Parashà 13 Shemot

2 Mosebok 1:1 – 6:1

 Av S. K. Blad©

Lukrativ kopiering ej tillåten.

Toràläsningar:

1. 1:1-17

2. 1:18 – 2:10

3. 2:11-25

4. 3:1-17

5. 3:18 – 4:17

6. 4:18-31

7. 5:1 – 6:1

8. Maftir: 5:22 – 6:1

Haftarà: Jesaja 27:6 – 28:13; 29:22-23 (Ashkenazisk trad.); Jeremia 1:1 – 2:3 (Sefardisk trad.)

De Apostoliska Skrifterna: Lukas 1:1-2:20

Läsningar i AS:

1. 1:1-25

2. 1:26-38

3. 1:39-67

4. 1:68-80

5. 2:1-20

Shemot

Betyder ”namn”.

Första alijàn, 1:1-17

Israels tolv söner kom till Egypten. Var och en hade med sig sin familj. Totalt var det 70 själar som kom ut från Jaakovs höfter. Josef och hela hans generation dör. Israels barn förökar sig mycket och landet blir uppfyllt av dem. En ny kung får makten i Egypten som inte känner Josef. Han säger att eftersom Israels folk är större och mäktigare än egyptierna måste de handla listigt med dem så att de inte förökar sig och blir ett krigshot och går sin väg. Han sätter då arbetsfogdar över dem som pålägger dem slavarbete. De bygger upp städerna Pitom och Raamses. Men ju mer man plågar dem, desto mer förökar de sig. Egyptierna börjar frukta israeliterna och förbittrar deras liv genom att tvinga dem att arbeta hårt. Egyptens kung säger till de hebreiska barnmorskorna att de skall döda alla nyfödda gossebarn och låta flickorna leva. Men barnmorskorna fruktar Elohim och bryr sig inte om vad Egyptens kung sagt.

Andra alijàn, 1:18 – 2:10

Egyptens kung frågar barnmorskorna varför de har låtit gossebarnen leva. De svarar att det är för att de hebreiska kvinnorna är starkare än de egyptiska och föder innan barnmorskorna kommer. Elohim hjälper barnmorskorna och folket fortsätter att växa. Eftersom barnmorskorna fruktade Elohim välsignar han deras familjer. Då befaller Farao hela sitt folk att slänga varje nyfött gossebarn i floden. Men alla flickebarn får leva.

En man från Levis stam tar sig en levitisk kvinna till hustru. Hon blir med barn och föder ett fint barn. Sedan gömmer hon det under tre månader. När hon inte kan gömma det längre, ordnar hon till en papyruskorg så att hon kan lägga barnet i den och sedan ställa ut den i vassen i floden. Barnets syster ställer sig på avstånd för att se vad som händer. Då kommer Faraos dotter för att bada. Hennes hovdamer ser korgen. Faraos dotter öppnar den och ser det gråtande barnet. Då får hon medlidande med det. Systern frågar henne om hon vill att hon skall kalla på en hebreisk amma som kan ta hand om det åt henne. Hon säger ja och flickan går och hämtar sin mamma. Faraos dotter ber henne amma barnet åt henne. Hon kommer att få lön för det. När barnet vuxit upp tar mamman honom till Faraos dotter, som adopterar honom som sin egen son. Han får heta Moshè, för han blev uppdragen ur vattnet.

Tredje alijàn, 2:11-25

När Moshè vuxit upp går han ut till sina bröder och får se deras hårda arbete. En egyptier slår en hebré. Då dödar Moshè egyptiern och gömmer honom i sanden. Nästa dag ser han två hebréer gräla. Han frågar den som gjort orätt varför han slår sin landsman. Han svarar: ”Vem har satt dig som ledare eller domare över oss? Talar du om att döda mig som du dödade egyptiern?” Moshè blir rädd. Farao får reda på det och försöker döda Moshè. Men han flyr till Midjan och sätter sig vid en brunn. Prästen i Midjan har sju döttrar som kommer för att hämta vatten och vattna sin pappas hjord. Några herdar kommer för att driva bort dem. Men Moshè försvarar dem och vattnar deras hjord. När de kommer hem till Reuel frågar han dem varför de kommer så tidigt idag. De svarar att en egyptier har hjälpt dem. Då säger han att de skall bjuda honom på något att äta. Moshè går med på att bo hos honom. Han ger Moshè sin dotter Tsipporà som föder honom en son. Moshè ger honom namnet Guershom, ”främling där”, för att han är en främling i ett främmande land.

Fjärde alijàn, 3:1-17

Moshè vallar sin svärfar Jitròs får. En gång driver han dem bortom stäppen till Elohims berg Chorev. HaShems ängel uppenbarar sig i en eldslåga i en buske som inte brinner upp. När Moshè närmar sig för att se ropar Elohim hans namn från busken. Han får inte komma nära utan att ta av sig sina kängor för platsen är avskild mark. ”Jag är din fars Elohim, Avrahams Elohim, Jitschaks Elohim och Jaakovs Elohim”. Moshè täcker över sitt ansikte av fruktan. Elohim säger att han har sett sitt folks nöd i Egypten och hört deras rop. Därför har han stigit ner för att befria dem från egyptierna och föra dem till ett rymligt land som bebos av sex folk. Israels rop har kommit till honom och han har sett hur egyptierna plågar dem. Moshè blir sänd till Farao för att föra ut hans folk ur Egypten. Moshè svarar: ”Vem är jag, att jag skulle föra Israels barn ut ur Egypten?” Elohim lovar att vara med honom. Tecknet på det är att de efter uttåget kommer att hylla honom på detta berg.

Moshè undrar vad Israels fäders Elohim har för namn. ”Jag skall vara den jag kommer att vara”, svarar han. Du skall säga till Israel barn: ”Jag skall vara, har sänt mig till er”, ”Den Evige, era fäders Elohim, Avrahams Elohim, Jitschaks Elohim och Jaakovs Elohim, har sänt mig till er. Det är mitt namn i evighet och med det kommer man att påminnas om mig från släkte till släkte.”

Femte alijàn, 3:18 – 4:17

Moshè får order om att samla Israels äldste och säga till dem att HaShem har besökt dem. Han vet hur de blir behandlade i Egypten. Därför skall han ta ut dem därifrån och föra dem till ett land som flödar av mjölk och honung. De kommer att lyssna på honom och tillsammans skall de gå till kungen i Egypten och säga till honom att hebréernas Elohim har kommit dem till mötes. Därför ber de om tillstånd att gå tre dagsresor ut på stäppen för att offra till den Evige sin Elohim. Men Egyptens kung kommer inte att släppa dem. Den Evige kommer då att räcka ut sin hand för att slå Egypten och därefter kommer kungen att släppa dem. Egyptierna kommer att ge folket silver- och guldföremål samt kläder till deras barn.

Moshè tror inte att de kommer att tro på honom. Då ger den Evige honom makt att förvandla sin stav till en orm. De kommer de att tro när de ser det. Dessutom kan han sticka in sin hand i barmen så att den blir full av spetälska. Därefter kan han sticka in den igen så att den blir helad. Om de inte tror på det första tecknet kommer de att tro det andra. Men om de ändå inte tror kan han hälla ut av flodens vatten på marken så blir det förvandlat till blod.

Moshè säger att han aldrig har kunnat tala ordentligt. HaShem undrar vem som har gjort munnen. Han kommer att vara med hans mun. Moshè ber honom sända sitt budskap med någon annan. Då blir HaShem arg på honom och säger att hans bror Aharon kan tala i hans ställe. Moshè skall lägga orden i sin brors mun. HaShem kommer att lära dem vad de skall göra. Aharon får tjäna som mun och Moshè som elohim. Moshè måste ta med sig sin stav så att han kan göra tecknen.

Sjätte alijàn, 4:18-31

Moshè återvänder till sin svärfars hem och ber om tillstånd att vända tillbaka till sina bröder i Egypten. Jitrò säger: ”Gå i frid”. HaShem säger till Moshè att han skall åka tillbaka till Egypten för de som sökte efter hans liv är nu döda. Då tar han sin fru och sina barn och återvänder till Egypten med Elohims stav i sin hand. HaShem säger till Moshè att göra undren inför Farao. Men han kommer att förhärda sitt hjärta och inte låta folket gå. Moshè måste säga till Farao att Israel är HaShems förstfödde son, och om han inte släpper honom kommer HaShem att döda hans förstfödde son.

På ett viloställe på vägen kommer HaShem emot honom för att döda honom. Då tar Tsipporà en flintsten och skär bort förhuden på sin son och lägger den vid Moshès fötter. Då släpper HaShem honom.

Den Evige säger till Aharon att gå ut på stäppen för att möta Moshè. De möts då vid Elohims berg. Moshè berättar allt som den Evige har befallt honom. De båda går så och samlar Israels äldste. Aharon berättar allt som Elohim har talat till Moshè och han gör tecknen inför folket. Folket tror och när de får höra att HaShem har besökt dem och sett deras nöd, böjer de sina huvuden i vördnad.

