Av S. K. Blad ©

Nu är det så att under tiden mellan rikets delning, från kung Shlomos son, fram till den babyloniska invasionen, förekom perioder av svårt avfall då man inte räknade tiden ordentligt. Enligt pastor Jozsef Ladò,[9] räknar den judiska kronologin med att det var mellan 200 till 240 år från början på Shlomos tempelbygge, jfr. 1 Kungaboken 6:1, fram till den babyloniska fångenskapen. Det betyder att det finns en felmarginal så att vi inte exakt kan veta i vilken tid vi lever just nu. Det är emellertid helt klart att det är lite tid kvar innan Messias kommer tillbaka och det messianska riket blir etablerat på jorden.

Det är möjligt att året för Messias födelse var 3970 efter Adam. För när han började sin predikogärning sade han, som det står skrivet i Markus 1:14-15:

“Sedan Jochanan hade blivit fängslad, kom Yeshua till Galill och predikade Elohims glada budskap. Han sade: "Tiden är fullbordad och Elohims rike är nu här. Omvänd er och tro det glada budskapet!"”

Uttrycket ”Tiden är fullbordad” hänsyftar till de 4000 första åren av mänsklighetens historia och början av den messianska tidsåldern år 4001. Enligt Talmud,[10] är världshistorien uppdelad på följande sätt:

·         2000 år av förödelse (från Adam till Avraham)

·         2000 år med Torà (från Avraham till Messias)

·         2000 år av messiansk tidsålder (mellan Messias’ första och andra tillkommelse)

·         1000 år av förlossning (det messianska riket)

·         Därefter kommer världen att bli förnyad (nya himlar och en ny jord)

Enligt denna tabell överensstämmer tolkningen om de 430 årens vistelse i Egypten mer än tolkningen om de 210 åren.

Tredje alijàn, 6:29 – 7:7

7:3   “Jag skall förhärda Faraos hjärta och göra många tecken och under i Egyptens land.” – Faraos förhärdelse beror inte på ett förutbestämt beslut som den Evige tagit. Det skulle våldföra sig på principen om friheten att kunna välja. HaShem gav Farao många tillfällen att omvända sig från sin synd, som det står skrivet i 2 Petrus 3:9:

“Herren dröjer inte med att uppfylla sitt löfte, så som en del menar. Nej, han har tålamod med er, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig.”

I 1 Timoteus 2:4 står det skrivet:

“som vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen.”

Rambam skriver:[11] “Tänk inte på samma sätt som de vettlösa i världens nationer, och som majoriteten av de okunniga i Israel, att den Avskilde, välsignad är han, från början av sin skapelse beslutar om människan skall bli rättfärdig eller ond. Så är det inte... Det finns ingen som kan tvinga någon, eller driva någon, eller dra någon till en av dessa två vägar. Det är bara han själv, som genom eget beslut går in på den väg han önskar.”

HaShem säger till Moshè att han skall förhärda Faraos hjärta för att så kunna föröka sina under och tecken. Vi ser dock att den Evige inte förhärdar Faraos hjärta förrän efter att fem plågor kommit. Under de fem första plågorna, som enligt Midrash-litteraturen, varade i 5 månader, var det Farao själv som gjorde sitt hjärta starkt så att han inte lyssnade på den Eviges ord.

I 2 Mosebok 4:21 säger HaShem att han skall förstärka Faraos hjärta. Det hebreiska ordet är “chazak”,[12] som betyder “göra sig/vara stark”, “vara frimodig”, “förhärda sig”. Den Evige lovade att han skulle förstärka Faraos hjärta för att han skulle kunna fortsätta i sin upproriska attityd och inte förlora styrkan att motstå den Evige. Om HaShem inte hade gjort Faraos inre starkt hade han inte kunnat göra de sista stora underverken inför hela världen. HaShem drog alltså nytta av Farao när han nu redan hade beslutat sig för att gå på den upproriska vägen.

I 2 Mosebok 7:3 ser vi att den Evige säger att han skall förhärda Faraos hjärta. Det hebreiska ordet är “kashà”[13] som betyder, “vara hård”, “svår”. Det är den enda gången som ordet ”förhärda” förekommer i förhållande till Farao.

Under de fem första plågorna ser vi hur Farao förstärker sitt eget hjärta i sitt uppror. I 2 Mosebok 7:13, 22; 8:19 (8:15 i hebreiska texten); 9:12, 35; 10:20, 27; 11:10; 14:4, 8, 17; finner vi ordet “chazak”, “förstärka”, ”styrka”.

I 2 Mosebok 7:14; 8:15 (8:11 heb.), 32 (28 heb.); 9:7, 34; 10:1 finns ordet “kavad”,[14] som betyder “vara tung”, “väga”, “vara en börda”, “ta emot heder”.

