ParashaTreenighetenEkonomiskt stödDagens mannaAudio

Parashá 15 Bo

2 Mosebok 10:1 – 13:16

Av K Blad©

Andra utgåvan 2013-14 (5774)

Lukrativ kopiering ej tillåten. 

Toráläsningar:

  1. 10:1-11
  2. 10:12-23
  3. 10:24 – 11:3
  4. 11:4 – 12:20
  5. 12:21-28
  6. 12:29-51
  7. 13:1-16
  8. Maftir: 13:14-16

Haftará: Jeremia 46:13-28

Bo

Betyder “kom”.

Första aliján, 10:1-11

HaShem säger till Moshé att han skall komma till Farao. Den Evige har gjort Faraos och hans tjänares hjärtan tunga för att kunna göra stora tecken som kommer att berättas för israeliternas barn och barnbarn. Så kommer Israels barn att uppleva att han är HaShem. Moshé och Aharon kommer till Farao och ber honom att släppa det hebreiska folket. Om han inte gör det kommer gräshoppor att täcka hela landet och äta upp det som blev kvar av haglet. De kommer att fylla husen. Något sådant har man aldrig tidigare sett. När Moshé går ut ber tjänarna Farao låta folket gå och tjäna HaShem för Egypten är fördärvat. Man hämtar tillbaka Moshé och Aharon och Farao säger till dem att de kan gå och tjäna HaShem. När han frågar vilka som skall gå, svarar Moshé att unga och gamla, söner och döttrar, får och kor kommer att gå, eftersom de skall fira en högtid åt den Evige. Farao säger att de har ont i sikte. Bara männen får gå. Moshé och Aharon blir utdrivna från Farao.

Andra aliján, 10:12-23

På HaShems befallning räcker Moshé ut sin hand och den Evige låter så en stark östanvind blåsa hela dagen och hela natten. Den tar med sig gräshoppor som slår ner på hela Egyptens område. Landet blir förmörkat. De äter upp allt som blev kvar av haglet och lämnar inget grönt. Farao kallar på Moshé och Aharon och erkänner för dem att han syndat. Han ber om förlåtelse och ber dem be så att gräshopporna försvinner. Moshé ber. Då kommer en stark västanvind som slungar alla gräshoppor i Sävhavet (Röda havet). Men HaShem styrker Faraos hjärta så att han inte låter Israels barn gå.

På HaShems befallning sträcker Moshé ut sin hand över himlen. Då blir det mörker i hela Egypten under tre dagar så att ingen ser den andre och ingen stiger upp från sin plats. Men Israels barn har ljus där de bor.

Tredje aliján, 10:24 – 11:3

Farao kallar på Moshé och säger att de kan gå och tjäna den Evige med sina små, men de måste lämna boskapen. Moshe säger att Farao också måste ge dem djur till att offra och därför måste boskapen också gå med. Men HaShem förstärker Faraos hjärta så att han inte låter dem gå. Farao säger åt Moshé att försvinna och aldrig mer visa sig för honom. Om han gör det kommer han att dö. Moshé säger att han har talat rätt för han kommer aldrig mer att se hans ansikte.

HaShem säger att han skall låta ännu en plåga komma över Farao och Egypten. Då kommer han att driva ut Israels barn helt och hållet. Folket måste be sina grannar om dyrbara saker. Den Evige gör så att folket får favör inför egyptierna. Moshé är också högt aktad i hela Egypten.

Fjärde aliján, 11:4 – 12:20

Moshé säger till Farao att HaShem på natten kommer att gå igenom hela Egypten. Då kommer alla förstfödda att dö, både av människor och boskap. Det kommer att bli ett så stort rop i hela Egypten som aldrig tidigare förekommit och som inte heller kommer att förekomma. Men Israels barn kommer inte att lida någon skada. Då kommer man att få se hur HaShem skiljer mellan Egypten och Israel. Alla Faraos tjänare kommer att böja sig inför Moshé och be honom gå med sitt folk. Först då kommer han att gå. Moshé går ut från Farao, upptänd av vrede. Farao lyssnar inte för att den Eviges under skall förökas i Egypten. Moshé och Aharon har gjort alla dessa mirakler inför Farao, men HaShem har förstärkt hans hjärta och han låter inte Israels barn lämna landet.

HaShem säger att denna månad skall vara den första månaden i året för Israels barn. Den tionde i första månaden skall varje husfader ta hem ett lamm eller en killing. Den som har ett litet hushåll kan gå ihop med närmsta granne så att de tillsammans kan äta ett helt lamm eller en hel killing, beroende på hur många personer det är. Lammet eller killingen måste vara av hankön, utan lyte och i sitt första år. Det skall förvaras till den 14:e dagen då det skall slaktas på eftermiddagen. Man skall ta en del av blodet och stryka det på dörrposterna och övre dörrträet i huset där man äter det. Köttet måste ätas den natten, grillat på eld, tillsammans med ojäst bröd och bittra örter. Det får inte ätas rått eller kokt, utan grillat med huvud, fötter och inälvor. Inget får lämnas kvar till följande morgon. Det som blir kvar måste eldas upp. Man måste äta det snabbt och vara klädd och beredd att ge sig av. Detta är den Eviges pésach.

Den natten kommer HaShem att gå igenom Egypten och döda alla förstfödda. Alla gudar kommer att bli dömda av honom. Blodet blir ett tecken för Israels barn. När HaShem ser blodet kommer han att hoppa över dem och ingen plåga kommer att drabba dem. Den dagen skall minnas genom att man firar en högtid åt den Evige i varje generation.

Under sju dagar skall man äta ojäst bröd. Innan första dagen måste man ta bort allt jäst som finns hemma. Om någon äter något jäst under de sju dagarna blir hans själ avklippt från Israel. På första och sjunde dagen skall man ha avskilda sammankomster. På de dagarna får man bara arbeta med att laga den mat som skall ätas.

De ojästa bröden måste hållas, för på den dagen tog HaShem ut Israels härskaror från Egypten. Den dagen skall hållas i alla generationer. Man skall äta ojäst bröd från kvällen den 14:e dagen i månaden till kvällen den 21:a dagen i samma månad. Under den tiden får det inte finnas något jäst i hemmet. Om någon äter något jäst blir hans själ avklippt från församlingen vare sig han är proselyt eller infödd. Man får inte äta något jäst, bara ojäst bröd var man än är.

Femte aliján, 12:21-28

Moshé kallar samman de äldste och ger dem instruktioner om hur de skall förbereda och offra pésach. De måste använda sig av isop för att märka det övre dörrträet och dörrposterna. Man får inte gå ut genom dörren förrän på morgonen. När HaShem ser blodet kommer han att gå förbi dörren och inte tillåta fördärvaren att komma in. Denna stadga skall alltid hållas i det utlovade landet. När barnen frågar vad denna tjänst betyder, skall man svara att det är ett pésach-offer till den Evige som gick förbi våra hem när han slog egyptierna. Folket böjer sig i vördnad och gör sedan som HaShem befallt.

Sjätte aliján, 12:29-51

Vid midnatt slår HaShem alla förstfödda i Egypten. Farao, hans tjänare och alla egyptier går upp och ropar. I alla hem finns någon död. Farao kallar på Moshé och Aharon och säger att de kan gå och tillbe HaShem med allt vad de sagt. Egyptierna pressar på folket för de tror att de alla kommer att dö. Folket tar degen på sina axlar innan det jäser. De ber också egyptierna om värdeföremål och kläder, enligt de instruktioner som Moshé gett. De får vad de ber om och tar så byte från egyptierna.

Israels barn, som är omkring 600 000 män förutom barn, går till fots från Ramses till Suckot. Tillsammans med dem går också en blandad folkhop samt mycket boskap. Av degen bakar de ojästa brödkakor. Israels barn har bott i Egypten i exakt 430 år. Den natten är en vaknatt för HaShem som Israels barn skall hålla i varje generation.

Ingen utlänning får äta av pésach-offret. Om en israelit har en slav får han äta av det om han omskär sig. En inneboende eller en dagsarbetare får inte äta av det. Man måste äta det i ett enda hus. Köttet får inte tas ut ur huset och inga ben får krossas. Hela Israels församling skall göra detta. Om någon som bor bland folket vill fira pésach åt den Evige måste han omskära alla av manligt kön i sin familj. Han skall då vara som en inföding. Samma lag gäller för den boende som för den infödde.

Israels barn gör precis som HaShem har befallt Moshé och Aharon. Den dagen tar HaShem ut dem ur Egypten i ordning.

Sjunde aliján, 13:1-16

Den Evige talar till Moshé och säger att varje förstfödd i Israel måste avskiljas till honom, bland människor och djur. Moshé säger till folket att de skall komma ihåg den dag den Evige förde ut dem ur slaverihuset och inte äta något som jäst. Månaden aviv är uttågets månad. När folket kommer till det utlovade landet skall de utföra denna tjänst i denna månad. Matsá skall ätas under sju dagar. På sjunde dagen är det högtid för den Evige. Inget jäst får synas i hela Israels område. Var och en måste berätta för sina barn att han gör detta därför att den Evige tog ut honom från Egypten. Detta skall sättas som ett tecken på armen och som ett diadem mellan ögonen så att den Eviges Torá är i munnen. Denna stadga måste hållas från år till år.

När man kommer fram till det utlovade landet skall varje förstfödd av människor och djur ges till den Evige. En förstfödd åsna skall återlösas med ett lamm eller dödas. Alla förstfödda söner skall återlösas. När en son frågar om detta skall man säga till honom att den Evige med stark arm tog oss ut ur Egypten, slaverihuset. När Farao inte släppte oss dödade HaShem alla förstfödda i Egypten, både bland människor och djur. Därför offras alla förstfödda djur åt den Evige. Men alla förstfödda söner återlöses. Detta skall vara som ett tecken på pannan och ett diadem mellan ögonen, för HaShem tog oss ut därifrån med kraft.