Sjunde alijàn, 5:1 – 6:1

Moshè och Aharon går till Farao och säger: ”Så säger den Evige, Israels Elohim: Släpp mitt folk så att de kan hylla mig på stäppen!” Men Farao vet inte vem HaShem är så att han skulle lyssna på honom och låta Israel gå. De svarar att hebréernas Elohim har mött dem och ber om tillstånd att gå tre dagsresor för att offra åt den Evige sin Elohim. Då kommer han inte att sända pest eller svärd över dem. Farao lyssnar inte på dem utan befaller dem att gå tillbaka till sina arbeten. Han ger order till slavdrivarna att inte längre ge halm till folket för att göra tegel. Det får de nu skaffa själva. Men de måste göra samma antal tegelstenar per dag som innan, för de är lata när de vill offra till sin Elohim. Så kommer de inte att lyssna på lögnaktigt tal.

Folket sprider ut sig i hela landet för att samla strå i stället för halm. Slavdrivarna misshandlar dem därför att de inte gjort samma antal tegelstenar som när de hade halm. De israelitiska tillsyningsmännen blir piskade för att de inte gjort sitt dagsverk.

Tillsyningsmännen går till Farao och ropar. Han säger då att de är lata eftersom de vill offra till HaShem. Nu måste de tillverka samma antal tegelstenar per dag utan att få halm. Tillsyningsmännen märker nu att det är illa ställt. När de går ut från Farao möter de Moshè och Aharon som väntar på dem. De konfronterar dem och ber att den Evige skall döma dem för att de gjort sig förhatliga inför Farao och hans tjänare så att de kommer att döda dem. Då klagar Moshè inför HaShem och frågar varför han sände honom. Från det att han gått och talat med Farao i HaShems Namn, har han gjort folket illa. Han har inte heller gjort något för att befria folket. HaShem svarar och säger: ”Nu skall du få se vad jag skall göra med Farao. Han kommer att tvingas att släppa dem och han kommer att tvingas att driva dem ut ur sitt land.”

Kommentarer

Första alijàn, 1:1-17

1:7   “Men Israels barn var fruktsamma och växte till. De förökade sig och blev mycket talrika, så att landet blev uppfyllt av dem.” – Här ser vi hur den Evige uppfyllde sina löften om att föröka Israels barn.

1:9   “Han sade till sitt folk: "Se, Israels barns folk har blivit alltför stort och mäktigt för oss.” – Det ser ut som att Israels folk till slut blir fler än resten av världens människor. Jag tänker då på dem som genom Yeshua blir inympade i det avskilda folket. Det finns skriftställen som ger oss information om att flertalet av världens befolkning slutligen kommer att bli frälst genom Messias och på så sätt komma in i Israels folk.

I Jesaja 54:1 står det skrivet:

“Jubla, du ofruktsamma, du som inte har fött barn, brist ut i jubel och ropa av fröjd, du som inte har haft födslovärkar. Ty den ensamma har många barn, fler än den som har man, säger den Evige.”

I Galaterbrevet 4:26-28 står det skrivet:

“Men det himmelska Jerushalajim är fritt, och det är vår moder. Det står skrivet: Gläd dig, du ofruktsamma, du som inte föder barn, jubla högt, du som inte känner födslovånda,
ty den ensamma har många barn, fler än den som har en man. Ni, bröder, är löftets barn liksom Jitschak.”

Det himmelska Jerushalajims barn kommer att bli fler än detta världssystems barn.

1:12           “Men ju mer man plågade dem, desto mer förökade de sig och desto mer spred de ut sig, så att man hyste fruktan för Israels barn.” – Den yttre pressen gjorde att man förökade sig. Samma princip ser vi i allt andligt sunt liv. Om vi inte har någon form av press eller förföljelse i vårt andliga liv har vi det inte rätt ställt, som det står skrivet i 2 Timoteus 3:12:

“Så kommer också alla som vill leva i fruktan för Elohim i Messias Yeshua att förföljas.”

I Lukas 6:26 står det skrivet:

“Ve er, när alla människor talar väl om er! På samma sätt gjorde deras fäder med de falska profeterna.”

Vi är inte rädda för förföljelser för vi vet att de är ett medel som hjälper oss att förökas. När det inte finns motstånd blir vi lätt slappa i vår överlåtelse och hängivenhet till den Evige. Konflikter och förföljelser håller oss i ständig vaksamhet och gör oss beroende av vår himmelske Fader. Försvara dig inte när du blir förtalad, föröka dig!

I Apostlagärningarna 4:24-31 står det skrivet:

“När de hörde det, ropade de endräktigt till Elohim och bad: "Herre, du som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem, du har sagt genom avskildhetens Ande, som talade genom vår fader David, din tjänare: Varför upprörs hedningarna och tänker folken ut meningslösa planer? Jordens kungar träder upp, och furstarna gaddar sig samman
mot den Evige och hans Smorde. Ja, de gaddade sig verkligen samman i denna stad mot din avskilde tjänare Yeshua, som du har smort, Herodes och Pontius Pilatus tillsammans med hedningarna och Israels stammar, för att utföra vad du i din makt och genom ditt beslut hade förutbestämt. Och nu, Herre, se hur de hotar oss, och hjälp dina tjänare att frimodigt predika ditt ord, genom att du räcker ut din hand för att bota och låta tecken och under ske genom din avskilde tjänare Yeshuas namn." När de hade slutat att be, skakades platsen där de var samlade, och de uppfylldes alla av avskildhetens Ande och predikade frimodigt Elohims ord.”

Här ser vi att det blev ett positivt resultat av den press som församlingen i Jerushalajim fick genomgå. Den gjorde så att man bad innerligt. I stället för att be om att bli befriad från betrycket bad man om mer kraft att kunna stå emot och föröka sig mitt i det. Vårt gensvar till förföljelsen är inte att springa och gömma oss, utan att föröka oss och ännu mer sprida ut Toràn och budskapet om Messias Yeshua i avskildhetens Andes kraft.

Bön och Toràstudium bör vara en betydande del av en Yeshua-troendes liv. En normal troende bör ta minst en timme per dag i bön. Han bör också läsa mist ett kapitel per dag i Skrifterna. En ledare bör tillbringa mellan tre och fem timmar per dag i bön och mycket tid i dagligt studium av Skrifterna. En god regel för en normal troende är att fasta en dag i veckan. Ledarna bör fasta en till två dagar i veckan. På detta sätt blir den Eviges kraft utlöst bland oss och det messianska Riket kommer att utbredas snabbare. Om vi inte tar dessa saker på allvar nu, när vi inte har svåra förföljelser i de nordiska länderna, är det troligt att den Evige kommer att tillåta att förföljelsen kommer. Då kommer vi att ta vår lojalitet till Himmelriket på allvar.

Resultatet av förföljelsen i Egypten blev att folket ropade till den Evige. Det ropet gjorde att det blev mäktiga kraftmanifestationer under uttåget. Övernaturliga kraftgärningar är ett resultat av våra offer till den Evige.

I Apostlagärningarna 8:1b, 4 står det skrivet:

“Samma dag bröt en svår förföljelse ut mot församlingen i Jerushalajim, och alla utom apostlarna skingrades över Jehudà och Shomron... De som nu hade skingrats gick omkring och predikade ordet.”

Förföljelsen som var i Jerushalajim producerade ett gott resultat. Ordet spred sig och allt fler personer kom med i den messianska gemenskapen.

1:17           “Men barnmorskorna fruktade Elohim och gjorde inte som den egyptiska konungen hade befallt dem utan lät barnen leva.” – Överheten har blivit tillsatt av Elohim, som det står skrivet i Romarbrevet 13:1-6:

“Varje människa skall underordna sig den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Elohim, och den som finns är insatt av honom. Den som sätter sig emot överheten står därför emot vad Elohim har bestämt, och de som gör så drar domen över sig själva. Ty de styrande inger inte fruktan hos dem som gör det goda utan hos dem som gör det onda. Vill du slippa att leva i fruktan för överheten, fortsätt då att göra det goda, så kommer du att få beröm av den. Överheten är en Elohims tjänare till ditt bästa. Men gör du det onda skall du frukta, ty överheten bär inte svärdet förgäves. Den är en Elohims tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda. Därför måste man underordna sig den inte bara för straffets skull utan också för samvetets skull. Det är också därför ni betalar skatt. Ty de styrande är Elohims tjänare, ständigt verksamma för just denna uppgift.”

Överhetens huvudsyfte är att straffa den som gör det onda och hedra den som gör det goda, som det står skrivet i 1 Petrus brev 2:13-14:

“Underordna er varje myndighet för den Eviges skull, det må gälla kejsaren som högste härskare eller landshövdingarna, som är utsända av honom för att straffa dem som gör det onda och hedra dem som gör det goda.”

