de sju hela veckor som man måste räkna från Pesach, jfr. 3 Mosebok 23:15.

·         Chag ha-Katsir, “skördehögtiden”, för de två bröd som förs fram i templet av den första veteskörden, jfr. 2 Mosebok 34:22; 3 Mosebok 23:17.

·         Chag ha-Bikurim, “förstlingshögtiden”, eftersom man kunde ge förstlingsfrukterna till templet från och med Shavuot, jfr. 4 Mosebok 28:26.

Toràn lär att insamlingshögtiden, Suckot, den 15-22 i sjunde månaden, infaller i slutet av året, inte i början. Det lär oss att året inte börjar med den första dagen i sjunde månaden, på Jom Teruà. Firandet av Rosh HaShanà nyår, på det datumet stämmer sålunda inte med Toràns undervisning.

23:18 “Du skall inte offra blodet av mitt offer tillsammans med något som är syrat. Fettet av mitt högtidsoffer får inte lämnas kvar över natten till morgonen.” – Uttrycket ”mitt offer” finns bara på två ställen i Chumash, Pentateuken, här och i 2 Mosebok 34:25. Det enda offer som kallas ”mitt offer” är Pesach-offret. Det finns ett speciellt samband mellan detta offer och offret av Elohims Lamm. Den Evige kallar Yeshuas död för ”mitt offer”.

23:19 “Det bästa av din marks förstlingsfrukter skall du föra till den Eviges, din Elohims, hus.
Koka inte en killing i mjölken från dess mor.” – På hebreiska står det skrivet: “reshít bikurei admatchà” som betyder “det bästa av din marks förstlingar”. Ordet “reshít” är Toràns första ord, med en förstavelse “be-reshit”. “Reshít”[24] betyder “början”, “begynnelse”, “förstling”, “det bästa”. Det kommer från “rosh”,[25] som betyder “huvud”, “topp”, “hörn”, “början”, “chef”, “trupp”, “förgrening”. Detta är fjärde gången ordet “reshít” förekommer i Skrifterna. Det hänvisar till Messias.

Ordet “förstlingsfrukter” hänvisar också till Messias uppståndelse och inträdande i sin himmelska prästtjänst enligt Malki-Tsedeks sätt. Han var de förste som upprestes. Här står det att man måste föra det bästa av förstlingen till den Eviges hus. Det uppfylldes när Messias blev införd i det himmelska templet efter att ha blivit upprest.

“Koka inte en killing i mjölken från dess mor.” – Detta är första gången som detta uttryck förekommer. Totalt förekommer det tre gånger i Toràn, jfr. 2 Mosebok 34:26; 5 Mosebok 14:21. De tre texterna innebär att det är tre olika förbud:

·         Att koka kött och mjölk tillsammans.

·         Att äta kött som tillagats i mjölk.

·         Att utnyttja den typen av blandning.

Enligt Rashi betyder det ord som översatts med “killling”, på hebreiska “gedí”, ungen från vilket djur som helst, inte bara en get. Det kan även vara en unge från får eller kor.

Toràn förbjuder tillagandet av dessa två ingredienser tillsammans. Rabbinerna har stadgat att det även är förbjudet att i samma mål blanda kött- och mjölkprodukter.

Sjätte alijàn, 23:20-25

23:20 “Se, jag sänder en ängel framför dig, och han skall bevara dig på vägen och föra dig till den plats som jag har förberett.” – Enligt de judiska lärde heter denna ängel “Metatron”. Namnet kommer från det gamla ordet “metator”[26] som var en minister som gick framför kungen, d.v.s. kungens viktigaste minister. Det skulle då betyda att Metatron är den viktigaste ängeln som leder resten av änglarna.

23:21 “Tag dig till vara för honom och lyssna till hans röst. Var inte upprorisk mot honom. Han kommer inte att förlåta era överträdelser, ty mitt namn är i honom.” – I denna ängel finns den Eviges Namn. I gamla sidurer, judiska bönböcker, från Rosh HaShanà-firandet, står det skrivet att Metatron är Yeshua.

23:25 “Ni skall tjäna den Evige, er Elohim, och han skall välsigna din mat och din dryck och ta bort sjukdom från dig.” – Fysisk hälsa är en del av förmånerna i förbundet mellan den Evige och Israel. I förbundet finns en himmelsk källa till helande från alla sjukdomar.

