Parashà 01 BeReshit

1 Mosebok 1:1 – 6:8

Av S. K. Blad ©

Lukrativ kopiering ej tillåten.

Toràläsningarnas olika alijot (uppgångar till att läsa i synagogan):

1. 1:1-13

2. 1:14-23

3. 1:24 – 2:3

4. 2:4 – 3:21

5. 3:22 – 4:26

6. 5:1-24

7. 5:25 – 6:4

8. Maftir: 6:5-8

Haftarà: Jesaja 42:5 – 43:10

Apostoliska Skrifterna: Markus 1:1-45

Läsningar i AS:

1. 1:1-8

2. 1:9-11

3. 1:12-28

4. 1:29-39

5. 1:40-45

BeReshit

Betyder “I begynnelsen av” eller “För Förstlingens skull”

Kommentarer

Första alijàn, 1:1-13

1:1    “I begynnelsen skapade Elohim himlarna och jorden.” – Toràn börjar med att visa Israel och resten av världen att universum har en början. Bland de hedniska religionerna finns föreställningen om att universum är evigt eller att saker och ting har skapats genom kampen mellan olika gudar. Evolutionshypotesen lär att allt har utvecklats genom slumpen. Men Toràn lär oss att det finns En som står över universum och som har satt igång allting. Denna kunskap gör att man undviker att tillbe det skapade i stället för Skaparen. Avgudadyrkan innebär i grund och botten att tillbe skapelsen i stället för Skaparen, som det står skrivet i Romarbrevet 1:20-25:

“Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt. Fastän de kände till Elohim, prisade de honom inte som Elohim eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar. De bytte ut den odödlige Elohims härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. Därför utlämnade Elohim dem så att de följde sina egna begär och bedrev allt slags otukt och förnedrade sina kroppar. De bytte ut Elohims sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evigheter, amen.”

Det faktum att det finns En som har begynt och bringat allting till existens, lär oss att Han är ägaren till allt som finns till och att han har rätten att regera över allt som är hans. Detta faktum gör honom till universums store Lagstiftare. Om det finns En som har begynt allt som finns, både i himlen och på jorden, då måste allt som finns uppfylla hans syften. Denne högre Varelse startade tiden, rummet, materien, vegetationen och de levande varelserna för han hade en väldigt specifik anledning till det. Därför har Han fullständig makt och rättighet att göra vad han vill med de saker som han har skapat, så att absolut allt leder till att hans syften blir uppfyllda. Detta gör att han blir den store Anföraren av skapelsen. Denna princip finns bakom de krav som Han ställer på människan, när han befaller henne att uppfylla hans bud. Allt som finns har blivit underställt en Torà, en instruktion. Varje skapad sak har en lag att uppfylla. Den lag är Skaparens syfte med den speciella saken.

Människan är en varelse som skapats med ett mycket speciellt syfte, att tjäna Honom som har gjort henne och satt henne i sin universella plan. Syftet med människan är att hon uppfyller den Torà som den Evige har bestämt för henne. Om en människa inte tjänar Skaparen enligt Toràn, gör hon uppror mot skapelsens själva existensprincip och går utanför rätten att existera. Allt som existerar finns för att den Evige har gjort det och för att Han har en specifik plan med varje skapelse. Ingen detalj i skapelsen saknar betydelse.

Denna text talar om en begynnelse, en början. Det lär oss att tiden är skapad och att Skaparen befinner sig utanför tiden. Därefter talas det om att himlarna och jorden blev skapade. Det lär oss att rummet och materian inte är eviga, utan blev bringade till existens vid ett historiskt tillfälle, när tiden började. Vad fanns innan begynnelsen? Bara en, Elohim. Däremot fanns det planer inom Elohim, som varit där i evighet, i ett tidlöst tillstånd, eftersom tiden begynte när allt skapades. Allt som fanns inom Skaparen innan skapelsen är tidlöst. Men det fanns inte där som något som existerade, som vi förstår det, utan som en del av en tanke, ett råd, en plan, ett projekt. En Midrash lär att denna plan är Toràn, som den Ende och Eviges obegränsade vishet har gjort upp av evighet, i ett tidlöst tillstånd.