Det är den Eviges lagar som bestämmer vad som är gott och ont, inte det som människan tycker eller det som majoriteten anser. Det som den Evige anser vara ett rätt beteende är ett rätt beteende och det som den Evige anser som ont är ont. Myndigheterna måste alltså anpassa sina lagar till de himmelska lagarna för att kunna uppfylla sin uppgift. Om en överhet inte uppfyller sitt himmelska uppdrag kommer den att bli straffad och slutligen borttagen av den Evige som har satt den i den positionen.

Skrifterna lär att ett folk får den regering de förtjänar, jfr. Nehemja 9:37. Om ett folk lever i synd, ger den Evige det en dålig regering. Problemet med de korrupta regeringarna är i första hand inte regeringsledamöterna utan folket som lever i synd. Om folket omvänder sig från sin synd kommer den Evige att ge det en god och hederlig regering. Folket får den regering de förtjänar! Det finns flera texter som talar om detta tema: Jeremia 27:5-7; Hesekiel 25:14; Ordspråksboken 21:1; 24:21; Predikaren 8:2-9; 10:20; Daniel 2:21; 4:14, 22-23, 29; 5:21.

Det är nödvändigt att underordna sig de myndigheter som finns, för de har blivit tillsatta av den Evige. Vår lydnad för myndigheterna bör vara exemplarisk i alla de områden som inte motsäger den himmelska lagarna. Den som underordnar sig överheten visar respekt inför den Evige. Den som står emot regeringen med attityder, ord eller handlingar, är upprorisk mot den Evige. Det finns bara ett enda fall då vi inte kan lyda överheten, när de försöker tvinga oss att göra något mot himmelens lagar, som gavs i Toràn genom Moshè och som blev förklarade av vår Rebbe Yeshua. Den Eviges vilja och hans lagar står över de mänskliga lagarna, som det står skrivet i Apostlagärningarna 4:19-20 och 5:29:

“Men Kefa och Jochanan svarade dem: "Döm själva om det är rätt inför Elohim att lyda er och inte Elohim? Vi för vår del kan inte tiga med vad vi har sett och hört."... Då svarade Kefa och sändebuden: "Man måste lyda Elohim mer än människor.”

Barnmorskorna fruktade Elohim som har bestämt att det är ont att mörda en människa. Egyptens kungs bud gick emot den himmelska lagen. Därför var barnmorskorna inte tvungna att lyda kungen. Man måste frukta Elohim mer än människor, som Messias sade i Matteus 10:28:

“Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehinom.”

Andra alijàn, 1:18 – 2:10

1:20-21 “Och Elohim lät det gå väl för barnmorskorna, och folket förökades och blev mycket talrikt. Eftersom barnmorskorna fruktade Elohim, välsignade han deras hus.” – Elohim hedrade barnmorskorna för att de fruktade honom mer än kungen i Egypten. De föredrog att riskera sina liv i denna världen än att riskera sina liv i den tillkommande världen.

2:2   “Hustrun blev havande och födde en son. Hon såg att det var ett vackert barn och höll honom gömd i tre månader.” – Här är det inte fråga om att se på ett vanligt sätt. Barnet var inte bara vackert på ett fysiskt sätt. Det var något övernaturligt som uppenbarades vid födelsen. Enligt traditionen föddes Moshè den 7 Adar (feb-mars). En Midrash[1] berättar att ljuset från den himmelska närvaron, shechinàn, lyste upp hela rummet när han föddes. En annan Midrash[2] säger att Moshè föddes omskuren. Helt visst var det något mycket speciellt med detta barn. Mamman tog beslut om att gömma honom under tre månader och på så sätt riskera sitt eget liv för att rädda sin son. Den gärningen var så viktig att den nämns i listan bland troshjältarna i Hebreerbrevet 11:23, där det står skrivet:

“I tron hölls Moshè efter sin födelse gömd av sina föräldrar i tre månader. De såg att det var ett vackert barn och lät sig inte skrämmas av kungens påbud.”

Tron vann seger över fruktan för kungen. Motsatsen till fruktan är tro, tillit, som det står skrivet i Markus 5:36:

“Var inte rädd. Tro endast.”

På samma sätt som tron öppnar dörren så att den Evige kan verka i våra liv, öppnar rädslan dörren till den onde så att han kan verka i våra liv.

2:3   “Men när hon inte kunde gömma honom längre, tog hon en korg av papyrus och strök på jordbeck och tjära, lade barnet i korgen och satte den i vassen vid Nilens strand.” – Rashí citerar en Midrash[3] och säger att hon använde lera på insidan och tjära på utsidan. Så kände barnet inte den starka lukten av tjäran.

I 5 Mosebok 18:15, 18-19 står det skrivet:

“Den Evige, din Elohim, skall låta uppstå åt dig en profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig. Honom skall ni lyssna till... En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en som är lik dig, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag befaller honom. Och om någon inte lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn, skall jag själv utkräva det av honom.”

Profeten som kommer att vara som Moshè hänsyftar på Messias. Vi kan alltså studera Moshès liv och hitta många parallellhändelser som överensstämmer med Messias Yeshuas liv, som det står skrivet i Matteus 21:11:

“Folket svarade: "Det är Profeten, Yeshua från Natseret i Gallil."”

I Johannes 6:14 står det skrivet:

“När folket såg vilket tecken han hade gjort, sade de: "Visst är detta Profeten, som skulle komma till världen."”

I Apostlagärningarna 3:22-23 står det skrivet:

“Moshè har sagt: En profet som är lik mig skall den Evige er Elohim låta träda fram åt er, ur era bröders krets. Lyssna till honom i allt vad han säger er.  Men var och en som inte lyssnar till den profeten skall utrotas ur folket.”

På samma sätt som Moshè blev utsatt för livsfara en kort tid efter sin födelse, på grund av en ond kungs befallning, var Messias Yeshua tvungen att bli räddad från den onde kungen Herodes händer, som det står skrivet i Matteus 2:13-16:

“När de visa männen hade farit, se, då visade sig en ängel från den Evige i en dröm för Josef och sade: "Stig upp och ta med dig barnet och dess mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det." Josef steg då upp och tog om natten med sig barnet och dess mor och begav sig till Egypten. Där stannade han tills Herodes hade dött, för att det skulle uppfyllas som den Evige hade sagt genom profeten: Ut ur Egypten kallade jag min son. När Herodes såg att han hade blivit vilseledd av de visa männen, blev han ursinnig, och han lät döda alla de pojkar i Bet-Lechem och hela dess omgivning som var två år och därunder, detta enligt den tid som han noga tagit reda på av de visa männen.”

Vi ser dessutom hur Moshè blev räddad ur dödsfaran i vattnet. På samma sätt blev Yeshua räddad från dödens ”vatten”, som det står skrivet i Jona 2:5-6:

“Jag tänkte: Jag har drivits bort från dina ögon. Men jag skall åter få skåda ditt avskilda tempel. Vatten omslöt mig ända upp till halsen, djupet omgav mig, sjögräs snärjde in mitt huvud.”

I Psalm 18:16 står det skrivet:

“Vattnens bäddar kom i dagen, jordens grundvalar blev synliga för din näpst, Evige, för din vredes stormvind.”

I Psalm 69:14-15 står det skrivet:

“Men jag ber till dig, Evige, i nådens tid. Svara mig, Elohim, i din stora godhet, i din frälsande trofasthet. Rädda mig upp ur dyn, så att jag inte sjunker ner. Rädda mig från dem som hatar mig och från de djupa vattnen.”

2:10           “När pojken hade vuxit upp förde hon honom till Faraos dotter, och han blev hennes son. Hon gav honom namnet Moshè, "för ur vattnet har jag dragit upp honom", sade hon.” – En Midrash[4] berättar att Moshè blev förd till Faraos dotter efter 24 månader. Enligt Rashi kommer namnet Moshè[5] från roten ”mashà”[6] som betyder ”dra ut”. Namnet Moshè talar om att Messias var tvungen att bli utdragen ur döden för att kunna bli Israels och världens befriare.

Tredje alijàn, 2:11-25

2:11           “En dag när Moshè hade blivit vuxen, gick han ut till sina bröder och såg på deras slavarbete. Han fick se en egyptier som slog en hebreisk man, en av hans bröder.” – Den hebreiska identiteten var i denne unge man starkare än den egyptiska identiteten. Uttrycket ”sina bröder” visar att han hade en mycket stark identitetskänsla i sitt inre. Han måste ha gått igenom en mycket djup identitetskris. Han ställde sig frågan: ”Vem är jag?” ”Är jag egyptier eller hebré?” Slutligen beslutade han sig för att följa sitt hjärta och förena sig med sina blodsfränder.