Vi lär oss av alla dessa texter att när en person gör envist uppror mot den Eviges vilja, kommer han till en punkt där den Eviges nåd dras tillbaka. Då finns det inte längre någon möjlighet att omvända sig. Han har då gått över linjen och blir dömd till att bli ett kärl för vrede som görs färdiga till att förstöras, som det står skrivet i Romarbrevet 9:22:

“Men om nu Elohim, fastän han ville visa sin vrede och göra sin makt känd, ändå med stort tålamod hade haft fördrag med vredens kärl, som var färdiga att förstöras, vad har du då att säga?”

Efter att ha gått förbi den avgörande punkten styrker den Evige personen i hans uppror. Det har ett trefaldigt syfte.

För det första gör han det för att bekräfta det beslut som personen tagit som har rätt att leva efter sitt fria val. Eftersom han valde den vägen får han nu gå på den och så också ta konsekvenserna av sitt val.

För det andra gör han det för att visa omgivningen att det som tidigare såg ut som omvändelse bara var ett yttre beteende, jfr. 9:27. När så straffdomen kommer kan ingen säga att Elohim straffar dem som omvänt sig. Individens uppror är uppenbart inför alla och därför tar ingen miste och säger att det himmelska straffet är orättfärdigt.

För det tredje förhärdar den Evige syndaren för att kunna visa sin kraft genom de stora straffdomar som uppenbaras. Då kan Israels folk och de andra folken lära känna hans mäktiga kraft, jfr. 2 Mosebok 7:3-5; 9:15-16.

Fjärde alijàn, 7:8 – 8:10 (8:6 heb.)

7:12 “Var och en kastade sin stav, och stavarna blev stora ormar. Men Aharons stav slukade deras stavar.” – Det står inte att det var Aharons orm som slukade de andra utan hans stav. Därav lär Talmud och en Midrash[15] att när ormen blivit förvandlad till en stav igen uppslukade den de andra. Detta visar den Eviges överlägsna kraft över den magi som kommer från demonerna.

7:15 “Men gå till honom på morgonen då han går ut till vattnet. Ställ dig i hans väg på stranden av floden och tag i din hand staven som förvandlades till en orm.” – Rashi citerar Midrash-litteraturen[16] och säger att Farao brukade gå ut mycket tidigt på morgonen för att tömma sina organ i floden. Då märkte inte folk att han var en normal människa. Han sade ju att han var en gud och därför behövde han inte göra sina behov. HaShem använde Moshè till att döma alla avgudar i Egypten, som det står skrivet i 2 Mosebok 12:12:

“Den natten skall jag gå fram genom Egyptens land och slå allt förstfött i Egypten, både människor och boskap. Och över Egyptens alla gudar skall jag hålla dom. Jag är den Evige.”

Det första som Moshè attackerade var Egyptens magiska krafter. Därefter fortsätter han med att attackera en efter en av egyptiernas gudar. Genom den första plågan blev själve Farao attackerad eftersom han sade att han var en gud. Moshè avslöjade hans mänsklighet när han behövde gå till floden och göra sina behov som vilken annan människa som helst.

7:16a         “Säg till honom: den Evige, hebréernas Elohim, har sänt mig till dig” – Det finns tre ord i Skrifterna som används till att beteckna det utvalda folket: hebréer, Israels barn och judar.

Avraham var den förste hebrén, enligt 1 Mosebok 14:13. Från det tillfället och framåt kallas alla hans avkomlingar genom Jitschaks och Jaakovs för hebréer.

Israels barn är Jaakovs ättlingar, han som fick namnet Israel.

Ordet ”judar” användes från början till att beteckna medlemmarna i det södra riket som bestod av Jehudà och Binjamins stammar, samt en stor del av Levi stam, jfr. 2 Kungaboken 16:6; Jeremia 32:12; Daniel 3:8.

7:17 “Därför säger den Evige så: Genom detta skall du förstå att jag är den Evige. Se, med staven som jag håller i handen skall jag slå på flodens vatten, och det skall förvandlas till blod.” – Floden betraktades också som en gud och därför blev den dömd av hebréernas Elohim. Det Evige sade att han själv skulle slå på vattnet, inte Moshè. Moshès stav var också i den Eviges stav. Vi ser här att det var ett intimt samarbete mellan det som Moshè gjorde och det som den Evige gjorde. Den Evige slog på flodens vatten genom sin shaliach, sitt sändebud, Moshè.

7:19 “Och den Evige sade till Moshè: "Säg till Aharon: Tag din stav och räck ut handen över Egyptens vatten, över dess strömmar, kanaler och sjöar och alla andra vattensamlingar, så skall de bli blod. Ja, över hela Egyptens land skall det vara blod, både i träkärl och stenkärl."” – Auktoriteten blev delegerad till Aharon. Rashi lyfter fram det som Midrash-litteraturen lär,[17] att Moshè hade blivit räddad genom flodens vatten och därför straffade han den inte utan lät sin broder Aharon göra det.

Återlösningen från Egypten ger ett profetiskt budskap om den stora återlösningen som Israel kommer att uppleva i tiden i samband med Messias andra tillkommelse, som det står skrivet i Jesaja 44:23: 

“Jubla ni himlar, ty den Evige har gjort det, höj glädjerop, ni jordens djup, brist ut i jubel, ni berg, du skog med alla dina träd. Ty den Evige har återlöst Jaakov, han visar sin härlighet i Israel.”