Enligt Talmud,^[1] skapades sju saker innan världen blev skapad:

1.      Toràn, jfr. Ordspråksboken 8:22.

2.      Omvändelsen, jfr. Psalm 90:2-3.

3.      Edens lustgård (paradiset), jfr. 1 Mosebok 2:8.

4.      Gehinnom (eldsjön), jfr. Jesaja 30:33.

5.      Härlighetens tron, jfr. Psalm 93:2.

6.      Templet, jfr. Jeremia 17:12.

7.      Messias’ namn, jfr. Psalm 72:17.

Världen blev skapad utifrån dessa sju saker. Toràn är den arkitektoniska ritningen för hela skapelsen. Att det talas om att omvändelsen är något som föregår skapelsen, lär oss att, trots att den Evige inte har bestämt i förväg att människan skulle synda, hade han redan planerat en lösning för människans synd, som det också står skrivet i Uppenbarelseboken 13:8b:

“Lammet som är slaktat från världens grundläggning.”

I 1 Petrus 1:20 står det skrivet:

“Han var utsedd redan före världens skapelse men har i dessa sista tider uppenbarats för er skull”

Det hebreiska ord som översatts som “I begynnelsen” är “bereshit”. Det är sammansatt av två ord, ”be” som betyder ”i”, ”inom”, ”med”, ”genom”, ”på grund av” m.m., och  “reshít”,^[2] som betyder ”första (i rum, tid, ordning och rang)”, ”förstling”, ”begynnelse”, ”huvudsak”, ”det bästa”, m.m. Enligt Strongs lexikon, kommer detta ord från samma rot som ”rosh”^[3] som betyder ”huvud”, ”överdel”, ”början”, ”chef”, ”huvudsak”, ”regent”, m.m.

Rashí^[4] lär att överallt där ordet “reshit” förekommer i Skrifterna står det i konstrukt-form, på hebreiska ”smichut”, i förhållande till det substantiv som följer. Detta grammatiska fenomen är mycket vanligt i Skrifterna. Det bygger upp ett förhållande mellan två substantiv, av vilka ett är underordnat det andra, som bestämmer det hela. Vi har ett exempel i uttrycket ”simchat Torà”. Ordet ”simchà” är ett feminint ord som betyder ”glädje”. När det står i konstrukt-form byts den sista bokstaven ”he” ut mot ett ”tav” och ordet får en underordnande betydelse och blir ”ägt” av följande substantiv. På så sätt får uttrycket ”simchat Torà” betydelsen: ”glädjen av Toràn” eller rättare ”Toràns glädje”. Bokstaven ”tav” i slutet av ordet ”bereshit” visar att det står skrivet i konstrukt-form. Meningen får då betydelsen: ”begynnelsen av” eller ”skaparbegynnelsen”. Ordet som följer är ”barà”, som ordagrant betyder ”skapade”, och som inte är ett substantiv, utan ett verb. Trots det, menar Rashí, att det bör förstås som ”skapandet”. Den ordagranna översättningen blir då:

“I begynnelsen av Elohims skapande av himlarna och jorden, när jorden var oordnad och tom, med mörker över avgrundens yta och Elohims andedräkt seglade över vattnens yta, då sade Elohim: "Bli ljus!" Och det blev ljus.”

Detta innebär då att den första versen inte förklarar den ordning i vilket allting blev skapat.

Enligt en av de regler som finns i den tredje tolkningsnivån, på hebreiska “drash”, ”sökning”, jämförs och sammankopplas liknande uttryck eller ord som förekommer i flera avsnitt i Skrifterna. Ordet ”reshit” förekommer omkring 20 gånger i Chumash,^[5] och mer än 50 gånger i hela Tanach.^[6] Det används i förhållande till begynnelsen av en kungs regering, jfr 1 Mosebok 10:10; en förstfödd son, jfr. 1 Mosebok 49:3; 5 Mosebok 21:17; förstlingsfrukterna från landet, jfr. 2 Mosebok 23:19; 34:26 o.s.v. I Ordspråksboken 8:22, kallas visheten, vilket är Toràn, för ”begynnelsen (reshit) av hans väg”. I Jeremia 2:3 kallas Israels folk ”förstlingsfrukten (reshit) av hans skörd”.