Kommentarer

Första aliján, 10:1-11

10:1  “Och den Evige sade till Moshé: "Gå till Farao, ty jag har gjort hans och hans tjänares hjärtan tunga för att göra dessa tecken mitt ibland dem” (SFB reviderad) – Det hebreiska ordet som översatts som “gå” är bo (uttalas bå), som betyder “kom”. Det lär oss att den Evige var med Israels folk i Egypten och även att han gick före till Farao och bjöd Moshé att följa med. En HaShems tjänare gör inte några egna saker utan han gör sakerna i samarbete med den Evige. Han tar inte några egna initiativ utan gör allting i en intim relation med den Evige enligt det han säger och gör. Om vi tar beslut utan att rådfråga den Evige kan vi få lida allvarliga konsekvenser därav, som det står skrivet i Josua 9:14:

“Då tog männen i Israel av deras reskost men frågade inte den Evige.” (SFB reviderad)

10:2  “och för att du skall kunna berätta för dina barn och barnbarn vilka stora gärningar jag har utfört bland egyptierna och vilka tecken jag har gjort bland dem. Och ni skall få uppleva att jag är den Evige.” (SFB reviderad) – Föräldrarna har ansvaret att undervisa sina barn om det som den Evige har gjort i deras liv. Speciellt det som hände med befrielsen från Egypten. Uttåget symboliserar befrielsen från satan, synden och världen. Barnen måste få höra om frälsningen genom Messias. Man måste föra över dessa sanningar och berätta för sina barn om frälsningen genom Messias. Denna text lär oss också att för-föräldrarna är skyldiga att berätta för sina barnbarn om den Eviges återlösning. Ansvaret att föra över den hebreiska tron ligger inte bara på föräldrarna, utan också på för-föräldrarna, som det står skrivet i Joel 1:3:

“Det här skall ni berätta för era barn, era barn skall säga det till sina barn, och deras barn till ett kommande släkte.” (SFB)

I Psalm 78:2-8 står det skrivet:

“Jag vill öppna min mun till lärorikt tal, uppenbara hemligheter från gången tid. Vad vi har hört och känner till, vad våra fäder har berättat för oss, det vill vi inte dölja för deras barn. För ett kommande släkte vill vi förkunna Herrens lov, hans makt och de under han har gjort. Han upprättade ett vittnesbörd i Jaakov, sin Torá gav han i Israel. Han fastställde den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn. Så skulle det bli känt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och de skulle berätta det för sina barn. De skulle då hoppas på Gud och inte glömma hans verk utan följa hans bud. De skulle inte bli som sina fäder, ett motsträvigt och upproriskt släkte, vars hjärta var opålitligt och vars ande var trolös mot Gud.” (SFB reviderad)

Traditionen att föra över uppenbarelsen från föräldrar till barn är det som har hållit Israels folk levande under alla generationer. Det är en del av själva den hebreiska trosbekännelsen, som det står skrivet i 5 Mosebok 6:6-7:

“Dessa ord som jag i dag ger dig befallning om, skall du lägga på hjärtat. Du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp.” (SFB)

Om föräldrarna låter andra ta hand om sina barns andliga utbildning uppfyller de inte sitt ansvar fullt ut. Både föräldrar och barn har behov av den här typen av överföring. Föräldrarna behöver komma ihåg och prisa den Evige för de under som de har upplevt och föra över sina erfarenheter till sina barn och barnbarn. Dessa kan då få del av, och bli medvetna om, ett andligt arv som har förmågan att skapa i dem en djup tillit till den Evige. En pappa bör läsa Skrifterna för sina barn varje dag, så länge de bor under hans tak. Så kommer han att resa upp en avskild generation.

10:9  “Moshé svarade: "Vi går både unga och gamla. Vi går med söner och döttrar, med får och nötboskap, eftersom vi skall fira en högtid åt den Evige."” (SFB reviderad) – Denna vers lär oss att det krävs tre saker för att man skall kunna fira högtid åt den Evige:

·         Frihet

·         Familjen

·         Offer

Utan dessa tre är det omöjligt att fira en verklig högtid åt den Evige.

10:11 “Nej, ni män får ge er i väg och tjäna den Evige. Det var ju det ni begärde." Och man drev ut dem från Farao.” (SFB reviderad) – Farao försökte få kvinnor och barn att stanna kvar i Egypten medan männen går iväg och firar högtid åt den Evige. Detta är omöjligt. Om inte hustrun och barnen kan vara med oss kan vi inte fira högtid inför den Evige. Barnen måste få känna sig välkomna och trivas i våra möten. Om de inte gör det handlar vi inte rätt. Farao symboliserar satan som försöker med två saker:

·         Splittra familjen.

·         Ta bort barnen från mötena.

Alla judiska högtider är utformade så att barnen skall kunna känna sig delaktiga i dem. Därför använder vi mycket symbolik och avskilda föremål. Då blir vår undervisning och vår tjänst inför den Evige lätta för de små att smälta. Messias blev irriterad på sina lärjungar när de försökte hindra barnen att få del av den messianska närvaron, som det står skrivet i Markus 10:13-16:

“Man bar fram små barn till Jeshua för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jeshua såg det blev han upprörd och sade till dem: "Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Ty Guds rike tillhör sådana. Amen säger jag er: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in." Och han tog upp dem i famnen och lade händerna på dem och välsignade dem.” (SFB reviderad)

Andra aliján, 10:12-23

10:14 “De kom över hela Egypten och slog ner i stor mängd över hela Egyptens område. Så mycket gräshoppor hade aldrig förekommit och skall aldrig mer förekomma. (SFB) – I Joel 2:2 finns det en hänvisning till en invasion av gräshoppor i Israels land som det står skrivet:

en dag av mörker och tjocka, en dag av moln och dimma. Likt en gryning som breder ut sig över bergen kommer ett stort och mäktigt folk, vars like inte har funnits och aldrig skall uppstå igen under kommande släkten.” (SFB)

Hur kommer det sig att det i Torán står skrivet att det aldrig mer skulle komma så många gräshoppor när profeten Joel säger att det inte funnits något liknande? Vi skall här ge två tolkningsmöjligheter till det som verkar vara en motsägelse:

Rashi säger att profeten Joel visar att den gräshoppsplågan som han refererar till var värre än den som hände under Moshés tid. Men det finns ingen motsägelse, för den plågan som kom under Joels tid bestod av flera olika typer av gräshoppor, arbé, jelek, chasil och gazam. Men den plåga som kom under Moshés tid bestod bara av en enda typ. Något sådant hade aldrig hänt tidigare och skulle aldrig hända igen.

Vi kan också tolka dessa texter genom att påvisa att plågorna hände i två olika länder, Egypten och Israels land. Löftet om att det aldrig skulle komma något liknande gäller bara Egypten. Den plåga som Joels bok nämner om har att göra med Israels land och där hade det inte hänt något sådant och kommer inte att hända.

De demoner som liknar gräshoppor och som kommer att invadera världen i den sista tiden, (jfr. Uppenbarelseboken 9:1-11), kommer inte att vara så många som de som kom över Egypten under Moshés tid eller de som kom i Israel under Joels tid.

10:22             “Då räckte Moshé upp handen mot himlen, och ett tjockt mörker kom över hela Egyptens land i tre dagar. (SFB reviderad) – Dessa tre dagars mörker är en profetisk hänsyftning till de tre dagarna som Messias var död.

10:23             “Ingen såg den andre och ingen steg upp från sin plats på tre dagar. Men där Israels barn bodde var det ljust överallt.” (SFB) – Det mörker som de fick uppleva var inte ett sådant mörker som vi är vana vid. Det fanns ingen möjlighet för dem att få fram ljus. Trots att de tände eld blev det inget ljus. Det var ett kompakt mörker som gjorde att ingen kunde förflytta sig från en plats till en annan. Alla var helt stilla på sina platser under tre dagar. Men Israels barn hade ljust i sina hem. Det lär oss att ljusets barn vandrar i ljus och mörkrets barn är slavar under mörkret. Det finns två andliga riken, ljusets rike, där HaShem regerar över dem som vandrar i lydnad, och mörkrets rike, där satan regerar över dem som vandrar i olydnad. De som befinner sig i mörkrets rike har möjlighet att komma över till ljusets rike, som det står skrivet i Psalm 107:10-16:

“De satt i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor, ty de hade varit upproriska mot Guds ord och föraktat den Högstes råd. Han ödmjukade deras hjärtan genom lidande, de kom på fall och hade ingen hjälpare. Men de ropade till den Evige i sin nöd och han frälste dem ur deras trångmål. Han förde dem ut ur mörker och dödsskugga, han slet sönder deras bojor. Må de tacka den Evige för hans nåd, för hans underbara gärningar mot människors barn, ty han krossade kopparportar och bröt sönder järnbommar.” (SFB reviderad)

I Apostlagärningarna 26:18 står det skrivet:

“för att du skall öppna deras ögon, så att de vänder sig från mörker till ljus, från satans makt till Gud. Så skall ni genom tron på mig få syndernas förlåtelse och arvslott bland dem som är avskilda.” (SFB)

I 1 Petrus brev 2:9 står det skrivet:

“Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett avskilt folk, Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.” (SFB)

I Kolosserbrevet 1:13 står det skrivet:

“Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike.” (SFB)

I 1 Tessalonikerbrevet 5:5 står det skrivet:

“Ni är alla ljusets barn och dagens barn. Vi tillhör inte natten eller mörkret.” (SFB)

Tredje aliján, 10:24 – 11:3

10:26 “Också vår boskap måste gå med oss, och inte en klöv får bli kvar. Från vår boskap tar vi när vi tjänar den Evige, vår Gud. Och innan vi är där, vet vi inte själva vad vi skall offra åt den Evige. (SFB reviderad) – Moshé kunde inte ljuga. De visste verkligen inte vad HaShem skulle be om i offer. För att kunna offra till den Evige måste man vara beredd att ge allt. Man kan inte utelämna en enda klöv i sin överlåtelse till den Evige. Allt tillhör honom och därför är vi villiga att ge honom vad han än ber om.

Fjärde aliján, 11:4 – 12:20

11:6  Ett högt klagorop skall höras i hela Egypten, sådant som aldrig har hörts och aldrig mer kommer att höras.” (SFB) – I Jesaja 19 finns en profetia som talar om vad som kommer att hända i de sista tiderna i Egypten. Där står det skrivet att den Evige skall slå Egypten i den sista tiden, enligt vers 22:

“Så skall den Evige slå Egypten - slå, men också hela. När de omvänder sig till den Evige, skall han bönhöra dem och hela dem.” (SFB reviderad)

I Jesaja 11:15a står det skrivet:

“Och den Evige skall låta Egyptens havsvik torka ut” (SFB reviderad)

Trots dessa slag, som vi snart kommer att få se, blir det inte ett så starkt rop i Egypten som den natten när alla de förstfödda dog.

12:2  Denna månad skall för er vara huvudmånaden. Den skall för er vara den första av årets månader. (SFB reviderad)avivens månad, (jfr. 13:4), har blivit fastställd av den Evige som den förste av månaderna på året. Den månaden motsvarar omkring halva mars och halva april i den romerska kalendern. Ordet aviv[1] betyder “gröna ax”. Under medeltiden fick ordet betydelsen ”vår” och så används det i den moderna hebreiskan. I de gröna axens månad, på våren, tågade Israels folk ut ur Egypten. Aviv är återlösningens månad. Återlösningen är begynnelsen av den Eviges frälsningsprogram. Allt börjar med att ett lamm blir offrat, vars blod befriar från döden. Därefter kommer friheten från slaveriet. Hela frälsningsplanen är uppenbarad i den Eviges högtider. Därför måste denna månad vara den första i året. Annars kommer planen i oordning. Om man ändrar på ordningen i månaderna blir den Eviges frälsningsprogram oförståeligt.

Denna månad kallas också nissan, som är det babyloniska namnet, jfr. Nehemja 2:1; Ester 3:7.