I Jesaja 52:9-10 står det skrivet:

“Brist ut i jubel tillsammans, ni Jerushalajims ruiner, ty den Evige tröstar sitt folk, han återlöser Jerushalajim. Den Evige uppenbarar sin avskilda arm inför alla hednafolkens ögon, alla jordens ändar skall se vår Elohims frälsning.”

I Jeremia 31:8-11 står det skrivet:

“Se, jag skall föra dem från landet i norr och samla dem från jordens yttersta hörn, bland dem både blinda och halta, både havande kvinnor och barnaföderskor. I en stor skara skall de komma tillbaka hit. Gråtande skall de komma, men jag skall leda dem där de går bedjande fram. Jag skall föra dem till vattenbäckar på en jämn väg där de inte skall stappla. Ty jag är en fader för Israel, och Efraim är min förstfödde son. Hör den Eviges ord, ni hednafolk, och förkunna det i kustländerna i fjärran. Säg: Han som skingrade Israel skall också samla det och bevara det som en herde bevarar sin hjord. Ty den Evige skall befria Jaakov och friköpa honom från den som är starkare än han.”

Den slutliga återlösningen kommer att bli väldigt lik det första återlösningen. På samma sätt som man under den första återlösningen gick igenom vatten, kommer Israel att gå genom vatten under den slutliga återlösningen, som det står skrivet i Sakarja 10:8-12:

“Jag skall vissla på dem och föra dem samman, ty jag har befriat dem. De skall bli lika talrika som förut. När jag planterar dem bland folken skall de tänka på mig i fjärran land. De skall få leva med sina barn och komma åter. Jag skall föra dem tillbaka från Egyptens land, och från Ashur skall jag samla dem. Till Gilads land och till Levanon skall jag föra dem, och där skall inte finnas utrymme nog för dem. Han skall dra fram genom ett hav av nöd, havets vågor skall han näpsa, och alla flodens djup skall torka ut. Ashurs stolthet skall brytas ner och spiran tas ifrån Egypten. Jag skall göra dem starka i den Evige, och i hans namn skall de gå fram, säger den Evige.”

I Jesaja 11:11-16 står det skrivet:

“På den dagen skall Herren för andra gången (i den sista tiden) räcka ut handen för att friköpa (återlösa) en rest av sitt folk, som är kvar från Ashur (Irak), Egypten (Egypten), Patros (södra Egypten), Kush (Etiopien och Jemen), Eilam (Iran), Shinar (Irak), Chamat (Syrien) och havsländerna (Balearerna, kontinenterna och alla kustländer). Han skall resa ett baner (Messias) för hednafolken och samla de fördrivna av Israel och de kringspridda av Jehudà från jordens fyra hörn. Då skall Efrajims (de 10 stammarna) avund upphöra och Jehudàs (judarna) fiender utrotas. Efraim skall inte avundas Jehudà och Jehudà inte vara fiende till Efraim. Och de skall slå ner på filistéernas (palestinierna) skuldra i väster (Gasa), tillsammans skall de ta byte från folken i öster. Över Edom och Moav (södra Jordanien) skall de räcka ut sin hand och Ammons barn (norra Jordanien) skall lyda dem. Och den Evige skall låta Egyptens havsvik torka ut och lyfta sin hand mot floden (Eufrat) genom en brännande vind. Han skall klyva den i sju bäckar, så att man kan gå torrskodd över. Det skall bli en banad väg för den rest av hans folk som är kvar från Assyrien, liksom det var för Israel den dag de drog upp ur Egyptens land.”

I Jesaja 43:1-7 står det skrivet:

“Men nu, så säger den Evige, han som har skapat dig, Jaakov, han som har danat dig, Israel: Frukta inte, ty jag har återlöst dig, jag har kallat dig vid namn, du är min. Om du än måste gå genom vatten, är jag med dig, eller genom strömmar, så skall de inte dränka dig. Om du än måste gå genom eld, skall du inte bli svedd, lågan skall inte bränna dig. Ty jag är den Evige, din Elohim, Israels Avskilde, din Frälsare. Jag ger Egypten till lösepenning för dig, Kush och Sevà i ditt ställe. Eftersom du är dyrbar i mina ögon, högt aktad och älskad av mig, ger jag människor i ditt ställe, folk i stället för ditt liv. Frukta inte, ty jag är med dig. Jag skall låta dina barn komma från öster, och från väster skall jag samla dig. Jag skall säga till länderna i norr: "Ge hit!" och till södern: "Håll dem inte tillbaka! För hit mina söner fjärran ifrån och mina döttrar från jordens ände, var och en som är uppkallad efter mitt namn, och som jag har skapat till min ära, som jag har format och gjort."”

I den sista återlösningen blir det en befrielse till ock med från synden och döden, som det står skrivet i Psalm 130:7-8:

“Hoppas på den Evige, Israel, ty hos den Evige finns nåd, full lösepenning finns hos honom. Det är han som skall friköpa Israel från alla dess missgärningar.”