I Skrifterna finns det ett mycket intimt förhållande mellan reshit och Messias. Messias är alltings Reshit, som det står skrivet i Kolosserbrevet 1:15-18:

“Han är den osynlige Elohims avbild, den förstfödde av allt skapat. Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter. Allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allting, och allt består genom honom. Han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste.

Messias är också uppståndelsens förstling, Reshit, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 15:20, 23:

“Men nu har Messias uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade... Men var och en i sin ordning: Messias som förstlingen och sedan, vid hans ankomst, de som tillhör honom.”

Messias är det projekt som finns bakom allt skapat. Messias finns i den evige Faderns inre från evighet, som det står skrivet i Johannes 1:18:

“Ingen har någonsin sett Elohim. Den enfödde Sonen, som är i Faderns sköte, har gjort honom känd.”

Här står det inte att Sonen var i Fadern sköte, utan är i Faderns sköte, i nutid. Eftersom Fadern är utanför tiden, är hans Son, som är Messias-projektet, utanför tiden, inne i Fadern från evighet, i det ständiga nuet för evigt, som det också står skrivet i Johannes 17:5, 24b:

“Fader, förhärliga nu mig med den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till... så att de får se min härlighet som du har gett mig, eftersom du har älskat mig innan världens grund var lagd.”

Den Evige har beslutat att regera över universum genom Messias. Därför är ordet ”reshit” i Skrifterna relaterat till begynnelsen av en kungs regering. Mer än så, Messias-projektet är anledningen till att allt blev skapat och för vilken allt blev gjort. Den Evige skapade allting genom Mashiach-planen och för Mashiachs skull, som senare skulle bli uppenbarad i en människa, som det står skrivet i 1 Johannes 1:1-2:

“Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi skådade och med våra händer rörde vid - om Livets Ord är det vi vittnar. Ja, livet uppenbarades, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss.”

I Johannes 1:14 står det skrivet:

“Och ordet blev kött och satte upp sin hydda bland oss.”

Det hebreiska prefixet “be” i det första ordet i Toràn, ”beReshit”, betyder ”i”, ”genom”, ”på grund av”, ”med tanke på”, ”med anledning av”, m.m. Det lär oss att Elohim skapade himlarna och jorden ”i Reshit”, eller ”med anledning av Reshit”. Som vi sett tidigare, är Reshit Toràn, Israel och Messias. Faktum är att dessa tre är ett. Toràn är den eviga plan genom vilken världen blev skapad. Israel är den Eviges förstfödde son, jfr. 2 Mosebok 4:22; Hosea 11:1. Messias är Toràn uppenbarad som människa, jfr. Johannes 1:14 och den som i sig sammanfattar hela Israel, jfr. Matteus 2:15, Johannes 12:32. Allt blev alltså skapat genom Toràn och för Israels skull. Och allt blev skapat genom Messias och för Messias skull, som det också står skrivet i Johannes 1:1-3:

“I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Elohim, och Ordet var Elohim. Det var i begynnelsen hos Elohim. Genom det har allt blivit till, och utan det har inget blivit till, som är till.”

Detta Ord, denna Torà, detta Mashiach-projekt, blev senare materialiserat så småningom genom alltings skapelse. Men trots att Messias inte hade blivit uppenbarad som människa, blev allting förberett för hans skull, eftersom han senare skulle komma och bli satt till att regera över allt skapat. Därför kan vi översätta texten på detta sätt:

“För den Främstes skull skapade Elohim himlarna och jorden.”

Första bokstaven i Toràn är bet, som betyder “hus”. Därför skulle man också kunna förstå den första versen på detta sätt:

“Ett hus till Reshit skapade Elohim himlarna och jorden.”

Det lär oss att himlarna och jorden är Reshits hus. Reshit är Messias. Hus och kläder är i princip samma sak. Skapelsen är Messias kläder, som det står skrivet i Psalm 102:26-28 och Hebreerbrevet 1:10-12:

“För länge sedan lade du jordens grund, himlarna är dina händers verk. De skall gå under, men du förblir. De skall alla nötas ut som en klädnad, du skall förvandla dem som man byter kläder, och de försvinner. Men du är densamme och dina år har inget slut.”