I Talmud[2] finns en diskussion mellan två rabbiner om världen blev skapad i månaden nissan eller tishri. Den sista åsikten tog över och därför beräknar man året från världens skapelse från och med den 1 tishri, som är den sjunde månaden i den bibliska kalendern. Torán har infört en årligen återkommande högtid på den dagen, som heter jom teruá ropardagen eller alarmdagen. Torán säger att ”för er”, d.v.s. för Israels barn, är avivens månad den första av årets månader.

Uttrycket ”för er” lär oss att det inte är så för andra. Från början räknade folken månaderna från Adams skapelsedag, första dagen i första månaden. När Adam blev skapad den sjätte veckodagen började han räkna tiden. För honom var det den första dagen i första månaden.  Det lär oss att Adam troligtvis blev skapad på nymånadsdagen. Därefter räknade hans ättlingar månaderna och åren enligt det som solen och månaden visade, jfr. 1 Mosebok 1:14.

Nu säger den Evige: “för er” och visar så att så är det inte för de andra. De andra fortsatte att räkna tiden på annat sätt. Före uttåget ur Egypten firade Israels barn inte avivens månad som den första av årets månader. Men när den Evige nu börjar genomföra sitt återlösningsprogram, ändrar han på allt. Den månad som tidigare var den första, blev plötsligt den sjunde. Tishri, som tidigare var den första månaden, blev den sjunde. ”För er” är det så, men de andra kommer inte att se det så, för de är inte delaktiga i den stora återlösningen.

Talmud[3] säger:

“Den hebreiska kalendern har fyra nyår: Den första dagen i månaden nissan – det är nyåret för kungarna och högtiderna; den första Elul – nyår för tiondeberäkningen av djuren... den första dagen i månaden Tishri – nyår för räkningen av åren (för shemitá – sabbatsår och jovel – jubelår), för planteringarna och jordbruket; och den första shevat – nyår för träden, enligt Shamai. I Hillels skola säger de: (trädens nyår är) den femtonde dagen i månaden.”

Halachán (den praktiska lagen) blev satt efter Hillel. Därför firas trädens nyårshögtid den 15 Shevat.

Förhållande romerska judiska månaderUngefärligt förhållande mellan den romerska och den judiska kalendern.

 

(Namnen inom parentes är de som finns i Bibeln)

Namnen på de romerska månaderna från september till december visar oss att det finns ett gammalt samband mellan det bibliska sättet att räkna och det romerska. September motsvaras av den sjunde judiska månaden tishri. Oktober motsvaras av den åttonde månaden cheshvan. November motsvaras av den nionde månaden kislev och december motsvaras av den tionde månaden tevet. Därefter förändrades den romerska kalendern så att dessa månader inte längre motsvarar de namn de bär. September är nu den nionde romerska månaden.

Det står skrivet i Psalm 104:19a:

Du gjorde månen till att bestämma tider” (SFB)

Torán säger att man i första hand måste utgå från månen för att bestämma tider. Solen blev emellertid också skapad för att utmärka år, som det står skrivet i 1 Mosebok 1:14:

Gud sade: "Varde på himlavalvet ljus som skiljer dagen från natten!" De skall vara tecken som utmärker särskilda tider, dagar och år, (SFB)

Den hebreiska kalendern är en kombination av måne och sol. Månåret är för närvarande ungefär 354,36 dagar och solåret ungefär 365,25 dagar. Om man därför enbart följer månen kommer det att saknas 11 dagar per år för att nå fram till solåret, som styr naturen. Den arabiska kalendern följer enbart månen och den romerska kalendern följer enbart solen. Ingen av dessa uppfyller Toráns krav. Både sol och måne måste vara utgångspunkten för att kunna räkna åren på ett rätt sätt.

En biblisk månad börjar alltid med nymåne. Enligt Torán måste den första månaden, aviv, infalla på våren, när kornet är färdigt för att skördas i Israels land. Om vi enbart går efter månåret, på 354 dagar, som inte följer naturens gång, kommer våren inte att infalla samma månad varje år. Och om vi enbart följer solåret kan vi inte fira högtiderna enligt månen, som Torán befaller oss. Vi måste ha en kombination av måne och sol.

För att justera skillnaden mellan månåret och solåret lade man, under bibelns tid, till en månad extra i slutet av året om kornet inte var moget till att skördas. För vårhögtiden behövdes ett offer av kornmjöl, och om det inte fanns korn kunde man inte fira högtiden. Fram till tredje århundradet, enligt den kristna tideräkningen, var det naturen i Israel som bestämde när årets första månad skulle inträffa varje år. Om våren kom sent ett år, lade man till en månad extra. Om kornet redan var moget i slutet av tolfte månaden, lade man inte till en extra månad. Senare etablerades en fast kalender, som utvecklades av Hillel den andre år 358 k.t. (kristen tideräkning), där man genom matematiska regler lägger till en extra månad (Adar II) vartannat eller vart tredje år. Sammanlagt läggs 7 månader till en 19-års period.

Det bibliska året har 360 dagar, jfr. Daniel 7:25; Uppenbarelseboken 13:5; 11:2-3; 12:6, 14. Det finns inget vittnesbörd i Skrifterna som visar att man måste lägga till en månad vartannat eller vart tredje år. Torán tar inte ens med det i beräkningen, jfr. 1 Mosebok 7:11, 24; 8:3-4; Ester 1:4. Det ger oss en vink om att det från början inte var någon skillnad mellan månåret och solåret. Mån-månaden var då exakt 30 dagar och så blev 12 månader ett år med 360 dagar. Det innebär att jorden enbart behövde 360 dagar för att gå ett varv runt solen.

Det finns arkeologiska och historiska dokument från flera olika gamla kulturer som visar att det blev en förändring i solsystemet under 700-talet f.k.t. Då fick solåret fem extra dagar. Det verkar som om något hände i vårt solsystem som orsakade obalans mellan månåret och solåret. Jorden avlägsnade sig från solen och månen kom närmare jorden. Det finns en händelse som Skrifterna berättar om som sammanfaller med den tid som de gamla kulturerna talar om, som gör att vi kan misstänka att det var vid det tillfället som vårt solsystem kom i obalans, som det står skrivet i 2 Kungaboken 20:8-11:

Men Chizkijahu sade till Jeshajahu: "Vad är tecknet på att den Evige skall göra mig frisk, så att jag i övermorgon får gå upp till den Eviges hus?" Jeshajahu svarade: "Detta skall för dig vara tecknet från den Evige på att den Evige skall göra vad han har sagt: Skall skuggan gå tio steg framåt eller skall den gå tio steg tillbaka?" Chizkijahu sade: "Det är lätt för skuggan att sträcka sig tio steg framåt. Nej, låt den i stället gå tio steg tillbaka." Då ropade profeten Jeshajahu till den Evige, och han lät skuggan gå tillbaka de tio steg som den redan hade gått på Achazs trappa. (SFB reviderad)

I Jesaja 38:7-8 står det skrivet:

“Detta skall för dig vara tecknet från den Evige på att den Evige skall göra vad han har sagt: Se, jag skall låta skuggan på trappstegen gå tillbaka de tio steg som den har flyttat sig på Achazs trappa med solen." Solen gick då tillbaka tio av de steg på trappan som den redan hade gått. (SFB reviderad)

Denna förändring gjorde så att man inte längre kunde veta exakt när nymånen skulle bli, eftersom mån-månaden från och med då blev 29 ½ dagar i stället för 30 som den troligen hade varit tidigare. Under kung Shauls tid visste man exakt när nymånaden skulle inträffa, som det står skrivet i 1 Samuelsboken 20:5:

David sade till Jehonatan: "I morgon är det nymånad och jag skulle då egentligen sitta till bords med kungen. Men låt mig nu gå och gömma mig ute på marken till i övermorgon kväll." (SFB reviderad)

Men längre fram behövde man två vittnen för att kunna veta varje månad när man skulle fira nymånadshögtiden. Då kunde man inte längre veta i förväg när den årliga högtiden jom teruá skulle firas. jom teruá infaller den första dagen i den sjunde månaden. Ingen vet dagen eller timmen när nymånen för jom teruá syns. Det lär oss att Messias återkomst kommer att infalla på jom teruá första dagen i sjunde månaden, som det står skrivet i Matteus 25:13:

Vaka därför, ty ni vet inte vilken dag eller timme han kommer.(SFB)

12:3  Säg till hela Israels menighet: På tionde dagen i denna månad skall var man ta sig ett lamm, så att varje hushåll får ett lamm. (SFB) – Var man betyder här varje familjefar. Den tionde dagen i månaden aviv/nissan tog man ett lamm för varje hushåll där det skulle ätas. Enligt Talmud,[4] gjordes det bara en gång. I de framtida firandena tog man inte hem lammet. Man bara bestämde vilket lamm som skulle slaktas och så kontrollerade man det under fyra dagar för att se om det var utan fel. Man kunde ta det med sig när som helst.

Den 10 nissan red Jeshua in i Jerusalem på en åsna, som det står skrivet i Johannes 12:12-15:

Nästa dag hade folk i stora skaror kommit till högtiden. När de fick höra att Jeshua var på väg in i Jerusalem, tog de palmblad och gick ut för att möta honom. Och de ropade: "Hoshía-na! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels konung." Och Jeshua fann ett åsneföl och satt upp på den, såsom det står skrivet: Frukta inte, du Tsions dotter! Se, din konung kommer, ridande på ett åsneföl. (SFB reviderad)

Detta skulle inte kunna ha gjorts på en sabbat, eftersom det varken är tillåtet att rida eller bryta kvistar på sabbaten. Om den 10:e hade varit sabbat hade den 14:e infallit på fjärde veckodagen (onsdag). De lär oss att Jeshua inte kunde ha blivit upphängd på träet den fjärde veckodagen.

var man ta sig ett lamm” – Det lär oss att var och en är ansvarig att se till att han får tag på Guds Lamm som har getts till frälsning för världen.

så att varje hushåll får ett lamm” – Det lär oss att varje familjefar har ansvaret att se till att hela familjen får möjlighet att uppleva frälsning genom Jeshua Messias.

12:5  Ett felfritt, årsgammalt lamm av hankön skall ni välja ut och ta det antingen från fåren eller getterna. (SFB) – Det hebreiska ordet för lamm är [5] som betyder får-unge, lamm, eller get-unge, killing. Lammet kunde alltså komma från vilket som helst av dessa två djur. Killingen anknyter till jom kippur, då man offrade två getabockar som tog Israels synd. Den 10:e dagen i den första månaden återspeglas i den 10:e dagen i den sjunde månaden, jom kippur, försoningsdagen, jfr. 3 Mosebok 16. Det lär oss att den lidande Messias uppfyllde två funktioner, att vara lamm och getabock, att dö för att befria de förstfödda från döden och för att ta bort folkets synd. Därför ropar Rabbi Jochanan ben Zecharjá profetiskt när han ser Jeshua, som det står skrivet i Johannes 1:29b:

Se Guds lamm, som tar bort världens synd.” (SFB)

Lammet hänvisar till pésach-offret, som inte tog bort synden, utan befriade från döden. Orden ”som tar bort världens synd” hänvisar däremot till offret vid jom kippur.