Och i Psalm 49:16 står det skrivet:

“Men Elohim skall friköpa min själ från dödsrikets våld, han skall ta emot mig. Sela.”

I Jesaja 63:4 står det skrivet:

“Ty hämndens dag var i mitt hjärta, och året för min återlösning hade kommit.”

I Lukas 21:28 står det skrivet:

“Men när detta börjar ske, så räta på er och lyft upp era huvuden, ty då närmar sig er förlossning.”

I Romarbrevet 8:23 står det skrivet:

“Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt, också vi suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning.”

I Efesierbrevet 4:30 står det skrivet:

“Bedröva inte avskildhetens Ande från Elohims, som ni har fått som ett sigill för förlossningens dag.”

Eftersom den första återlösningen är lik den slutgiltiga, kan vi finna stor likhet mellan de plågor som kom över Egypten och de plågor som kommer att drabba världen i den sista tiden. Vi skall här göra en jämförelse mellan de plågor som kom över Egypten och de som finns i Uppenbarelseboken:

1.    Vatten förvandlat till blod, 2 Mosebok 7:14-25 – I Uppenbarelseboken 8:8, 16:3 står det skrivet:

“ Den andra ängeln blåste i sin basun. Då var det som om ett stort brinnande berg hade kastats i havet. En tredjedel av havet blev till blod... Den andre ängeln tömde sin skål över havet, och havet förvandlades till blod som från en död, och allt liv i havet dog.”

2.    Paddor, 2 Mosebok 8:1-15 (7:26-8:11 heb) – I Uppenbarelseboken 16:13-14 står det skrivet:

“Och jag såg att det ur drakens gap och ur vilddjurets gap och ur den falske profetens mun kom ut tre orena andar som liknade paddor. De är ondskefulla andar som gör tecken, och de beger sig ut till kungarna i hela världen för att samla dem till striden på Elohims, den Allsmäktiges, stora dag.”

3.    Svärmar av löss, 2 Mosebok 8:16 (12 heb) – Jag har inte hittat något liknande.

4.    Vilddjur, 2 Mosebok 8:20-32 (16-28 heb) – I Uppenbarelseboken 6:8 står det skrivet:

“ Och jag såg, och se: en gulblek häst. Och han som satt på den hette Döden, och dödsriket följde efter honom. Och åt dem gavs makt över en fjärdedel av jorden, makt att döda med svärd och med svält och med pest och genom jordens vilda djur.”

5.    Boskapspest, 2 Mosebok 9:1-7 – I Uppenbarelseboken 6:8b står det skrivet:

“med pest”

6.    Bölder, 2 Mosebok 9:8-12 – I Uppenbarelseboken 16:2 står det skrivet:

“Och den förste gick bort och tömde sin skål över jorden, och onda och svåra bölder slog upp på de människor som hade vilddjurets märke och som tillbad dess bild.”

7.    Hagel, 2 Mosebok 9:13-35 – I Uppenbarelseboken 16:21 står det skrivet:

“Stora hagel, tunga som talenter, föll ner från himlen över människorna, och de hädade Elohim för hagelplågan, eftersom den var mycket svår.”

8.    Gräshoppor, 2 Mosebok 10:1-20 – I Uppenbarelseboken 9:1-11 står det skrivet:

“Den femte ängeln blåste i sin basun. Och jag såg en stjärna, som hade fallit från himlen ner på jorden. Åt den gavs nyckeln till avgrundens brunn. Stjärnan öppnade avgrundens brunn, och rök steg upp ur den som rök från en stor ugn, och solen och luften förmörkades av röken från brunnen. Ur röken kom gräshoppor ut över jorden, och åt dem gavs en sådan makt som skorpionerna på jorden har. De blev tillsagda att inte skada gräset på marken eller någon annan grönska eller något träd, utan bara de människor som inte bär Elohims sigill på pannan. De fick inte rätt att döda dem men väl att plåga dem i fem månader, och den plågan var som plågan av en skorpion när den stinger en människa. I de dagarna kommer människorna att söka döden men inte finna den. De skall önska sig döden, men döden skall fly ifrån dem.
Gräshopporna såg ut som hästar, rustade till strid. På huvudet hade de något som liknade kransar av guld, och deras ansikten var som människors ansikten. De hade hår som kvinnor, tänder som lejon och bröstharnesk som såg ut att vara av järn. Och dånet från deras vingar var som dånet från stridsvagnar med många hästar, som stormar fram till strid. De hade stjärtar och gaddar som skorpioner, och i stjärten låg deras makt att skada människorna i fem månader. Som kung över sig har de avgrundens ängel, som på hebreiska kallas Avaddon och på grekiska Apollyon.”