Samma upplevelse har de som vuxit upp i den hedniska världen men som har judiskt blod eller en judisk själ. De känner nu en stark ingivelse att lämna de sammanhang där de har vuxit upp och förena sig med ”sina bröder”, judarna. Att lämna sin hedniska miljö och förena sig med det hebreiska folket räknas som en av de största trosgärningarna, enligt Hebreerbrevet 11:24-26, där det står skrivet:

“I tron vägrade Moshè som vuxen att låta sig kallas Faraos dotterson. Han valde att hellre bli illa behandlad tillsammans med Elohims folk än att en kort tid leva i syndig njutning. Han räknade Messias smälek som en större rikedom än Egyptens alla skatter, ty han hade sin blick riktad på lönen.”

Vi ser här att Messias fanns i Moshès sinne när han tog beslutet om att förena sig med det utvalda folkets lidande. Messias identifierade sig med sitt folk och tog dess synder på sig, som det står skrivet i Matteus 1:21:

“Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Yeshua, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.”

I Jesaja 53:4-6 står det skrivet:

“Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Elohim och pinad. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade den Evige på honom.”

Messias smälek producerar rikedomar i olam habà den tillkommande världen, som det står skrivet i Romarbrevet 8:16-18:

“Anden själv vittnar med vår ande att vi är Elohims barn. Men är vi barn är vi också arvingar, Elohims arvingar och Messias medarvingar, lika visst som vi lider med honom, för att också bli förhärligade med honom. Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår.”

I 2 Korintierbrevet 4:17-18 står det skrivet:

“Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet. Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.”

De lidanden som vi går igenom i den här världen för Messias skull producerar åt oss en oerhört rik härlighet i den tillkommande världen. Det enda sättet att kunna uthärda smärtan och lidandet är att tänka på resultatet av dem. Det blir stor lön för dem som lider på grund av himmelriket, som vår Rebbe Yeshua sade i Lukas 6:22-23:

“Saliga är ni, när människor hatar er och stöter bort er, när de hånar och smutskastar er, allt för Människosonens skull. Gläd er på den dagen, ja, hoppa av glädje! Ty se, er lön blir stor i himlen. På samma sätt gjorde deras fäder med profeterna.”

Moshè satte sin blick på den osynliga belöningen som skulle uppenbaras i framtiden. Han såg också den Osynlige, som det står skrivet i Hebreerbrevet 11:27:

“Genom tron lämnade han Egypten utan att frukta för kungens vrede. Därför att han liksom såg den Osynlige härdade han ut.”

Lidandet för himmelriket producerar lön i olam habà. Men all typ av lidande i denna världen producerar också en välbehaglig karaktär för den Evige, om vi reagerar inför det på ett rätt sätt, som det står skrivet i Jakobs brev 1:2-4:

“Räkna det som den största glädje, mina bröder, när ni råkar ut för alla slags prövningar. Ni vet ju att när er tro sätts på prov, så gör prövningen er uthålliga. Men låt er uthållighet visa sig i fullbordad gärning, så att ni är fullkomliga och hela, utan brist i något avseende.”

I Romarbrevet 8:28-29 står det skrivet:

“Vi vet att för dem som älskar Elohim samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut. Ty dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, för att Sonen skulle vara den förstfödde bland många bröder.”

Anledningen till att vi får gå igenom lidanden är att vi genom dem formas till Elohims Sons avbilder. Det är målet som Fadern har för var och en av oss.

2:14           “Han svarade: "Vem har satt dig till ledare och domare över oss? Talar du om att du döda mig som du dödade egyptiern?" Moshè blev förskräckt och tänkte: "Då har saken i alla fall blivit känd."” – Moshè blev förkastad första gången han kom till sina bröder. På samma sätt förkastade majoriteten befriaren Yeshua när han kom första gången, som det står skrivet i Apostlagärningarna 7:23-25:

“När han hade fyllt fyrtio år, steg den tanken upp i hans hjärta att han skulle besöka sina bröder, Israels barn. Han fick då se hur en av dem blev illa behandlad, och han tog honom i försvar och hämnades honom genom att slå ihjäl egyptiern. Nu trodde Moshè att hans bröder skulle förstå att Elohim ville rädda dem genom hans hand, men det gjorde de inte.”

Israels barn hade ännu inte varit 430 år i Mirsrajim. Därför var det inte dags ännu för Moshè att befria folket. Han hade kallelsen på sitt liv. Och längtan att uppfylla sin kallelse saknades inte heller. Men det saknades två viktiga saker: den rätta tiden och den nödvändiga ödmjukheten. När han nu förhastade sig hände något fruktansvärt. I sin vrede och nationaliver begick han ett mord. Det var inte det rätta metoden. HaShem hade en annan plan. Moshè måste lära sig att samarbeta med Honom i stället för att göra saker på egen hand och i sin egen kraft. Hemligheten till att ha framgång i riket är att samarbeta med den Evige i Hans projekt och inte göra saker på sitt eget sätt, som det står skrivet i Johannes 5:19:

“Yeshua svarade dem: "Amen, amen säger jag er: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan endast det han ser Fadern göra. Ty vad Fadern gör, det gör Sonen."”

Här ser vi att Elohims Son inte är allsmäktig. Han är helt beroende av sin Fader. På så sätt fick den Eviges vilja framgång i hans liv, som det står skrivet i Jesaja 53:10b:

“och den Eviges vilja skall ha framgång genom honom.”

På samma sätt kan vi inte göra något utan Mashiach Yeshuas hjälp, som det står skrivet i Johannes 15:4-5:

“Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra.”

2:15           “Farao fick också höra om detta och ville döda Moshè. Men han flydde undan Farao och bosatte sig i Midjans land. Där satte han sig vid en brunn.” – Enligt en Midrash[7] begav sig Moshè först till Kushs land, där han fick sin första hustru som sedan försköt honom, jfr. 4 Mosebok 12:1. Därefter kom han till Midjan och gifte sig med Jitròs dotter. Enligt Rashi var Jitrò guvernör i Midjan, inte präst.

De 40 åren på stäppen lärde Moshè sig att bli ödmjuk och beroende av den Evige för att kunna bli en verklig befriare. Beroendet av den Evige är nyckeln till att få framgång i himmelriket.

Fjärde alijàn, 3:1-17

3:1   “Moshè vallade fåren åt sin svärfar Jitrò, prästen i Midjan. En gång drev han fåren bortom öknen och kom till Elohims berg Chorev.” – Det blir alltid en övernaturlig uppenbarelse och ett himmelskt möte när man lyckas gå igenom den andliga öknen ledd av den Evige. Uppenbarelsen finns på andra sidan öknen.

3:2   “Där uppenbarade sig den Eviges ängel för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske. Han såg att busken brann av elden utan att busken brann upp.” – Den Evige uppenbarar sig på jorden genom sina malachim, änglar. Många gånger uppenbarar sig dessa underbara varelser som eldslågor, som det står skrivet i Hebreerbrevet 1:7:

“Om änglarna säger han: Han gör sina änglar till vindar och sina tjänare till eldslågor.”

För att kunna tjäna den Evige måste man vara brinnande. Elohim är inte en Elohim för döda utan för levande och livet behöver eld för att kunna existera. Därför ges offren till den Evige genom eld och med starkt vin, som brinner, jfr. 4 Mosebok 28:7. Vår överlåtelse till den Evige går genom eld, som det står skrivet i Romarbrevet 12:11:

“Var inte tröga när det gäller nit, var brinnande i anden, tjäna den Evige.”

Vi lär oss två saker av denna buske som brann utan att förtäras. Det första är att när vi tjänar den Evige får det inte vara genom egen inspiration, genom vår egen eld. Den elden förtär oss, som det står skrivet i Hesekiel 28:18:

“Genom dina många missgärningar och din oärliga handel vanhelgade du dina helgedomar. Därför lät jag eld gå ut från dig, och den förtärde dig. Jag gjorde dig till aska på marken
inför alla som såg dig.”

Den mänskliga inspirationen är en eld som förtär. Det kan man se t.ex. i rockmusiken som förtär dem som håller på med den. Men när inspirationen kommer från den Evige blir vi inte förtärda. Det är viktigt att vår tjänst inför den Evige sker med hans eld, inte med vår egen, som är en främmande eld som dödar oss, som det står skrivet i 4 Mosebok 26:61:

“Men Nadav och Avihu dog, när de bar fram främmande eld inför den Eviges ansikte.”

Det andra som vi lär oss av detta underbara fenomen är trots att Israels folk fick gå igenom en sådan eld av förtryck i Egypten och sedan genom hela världshistorien, har det inte blivit förtärt.

3:5   “Då sade Elohim: "Kom inte hit! Tag av dig skorna, ty platsen där du står är avskild mark."” – Herdarna som är ute på stäppen i Mellanösterns länder, använder huvudbonad för att skydda sig från solen och vindarna. När den Evige uppenbarade sig för Moshè befallde han inte honom att avtäcka sitt huvud, utan ta av sig sina kängor. Det var inga sandaler, för det behövs något grövre för att kunna skydda sina fötter på den marken.