“felfritt” – Lammet måste vara felfritt för att symbolisera Jeshua, som varken hade någon synd eller några synder, som det står skrivet i 1 Petrus brev 1:18-20:

“Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder, utan med Messias dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och lyte. Han var utsedd redan före världens skapelse men har i dessa sista tider uppenbarats för er skull.” (SFB reviderad)

“hankön” – Lammet måste vara av hankön för att symbolisera en man, Jeshua.

När det talas om att han var utsedd redan före världens skapelse, hänsyftar det till den 10 nissan när varje lamm blev utsett för att offras den 14:e. Mishná[6] lär att innan lammet offrades var man tvungen att göra en lista på dem som skulle vara med och äta det. Under det andra templets tid måste var och en vara med i en grupp som hade utsett ett lamm. Varje individ i gruppen hade alltså ett lamm utsett för honom i förväg, fyra dagar innan det offrades. Det lär oss att Messias Jeshua blev utsedd 4000 år innan han dog, vilket motsvarar 4 dagar, för att offras för alla dem som var inskrivna i livets bok innan världens grund blev lagd, som det står skrivet i Uppenbarelseboken 13:8:

“Alla jordens invånare kommer att tillbe det, alla som inte har sitt namn skrivet i livets bok som tillhör Lammet som är slaktat från världens grundläggning.(SFB)

1917 års översättning lyder:

Och alla jordens inbyggare skola tillbedja det, ja, envar som icke har sitt namn från världens begynnelse skrivet i livets bok, det slaktade Lammets bok.

Båda översättningarna är möjliga enligt den grekiska texten och båda faller på plats i pésach-sammanhanget. Var och en skriver in sig för att äta av lammet fyra dagar innan det offras, och själva lammet är utsett till att slaktas fyra dagar i förväg.

I Efesierbrevet 1:3-7 står det skrivet:

“Välsignad är vår Herre Jeshua Messias Gud och Fader, som i Messias har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse, liksom han innan världens grund blev lagd (4000 år tidigare som motsvarar 4 dagar) har utvalt oss i honom (han skrev in oss i listan för att kunna äta av lammet) för att vi skulle vara avskilda och fläckfria inför honom. I sin kärlek har han genom Jeshua Messias förutbestämt att vi skulle tas upp som hans barn, enligt sin vilja och sitt beslut, för att den härliga nåd som han har skänkt oss i den Älskade skall prisas. I honom är vi friköpta genom hans blod (pésach) och har förlåtelse för våra synder (jom kippur) på grund av hans rika nåd.” (SFB reviderad)

Det var dock tillåtet att skriva in sig i listan i en grupp ända tills lammet offrades. Mishná[7] säger: “Man kan alltid skriva in (gäster som skall äta av pésach-lammet) så länge det räcker så att var och en får så mycket som en olivs storlek. Inskrivningen (av deltagarna) och deras borttagande kan göras så länge man inte har offrat.”

“årsgammalt” – Enligt Rashi betyder det att det inte kan ha fyllt 12 månader. Det måste vara i sitt första levnadsår.

12:6  Ni skall förvara det till den fjortonde dagen i denna månad. Då skall hela Israels församlings menighet slakta det på eftermiddagen. (SFB reviderad) – Lammet måste kontrolleras under fyra dagar så att det skulle vara felfritt. Samma sak hände med Messias när han red in i Jerusalem den 10 nissan det året. Han undervisade flera dagar i templet och under den tiden kunde de ställa frågor till honom. De mest utbildade bland folket kom till honom för att fråga ut honom. Man försökte till och med att fånga honom i något ord, som det står skrivet i Matteus 22:15:

“Då gick fariséerna och överlade om hur de skulle kunna fälla honom för något som han sade. (SFB)

Först ifrågasatte man hans makt. Därefter testade man honom med frågan om skatt till kejsaren. Sedan frågade man honom om uppståndelsen och slutligen om det viktigaste budet, jfr. Matteus 21-22; Lukas 20. I alla dessa tester visade han att han var ett felfritt lamm. Till slut vågade ingen ställa fler frågor till honom, som det står skrivet i Matteus 22:46:

“Ingen kunde svara honom ett ord, och från den dagen vågade ingen längre fråga honom.” (SFB)

Därefter blev han utfrågad av stora rådet, Israels regering, och sedan av Pilatus och Herodes, hedningarnas regenter. Ingen kunde hitta något fel i honom. Han var det felfria Lammet.

Mishná[8] säger:

pésach-lammet offrades i tre grupper, som det står skrivet: “hela Israels församlings menighet”: menighet, församling, Israel. När den första gruppen gick in, fylldes förgården. När man stängde förgårdens portar, stötte man i shofaren, sedan i basunen och därefter i shofaren igen. Prästerna stod i två led och hade silver- guldbägare i sina händer. Det ena ledet hade alla silverbägare och det andra hade alla guldbägarna. De blandade sig inte. Bägarna hade ingen fot så att de skulle kunna ställas ner för då hade blodet koagulerat. En israelit gjorde slakten och prästen tog emot (blodet) och gav det vidare till nästa präst som i sin tur gav den till nästa som fick den fulla (bägaren) och gav tillbaka en tom. Prästen som var närmast altaret hällde det vid foten (av altaret). När den förste gruppen gick ut, kom den andra in. När den andra gick ut, kom den tredje in. Som den första gjorde, gjorde också den andra och den tredje. De sjöng hallel (Psalm 113-118). När de avslutade, repeterade de den igen och när de var färdiga den andra gången, sjöng de om den för tredje gången. Men de kunde inte avsluta den tredje gången. R. Jehudá säger: Den tredje gruppen kom aldrig till ”jag har den Evige kär för han hör mig” (Psalm 116:1), för den hade lite folk.”

hela Israels församlings menighet” – Hela Israel hade uppdraget att döda lammet. Men alla kunde inte offra. Det lär oss att en representant är som om det vore personen själv. Detta uppfylldes när Messias blev överlämnad till att dödas av tre grupper som representerade Israel, enligt Lukas 23:13, där det står skrivet:

Pilatus kallade samman översteprästerna och rådsmedlemmarna och folket (SFB)

Israels folk hade ansvaret på sig att offra återlösningens Lamm. Därför var det som hände Jeshua inget nederlag. Allt var i enlighet med en himmelsk plan för att världen skulle bli frälst. När judarna förkastade sin Messias använde HaShem det för att uppfylla sin plan som han hade uppenbarat för profeterna, som det står skrivet i Apostlagärningarna 2:23:

“Efter Guds fastställda plan och beslut blev han utlämnad, och genom dem som är utan lagen spikade ni fast honom på träet och dödade honom. (SFB reviderad)

I Apostlagärningarna 3:12a, 14-15, 17-18 står det skrivet:

När Petrus såg det sade han till folket: "Israeliter... Ni förnekade den Avskilde och Rättfärdige och begärde att få en mördare frigiven. Livets furste dödade ni, men honom har Gud uppväckt från de döda. Det är vi vittnen till... Nu vet jag, bröder, att varken ni eller era rådsherrar visste vad ni gjorde. Men Gud har på detta sätt låtit det gå i uppfyllelse som han har förutsagt genom alla sina profeter, att hans Messias skulle lida." (SFB reviderad)

I Apostlagärningarna 4:27-28 står det skrivet:

Ja de gaddade sig verkligen samman i denna stad mot din avskilde tjänare Jeshua, som du har smort, Herodes och Pontius Pilatus tillsammans med hedningarna och Israels stammar, för att utföra vad du i din makt och genom ditt beslut hade förutbestämt. (SFB reviderad)

Hela Israels folk uppfyllde alltså sin uppgift att offra Lammet som gavs för deras egen återlösning och för världens frälsning, som det står skrivet i Johannes 11:49-53:

En av dem, Kajafá, som var överstepräst det året, sade till dem: "Ni förstår ingenting. Inser ni inte att det är bättre för er att en man dör i folkets ställe än att hela folket går under?" Detta sade han inte av sig själv, utan som överstepräst det året profeterade han att Jeshua skulle dö för folket. Ja, han skulle inte bara dö för folket utan också för att samla och förena Guds kringspridda barn. Från den dagen överlade de om att döda honom. (SFB reviderad)

Jeshua firade sin sista pésach-måltid tillsammans med sina lärjungar en dag tidigare. Det var han tvungen att göra för att själv kunna vara Guds Lamm och dö dagen efter, (jfr Mishná Zevachim 1:3).

Lammet måste offras på eftermiddagen, ordagrant: ”mellan de två aftnarna”. Enligt Rashi betyder uttrycket ”mellan de två aftnarna” tiden mellan mitt på dagen, när solen börjar gå ner, och kvällen, när solen går ner, ”från dagens förmörkelse, till kvällens förmörkelse”. Ordet erev[9], “afton” betyder, enligt Rashi, “skymning” eller “mörker”, som man kan se i Jesaja 24:11b där det står skrivet:

All glädje har förmörkats (arvá), all jordens fröjd har flytt. (SFB)

“Mellan de två aftnarna” skulle då betyda omkring klockan 15 enligt romersk tideräkning.

Mishná[10] säger:

“Det dagliga offret (4 Mosebok 28:1-8) slaktas en halvtimme efter början på den åttonde timmen (14:30 enligt romersk tid) och offras en halvtimme efter början på den nionde timmen (15:30). På pésach-afton (den 14 nissan) slaktas den en halvtimme efter början på sjunde timmen, om det så är högtidsdag eller sabbat. Om pésach-afton infaller på sabbats-afton (fredag), slaktar man en halvtimme efter början på sjätte timmen och offrar en halvtimme efter början på sjunde timmen. Därefter kommer pésach-offret.”

Messianska Texterna visar att Jeshua dog vid den nionde timmen, vilket motsvarar klockan 15 enligt romersk tid, som det står skrivet i Lukas 23:44-46:

“Det var nu omkring sjätte timmen. Då kom över hela landet ett mörker som varade ända till nionde timmen. Solen förmörkades, och förlåten i templet brast mitt itu. Och Jeshua ropade med hög röst: "Fader, i dina händer överlämnar jag min ande." Och när han hade sagt detta gav han upp andan.” (SFB reviderad)

Texten i Mishná visar oss att pésach-lammet blev offrat efter det dagliga eftermiddags-offret, som på vardagar blev offrat en timme tidigare för att lämna plats för korban pésach (pésach-offret). Det lär oss att det viktigaste pésach-lammet, som slaktades den 14 nissan, då Jeshua hängde på träet mitt framför tempelingången, dog samtidigt som han.