9.    Mörker, 2 Mosebok 10:21-29 – I Uppenbarelseboken 6:12; 8:12; 16:10 står det skrivet:

“Och jag såg när Lammet bröt det sjätte sigillet. Då blev det en stor jordbävning. Solen blev svart som en sorgdräkt, och hela månen blev som blod... Den fjärde ängeln blåste i sin basun. Då träffades en tredjedel av solen, en tredjedel av månen och en tredjedel av stjärnorna, så att tredjedelen av dem förmörkades och dagen förlorade tredjedelen av sitt ljus, och natten likaså... Den femte tömde sin skål över vilddjurets tron, och dess rike lades i mörker. Människorna bet sig i tungan av smärtan”

Femte alijàn, 8:11-22 (8:7-18 heb.)

8:12 “ Därefter gick Moshè och Aharon ut från Farao. Och Moshè ropade till den Evige om hjälp mot paddorna som han låtit komma över Farao.” – Moshè ropade till den Evige. Det lär oss att det finns tillfällen då vi måste ropa till den Evige för att vår bön skall nå tronen.

8:16 “Sedan sade den Evige till Moshè: "Säg till Aharon: Räck ut din stav och slå i stoftet på marken. Över hela Egyptens land skall då stoftet förvandlas till loppor."” – Farao fick ingen förvarning innan denna tredje plåga kom. Om man delar de nio första plågorna i tre grupper ser vi att de två första i varje grupp blev Farao förvarnade om. Men inte den sista i varje grupp.

8:18 “Spåmännen ville då göra samma tecken genom sina magiska konster. De försökte få fram löss, men de kunde inte. Och lössen kom på människor och boskap.” – Vi ser hur dessa magiker slutligen var tvungna att erkänna att HaShems kraft är större än deras. Egyptens magiska krafter hade nått en väldigt hög nivå. Källan till magin kommer från satan. Källan till Moshès kraft kom ifrån HaShem. All övernaturlig manifestation som inte är sammankopplad med den Evige har sitt ursprung i de onda andarna. Ockultismen, magin, astrologin och de hedniska religionerna har demoniskt ursprung. Den Eviges tjänare behöver övernaturlig kraft att kunna stå emot ondskans krafter och visa att den Evige är större, som det står skrivet i Lukas 10:17-20:

“De sjuttio kom glada tillbaka och berättade: "Herre, till och med de onda andarna lyder oss i ditt namn." Han sade till dem: "Jag såg satan falla ner från himlen som en blixt. Se, jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela välde. Ingenting skall någonsin skada er. Men gläd er inte så mycket över att andarna lyder er, som över att era namn är skrivna i himlen."”

I 1 Johannes 4:4 står det skrivet:

“Ni, kära barn, är från Elohim och har besegrat dem, ty han som är i er är större än den som är i världen.”

I Markus 16:17-18 står det skrivet:

“Tecken skall följa dem som tror. I mitt namn skall de driva ut onda andar. De skall tala med nya tungor. De skall ta ormar i händerna, och om de dricker något dödligt gift skall det inte skada dem. De skall lägga händerna på sjuka, och de skall bli friska.”

I Johannes 14:12-13 står det skrivet:

“Amen, amen säger jag er: Den som tror på mig skall utföra de gärningar som jag gör, och större än dessa skall han göra, ty jag går till Fadern. Och vad ni än ber om i mitt namn, skall jag göra, för att Fadern skall bli förhärligad i Sonen.”

8:22 “Men på den dagen skall jag göra ett undantag för landet Goshen där mitt folk bor, så att det inte skall finnas några vilddjur där. Detta för att du skall inse att jag, den Evige, är här i landet.” – Vi ser här att det utvalda folket blir bevarat mitt igenom den Eviges stora domar. Så kommer det också att bli i de sista tiderna. Födslovärkarna för den nya tidsåldern har redan börjat med falska ”smorda” predikanter, krig, terrorism, hungersnöd, plågor, tecken på himlen, jordbävningar och stora vågor i havet, som det står skrivet i Matteus 24:5-8:

“Ty många skall komma i mitt namn och säga: Jag är den smorde, och de skall leda många vilse. Ni kommer att höra stridslarm och rykten om krig. Se då till att ni inte blir skrämda. Ty detta måste hända, men därmed har slutet ännu inte kommit. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det skall bli hungersnöd och jordbävningar på den ena platsen efter den andra. Men allt detta är bara början på födslovåndorna.”

I Lukas 21:10-11, 25-26 står det skrivet:

“Vidare sade han till dem: "Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike. Det skall bli stora jordbävningar och svält och pest på den ena platsen efter den andra. Fasansfulla ting och stora tecken skall visa sig från himlen... Tecken skall visa sig i solen, i månen och i stjärnorna, och på jorden skall folken gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och vågornas dån. Människor skall ge upp andan av skräck, i väntan på det som skall komma över världen. Ty himlens krafter skall skakas.”