3:6   “Och han sade: "Jag är din faders Elohim, Avrahams Elohim, Jitschaks Elohim och Jaakovs Elohim." Då dolde Moshè ansiktet, ty han bävade för att se på Elohim” – Skrifterna lär oss att det inte är sed att avtäcka sitt huvud inför den Evige, utan snarare att dölja sig. Det är ett sätt att vörda honom och samtidigt skydda sig från det oerhörda ljus som finns i hans närvaros härlighet. I tabernaklet var det förbjudet att tjäna den Evige utan att täcka sitt huvud. Översteprästen måste hela tiden ha en huvudbonad på sig inför den Evige. Yeshua Messias tjänar just nu som överstepräst i det himmelska tabernaklet enligt Malki-Tsedeks sätt. Eftersom översteprästen på jorden är en skuggbild av den himmelske översteprästen kan vi dra slutsatsen att Messias Yeshua har sitt huvud täckt när han betjänar i det himmelska tabernaklet, jfr. Sakarja 3:1-5; Uppenbarelseboken 19:12. De som nu tjänar den Evige enligt Malki-Tsedeks sätt bör därför också ha en huvudbonad på sig som ett tecken på respekt inför den Evige, jfr. 2 Samuelsboken 15:30; 1 Kungaboken 19:13.

3:8a           “Därför har jag stigit ner för att rädda dem undan egyptierna och föra dem från det landet upp till ett gott och rymligt land, ett land som flödar av mjölk och honung,” – Detta är sjunde gången som den Evige stiger ner till jorden på ett konkret sätt. De andra sex gångerna finner vi i 1 Mosebok 11:5; 12:7; 17:1; 18:1; 28:13 och 35:9.

3:9-10 “Och se, ropet från Israels barn har kommit upp till mig, och jag har också sett hur egyptierna förtrycker dem. Gå nu! Jag skall sända dig till Farao, och du skall föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten."” – HaShem uppenbarar för Moshè sitt stora medlidande för det förtryckta folket. För att kunna vara en effektiv ledare måste man få del av den Eviges känslor. Moshè var tvungen att lära känna en Elohim som har barmhärtighet och medlidande, som känner likadant som folket och som bryr sig om dess situation och är medveten om dess lidanden. Om en ledare inte har den Eviges medlidande för sitt folk, kommer han aldrig att kunna få framgång i Riket. Det var det första som Moshè var tvungen att lära sig i detta himmelska möte. Denna uppenbarelse av en medlidande Elohim är intimt sammanknutet med namnet JHWH. Det är det namn som uttrycker den Eviges barmhärtighet och medlidande.

Enligt den andra tolkningsnivån, remez, den allegoriska nivån, kan vi säga att Mirsrajim symboliserar det onda nuvarande världssystemet, Farao symboliserar satan som regerar i denna värld av ondska, och slaveriet symboliserar människans tillstånd under synden. Dessa är människans viktigaste fiender, världen, satan och synden. Den sista är den farligaste. Den leder till döden. Moshè får nu uppdraget att befria folket från dessa tre, från Egypten, från Faraos inflytande och slaveriet. På samma sätt har Messias fått uppdraget att befria Israels folk från detta världssystem, från satans inflytande och från jetser haràs makt, den onda läggningen inom människan, som leder henne till döden.

3:11           “Men Moshè sade till Elohim: "Vem är jag, att jag skulle gå till Farao och att jag skulle föra Israels barn ut ur Egypten?"” – Moshè hade nu blivit av med sin ungdoms stolthet som han hade när han första gången försökte befria israeliterna från slaveriet. Nu hade han fallit i det andra diket. Nu föraktade han sig själv. Jantelagen fanns tydligen också i Midjan! Detta är första gången han står emot den Eviges kallelse. Sammanlagt står han emot fem gånger. Till slut blir den Evige arg på honom. Ödmjukhet är inte att säga att man inte kan. Ödmjukhet är att böja sig under den Eviges vilja och göra vad han säger, om man så kan bli stor av det, som det står skrivet i Filipperbrevet 2:8-9:

“ödmjukade sig och blev lydig... därför har också Elohim upphöjt honom...”

Moshè ville inte bli stor genom att ödmjuka sig, och därför blev den Evige arg på honom.

3:12           “Han svarade: "Jag är med dig. Och detta skall för dig vara tecknet på att det är jag som har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, skall ni hålla tjänst inför Elohim på detta berg."” – Frågan var: ”Vem är jag?” Svaret är: ”Jag skall vara med dig.” Moshè var tvungen att lära sig att inte göra saker på sitt eget sätt. Han hade redan lärt sig att när man gör saker på egen hand blir det katastrofala effekter. Han såg sig inte själv kapabel att föra Israels barn ut ur Egypten. Men det var inte det som den Evige ville. Han tänkte inte att Moshè skulle göra det själv. Han skulle vara med honom. När man gör saker tillsammans med den Evige går det bra. Moshè var tvungen att lära sig att vara totalt beroende av den Evige och inte lita på sig själv. Det är detta som är himmelrikets stora hemlighet, att vara beroende av den Evige, som det står skrivet i 2 Korintierbrevet 12:10:

“Så gläder jag mig över svaghet, misshandel och nöd, över förföljelser och ångest, eftersom det sker för Messias. Ty när jag är svag, då är jag stark.”

I 2 Korintierbrevet 1:9 står det skrivet:

“Ja, vi hade redan inom oss fått dödsdomen, för att vi inte skulle lita på oss själva utan på Elohim, som uppväcker de döda.”

I 2 Korintierbrevet 3:5 står det skrivet:

“inte så att vi av oss själva skulle kunna tänka ut något på egen hand, utan vår förmåga kommer från Elohim.”

I 1 Korintierbrevet 15:10 står det skrivet:

“Men genom Elohims nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förgäves, utan jag har arbetat mer än de alla, fast inte jag själv, utan Elohims nåd som varit med mig”

3:14-15 “Elohim sade till Moshè: "Jag skall vara den jag kommer att vara." Och han sade vidare: "Så skall du säga till Israels barn: ”Jag skall vara” har sänt mig till er." Och Elohim sade ytterligare till Moshè: "Så skall du säga till Israels barn: Den Evige, era fäders Elohim, Avrahams Elohim, Jitschaks Elohim och Jaakovs Elohim, har sänt mig till er. Detta skall vara mitt namn för evigt och så skall man kalla mig från släkte till släkte.” – Vi finner sammanlagt sju olika namn på den Evige i denna extraordinära uppenbarelse. De sju är:

1.    Jag skall vara den jag kommer att vara – Ehiyè asher ehiyè.

2.    Jag skall vara – Ehiyè, en kortare form av det första.

3.    Den Evige – JHWH (jag undviker att skriva ut det helt eftersom jag inte är säker på hur det skall uttalas korrekt).

4.    Era fäders Elohim.

5.    Avrahams Elohim.

6.    Jitschaks Elohim.

7.    Jaakovs Elohim.

Jerushalajims Targum översatte vers 14 på detta sätt: ”Och Herrens Ord sade till Moshè: Jag är den som sade till världen: Bli till! Och den blev till, och den som i framtiden kommer att säga: Bli till! Och den kommer att bli till. Och han sade: Så skall du säga till Israels barn: ”Jag är” har sänt mig till er.”

En Midrash[8] säger:

“Jag har inte något permanent namn, för mitt Namn varierar i enlighet med det sätt som mina handlingar uppfattas av människan”, förklarade HaShem. ”När jag sätter mig till doms och för krig mot de onda, kallas jag för Tsevaot. När jag skonar syndaren från straff, kallas jag för Shaddai. När jag är barmhärtig presenterar jag mig som JHWH (HaShem). Namnet ”Ehijè asher ehijè betyder att på samma sätt som jag är med dem i denna exil kommer jag att vara med dem i framtida exiler.”

Samma Midrash fortsätter så att berätta hur Moshè frågade om de inte hade tillräckligt med lidande nu för att också få reda på framtida lidanden. HaShem svarar honom att det namnet enbart blev uppenbarat för honom som deras ledare. Men till Israels barn skall du bara nämna namnet Ehijè, ”jag kommer att vara (finnas)”, för att de skall förstå att jag kommer att vara med dem i denna plåga.

Roten till ordet Ehijè är ”hajà”[9] (he, jud, he), som betyder: ”vara”, ”finnas”, ”existera”, ”ha”, ”äga”, ”göra sig”, ”bli”, ”förvandlas till”, ”förändras till”, ”ställa sig”, ”tillhöra”, ”tjäna som”.

Roten till namnet JHWH är “havà”[10] (he, vav, he), som betyder: ”vara”, ”finnas”, ”existera”, ”bli”, ”hända”.