Varför började Skaparen inte sin berättelse med sig själv? Finns Han inte före allting och därför borde stå först? Varför skrev han inte ”Elohim skapade i begynnelsen...”? Han började inte tala om sig själv, utan om det som han har gjort genom Reshit. Det lär oss två saker, för det första, att Elohim är mycket diskret i förhållande till skapelsen. Han börjar inte med att presentera sig själv, utan ställer sig bakom Reshit. Därför börjar en jude inte att skriva om sig själv när han skriver ett brev eller när han presenterar sig tillsammans med andra personer. Han börjar alltid med något annat eller med någon annan innan han talar om sig själv.

Det andra som vi lär oss av detta är att ingen kan lära känna Skaparen direkt, utan enbart genom det som han har skapat, som det står skrivet i Romarbrevet 1:19-20:

“Det man kan veta om Elohim är uppenbart bland dem, Elohim har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.”

Skaparen är osynlig och omöjlig att nås av det skapade. Det är bara möjligt att lära känna honom genom det som han uppenbarar av sig själv. I denna text lär han oss att vägen till att lära känna honom går genom skapelsen och Reshit. På så sätt blir Sonen, Messias, den viktigaste agenten genom vilken den Osynlige visar sig i världen, som det står skrivet i Hebreerbrevet 1:1-3:

“Sedan Elohim i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt till att ärva allting, och genom honom har han också skapat världen. Sonen utstrålar Elohims härlighet och uppenbarar hans väsen och uppehåller allt genom sitt mäktiga ord. Och sedan han utfört en rening från synderna, sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden.”

I Johannes 14:6, 9b står det skrivet:

“Yeshua sade till honom: "Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig... Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du säga: Låt oss se Fadern?"”

Fadern uppenbarar sig i denna värld genom Sonen. Men, vi får nu inte falla i gropen och tro att den Evige är som människorna eller djuren på så sätt att han kan reproducera sig och få barn som vi, eller beblanda sig med människorna och få barn. Den tanken finns bland de hedniska religionerna och bland människor som inte känner sanningen i Toràn. När det talas om Sonen, syftar det på funktionen att vara efterföljare och representant, på samma sätt som en son imiterar och representerar sin pappa i en familj.

Kung David var Jishajs åttonde son. Trots det kallas han för förstfödd, jfr. Psalm 89:21, 28. När shaliach^[7] Shaul skriver i Kolosserbrevet 1 att Messias är den förstfödde i hela skapelsen, betyder inte det att han har fötts av Fadern genom en reproduktion, utan att han har blivit förutbestämd till att vara regent över allt skapat, såväl osynligt som synligt. Den förstfödde sonen är den som får faderns namn och rätten att regera i familjen när fadern inte är närvarande. På samma sätt kallas Messias för Son, inte för att den Evige skulle ha fått barn eller förökat sig, utan för att Messias har fått regeringsplatsen över allt skapat. Sonen är den som representerar Fadern i skapelsen. Det hebreiska son-begreppet har att göra med efterföljelse, representantskap och delegering av auktoritet. Lärjungar kallas i de hebreiska Skrifterna för söner (översatt till svenska som ”lärjungar”) trots att de inte fötts biologiskt av sin mästare, jfr. 1 Kungaboken 2:12; 20:35; 2 Kungaboken 2:3ff.; Johannes 8:39, 41; Efesierbrevet 5:1. Dessa ”söner” får sedan delegerad auktoritet att handla å mästarens vägnar.

När därför Skrifterna talar om ”Elohims söner” betyder det änglar eller människor som har fått makt av Skaparen att döma och regera över ett visst område i skapelsen. Det handlar om delegerad auktoritet, jfr. Job 1:6; 38:7; Psalm 82:6; Johannes 10:34-38.

Alla de som därför tar emot Yeshua får makt, det vill säga auktoritet, att bli Elohims barn, eller söner, som det står skrivet i Johannes 1:12:

“Men åt alla som tog emot honom gav han makt att bli Elohims söner, åt dem som tror på hans namn.”

Att bli gjord till en Elohims son betyder att man tar emot en ledarskapsposition och ett auktoritetsområde i någon plats av skapelsen.