Men mitt i allt detta finns ett folk som har lärt sig att lita på den Evige. Det kommer inte att lida på samma sätt som de som inte är den Eviges folk. Det finns en skillnad mellan mörkrets barn och ljusets barn, och den skillnaden kommer att visa sig mer och mer genom de plågor som kommer att komma över världen, som det står skrivet i Uppenbarelseboken 7:3-4; 9:4:

“"Skada inte jorden eller havet eller träden, förrän vi har satt sigill på vår Elohims tjänare, på deras pannor." Och jag hörde antalet av dem som var försedda med sigill: etthundrafyrtiofyra tusen ur Israels alla stammar... De blev tillsagda att inte skada gräset på marken eller någon annan grönska eller något träd, utan bara de människor som inte bär Elohims sigill på pannan.”

Sjätte alijàn, 8:23 (19 heb) – 9:16

8:23 “ Jag skall göra åtskillnad mellan mitt folk och ditt. I morgon skall detta tecken inträffa.” – Den Evige fortsätter att skilja mellan ljus och mörker. Det finns en skillnad mellan Israels barn, som är den Eviges barn, och de andra folken. Att vara avskild innebär att vara annorlunda. Om folket vill vara likadant som de andra nationerna, förlorar det sitt ljus som kommer från Toràn, som det står skrivet i Matteus 5:14-17:

“Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg. Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i huset. Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen. Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda.”

8:26 “Men Moshè svarade: "Det skulle inte vara riktigt att göra så. Vi offrar nämligen åt den Evige, vår Elohim, sådant som är avskyvärt för egyptierna. Om vi skulle offra inför egyptiernas ögon sådant som de avskyr skulle de säkert stena oss.” – Fåren ansågs av egyptierna som gudar.

8:30 “Moshè gick ut från Farao och bad till den Evige,” – Det hebreiska ord som översatts som “bad” är “va-jetar”, vars rot är “atar” [18] som betyder ”bedja”, ”förebedja”, ”tända rökelse”. Det har ett samband med ordet “atar” [19] som betyder ”föröka”, ”överflöda”, ”påöka”. Det lär oss att Moshè bad med intensitet. Om bönen skall vara effektiv måste den bedjas med hängivenhet, som det står skrivet i Lukas 18:1-8:

“Han berättade för dem en liknelse för att visa att de alltid borde be utan att tröttna. "I en stad fanns en domare som varken fruktade Elohim eller hade respekt för människor. I samma stad fanns en änka, som gång på gång kom till honom och sade: Ge mig rätt inför min motpart. Till en tid ville han inte, men sedan sade han till sig själv: Även om jag inte fruktar Elohim eller har respekt för någon människa, skall jag ändå ge den här änkan rätt, därför att hon är så besvärlig. Annars kommer hon till sist att pina livet ur mig med sina ständiga besök." Och Herren sade: "Hör vad den orättfärdige domaren säger. Skulle då inte Elohim skaffa rätt åt sina utvalda, som ropar till honom dag och natt, då han ju lyssnar tåligt till dem? Jag säger er: Han kommer snart att skaffa dem rätt. Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna trohet på jorden?"”

I Jakob 5:16b-18 står det skrivet:

“Mycket mäktig är en rättfärdig människas bön när den beds med kraft. Eljiahu, som hade samma svagheter som vi, bad brinnande att det inte skulle regna, och det regnade inte över landet under tre år och sex månader. Och när han sedan bad igen, gav himlen regn och jorden bar sin gröda.”

Såväl Moshè som Elijahu bad enligt den Eviges vilja. Trots det behövde de be med eld och intensitet för att den Evige skulle uppfylla sin vilja. Vår Rebbe lär oss att vara som den påstridiga änkan i våra böner. Den som inte ber med kavanà intensitet, eld, kommer inte igenom de andliga barriärer som finns i luften, och bönen kommer inte fram med kraft till tronen. Den Evige var beroende av Moshès bön för att kunna uppfylla sina syften i Egypten. Om vi alltså inte ber uppfylls inte den Eviges plan i vår omgivning. Syftet med bön är att den Eviges vilja skall ske på jorden, som den sker i himlen.

9:3   “Se, då skall den Eviges hand vara över din boskap på marken, över hästar, åsnor och kameler, nötboskap och får.” – Detta är den avgörande plågan. Om Farao inte omvänder sig nu kommer han inte att få fler tillfällen att bli frälst. Han själ kommer då att gå förlorad. Efter uppståndelsen av de döda, kommer han att bli kastad med kropp och själ i eldsjön för att där bli förintad i evighet, som det står skrivet i Matteus 10:28:

“Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna.”

I Matteus 25:41 står det skrivet:

“Sedan skall han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt satan och hans änglar.”

“den Eviges hand vara” – Här finner vi det hebreiska ordet “hajà”, “vara”, i presensform, ”hojà” (he, vav, jud, he). Det är den enda gången i hela Skriften som verbet ”vara” böjs i presens. I det hebreiska språket använder man normalt inte verbet ”vara” i presens. Här finner vi ett undantag.