Ordet JHWH[11] (Jud, He, Vav, He) hör samman med ”hajà” och ”havà”. JHWH är hifil-formen av verbet havà vilket innebär att han är (i evighet), han lever (och kan inte dö) och han ger liv (och gör så att allt levande existerar). Han är den som existerar av sig själv, den ende som verkligen är, ojämförbar, utan gräns, självtillräcklig, evig och oföränderlig.

I Jesaja 41:4 står det skrivet:

“Vem har planerat och utfört detta? Det är han som från begynnelsen kallade fram människors släkten. Jag, den Evige, är den förste och är med de sista. Jag är denne Elohim.”

Detta lär oss att den Evige inte befinner sig inom tiden. Han är den förste och samtidig är han med de sista. Han är just nu närvarande i Edens lustgård när Adam äter av den förbjudna frukten. Han är just nu närvarande när hans Son utgjuter sitt blod på träet. Han är närvarande vid Messias andra tillkommelse och vid den eviga domen. Han är i det förflutna, nutiden och i framtiden, samtidigt. Han behöver inte förutse framtiden, han är i framtiden. Han är den förste och han är samtidigt med de sista.

Det betyder att han inte behövde se tillbaka och in i framtiden när Messias dog för alla människor. Han var närvarande i alla människors liv som hade levat, som levde vid det tillfället och som kom att skapas i framtiden. Eftersom han är, kunde han förflytta synderna från alla människor i dåtiden, nutiden och framtiden och lägga in dem i Sonens kropp så att han kunde dö för alla utan undantag.

Fadern ser alltså just nu Yeshuas blodiga död för din och min skull. Hans död är alltid närvarande inför den himmelska tronen. På grund av den döden kan du och jag komma inför nådens tron. På grund av att HAN ÄR, kan vi vara tillsammans med honom och få del av hans liv i evighet. Välsignat vare hans eviga Namn!

I Uppenbarelseboken 4:8 står det skrivet:

“Vart och ett av de fyra väsendena hade sex vingar, och de hade fullt med ögon, runt om och på insidan av vingarna. Dag och natt säger de utan uppehåll: "Avskild, avskild, avskild är den Evige Elohim, Tsevaot, han som var och som är och som skall komma."”

I 1 Timoteus 6:16 står det skrivet:

“(Honom) som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma, och som ingen människa har sett eller kan se. Honom tillhör ära och evig makt! Amen.”

Det är bara HaShem som är odödlig. Han är den ENDE som är odödlig. Den som ensam är odödlig bor i ett ljus som ingen kan nå. Ingen människa har sett honom eller kan se honom som ensam är odödlig. Om Yeshua vore odödlig skulle vi inte kunna se honom. Han skulle inte heller ha kunnat dö. Den ende som är odödlig är den himmelske Fadern. Elohims Son kunde dö och vi kunde se honom. Här talar det alltså inte om Sonen, utan bara om Fadern.

I 1 Timoteus 1:17 står det skrivet:

“Evigheternas konung, den oförgänglige, osynlige, ende Elohim, honom vare ära och pris i evigheters evighet, amen.”

Den ende Elohim är den evige odödlige konungen. Yeshua var dödlig och synlig. Den ende Elohim kan alltså inte inkludera Yeshua, det är enbart Fadern.

I Johannes 5:26 står det skrivet:

“Ty liksom Fadern har liv i sig själv, så har han gett åt Sonen att ha liv i sig själv.”

Från början var det bara Fadern som hade liv i sig själv. Sedan gav Fadern Sonen förmågan att ha liv i sig själv. Om Fadern inte hade gett det, skulle Sonen inte ha det. Sonen fick odödligheten från Fadern. Den hade han inte i sig själv. Han fick den.

I Romarbrevet 2:6-7 står det skrivet:

“Han skall ge var och en efter hans gärningar: evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet,”

Människan är inte odödlig. Människans själ är inte odödlig. Det finns bara en som är odödlig. Människan söker odödlighet. HaShem delar med sig av sin odödlighet till dem som är sammanbundna med honom. Han är den som ger liv och existens. Det finns inget liv eller existens utanför honom. Ingen levande varelse kan existera om den Evige inte ger honom existens. Änglarna lever för att den Evige ger dem liv. Demonerna lever för att den Evige ger dem liv. Människorna lever för att den Evige ger dem liv. Den som tar avstånd från Livgivaren dör, blir förintad, slutar att existera, försvinner. Utanför Livgivaren finns ingen existens.

Den grekiska filosofin har lurat både judar och kristna att tro på läran om själens odödlighet. Skrifterna säger att det bara finns En som är odödlig, han som ger liv åt allt, som det står skrivet i 1 Timoteus 6:13a:

“Inför Elohim, som ger liv åt allt,”

I Apostlagärningarna 17:24-25, 28a står det skrivet:

“Elohim är den som har skapat världen och allt som är i den. Han som är Herre över himmel och jord bor inte i tempel som är gjorda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som åt alla ger liv och anda och allt... Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till,”

Förmågan att ge liv har han gett till sin Son, den siste Adam, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 15:45:

“Så står det skrivet: Den första människan, Adam, blev en levande varelse. Den siste Adam blev en livgivande ande”

I Johannes 5:25 står det skrivet:

“Amen, amen säger jag er: Den stund kommer, ja, den är nu inne, när de döda skall höra Elohims Sons röst, och de som hör den skall få liv.”

I Johannes 10:27-28 står det skrivet:

“Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand.”

I 1 Johannes 5:11-13 står det skrivet:

“Och detta är vittnesbördet: Elohim har skänkt oss evigt liv, och det livet är i hans Son. Den som har Sonen har livet. Den som inte har Elohims Son har inte livet. Detta skriver jag till er för att ni skall veta att ni har evigt liv, ni som tror på Elohims Sons namn.”

“Den Evige, era fäders Elohim, Avrahams Elohim, Jitschaks Elohim och Jaakovs Elohim... Detta skall vara mitt namn för evigt och så skall man kalla mig från släkte till släkte.”

Namnet JHWH (den Evige) är intimt sammankopplat med de tre patriarkerna. Hans namn betyder att han gör så att dessa tre existerar. Patriarkerna hade var döda länge när Moshè levde, de var inte levande. Patriarkerna var inte heller levande utan döda under Yeshuas tid.

Tsaddukéerna trodde inte på uppståndelsen. De accepterade inte heller några Skrifter utanför Chumash (de fem Mosebökerna). När därför Messias debatterar med dem om uppståndelsen använder han inte argument från de böcker som de inte accepterade som inspirerade, (där det helt klart talas om de dödas uppväckande, jfr. Job 19:26; Jesaja 26:19; Daniel 12:2, 13 m.fl.). Han använde sig av Chumash och citerade den text som vi nu stannat vid, enligt det som står skrivet i Lukas 20:37-38:

“Men att de döda uppstår, det har också Moshè visat på stället om törnbusken, när han kallar den Evige "Avrahams Elohim och Jitschaks Elohim och Jaakovs Elohim".  Han är inte en Elohim för döda utan för levande, ty för honom lever alla.”

Vilket argument använder Messias? Om det inte finns någon uppståndelse, som tsaddukéerna säger, hur kan då den Evige bekänna sig till patriarkerna och säga att han är deras Elohim, om de är döda? Han är ingen Elohim för döda utan för levande. Det lär oss att patriarkerna var döda när Yeshua talade. Om Yeshua hade ansett att de var levande, hade han inte haft några argument mot tsaddukéerna. För vår Rebbe är uppståndelsen en nödvändighet för att den Evige skall kunna vara Avrahams, Jitschaks och Jaakovs Elohim. Om det inte finns någon uppståndelse kommer de att fortsätta att vara döda och då skulle HaShem vara en Elohim för de döda. Den som nu lär att de som avsomnat i tron är levande, har fel. De som avsomnat behöver uppståndelsen i sina kroppar för att kunna vara levande. Avraham, Jitschak och Jaakov måste uppväckas för att kunna anses som levande och för att Elohim skall kunna vara en Elohim för levande. Enligt Messias Yeshua, kan människan inte leva utan kropp. Uppståndelsen är ett villkor för att människan skall kunna leva i evighet, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 15:53-54:

“Ty detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. Men när detta förgängliga har klätts i oförgänglighet och detta dödliga klätts i odödlighet, då skall det ord fullbordas som står skrivet: Döden är uppslukad och segern vunnen.”

Döden kan inte uppslukas förrän uppståndelsen kommer då de döda kropparna skall få liv igen.

Femte alijàn, 3:18 – 4:17

3:16           “Gå nu och samla de äldste i Israel och säg till dem: JHWH, era fäders Elohim, Avrahams Elohim, Jitschaks Elohim och Jaakovs Elohim, har uppenbarat sig för mig, och han har sagt: Jag har sett till er och vet vad man har gjort mot er i Egypten.” – Vi ser tydligt att Moshè uttalade den Eviges Namn inför Israels barn. Det gjorde han till och med inför Farao, jfr. 5:1-2, 17. Det senare rabbinska förbudet av att uttala den Eviges Namn har inte sitt ursprung i Toràn. Den Evige förebrår de falska profeterna i Israel för att de har gjort så att folket glömmer hans Namn, som det står skrivet i Jeremia 23:27:

“De tänker att de genom sina drömmar, som de berättar för varandra, skall få mitt folk att glömma mitt namn, liksom deras fäder glömde mitt namn för Baal.”