Sjunde alijàn, 23:26 – 24:18

24:4a “Och Moshè skrev ner den Eviges alla ord.” – Här står det att Moshè skrev ner den Eviges alla ord. Det betyder att han inte lät bli att skriva ner något enda av de ord som den Evige hade sagt. Detta utmanar den fariseiska traditionen som lär att Moshè tog emot två typer av Torà vid Sinai, den skrivna Toràn och den muntliga Toràn. Enligt vers 8 blev förbundet gjort enligt de ord som var skrivna, inte överförda muntligen. Det finns ett stort antal skriftställen som visar att människan kommer att bli dömd efter de ord som den Evige har skrivit ner, inte enligt den muntliga traditionen från rabbinerna. Vers 12 lär att både Toràn och budet, som tolkats som den muntliga Toràn, skrevs ner av Moshè. Om den skrevs ner var den ju inte muntlig.

24:5 “Han sände israeliternas unga män att offra tjurar som brännoffer och gemenskapsoffer åt den Evige.” – Dessa präster var de förstfödda från Israels alla stammar.

24:8 “Då tog Moshè blodet och stänkte på folket och sade: "Se, detta är blodet i det förbund som den Evige har slutit med er i enlighet med alla dessa ord."” – De judiska läromästarna lär att Israel kom in i förbundet genom tre saker:

·         Omskärelse.

·         Nedsänkande i ett rituellt bad.

·         Bestänkelse av blod från ett offrat djur.

Dessa tre saker var också nödvändiga för att hedningarna skulle kunna konvertera till proselyter under det andra templets tid. Idag kan bara de två första sakerna göras eftersom det inte finns något tempel. I en judisk konvertering förekommer enbart en rabbinsk välsignelse efter det rituella badet. Konvertiten måste också ge en offergåva som tsedakà.

I den messianska konverteringen måste man gå igenom samma tre steg:

·         Hjärtats omskärelse, Romarbrevet 2:29; Kolosserbrevet 2:11.

·         Nedsänkande i ett rituellt bad i Yeshuas namn, Matteus 28:19; Apostlagärningarna 8:16; 10:48.

·         Bestänkelse av Messias blod, jfr. 1 Petrus 1:2.

I denna Parashà finns bud numer 42 till 94 av de 613.

42. Lag om en hebreisk tjänare, 2 Mosebok 21:2.

43. Påbud om att utse en hebreisk tjänarinna för äktenskap, 2 Mosebok 21:8.

44. Påbud om att återlösa en hebreisk tjänarinna, 2 Mosebok 21:8.

45. Förbud mot att sälja en hebreisk tjänarinna, 2 Mosebok 21:8.

46. Förbud mot att minska (eller neka) en hustrus rätt till mat, kläder och intima relationer, 2 Mosebok 21:9.

47. Högre rättsinstansens plikt att avrätta genom strypning en som blivit dödsdömd, 2 Mosebok 21:12.

48. Förbud mot att slå fader eller moder, 2 Mosebok 21:15.

49. Lagar om böter, 2 Mosebok 21:18.

50. Högre rättsinstansens plikt att avrätta genom halshuggning en som blivit dömd till det straffet, 2 Mosebok 21:20.

51. Högre rättsinstansens plikt att döma skador som orsakats av djur, 2 Mosebok 21:28.

52. Förbud mot att äta en tjur som blivit dömd till döden genom stening, 2 Mosebok 21:28.

53. Högre rättsinstansens plikt att döma skador som orsakats på grund av en öppen brunn, 2 Mosebok 21:33.

54. Högre rättsinstansens plikt att döma en tjuv (antingen han har gjort sig skyldig till) böter eller dödsdom, 2 Mosebok 21:37.

55. Påbud om domstolens plikt att döma skador som orsakats av ett husdjur som ätit eller trampat ner, 2 Mosebok 22:5 (heb. 4).

56. Domstolens plikt att döma skador som orsakats av brand, 2 Mosebok 22:6 (heb. 5).

57. Domstolens plikt att döma fall som har att göra med en ickebetald vakt, 2 Mosebok 22:7 (heb. 6).

58. Domstolens plikt att döma i ett fall av en klagande och en försvarare, 2 Mosebok 22:9 (heb. 8).

59. Domstolens plikt att döma fall som har att göra med en betald vakt eller en arrendator, 2 Mosebok 22:10 (heb. 9).

60. Domstolens plikt att döma fall som har att göra med en som lånar något för att använda det, 2 Mosebok 22:14 (heb. 13).