Texten i Mishná lär oss också att om den 14 nissan inföll på sjätte veckodagen, på sabbatsaftonen, gjordes det dagliga offret två timmar tidigare, för att lämna plats för pésach-offret. I de fallen började korban pésach omkring klockan 14, enligt romersk tid, vilket inte överensstämmer med den tid då Jeshua dog. Det ger oss en vink om att han inte dog en fredag.

Om Jeshua skulle ha dött på sjätte veckodagen (fredag), stämmer inte texten i Johannes 12:1 där det står att han reste till Beit-Anjá sex dagar innan pésach. Jeshua reste inte under sabbat. Det stämmer inte heller med Matteus 12:40 där det står att han var tvungen att vara i jordens inre under tre dagar och tre nätter. Mellan fredag eftermiddag och söndag morgon är det inte tre dagar och tre nätter.

Om Jeshua skulle ha dött på fjärde veckodagen (onsdag), stämmer inte texten i Lukas 24:21 där det står att den första veckodagen (söndag) var det tredje dagen efter hans död. Det skulle då ha varit fjärde dagen efter hans död.

Uppståndelsen skulle inte kunna skett på sabbatsmorgonen eftersom Jeshua gick många fler kilometer än vad som är tillåtet på sabbat, när han slog följe med dem som gick till Emmaus, Lukas 24:13, jfr. Apostlagärningarna 1:12.

Uttrycket “första av sabbaterna” som finns i Lukas 24:1 är ett hebreiskt uttryck som talar om veckans dagar med utgångspunkt från sabbaten. Den ”första av sabbaterna” är den första veckodagen, (från lördag kväll till söndag kväll). Uttrycket den ”andra av sabbaterna” är den andra veckodagen, (från söndag kväll till måndag kväll), o.s.v.

Uttrycket ”första av sabbaterna” förekommer i den grekiska texten i Apostlagärningarna 20:7 och 1 Korintierbrevet 16:2. Där betyder det första veckodagen som börjar vid solnedgången på lördagen och slutar vid solnedgången på söndagen. I båda texterna är det mycket troligt att det är fråga om havdalá-möten som görs strax efter solnedgången vid sabbatens slut, på lördagskvällen.

Enligt astronomiska uträkningar för åren 30 och 33, inföll nymånen till månaden aviv på sjätte veckodagen. År 31 kan aviv ha infallit sent och i så fall infaller även den nymånen på sjätte veckodagen. Det betyder att den 14 aviv/nissan det år som Jeshua dog inföll på femte veckodagen, som kallas torsdag. Enligt mina beräkningar dog Jeshua den 27 april år 31. Det året inföll våren sent, och pésach firades sent. Året innan hade alltså en skottmånad.

Som vi sade tidigare, blev den nuvarande judiska kalendern färdigställd av Hillel den andre år 358 k.t. Därför kunde den 14 nissan infalla på en femte veckodag (torsdag) innan den kalendern infördes. Det berodde ju på himmelens och jordens tecken. Efter Hillel II kan inte den 14 nissan infalla på en femte veckodag eftersom han tog bort den möjligheten.

Den 15 aviv/nissan är en av de sju extra årligen återkommande högtidsdagarna, enligt 3 Mosebok 23:6, jfr. Johannes 19:31. Det år Jeshua dog inföll den 15 nissan på sjätte veckodagen (fredag). Därför var det två på varandra följande vilodagar den veckan. Gamla källor[11] visar att affärerna hade rätt att öppna ett par timmar på eftermiddagen den 15 aviv innan vecko-sabbaten, så att folket kunde köpa det som de behövde till vecko-sabbaten. På så sätt hade kvinnorna tid att köpa och preparera de nästan 40 kg tunga kryddorna. Men de hade inte tid att smörja kroppen. Om vi jämför texten i Markus 16:1, där det står att de köpte kryddor efter sabbaten, med Lukas 23:56, där det står att de gjorde i ordning välluktande kryddor och oljor innan sabbaten, kan vi dra slutsatsen att det var två på varandra följande sabbater den veckan. Fredagen var den 15 nissan, som är högtids-sabbaten, och därefter kom vecko-sabbaten. Mellan dessa två dagar, på fredagseftermiddagen, köpte och förberedde kvinnorna smörjelsen.

Slutsatsen blir då att Jeshua dog den femte veckodagen (torsdag) omkring den nionde timmen den 14 aviv/nissan, drygt 4000 år efter Adams skapelse, vilket motsvarar klockan 15 torsdagen den 26 april år 31, enligt romersk tideräkning. Den profetiska skuggan stämmer i detalj med den kropp som projicerar skuggan. Baruch HaShem! – Välsignad vare den Evige!

12:7  “Och man skall ta av blodet och stryka det på båda dörrposterna och på övre dörrträet i husen där man äter det.” (SFB) – I Egypten hade man dörrar med två poster och ett övre dörrträ som bildade två kors i hörnen. Som vi tidigare nämnt om, är korset representerat i den gamla hebreiska bokstaven tav, som ser ut som ett X. Blodet som blev struket på dörrposterna och övre dörrträet i husen i Egypten talar om Messias ben Josefs död på träet som liknade ett kors, enligt romersk sed. Bokstaven tav är den sista i det hebreiska alfabetet och den symboliserar slutet. Det lär oss att Messias återlösningsverk hade fullbordats när han dog på träet, som det står skrivet i Johannes 19:30:

“När Jeshua hade fått det sura vinet, sade han: "Det är fullbordat." Och han böjde ner huvudet och gav upp andan.” (SFB reviderad)

Symbolismen i Egypten lär oss att Lammets död är en dörr. Det är återlösningens dörr, som det står skrivet i Johannes 10:9a:

“Jag är dörren. Den som går in genom mig skall bli frälst, (SFB)

12:8  “Köttet skall ätas samma natt. Det skall vara stekt över eld och ätas tillsammans med osyrat bröd och bittra örter. (SFB) – Bara köttet äts, inte senor eller ben. Den natt som det talas om är den 15 nissan. Pesach-offret får inte ätas på dagen. För att grilla det använde man, under andra templets tid, en stång av granatträ som gick igenom hela djuret från munnen till analöppningen. Extremiteterna och inälvorna lades i dess inre efter att ha tvättats.[12]

De tre viktigaste ingredienserna i pésach-måltiden är:

·         Korbán pésach – lammet som offrats och grillats (tillåtet enbart i Jerusalem, jfr. 5 Mosebok 16:5-6)

·         Matsá – ojäst bröd (av vete, korn, spält, havre eller råg[13]) 

·         Maror – bittra örter (gillas: sallad, escarol, körvel och bittra örter[14])

Mishná[15] säger:

“Rabán Gamaliel brukade säga: den som inte säger dessa tre saker under pésach-offret har inte uppfyllt sin plikt, nämligen: pésach-lammet, ojäst bröd och bittra örter. Pesach-lammet, för Gud hoppade över våra förfäders hus i Egypten. Det ojästa brödet, för våra förfäder blev återlösta från Egypten. Bittra örter, för egyptierna förbittrade våra förfäders liv i Egypten, (2 Mos 1:14). I varje generation skall man anse sig själv som om man var med och tågat ut ur Egypten, eftersom det står skrivet: ”du skall på den dagen förklara det för din son och säga: det är för vad den Evige gjorde för mig när jag gick ut ur Egypten (13:8).””

De fyra vinbägarna lades till av Hillel,[16] något innan Jeshuas tid. I den pésach-måltid som de Messianska Texterna nämner om, ser vi hur Jeshua använder vinbägare. Det visar oss att han här underordnade sig en sed som nyligen blivit införd i högtiden av en av den tidens domare i Israel.

Yeshúa sa att det ojästa brödet syftade på honom själv, som det står skrivet i Lukas 22:19:

“Och han tog ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: "Detta är min kropp, som utges för er. Gör detta till minne av mig." (SFB)

Jeshua använde den tredje av de fyra vinbägarna och tillämpade den på sig själv, som det står skrivet i Lukas 22:20:

På samma sätt tog han bägaren efter måltiden (det grillade pésach-lammet) och sade: "Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod, som utgjuts för er.” (SFB)

I Johannes 6:48-59 står det skrivet:

“Jag är livets bröd. Era fäder åt manna i öknen, och de dog. Men det bröd som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö. Jag är det bröd som ger liv, det bröd som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Och brödet jag ger är mitt kött, för att världen skall leva." Judarna började då tvista med varandra och säga: "Hur kan han ge oss sitt kött att äta?" Jeshua svarade: "Amen, amen säger jag er: Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, har ni inte liv i er. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen. Ty mitt kött är verklig mat och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig, och jag lever därför att Fadern lever, så skall också den som äter mig leva därför att jag lever. Detta är det bröd som har kommit ner från himlen. Det är inte som det bröd fäderna åt och sedan dog. Den som äter detta bröd skall leva i evighet." Detta sade han när han undervisade i synagogan i Kfar-Nachum.” (SFB reviderad)

Den profetiska tillämpningen som Jeshua gör när det gäller att äta hans kött och dricka hans blod hänsyftar helt klart till pésach-firandet.

Lammets blod gav frihet från döden.

12:9  Ni skall inte äta något av det rått eller kokt i vatten, utan det skall vara stekt över eld med huvud, fötter och innanmäte.” (SFB) – Det lär oss att Jeshuas ande var tvungen att gå igenom den eviga elden för att återlösa oss därifrån.

Huvudet talar om Messias sinne, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 2:16:

“Ty vem har lärt känna Herrens sinne, så att han kan undervisa honom? Men vi har Messias sinne. (SFB reviderad)

Fötterna talar om Messias livsstil, hans sätt att vandra i livet, som det står skrivet i Matteus 4:19a:

“Han sade till dem: "Följ mig..." (SFB)

I 1 Johannes 2:6 står det skrivet:

“Den som säger sig förbli i honom är skyldig att själv vandra så som han vandrade.” (SFB)

Inälvorna talar om två saker, Messias kärlek och hans motiv, som det står skrivet i Matteus 9:36:

“När han såg folkskarorna, förbarmade han sig över dem, eftersom de var rivna och slagna, som får utan herde.” (SFB)

I Uppenbarelseboken 2:23 står det skrivet:

“Jag skall döda hennes barn, och alla församlingarna skall inse att jag är den som rannsakar hjärtan och njurar. Och jag skall vedergälla var och en av er efter hans gärningar.” (SFB)

Lammets blod befriar från döden. Det är det första steget på återlösningens väg. Det är den frälsning som en person får när han sätter sin förtröstan till att Jeshua offrades i hans ställe.

Det andra steget är att äta hans huvud, hans fötter och hans inälvor. Messias huvud får vi genom att studera Torá med hjälp av Messias Ande som förklarar saker och ting för oss. Messias fötter får vi genom att vi tar efter hans livsstil i ord och gärning. Messias inälvor får vi genom att bli fyllda med Messias Ande, genom att rena oss från alla våra synder och genom att gå igenom lidande.