På samma sätt som Moshè gav tillkänna JHWH´s Namn för Israels folk, gav Messias Yeshua Faderns Namn till känna för sina talmider, lärjungar, som det står skrivet i Johannes 17:6, 26:

“Jag har uppenbarat ditt Namn för de människor som du har tagit ut ur världen och gett mig. De var dina, och du gav dem åt mig, och de har hållit fast vid ditt ord... Jag har gjort ditt Namn känt för dem, och jag skall göra det känt, för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem och jag i dem.”

3:18           “De kommer att lyssna till dina ord, och du skall tillsammans med de äldste i Israel gå till kungen i Egypten och säga till honom: den Evige, hebréernas Elohim, har visat sig för oss. Låt oss gå tre dagsresor ut på stäppen och offra åt den Evige, vår Elohim.” – Här ger sig Elohim till känna som ”hebréernas Elohim”. Det är första gången som detta uttryck förekommer i Skrifterna. Ordet ”hebréerna” (”ha-ivrim”) förekommer fjorton gånger i Chumash (de fem Moseböckerna) på det vanliga sättet, och en gång på ett ovanligt sätt. Här är de första fyra gångerna:

1.    1 Mosebok 40:15 – i förhållande till Israels land.

2.    1 Mosebok 43:32 – i förhållande till maten.

3.    2 Mosebok 2:6 – i förhållande till folket.

4.    2 Mosebok 3:18 – i förhållande till den Evige.

I 2 Mosebok 3:18 förekommer ordet ”ha-ivrijim” med ett dubbelt jud. Det är enda gången det skrivs så i hela Skriften. Det lär oss att det här finns en hemlighet gömd i uttrycket ”hebrérnas Elohim”.

·        Bokstaven jud är första bokstaven i den Eviges Namn – Han identifierar sig så mycket med hebréerna så att han låter sitt Namn vara bland dem.

·        Bokstaven jud är den tionde i det hebreiska alfabetet – De tio orden blev givna på Sinai berg. Det betyder också att de tio plågorna skulle komma över Egypten för att befria hebréerna därifrån.

·        Det dubbla judet förekommer även i ordet ”va-jitser” (”och formade”) i 1 Mosebok 2:7. Enligt Rashi betyder det att det förekom ett dubbelt bildande av människan (till skillnad från djuren). Ett bildande för denna världen och ett för de dödas uppståndelse. I människokroppen finns fröet till uppståndelsekroppen, jfr. 1 Korintierbrevet 15:42-44. När nu det dubbla judet finns i ordet ”hebréerna” i 2 Mosebok 3:18, ger det en antydan om att hebréer är sådana som lever i två dimensioner, i denna världen och i den himmelska världen. Bland hebréerna finns det två olika typer av personer, de som enbart är av denna jord, (som sanden), och de som dessutom är av himlen, (som stjärnorna). De hebréer som har gemenskap med den Evige är de som har blivit markerade med dubbelt jud. De är de himmelska barnen.

“tre dagsresor” – Det hänsyftar på Messias uppståndelse.

4:2   “Då sade den Evige till honom: "Vad är det du har i handen?"” – Staven representerar Messias, som det står skrivet i 1 Mosebok 49:10:

“Spiran skall inte vika från Juda, inte härskarstaven från hans fötter, förrän Shiloh kommer och folken blir honom lydiga.”

I 4 Mosebok 24:17 står det skrivet:

“Jag ser honom, men inte nu, jag skådar honom, men inte nära. En stjärna träder fram ur Jaakov, en spira höjer sig ur Israel. Den krossar Moavs tinningar och slår ner alla söner till Shet.”

4:3   “Han svarade: "En stav." Han sade: "Kasta den på marken!" När han då kastade den på marken förvandlades den till en orm, och Moshè flydde för den.” – Messias var tvungen att bli satt i den syndiga människans ställe. Synden, som är den gamle ormens natur, kom in i hans kött och på så sätt blev han, så att säga, förvandlad till en orm för att bli straffad som en syndare i vårt ställe, som det står skrivet i Johannes 3:14-15:

“Och liksom Moshè upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.”

4:5   “den Evige sade: "Genom detta skall de tro att den Evige, deras fäders Elohim, Avrahams Elohim, Jitschaks Elohim och Jaakovs Elohim, har uppenbarat sig för dig."” – På samma sätt som Moshè blev sänd till Israels barn med övernaturliga tecken, så blev också Yeshua Messias sänd. Underverken bekräftar att budbäraren blivit sänd av den Evige, som det står skrivet i Johannes 5:36:

“Själv har jag ett vittnesbörd som är förmer än Jochanans vittnesbörd: de gärningar som Fadern har gett mig att fullborda, just de gärningar jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig.”

I Johannes 10:37 står det skrivet:

“Om jag inte gör min Faders gärningar, så tro mig inte.”

I Johannes 15:24 står det skrivet:

“Om jag inte bland dem hade gjort sådana gärningar som ingen annan har gjort, så skulle de inte ha synd. Men nu har de sett dem och har hatat både mig och min Fader.”

4:6-7          “Den Evige sade ytterligare till honom: "Stick in handen i barmen!" Han gjorde så, och när han drog ut handen, se, då var den vit som snö av spetälska. Sedan sade Elohim: "Stick tillbaka handen i barmen!" Moshè gjorde så, och när han drog ut den igen, se, då var den på nytt som hans övriga kropp.” – Messias kallas i den judiska traditionen för ”den spetälske.”[12] Det är egentligen inte fråga om den sjukdom som idag heter lepra, eller spetälska. Den har inte samma symptom. Det hebreiska namnet för denna plåga är ”tsaràat”. Rabbinerna lär att det är ett straff som Elohim sänder när man talar lashon harà, ”ond tunga”. I detta fall blev Moshè straffad för att han talat illa om Israel genom att säga att de inte kommer att tro på honom. Mirjam blev straffad med denna plåga för att hon talat mot den Eviges tjänare, o.s.v.

Moshès hand representerar Mashiach som är i Fadern barm, som det står skrivet i Johannes 1:18:

“Ingen har någonsin sett Elohim. Den enfödde Sonen, som är i Faderns barm, har gjort honom känd.”

Första gången som han kom ut från Faderns barm kom han som ”den spetälske” för att bära människans syndalepra. Därefter blev han tillbakaförd till samma plats som han kommit från, för att sedan visas igen, utan att ha något med synd att göra, som det står skrivet i Hebreerbrevet 9:28:

“så blev Messias offrad en gång för att bära mångas synder, och han skall en andra gång träda fram, utan synd utan för att frälsa dem som väntar på honom.”

4:8   “Och den Evige sade: "Om de inte tror dig eller ger akt på det första tecknet, så måste de tro på det andra tecknet.” – Första gången Messias kom trodde majoriteten av judarna inte på honom. Men de kommer att göra det vid hans andra tillkommelse.

4:9   “Men om de inte ens tror på dessa två tecken eller lyssnar till dina ord, tag då av flodens vatten och häll ut det på torra marken. Vattnet som du tagit ur floden skall då förvandlas till blod på torra marken."” – Den som inte tror på de två tecken som Fadern har gett genom Messias och som står emot Yeshua i hans andra tillkommelse, kommer att få lida döden och hans blod kommer att utgjutas på jorden, jfr. Uppenbarelseboken 19:19-21. I samband med Messias andra tillkommelse kommer hednanationerna, som symboliseras av vatten, att komma till Israels land, som representeras av den torra marken, och där dö och bli förvandlade till blod, jfr. Hesekiel 38-39; Jesaja 61:1-4; Uppenbarelseboken 14:18-20.

4:12           “Gå nu! Jag skall vara med din mun och lära dig vad du skall säga."” – På samma sätt talade inte Yeshua Messias av sig själv utan enbart det som Fadern lade i hans mun, som det står skrivet i 5 Mosebok 18:18:

“En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en som är lik dig, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag befaller honom.”

I Johannes 12:49 står det skrivet:

“Ty jag har inte talat av mig själv, utan Fadern som har sänt mig har befallt mig vad jag skall säga och tala.”

I Johannes 14:10 står det skrivet:

“Tror du inte att jag är i Fadern och att Fadern är i mig? De ord som jag talar till er, talar jag inte av mig själv. Fadern förblir i mig och gärningarna är hans verk.”

4:13           “Men Moshè sade: "Herre, jag ber dig: Sänd ditt budskap med vilken annan du vill."” – Detta är en hänsyftning till Messias.