9:4   “Men den Evige skall göra skillnad mellan israeliternas boskap och egyptiernas, så att inget djur som tillhör Israels barn skall dö."” – Mitt i plågorna under den sista tiden, kommer det att finnas tillgång till en himmelsk försörjning från vår Fader. På så sätt kommer vi att kunna överleva på ett övernaturligt sätt, till och med när vi inte längre har rätt att köpa och sälja, (Uppenbarelseboken 13:17). Det kommer att bli som under den period av 3 ½ år som Elijahu gick igenom torkan. Korparna kom med mat och den lilla mat som fanns blev förökad på ett underbart sätt, jfr. 1 Kungaboken 17:4, 6, 14, 16.

9:15-16 “Ty nu var jag nära att räcka ut min hand och slå dig och ditt folk med pest för att utrota dig från jorden. Men just därför skonade jag dig, att jag skulle visa dig min kraft och för att mitt namn skulle förkunnas på hela jorden.” – Under den femte plågan av boskapspest beskyddade HaShem Farao och hans folk så att inte pesten kom över på dem. Syftet var att fortsätta att visa sina under. Från och med den sjätte plågan, bölderna, kommer den Evige in i Faraos hjärta och styrker det i dess uppror. Han hade nu gått över gränsen för den Eviges nåd och nu fanns det ingen återvändo, ingen möjlighet att omvända sig. HaShem använder sig av detta för att visa sina underverk för hela världen. Det är så vi måste förstå undervisningen i Romarbrevet 9:14-24 där det står skrivet:

“Vad skall vi då säga? Att Elohim är orättfärdig? Naturligtvis inte! Han säger till Moshè: Jag vill vara barmhärtig mot den som jag är barmhärtig mot, och jag vill förbarma mig över den som jag förbarmar mig över. Alltså beror det inte på någon människas vilja eller strävan utan på Elohims barmhärtighet (eftersom alla har syndat och inte kan göra några anspråk). Skriften säger ju till Farao: Just därför lät jag dig träda fram, att jag på dig skulle visa min makt och att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden. Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och vem han vill förhärdar han. Nu säger du kanske till mig: Varför förebrår han oss då? Vem kan stå emot hans vilja? Men du, människa, vem är du som går till rätta med Elohim? Inte kan väl det som formas säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan? Har inte krukmakaren den rätten över leret att av samma klump göra ett kärl för hedrande användning och ett annat för mindre hedrande? 22 Men om nu Elohim, fastän han ville visa sin vrede och göra sin makt känd, ändå med stort tålamod hade haft fördrag med vredens kärl, som var färdiga att förstöras, vad har du då att säga? Och om han gjorde detta för att göra sin härlighets rikedom känd på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten? Det är ju oss han har kallat, och det inte endast från judarna utan också från hednafolken.”

När man översätter med att säga att Farao fick ”träda fram”, löper man risken att förstå det som om det talar om när Farao blev upprest som kung. Texten i 2 Mosebok, som vi nu stannat vid, säger att den Evige tillät Farao bli stående, d.v.s. bestå, trots pesten som kom över djuren. Eftersom han nu inte omvände sig under den femte plågan av boskapspest, styrker HaShem, genom sitt eget beslut, Faraos hjärta så att han inte mer kan få barmhärtighet. På så sätt blev han i förväg, efter den femte plågan, färdig att förstöras. Farao blev inte förberedd i sin mammas mage för att gå förlorad, utan efter att ha gått över gränsen där den Eviges nåd tog slut efter den femte plågan.

Barmhärtighetens kärl får ta emot härlighet. Barmhärtighetens kärl är Israels barn och de hedningar som har omvänt sig från avgudarna och kommit under Israels Elohims vingar genom Messias. Vi blev inte beredda för härligheten i våra mödrars magar utan vi den tidpunkten då vi omvände oss från våra synder och bekände Yeshua som vår Frälsare och Herre.

Å andra sidan kan vi förstå denna undervisning på så sätt att den Evige har förutbestämt Farao till att bli ett kärl att fördärvas och oss som är frälsta förutbestämde han att bli hedersamma kärl. Men denna förutbestämmelse har inte sin grund i hans enväldiga vilja att besluta vilka som skall bli frälsta och vilka som skall bli fördärvade, utan på grund av varje individs fria vilja. Den fria viljan har var och en fått som en varelse skapade till att vara lik Elohim. Bara de som i förväg blivit kända av honom, enligt deras framtida personliga beslut, har blivit förutbestämda till att bli frälsta, som det står skrivet i Romarbrevet 8:29-30:

“Ty dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, för att Sonen skulle vara den förstfödde bland många bröder. Och dem som han har förutbestämt har han också kallat. Och dem som han har kallat har han också förklarat rättfärdiga. Och dem som han har förklarat rättfärdiga har han också förhärligat.”

I Efesierbrevet 1:4-5 står det skrivet:

“liksom han innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom för att vi skulle vara avskilda och fläckfria inför honom. I sin kärlek har han genom Yeshua Messias förutbestämt att vi skulle tas upp som hans barn, enligt sin vilja och sitt beslut”

På grund av varje individs framtida beslut, kan HaShem förutbestämma oss för vissa uppdrag, som det står skrivet i Galaterbrevet 1:15-16:

“Men han som utvalde mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd, beslöt att uppenbara sin Son i mig, för att jag skulle predika det glada budskapet om honom bland hedningarna. Jag brydde mig då inte om att genast fråga människor till råds.”