61. Domstolens plikt att döma fall som har att göra med en förförare, 2 Mosebok 22:16 (heb. 15).

62. Förbud mot att låta en trollkvinna leva, 2 Mosebok 22:18 (heb. 17).

63. Förbud mot att förödmjuka en konvertit (proselyt) med ord, 2 Mosebok 22:21 (heb. 20).

64. Förbud mot att skada en konvertit (proselyt) monetärt eller genom hans ägodelar, 2 Mosebok 22:21 (heb. 20).

65. Förbud mot att behandla en faderlös eller änka illa, 2 Mosebok 22:22 (heb. 21).

66. Påbud om att låna ut till en fattig, 2 Mosebok 22:25 (heb. 24).

67. Förbud mot att handla som en ockrare mot en fattig som inte kan betala, 2 Mosebok 22:25 (heb. 24).

68. Förbud mot att hjälpa en som ger lån och en som tar lån med ränta (så att de kan genomföra lånet mellan sig), 2 Mosebok 22:25 (heb. 24).

69. Förbud mot att förbanna en domare, 2 Mosebok 22:28 (heb. 27).

70. Förbud mot att förbanna Elohims Namn, 2 Mosebok 22:28 (heb. 27).

71. Förbud mot att förbanna en regent, 2 Mosebok 22:28 (heb. 27).

72. Förbud mot att avskilja tiondet i fel ordning, 2 Mosebok 22:29 (heb. 28).

73. Förbud mot att äta kött från ett djur som blivit sönderriven av djur, 2 Mosebok 22:31 (heb. 30).

74. Förbud mot att lyssna på en processande när hans motpart inte är närvarande, 2 Mosebok 23:1.

75. Förbud mot att acceptera ett vittnesbörd från en syndare, 2 Mosebok 23:1.

76. Förbud mot att följa ett domslut som gjorts av majoriteten (av domare) när det gäller dödsstraff när det förekommer enbart en övervägande röst, 2 Mosebok 23:2.

77. Förbud mot att en domare, som från början höll fast vid den anklagades oskyldighet, när det gäller dödsstraff, sedan pläderar för hans skuld, 2 Mosebok 23:2.

78. Påbud om att följa majoriteten i rättsbeslut, 2 Mosebok 23:2.

79. Förbud mot att vara nådefull mot en fattig när han är i en rättsprocess, 2 Mosebok 23:3.

80. Påbud om att lätta på bördan från en annans djur, 2 Mosebok 23:5.

81. Förbud mot att förvränga rätten för en syndare på grund av hans ondska, 2 Mosebok 23:6.

82. Förbud mot att besluta om en dödsdom genom antagande, 2 Mosebok 23:7.

83. Förbud för en domare att ta emot mutor, 2 Mosebok 23:8.

84. Påbud om att inte bruka Israels mark under det sjunde året (och förklara utan ägare allt som växer på den), 2 Mosebok 23:11.

85. Påbud om att vila på Sabbaten, 2 Mosebok 23:12.

86. Förbud mot att svära i en avguds namn, 2 Mosebok 23:13.

87. Förbud mot att uppmana en israelit till avgudadyrkan, 2 Mosebok 23:13.

88. Påbud om att fira högtiderna, 2 Mosebok 23:14.

89. Förbud mot att offra Pesach-offret om det fortfarande finns chamets hemma, 2 Mosebok 23:18.

90. Förbud mot att låta emurim (de tillägnade delarna) av Pesach-offret vara kvar till nästa morgon, 2 Mosebok 23:18.

91. Påbud om att föra förstlingsfrukterna från Israels land till templet, 2 Mosebok 23:19.

92. Förbud mot att tillaga kött tillsammans med mjölk, 2 Mosebok 23:19.

93. Förbud mot att ingå förbund med de sju nationerna (infödda i Kenàan) eller med en avgudadyrkare, 2 Mosebok 23:32.

94. Förbud mot att låta en avgudadyrkare bosätta sig i Israels land, 2 Mosebok 23:33.