4:16           “Han skall tala i ditt ställe till folket. Han skall vara som en mun för dig, och du skall vara som Elohim för honom.” – Moshè fick uppdraget att vara elohim, högsta domaren, med den högsta makten. Det hebreiska ordet ”elohim” är inte ett personligt namn på Skaparen, utan en funktion, en titel. Han heter inte Elohim, han ÄR Elohim. En man kan ha flera olika uppdrag. Han kan vara advokat, pappa, vän och ordförande. Alla dessa titlar är olika funktioner. Men ingen av dem är ett egennamn. Egennamnet på en människa är inte samma sak som den funktion som han utövar. Till exempel: ”Johan är polis”. Hans namn är Johan och han utövar funktionen att vara polis. Samma sak gäller när det står skrivet: ”JHWH är Elohim”, (5 Mosebok 4:39). Hans namn är JHWH och han utövar funktionen av att vara Elohim. Skaparen har ett egennamn genom vilket han uppenbarar sig, JHWH, som det står skrivet i 2 Mosebok 15:3:

“Den Evige är en stridsman, JHWH är hans namn.”

Det är hans personliga namn. De andra namnen som han har är titlar som representerar hans olika funktioner, och ”Elohim” är en av dem. Denna funktion att vara elohim blev delegerad till Moshè. På samma sätt har Messias fått makten av den osynlige Elohim att vara elohim, som det står skrivet i Johannes 1:1:

“I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Elohim,[13] och Ordet var elohim.[14]”

Orden, Toràn, var tillsammans med Elohim Fadern, och Toràn utförde funktionen att vara elohim, d.v.s. ha den högsta makten och auktoriteten. Toràn blev sedan gjord till kött och slog upp sin hydda bland oss, som det står skrivet i Johannes 1:14.

“Och Ordet blev kött och slog upp sin hydda bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning.”

Pluralformen elohim används i 2 Mosebok 4:16 på en människa som representerar den Allsmäktige på jorden, jfr. 2 Mosebok 21:22; 22:8-9. Om termen ”Elohim” enbart hade använts för att visa flertal, hade den inte använts på en enda människa. Moshè är inte mer än en. När han nu får makten att representera den Allsmäktige på jorden blev han inte kallad med de hebreiska termerna ”El” eller ”Elohim”, som är singularformer, utan med ordet ”Elohim” som är pluralformen av Elohim. Det lär oss att ordet ”Elohim” inte talar om ett flertal personer utan om full auktoritet, fullmakt. Ordet ”Elohim” används här på en enda person som har fått fullmakt att handla i den Allsmäktiges ställe på jorden. Så var fallet för Moshè och så är fallet med Yeshua Messias. Men i hans fall är det inte fråga om en auktoritet som var begränsad till Egypten, för han har fått all makt i himlen och på jorden, som det står skrivet i Matteus 28:18:

“Då trädde Yeshua fram och talade till dem och sade: "Jag har fått all makt i himlen och på jorden.”

Sjätte alijàn, 4:18-31

4:18           “Moshè återvände till sin svärfar Jeter och sade till honom: "Låt mig vända tillbaka till mina bröder i Egypten för att se om de lever än."” – Enligt Rashi hade Moshès svärfar sju olika namn: Reuel, Jeter, Jitrò, Kení, Chovav, Chèver och Putiel.

4:19           “Och när Moshè var i Midjan sade den Evige till honom: "Vänd åter till Egypten, ty alla de män som stod efter ditt liv är döda."” – Yeshuas adoptivfar fick ett liknande budskap om att åka tillbaka till Israels land, som det står skrivet i Matteus 2:20:

“Ängeln sade: "Stig upp och tag med dig barnet och dess mor och bege dig till Israels land, ty de som ville ta barnets liv är döda."”

4:20           “Då tog Moshè sin hustru och sina söner och satte dem på sin åsna och vände tillbaka till Egyptens land. Och Moshè tog Elohims stav i handen.” – På samma sätt kom Messias på en åsna som det står skrivet i Sakarja 9:9:

“Fröjda dig storligen, du Sions dotter! Höj jubelrop, du Jerusalems dotter! Se, din konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han. Han kommer ödmjuk, ridande på en åsna,
på en åsninnas föl.”

4:22           “Du skall säga till Farao: Så säger den Evige: Israel är min förstfödde son” – Att vara förstfödd innebär inte alltid att vara den förste som är född, utan det har även att göra med storhet, jfr. Psalm 89:28. Israel är den yngsta av alla jordens nationer som bildades i 1 Mosebok 10. Trots det, utövar Israel, som den förstfödde bland nationerna, rätten att ha en dubbel arvslott från Fadern, att vara präst och att regera, jfr 2 Mosebok 19:5-6. Israel är huvudet för nationerna. Messias är det inkarnerade Israel. Han är Faderns förstfödde till att uppfylla dessa tre funktioner. När Israel blev befriad från Egypten kom Elohims son ut därifrån, som det står skrivet i Hoshea 11:1:

“När Israel var ung fick jag honom kär, och ut ur Egypten kallade jag min son.”

I Matteus 2:15 står det skrivet:

“Där stannade han tills Herodes hade dött, för att det skulle uppfyllas som den Evige hade sagt genom profeten: Ut ur Egypten kallade jag min son.”

4:25           “Då tog Tsipporà en vass flintsten och skar bort sin sons förhud, vidrörde Moshès fötter med den och sade: "Du är en blodsbrudgum för mig."” – Messias är också en blodsbrudgum.

4:31 “Då trodde folket, och när de hörde att den Evige hade tagit sig an Israels barn och sett deras lidande, böjde de sina huvuden och tillbad.” – Josef hade talat några nyckelord när det gällde uttåget från Egypten, som det står skrivet i 1 Mosebok 50:24-25:

“Och Josef sade till sina bröder: "Jag dör, men Elohim skall besökande besöka er och föra er upp från det här landet till det land som han med ed har lovat åt Avraham, Jitschak och Jaakov." Och Josef tog ed av Israels söner och sade: "När Elohim besökande besöker er, för då mina ben härifrån."”

Nyckelorden var: ”skall besökande besöka”, på hebreiska “pakod yifkod”. Nu kommer Moshè och talar på samma sätt och säger att den Evige har besökt dem. Därför förstod Israels barn att det var den Eviges röst som talade, och de trodde honom.

Första gången som ordet ”besöka” förekommer är i 1 Mosebok 21:1, där det talar om att den Evige besökte Sarà så att ett under skedde med en övernaturlig födelse av löftessonen. På samma sätt hade han nu kommit för att göra något som är omöjligt för människorna, föra Israels barn ut ur Egypten.

Sjunde alijàn, 5:1– 6:1

5:1   “Därefter gick Moshè och Aharon till Farao och sade: "Så säger den Evige, Israels Elohim: Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig på stäppen!"” – För första gången förekommer här uttrycket ”Israels Elohim”. Det är sammanknutet med tre saker:

1.    Israels folk

2.    Befrielsen från slaveriet

3.    Högtid åt den Evige

Den Evige är Israels Elohim. Uttrycket ”Israels Elohim” förekommer omkring 200 ggr i Skrifterna. Det finns bara ett enda skriftställe som säger att han också är hedningarnas Elohim, i Romarbrevet 3:29, där det står skrivet:

“Eller är Elohim endast judarnas Elohim? Är han inte också hedningarnas? Jo, också hedningarnas”

Men detta ”också” innebär inte att han har upphört att vara Israels Elohim och nu blivit hedningarnas Elohim. Han fortsätter att vara Israels och judarnas Elohim i första hand.

Israels Elohim befriar människan från de tre viktigaste fienderna, världen, satan och synden, som leder till döden för att kunna tjäna honom i evighet.

Den högtid som det talas om är Shavuot, Pingst. Under den högtiden blev Toràn given. Det hebreiska ordet för högtid är ”chag”, som kommer från roten “chagag”[15] som betyder: ”röra sig i cirkel”, ”fira”, ”festa”. Det lär oss att den Evige vill att vi skall glädja oss med dans inför honom. Han har etablerat sina egna högtider. De högtiderna delar han med sig av till sitt folk så att vi kan fira vår befrielse tillsammans med honom, jfr. 3 Mosebok 23.

5:3   “Då sade de: "Hebréernas Elohim har uppenbarat sig för oss. Låt oss därför få gå tre dagsresor ut på stäppen och offra åt den Evige, vår Elohim, så att han inte kommer över oss med pest eller svärd."” – De tre dagarna hänvisar till Messias uppväckande på tredje dagen. Det lär oss också att Messias död och uppståndelse är något som avlägsnar oss från världen och som vi har som grund för att kunna tjäna Fadern med välbehagliga offer, som det står skrivet i 1 Petrus 2:5:

“Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett avskilt prästerskap, som skall frambära andliga offer som Elohim tack vare Yeshua Messias tar emot med glädje.”