I Jeremia 1:5 står det skrivet:

“Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, och innan du kom fram ur modersskötet avskilde jag dig. Jag satte dig till en profet för folken.”

I Jesaja 49:1, 5 står det skrivet:

“Hör på mig, ni kustländer, lyssna, ni folk, som bor i fjärran. den Evige kallade mig när jag ännu var i moderlivet, han nämnde mitt namn medan jag låg i min mors sköte... Och nu säger den Evige, han som från moderlivet danade mig till sin tjänare, för att föra Jaakov tillbaka till honom, så att Israel samlas hos honom - ty jag är ärad i den Eviges ögon,
och min Elohim är min starkhet.”

Vi kan också säga att Farao blev formad i sin mammas mage med de karaktärsdrag som behövdes för att kunna bli kung i Egypten och kunna ha den motståndskraft som krävs för att kunna stå emot den Eviges makt. Det är sant att den Evige inte önskar någons död, jfr. Hesekiel 18:32, utan snarare att man omvänder sig från sin synd och så blir frälst för evigheten. Men om en person inte vill bli frälst respekterar HaShem hans beslut och bereder honom till att bli ett kärl som kommer att förstöras. Det betyder att han drar nytta av det så mycket han kan, på samma sätt som det i ett hushåll finns kärl som under en tid används till mindre hedersamt bruk för att sedan bli förstörda.

Sjunde alijàn, 9:17-35

9:28 “Be till den Evige, för hans dunder och hagel har varat länge nog. Så skall jag släppa er och ni skall inte behöva bli kvar längre."” – Ansökan om att få gå en tredagarsväg för att kunna fira högtid åt den Evige gavs med idén om att sedan komma tillbaka till Egypten. Slavarna hade inte rätt att lämna sin ägare utan tillstånd. Vi ser emellertid att Farao här talar om att de inte längre behöver stanna i landet. Det innebär något mer än att bara gå iväg en tid för att sedan komma tillbaka. Men eftersom Farao inte uppfyllde sitt löfte blev Israels barn inte fria från sin gamla ägare tills han dog i Vasshavet.

Genomgången i havet är ett tevilà en reningshandling. Den handlingen symboliserar bl.a. död och uppståndelse. Det är också ett sätt att gå över från en herre till en annan. När de judiska brudarna går igenom en mikvè, en samling av renande vatten, innan de går in i äktenskapsförbundet, går de över från att ha varit under sin pappas auktoritet till att stå under sin makes auktoritet. På samma sätt blev Israels barn befriade från sina band till Farao när de korsade Vasshavet, för att kunna stå under den Evige som nu blev deras make.

9:29 “Moshè svarade honom: "När jag kommer ut ur staden skall jag sträcka mina händer mot den Evige. Då skall dundret upphöra och inget hagel komma mer, för att du skall inse att landet tillhör den Evige.” – Här ser vi ytterligare en ingrediens i Moshès bön, lyfta händerna. Det är ett mycket bibliskt sätt att be, som vi ser i 2 Mosebok 17:11, där det står skrivet:

“Och så länge Moshè höll upp sin hand hade Israel övertaget, men när han lät handen sjunka fick Amalek övertaget.”

I Psalm 28:2 står det skrivet:

“Hör mina böners ljud när jag ropar till dig, när jag lyfter mina händer mot det innersta i din avskilda boning.”

I Psalm 63:5 står det skrivet:

“Jag skall lova dig så länge jag lever, i ditt namn skall jag lyfta mina händer.”

I Psalm 88:10 står det skrivet:

“Mitt öga förtärs av lidande. Evige, jag ropar dagligen till dig, jag sträcker mina händer mot dig.”

I Psalm 134:2 står det skrivet:

“Lyft era händer mot den avskilda boningen och lova den Evige!”

I Psalm 141:2 står det skrivet:

“Låt min bön gälla inför dig som ett rökoffer, mina lyfta händer som ett aftonoffer.”

I Psalm 143:6 står det skrivet:

“Jag sträcker ut mina händer till dig. Som ett törstigt land längtar min själ efter dig. Sela.”

I 1 Kungaboken 8:54 står det skrivet:

“När Shlomo hade slutat att med dessa ord be och åkalla den Evige, steg han upp från den Eviges altare, där han hade legat på knä med händerna lyfta mot himlen”

I 1 Timoteus 2:8 står det skrivet:

“Jag vill nu att männen på varje ort skall be med avskilda, upplyfta händer, utan vrede och diskuterande.”

Av detta lär vi oss att Moshès bön grundade sig på fyra saker:

·         Han bad enligt den Eviges vilja

·         Han bad med rop

·         Han bad med intensitet

·         Han bad med lyfta händer

Låt oss följa läromästaren Moshès exempel för att få framgång i våra böner och så kan den Eviges vilja ske på jorden som den sker i himlen. Amen.