12:10 “Ni skall inte lämna kvar något av köttet till morgonen. Om något av det skulle bli över till morgonen, skall ni bränna upp det i eld.” (SFB) – Det är omöjligt att inte lämna kvar något. Man kunde inte äta alla senor, ischiasnerven (se 1 Mosebok 32:33), eller benen. Den enda möjligheten var att bränna upp resten. Det lär oss hur viktigt det är att ta emot hela Jeshua Messias. Vi kan inte säga att vi bara skall ha en del av honom. Vi kan inte säga att vi bara vill ha hans blod för att bli frälsta från döden. Vi kan inte säga att vi inte vill studera Torá för att få del av hans sinne. Vi kan inte säga att vi inte vill ta efter hans livsstil. Vi kan inte låta bli att bry oss om andra som han gjorde. Vi kan inte låta bli att söka efter rena motiv i vårt innersta. Allt detta är nödvändigt för att vi skall komma till andlig mognad. Dessa tre steg motsvarar tre nivåer av andlig tillväxt bland Guds barn, vilket vi tidigare talat om.

Denna text lär oss också att den första människan blev totalt förintad genom Messias död. Den andra människan blev skapad genom hans uppståndelse, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 15:22, 45, 47:

“Liksom i Adam alla dör, så skall också i Messias alla göras levande... Så står det skrivet: Den första människan, Adam, blev en levande varelse. Den siste Adam blev en livgivande ande... Den första människan var av jord, jordisk. Den andra människan är av himlen.” (SFB reviderad)

I Efesierbrevet 2:15b står det skrivet:

“för att av de båda i sig skapa en enda ny människa och så skapa frid.” (SFB)

I Efesierbrevet 4:22-24 står det skrivet:

“Ni har lämnat ert förra liv och lagt av den gamla människan som går under, bedragen av sina begär, och ni förnyas nu till ande och sinne. Ni har iklätt er den nya människan, som är skapad till likhet med Gud, i sann rättfärdighet och avskildhet.” (SFB)

12:11 “På detta sätt skall det ätas: Ni skall ha kläderna uppfästa med bältet kring höfterna och ha skor på fötterna och stav i handen. Och ni skall äta det snabbt. Detta är den Eviges pésach.” (SFB reviderad) – Ordet pésach talar i första hand om det offrade djuret. Därför är pésach-dagen i första hand den 14 nissan, när djuret offras, som det står skrivet i 4 Mosebok 33:3:

“De bröt upp från Raamses i första månaden, på femtonde dagen i första månaden. Dagen efter pésach drog Israels barn oförskräckt ut inför ögonen på alla egyptier.” (SFB reviderad)

I Josua 5:10-11 står det skrivet:

“På eftermiddagen den fjortonde dagen i månaden, medan Israels barn hade sitt läger i Gilgal, gjorde de pésach på Jerichos hedmarker. Dagen efter pésach, just den dagen, åt de osyrat bröd och rostade ax av landets säd.” (SFB reviderad)

I 2 Mosebok 34:25 ser vi hur ordet pésach används mer om själva firandet än om djuret, som det står skrivet:

“Du skall inte offra blodet av mitt slaktoffer tillsammans med något som är syrat. Pésach-högtidens slaktoffer skall inte lämnas kvar över natten till morgonen.” (SFB reviderad)

I Lukas 2:41 står det skrivet:

“Hans föräldrar gick varje år vid pésach-högtiden upp till Jerusalem.” (SFB reviderad)

Längre fram ser vi hur det ojästa brödets högtid, som börjar natten till den 15 nissan, blir uppkallad efter offerdjuret, som det står skrivet i Lukas 22:1:

“Det osyrade brödets högtid som kallas pésach var nu nära.” (SFB reviderad)

I Johannes 2:23 står det skrivet:

“Medan han var i Jerusalem under pésach-högtiden, kom många till tro på hans namn när de såg de tecken han gjorde.” (SFB reviderad)

Men i de allra flesta fall när ordet pésach används i Skrifterna, syftar det till själva lammet (eller killingen).

Det hebreiska ordet pésach[17] kommer från roten pasách[18] som betyder “hoppa över”, “hoppa”, som en hänvisning till att den Evige hoppade över Israels barns hus i Egypten. De led inte någon skada när han dödade alla förstfödda i Egypten.

12:12 “Den natten skall jag gå fram genom Egyptens land och slå allt förstfött i Egypten, både människor och boskap. Och över Egyptens alla gudar skall jag hålla dom. Jag är den Evige.” (SFB reviderad) – De förstfödda representerar resten av folket, som det står skrivet i Psalm 136:10:

“han som slog Egypten i de förstfödda, ty hans nåd varar i evighet” (SFB)

12:13 “Blodet skall för er vara ett tecken på de hus där ni är, ty när jag ser blodet skall jag gå förbi er. Ingen straffdom skall drabba er med fördärv, när jag slår Egyptens land.” (SFB) – Det står skrivet att blodet skall vara ett tecken för Israels barn, inte för andra. Rashi drar därför slutsatsen att blodet inte ströks på utsidan av husen utan på insidan.

Det hebreiska ordet för tecken är ot[19] (uttalas ått) (alev, vav, tav). I denna text är det skrivet med vilje på ett ofullständigt sätt, utan mellanbokstaven vav. Vav betyder spik. Det som blir kvar är förta och sista bokstäverna i det hebreiska alfabetet. Det lär oss att pésach-lammets blod är ett ofullständigt tecken för Israels barn. Det finns ett fullkomligt tecken där det inte saknas någon spik i förhållande till blodet som ströks på träet! Det tecknet är Han som sa, som det står skrivet en Uppenbarelseboken 22:13:

“Jag är Alef och Tav, den förste och den siste, begynnelsen och änden.” (SFB reviderad)

12:14             “Denna dag skall ni ha till minnesdag och fira den som en den Eviges högtid. Som en evig stadga skall ni fira den från släkte till släkte.” (SFB reviderad) – ”Denna dag” betyder den 15 nissan, som är minnesdagen på grund av uttåget från Egypten som hände den dagen, jfr. 4 Mosebok 33:3. Därför är den 15 nissan en högtidsdag åt den Evige.

12:15             “I sju dagar skall ni äta osyrat bröd. Redan den första dagen skall ni skaffa bort all surdeg ur era hus. Ty vars och ens själ som äter något syrat, från den första dagen till den sjunde, skall klippas av från Israel.” (SFB reviderad) – 5 Mosebok 16:8 säger att man skall äta ojäst bröd under en sexdagars-period. Det tolkas som att det inte är obligatoriskt att äta matsá (ojäst bröd) på den sjunde dagen. Det är frivilligt, så länge man inte äter chamets, något jäst. Rabbi Jishmaels åttonde tolkningsregel säger att allt som innefattas i en generell kategori och som sedan blev poängterat på ett speciellt sätt för att visa något, inte blev poängterat enbart för att visa något som handlar om enbart det, utan också om allt det som innefattas i den generella kategorin. Med utgångspunkt från denna regel drar Rashi slutsatsen att eftersom det inte är obligatoriskt att äta ojäst bröd den sjunde dagen i det osyrade brödets högtid, är det inte heller obligatoriskt för de andra sex dagarna i högtiden. Däremot finns det ett speciellt bud att äta matsá för den första natten. Det är inte frivilligt, som det står skrivet i 2 Mosebok 12:18:

“På natten skall ni äta ojäst bröd” (Egen övs.)

“Redan den första dagen skall ni skaffa bort all surdeg ur era hus” – Rashí översätter det så här: “Men dagen innan” – Här syftar första dagen på dagen innan högtiden den 15:e. Därför kallas det här ”första” i betydelsen att det händer innan högtiden, som varar i sju dagar. Det finns andra exempel i Skrifterna där ordet rishon, ”först”, har samma betydelse, jfr. Job 15:7. I svenska språket finns uttrycket “först och främst” som ger uppfattningen om att man måste göra något innan man gör något annat. Det är inte tillåtet att äga chamets, något jäst, vid det tillfälle då man slaktar pésach, som det står skrivet i 2 Mosebok 34:25:

“Du skall inte offra blodet av mitt slaktoffer (pésach-lammet) tillsammans med något som är syrat. Pesach-högtidens slaktoffer skall inte lämnas kvar över natten till morgonen.” (SFB reviderad)

Detta lär oss att man måste ta bort allt chamets under förmiddagen den 14 nissan. Härifrån uppstod ceremonin att natten till den 14 nissan (alltså natten innan den 14:e dagen), söka igenom alla husets vrår efter matrester som kan innehålla surdeg eller jäst. Då går husfadern igenom alla husets hörn med ett ljus och söker efter chamets. När han finner något bröd som har jäst tar han det med hjälp av en fjäder och för över det till en träslev. Därefter knyter han in det i en lin-näsduk. Följande förmiddag bränner han upp alltsammans.

Mishná[20] säger:

“R. Jehudá säger: man söker på natten den 14:e eller på morgonen den 14:e, eller när det måste avskiljas. De visa säger: om han inte har sökt på natten den 14:e bör han göra det under dagen den 14:e. Om han inte sökte under dagen den 14:e bör han göra det under högtiden. Om han inte sökte under högtiden bör han göra det efter högtiden. Det som man vill lämna kvar (till att ätas, ge bort, sälja eller elda upp) måste läggas på ett säkert ställe så att man inte tvingas söka igen. R. Meir säger: man kan äta det under hela femte timmen och det skall brännas upp i början av den sjätte timmen.”

Tanken bakom allt detta är att den inte får finnas något chamets från och med middagstiden den 14:e, då det är tillåtet att slakta lammet.

hans själ skall klippas av från Israel” – Det betyder inte att han får dödsstraff, utan att hans själ blir avklippt från sin andliga relation med Israels folk och med den Evige, som det står skrivet i 3 Mosebok 22:3b:

“hans själ skall avklippas från min närvaro. Jag är den Evige.” (Egen övs.)

Surdegen symboliserar flera olika saker:

·         Fariséernas surdeg – hyckleri, Lukas 12:1 (att inte leva som man lär).

·         Fariséernas och sadducéernas surdeg – falsk lära, Matteus 16:11-12.

·         Herodes surdeg – stolthet och politisk rävaktighet, Markus 8:15; Lukas 13:32.

·         Ondskans och elakhetens surdeg – skryt, äktenskapsbrott, lögn, 1 Korintierbrevet 5:6-8

Sammanfattningsvis kan vi säga att surdegen symboliserar synden. Torán lär oss att det är mycket viktigt att ta bort all surdeg och allt bröd och annat, från något av de fem sädesslagen, som gått igenom en jäsningsprocess, och att inte äta något av detta. Av det kan vi dra flera slutsatser:

  • Synden blev borttagen genom Guds Lamms död.

  • För att få del av den slutliga återlösningen måste man arbeta noggrant med att ta bort all synd i sitt eget liv, sitt “hus”.

  • Jeshua är det osyrade brödet, utan synd. Han erbjuds till varje israelit så att var och en kan ta emot honom personligen och på så sätt få del av återlösningen.

I profeten Sefanja 1:12 finns en hänsyftning till det som kallas bedikat chamets, då man söker efter jästa matrester med ett ljus natten till den 14 nissan, som det står skrivet:

“Och det skall ske på den tiden att jag skall leta igenom Jerusalem med lyktor och straffa de män som nu lever där i lugn och ro och säger i sina hjärtan: "Inte gör den Evige något gott och inte gör han något ont."” (SFB reviderad)

12:16             “På första dagen skall ni hålla en avskild sammankomst. Och på sjunde dagen skall ni hålla en avskild sammankomst. Under de dagarna skall ni inte utföra något arbete utom det som hör till matlagningen för var och en. Det och inget annat får göras.” (SFB reviderad) – Under det osyrade brödets högtidsvecka, på hebreiska chag ha-matsot, finns det två högtidsdagar, två sabbater, den första och den sista dagen, den 15:e och den 21:a dagen i månaden. På var och en av dessa dagar skall en avskild sammankomst hållas, mikrá kodesh. Till skillnad från vecko-sabbaten är det på dessa sabbater tillåtet att laga den mat som skall ätas under dagen.

12:17             “Ni skall hålla det osyrade brödet därför att jag just den dagen förde era härskaror ut ur Egyptens land. Det skall vara en evig stadga för er att hålla denna dag från släkte till släkte.” (SFB) – Enligt Rashi betyder ordet ”hålla” att man skall bevara de osyrade bröden så att de inte jäser och bevarar dagen så att man inte arbetar på den.

Jäsningsprocessen i brödet representerar synden. Synden symboliseras av slaveriet i Egypten. Uttåget ur Egypten som hände precis efter pésach-lammet offrades, har anknytning till det osyrade brödet. Det lär oss att Messias död ger frihet från slaveriet under synden. Lammets offer är villkoret för att kunna fira frihetshögtiden. Om man inte tar vara på Messias död blir man inte befriad från slaveriet under synden och döden.

12:19             “Under sju dagar får ingen surdeg finnas i era hus. Var och en som äter något syrat skall utrotas ur Israels menighet, vare sig han är främling eller född i landet.” (SFB) – Främlingen, på hebreiska ger, är i detta fall en proselyt, som har konverterat genom att omskäras för att bli en del av Israels församling, jfr. 3 Mosebok 24:16; 4 Mosebok 15:13-16.

12:20             “Inget syrat skall ni äta. Var ni än är bosatta skall ni äta osyrat bröd.” (SFB) – Detta bud är inte begränsat till Israels land.

Femte aliján, 12:21-28

12:21             “Moshé kallade till sig alla de äldste i Israel och sade till dem: "Gå och hämta ett lamm för varje hushåll och slakta pésach!” (SFB reviderad) – Detta är ett av de viktigaste trosgärningarna i historien, som det står skrivet i Hebreerbrevet 11:28:

“I tron firade han pésach och beströk dörrposterna med blod, för att fördärvaren inte skulle röra vid deras förstfödda.” (SFB reviderad)

Att fira högtiden med pésach-lammet var en mycket stor troshandling. Israels folk firade ju sin frihet innan de hade lämnat Egypten. Tron talar och handlar enligt det som inte finns som om det vore till. Och så händer det.

12:22 “Tag en knippa isop och doppa den i blodet som är i skålen och stryk blodet på det övre dörrträet och de båda dörrposterna. Ingen av er får gå ut genom dörren till sitt hus före morgonen.” (SFB) – Isopen är som bomull. Den förmår suga upp vätskor. Dessutom har isopen förmågan att bevara blodet från att koagulera. Blodet som då ströks på portarnas dörrträ koagulerade alltså inte. Det var levande hela tiden. Det talar om Messias eviga blod som hela tiden är närvarande inför Faderns ansikte i himlen.

Isopen användes inte i framtida pésach-firanden, enbart i Egypten. Den kommer emellertid igen i Skrifterna i förhållande till Jeshuas död, som det står skrivet i Johannes 19:29:

“Där stod ett kärl fullt med ättikvin, och de fäste en svamp fylld med ättikvin runt en isopstjälk och förde den till hans mun.” (SFB)

Isopen användes också i reningsceremonierna från tsaráat, ”spetälska”, och när man haft kontakt med döden, jfr. 3 Mosebok 14:4ff; 4 Mosebok 19:6; 1 Kungaboken 4:33 (5:13 heb.). Den användes också till bestänkelsen under sinaiförbundet, jfr. Hebreerbrevet 9:19. Isopen är intimt sammanknuten med rening från synd och död, som det står skrivet i Psalm 51:9:

“Rena mig med isop, så att jag blir ren, två mig så att jag blir vitare än snö.” (SFB)

Doktor Alexander Flemming som upptäckte penicillinet odlade det första penicillinet av mögel från isop.

12:23 “Ty den Evige skall gå fram för att slå Egypten. Men när han ser blodet på det övre dörrträet och på de båda dörrposterna skall han gå förbi dörren och inte tillåta fördärvaren att komma in i era hem och slå er.” (SFB reviderad) – Fördärvaren blev sänd av HaShem, jfr. 1 Krönikeboken 21:15-16.

12:26 “När era barn frågar er: Vad betyder den här tjänsten till Gud för er?” (SFB reviderad) – I Torán presenteras fyra olika pojkar i samband med pésach. Detta är den förste. Denna kallas för ond, eftersom han inte identifierar sig med sina föräldrar och sitt folk och säger ”för er”. [21] Han borde ha sagt ”för oss”. Här kommer de tre andra:

  • Han som inte förmår fråga, och inte säger någonting, 2 Mosebok 13:8.

  • Han som är okunnig, och säger ”Vad är detta?” 2 Mosebok 13:14.

  • Han som är vis, och säger: ”Vad betyder de vittnesbörd, stadgar och bud som den Evige, vår Gud, har gett er?”, 5 Mosebok 6:20.

Under pésach-kvällsmaten skall man undervisa var och en av dessa fyra, enligt hans uppfattningsförmåga. Mishná[22] säger:

”Man häller sedan upp i den andra bägaren. Här frågar sonen sin far, men om han ännu inte har kunskap, instruerar fadern honom: På vilket sätt är denna kväll olik de andra kvällarna? Genom att vi alla andra kvällar kan äta jäst bröd och osyrat bröd, men i kväll måste allt vara osyrat. Genom att vi alla andra kvällar kan äta alla slags grönsaker, men i kväll äter vi (enbart) bittra örter. Genom att vi alla andra kvällar kan äta grillat, kokt eller stekt kött, men i kväll bara grillat. Genom att vi alla andra kvällar doppar bara en gång medan vi i kväll gör det två gånger. Han börjar med förtrycket och slutar med härligheten. Han berättar: ”En flyktig aramé var min fader” (5 Mosebok 26:5f) till dess att han slutar hela avsnittet.”

Vi ser här att man från början nämnde pésach-lammet i barnens frågor. Men sedan blev det borttaget på grund av templets förstörelse och landsförvisningen. Så länge det inte finns något tempel kan vi inte offra pésach.

Sjätte aliján, 12:29-51

12:30             “Då steg Farao upp på natten, liksom alla hans tjänare och alla egyptier, och det hördes ett högt klagorop i Egypten, för det fanns inte ett hem där det inte låg någon död.” (SFB) – Alla de förstfödda som fanns i Egypten blev slagna, jfr. 12:12, inte bara egyptiernas. Det enda sättet att bli befriad från den plågan var att förena sig med Israels folk och tro på lammets blod. I alla hem fanns någon död. Enligt Rashi betyder det att den viktigaste personen i varje hem ansågs som förstfödd, trots att han inte hade fötts först, jfr. Psalm 89:28.

12:37             “Israels barn bröt upp och drog från Raamses till Suckot, omkring 600.000 man till fots förutom barn.” (SFB) – Befrielsen förde folket till Suckot. Suckot-högtiden är den sista högtiden på den Eviges återlösningsprogram. Den firas i slutet av året, som det står skrivet i 2 Mosebok 34:22b:

“bärgningshögtiden vid årets slut.” (SFB)

12:38             “Också en stor blandad folkhop drog upp med dem, dessutom får och nötboskap, en mycket stor hjord.” (SFB) – Så vitt jag förstår hade denna blandade folkhop som förenat sig med Israels folk låtit omskära sig tillsammans med dem för att kunna äta pésach och bli en del av återlösningen, jfr. 12:48-51.

12:43             “den Evige sade till Moshé och Aharon: "Detta är stadgan om pésach: Ingen utlänning får äta av det” (SFB reviderad) – Det hebreiska ordet som översatts som ”utlänning” är ben nechar som betyder en främling. Det betyder såväl en avfällig israelit som en hedning (Rashí).

12:45             “Ingen som tillfälligt bor hos er och ingen daglönare får äta av det.” (SFB) – Det hebreiska ordet som översatts som ”tillfälligt bor hos er” är toshav, som betyder “besittare”, ”en som uppehåller sig” ”boende”. Han kallas också för ger toshav. Det är en hedning som tagit avstånd från avgudadyrkan och som, enligt många rabbiner, också accepterat att uppfylla de sju bud som gäller för Noachs söner. Daglönaren, sachir är vilken hedning som helst som inte är ger toshav. Talmud[23] säger:

“Toshav betyder en icke-jude som har övergivit avgudarna men som fortfarande tillåts äta vissa saker, som t.ex., viss typ av mat som inte är lämplig för en jude. Sachir betyder en icke-jude som blivit omskuren men som ännu inte gått igenom en mikvé (rituellt reningsbad för att fullgöra sin konvertering)”.

I vilket fall som helst betyder toshav och sachir personer som inte är medlemmar i Israels församling.

12:46             “I ett och samma hus skall det ätas. Du får inte föra ut något av köttet ur huset, och ni får inte krossa något ben på det.” (SFB) – Detta blev skrivet med anledning av vad som kom att hända med Messias Jeshua, som det står skrivet i Johannes 19:31-36:

“Eftersom det var tillredelsedag och judarna inte ville att kropparna skulle hänga kvar på träet över sabbaten - det var nämligen en stor sabbatsdag - bad de Pilatus att de korsfästas ben skulle krossas och kropparna föras bort. Soldaterna kom därför och krossade benen på dem som var upphängda på trä tillsammans med honom, först på den ene och sedan på den andre. När de därefter kom till Jeshua och såg att han redan var död, krossade de inte hans ben, men en av soldaterna stack upp hans sida med sitt spjut, och genast kom det ut blod och vatten. Den som har sett detta har vittnat för att också ni skall tro, och hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning. Ty detta skedde för att Skriften skulle uppfyllas: Inget ben skall krossas på honom. Och ett annat skriftställe säger: De skall se upp till honom som de har genomborrat.” (SFB reviderad)

12:47 “Hela Israels menighet skall hålla detta.” (SFB) – Enligt Jeshua Messias storverk kan hedningarna komma in och bli en del av Israels himmelska, andliga församling. Det sker genom en konverteringsakt som inte kräver omskärelse i köttet. Dessa är villkoren för en messiansk konvertering:

·         Omvändelse från synd och folkens avgudadyrkan.

·         Erkännande av Rikets och Toráns ok.

·         Omskärelse i hjärtat och mottagande av Messias Ande.

·         Mottagande av Jeshuas försonande offer.

·         Tro på Gud som uppväckt Jeshua från de döda.

·         Bekännelse av Jeshua som Herre.

·         Rening genom vatten i Jeshua Messias Namn.

Dessa sju steg utgör den messianska dörren för en hedning till att konvertera och komma in i Israels folk på ett andligt sätt. Efter att han gått igenom tevilá reningsbadet, anses han i himlen inte längre som varken sachir, ben nechar, toshav eller enbart ben Noach, utan han är en fullvärdig medlem i Messias kropp som är det det himmelska Israel. Han är en son till Avraham genom adoption och är en del an Guds familj, som det står skrivet i Efesierbrevet 2:19:

“Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan medborgare tillsammans med de avskilda och tillhör Guds familj.” (SFB reviderad)

I Galaterbrevet 3:7, 9 står det skrivet:

“Därför skall ni veta att de som håller sig till tron, de är Avrahams barn... Alltså blir de som tror välsignade tillsammans med Avraham som trodde.” (SFB reviderad)

I Romarbrevet 4:11, 16 står det skrivet:

“Han tog emot omskärelsens tecken som bekräftelse på rättfärdigheten genom tron, och den ägde han redan som oomskuren. Så skulle han vara fader till alla oomskurna som tror, och så skulle rättfärdighet tillräknas dem... Därför heter det "av tro", för att det skulle vara av nåd och löftet stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till Toráns folk utan också för dem som har Avrahams tro, han som är allas vår fader.” (SFB reviderad)

På samma sätt som Torán förbjuder de fysiskt oomskurna att ta del av pésach, på samma sätt kan man inte få del av Guds Lamm utan att ha upplevt omskärelsen i hjärtat, i anden, som det står skrivet i Kolosserbrevet 2:11-13:

“I honom blev också ni omskurna, inte med människohand, utan med Messias omskärelse, då ni avkläddes er syndiga natur och begravdes med honom genom tevilán (dopet). I tevilán blev ni också uppväckta med honom genom tron på Guds kraft, han som har uppväckt honom från de döda. Ni som var döda på grund av era överträdelser och er oomskurna natur, också er har han gjort levande med Messias. Han har förlåtit oss alla överträdelser.” (SFB reviderad)

I Romarbrevet 2:29 står det skrivet:

“Den är jude som är det i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven. En sådan får sitt beröm, inte av människor utan av Gud.” (SFB)

I Filipperbrevet 3:3 står det skrivet:

“Det är vi som är de omskurna, vi som tjänar genom Guds Ande och berömmer oss av Messias Jeshua och inte förlitar oss på yttre ting,” (SFB reviderad)

Sjunde aliján, 13:1-16

13:2  “Avskilj allt förstfött åt mig. Allt hos Israels barn som öppnar moderlivet, både av människor och boskap, tillhör mig.” (SFB reviderad) – Detta skrevs av två anledningar. När det Evige slog alla förstfödda som fanns i Egypten, befriade han Israels förstfödda genom lammets blod. De var ju dödsdömda, men tack vare lösepenningen, lammets blod, blev de återlösta från döden. Därför avskilde HaShem dem på ett speciellt sätt för sig. Det inkluderar människor och djur. För det andra är det en profetisk anspelning på Messias Jeshua som var sin mor Mirjams förstfödde och därför tillhörde han den Evige på ett speciellt sätt. De förstfödda var utsedda till att bli präster, men på grund av synden med guldkalven, blev den rättigheten överförd till Leviterna, jfr. 4 Mosebok 3:12, 41, 45; 8:16, 18.

13:7  “Under de sju dagarna skall man äta osyrat bröd. Inget syrat skall man då se hos dig och det får inte finnas surdeg hos dig någonstans i landet.” (SFB) – Denna attityd bör vi ha gentemot synden. Vi bör anstränga oss för att synden skall bli borttagen i alla våra områden.

13:8  “På den dagen skall du förklara för din son: Detta gör jag på grund av det som den Evige gjorde för mig, när jag drog ut ur Egypten.” (SFB reviderad) – Husfadern är skyldig att berätta om uttåget ur Egypten på natten när man firar pésach. Den berättelsen kallas för hagadá.

13:9  “Det skall för dig vara som ett tecken på din hand och som en påminnelse på din panna, att den Eviges Torá skall vara i din mun, ty med stark hand har den Evige fört dig ut ur Egypten.” (SFB reviderad) – Det finns fyra texter i tefilin som man sätter på armen och i pannan under Tefilinmorgonbönen, 2 Mosebok 13:1-10; 11-16; 5 Mosebok 6:4-9 och 11:13-21. Uttåget ur Egypten bör vara något som man kommer ihåg varje dag. Återlösningens verk måste bäras på handen och mellan ögonen. Det bör vara en del av våra gärningar och grunden för våra visioner.

13:13             “Men allt som öppnar moderlivet bland åsnor skall du lösa ut med ett lamm (eller killing), och om du inte vill lösa det skall du krossa nacken på det. Varje förstfödd son skall du lösa ut.” (SFB) – Åsnan är det enda orena djur som blir återlöst. Den representerar arbetslivet. Det tillhör den Evige och behöver återlösas av Lammet.

13:16             “Detta skall vara som ett tecken på din hand och som ett band till påminnelse på din panna, ty med stark hand förde den Evige oss ut ur Egypten.” (SFB reviderad) – Det hebreiska ordet som översatts som “band till påminnelse” är totafot. Det är svårt att översätta. Rabbinerna har gett flera olika förslag. Bland dem är ”diadem” och ”påminnelse”.

Hittills har det varit 23 av de 613 bud som finns i Torán. De är:

  1. Påbud att “vara fruktsamma och föröka sig”, 1 Mosebok 1:28.

  2. Påbud att omskäras, 1 Mosebok 17:10; 3 Mosebok 12:3.

  3. Förbud att äta ischiasnerven (gid hanashé), 1 Mosebok 32:33.

  4. Påbud att avskilja nymånen, 2 Mosebok 12:2.

  5. Påbud att slakta pésach-offret den 14 nissan, 2 Mosebok 12:6.

  6. Påbud att äta köttet av pésach-offret den 15 nissan, 2 Mosebok 12:8.

  7. Förbud att äta pésach-offret rått eller kokt i vatten, 2 Mosebok 12:9.

  8. Förbud att lämna pésach-offret till följande dag, 2 Mosebok 12:10.

  9. Påbud att ta bort alla jästa produkter på våra ägor, 2 Mosebok 12:15.

  10. Påbud att äta matsá den 15 nissan, den första dagen i pésach-högtiden, 2 Mosebok 12:18

  11. Förbud att det förekommer chamets på våra ägor under pésach-högtiden, 2 Mosebok 12:19.

  12. Förbud att äta vilken produkt som helst som innehåller chamets under pésach-högtiden, 2 Mosebok 12:20.

  13. Förbud att dela pésach-offret med en avfällig jude, 2 Mosebok 12:43.

  14. Förbud att dela pésach-offret med en halvproselyt (en hedning som omskurit sig men som inte har doppat sig i mikvén) eller en utlänning som är bosatt (en hedning som avsagt sig avgudadyrkan), 2 Mosebok 12:45.

  15. Förbud att ta ut pésach-offret utanför huset, 2 Mosebok 12:46.

  16. Förbud att krossa något ben på pésach-offret, 2 Mosebok 12:46.

  17. Förbud att ge en oomskuren att äta av pésach-offret, 2 Mosebok 12:48.

  18. Påbud att avskilja de förstfödda djuren i Israels land, 2 Mosebok 13:2.

  19. Förbud att äta chamets under pésach-högtiden, 2 Mosebok 13:3.

  20. Förbud att något jäst syns på våra ägor under pésach-högtiden, 2 Mosebok 13:7.

  21. Påbud att berätta om uttåget ur Egypten, 2 Mosebok 13:8.

  22. Påbud att återlösa det förstfödda åsnefölet, 2 Mosebok 13:13.

  23. Påbud att skära halsen av det förstfödda åsnefölet om det inte återlöses, 2 Mosebok 13:13.


[1]       Strong H24 aw-beeb', From an unused root (meaning to be tender); green, that is a young ear of grain; hence the name of the month Abib or Nisan: - Abib, ear, green ears of corn.

[2]       Rosh HaShaná 10a-11b.

[3]       Rosh HaShaná 2a.

[4]       Mishná Pesachim 9:5; Talmud Pesachim 96a.

[5]       Strong H7716 sìeh  sìêy, seh, say, Probably from H7582 through the idea of pushing out to graze; a member of a flock, that is, a sheep or goat: - (lesser, small) cattle, ewe, lamb, sheep.

[6]       Pesachim 5:3.

[7]       Pesachim 8:3b.

[8]       Pesachim 5:5-7.

[9]       Strong H6153 ‛ereb, eh'-reb, From H6150; dusk: -  + day, even (-ing, tide), night.

Strong H6150 ‛ârab, aw-rab', A primitive root (rather identical with H6148 through the idea of covering with a texture); to grow dusky at sundown: - be darkened, (toward) evening.

[10]      Pesachim 5:1.

[11]      Messiah: Understanding His Life And Teachings, Avi ben Mordechai.

[12]      Talmud Pesachim 74a och Rashi.

[13]      Mishná Pesachim 2:5.

[14]      Mishná Pesachim 2:6.

[15]      Mishná Pesachim 10:5a.

[16]      Den mest ansedda bland de visa under det andra templets tid. Hans verksamhet varade mellan år 10 f.k.t och år 10 k.t. (Encyclopaedia Judaica).

[17]      Strong H6453 pésach, peh'-sakh, From H6452; a pretermission, that is, exemption; used only technically of the Jewish Passover (the festival or the victim): - passover (offering).

[18]      Strong H6452 pâsach, paw-sakh', A primitive root; to hop, that is, (figuratively) skip over (or spare); by implication to hesitate; also (literally) to limp, to dance: - halt, become lame, leap, pass over.

[19]      Strong H226 'ôth, oth, Probably from H225 (in the sense of appearing); a signal (literally or figuratively), as a flag, beacon, monument, omen, prodigy, evidence, etc.: - mark, miracle, (en-) sign, token.

[20]      Pesachim 1:3-4a.

[21]      Tyvärr har Folkbibeln helt förbisett den hebreiska texten här. Jag har justerat texten enligt hebreiskan.

[22]      Pesachim 10:4.

[23]      Jevamot 71a.