“I begynnelsen skapade...” – Det hebreiska ord som översatt som ”skapade” är “barà”.^[8] Detta ord förekommer omkring 50 gånger i Skrifterna och det är alltid fråga om att producera något som tidigare inte existerat. Det handlar om att bringa något till existens. I ordets strikta bemärkelse kan bara Skaparen skapa. Bara Han kan göra så att något som inte finns börjar existera. Uttrycket ”skapa ur intet” är ett sätt att försöka uttrycka detta koncept. Men det uttrycket förklarar inte så bra det som ordet ”barà” betyder, eftersom den Evige inte har skapat saker och ting ur intet, för innan de fanns som skapelse fanns de till som ett projekt i Skaparens sinne. Därför är allt synligt ett resultat av det osynliga, som i sin tur finns inom Skaparens sinne, som det står skrivet i Hebreerbrevet 11:3:

“Genom tron förstår vi att världen har skapats genom ett ord från Elohim, så att det vi ser inte har blivit till av något synligt.”

Allt synligt blev till av det osynliga. De synliga sakerna är ett resultat av de osynliga sakerna. Allt det som händer i den synliga världen är ett resultat av det som först har hänt i den osynliga världen.

“I begynnelsen skapade Elohim...” – Det hebreiska ordet “Elohim”,^[9] är pluralformen av “Eloah”,^[10] som betyder ”Mäktig”. Det kommer från “El”^[11] som betyder ”mäktig”, ”kraftig”, ”makt”, ”styrka”. Dessa tre ord, ”El”, ”Eloah” och ”Elohim”, används i Skrifterna som synonyma uttryck som syftar på Skaparen. Alla tre orden har översatts som ”Gud”^[12]  i de svenska bibelöversättningarna. Det hebreiska ordet ”El” förekommer omkring 200 gånger i Skrifterna, och syftar så gott som alltid på Skaparen. Några gånger har ordet betydelsen ”makt”, jfr. 1 Mosebok 31:29; Ordspråksboken 3:27; Mika 2:1. Pluralformen för ”El” är ”Elim”, som aldrig syftar på Skaparen, utan på andra mäktiga varelser, människor eller änglar, jfr. 2 Mosebok 15:11; Job 41:25; Psalm 89:6. Det används också för att beteckna de hedniska avgudarna, jfr. Jesaja 57:5; Daniel 11:36.

Ordet “Eloah” förekommer 56 gånger i Skrifterna, huvudsakligen i Jobs bok. Det förekommer enbart två gånger i Chumash, jfr. 5 Mosebok 32:15, 17.

Pluralformen av Eloah är Elohim. Det förekommer omkring 2600 gånger i Skrifterna. Detta ord är inte ett personligt namn, utan en titel och ett attribut som uttrycker makt och dom. Det används som en beteckning på Skaparen i de allra flesta fall. Men det används också för att beteckna änglar, jfr. Psalm 8:6, och även hedniska gudar, jfr. 1 Mosebok 31:30. Moshè fick titeln Elohim, jfr. 2 Mosebok 4:16; 7:1, och domarna i Israel kallas också för Elohim, jfr. 2 Mosebok 21:6; 22:8-9.

Det faktum att ordet Elohim står i pluralform betyder inte nödvändigtvis att det står för flera personer eller en enhet av personligheter. Det ser vi i Moshès fall, som inte var mer än en person, men han fick uppdraget att vara Elohim inför Egyptens kung. Uttrycket Elohim har att göra med ofantlig makt och summan av alla krafter så att man kan stadfästa sin vilja. Uttrycket Elohim förenar i sig alla de obegränsade och eviga krafterna. Elohim kan, med andra ord, översättas som ”högste regenten” och ”högsta domaren”. Attributet Elohim står i ett intimt förhållande till rättfärdighet.

Trots att texten i Bereshit säger att Elohim, i plural, skapade himlarna och jorden, står verbet inte i pluralis utan i singularis. Det lär oss att Elohim inte bör förstås som flera gudar eller ett antal personer eller en sammansatt enhet av personligheter, utan som en enda. Detta är också den viktigaste bekännelsen som varje praktiserande jude gör två gånger per dag när han proklamerar: “Shemà Israel, Adonaj Elohejnu, Adonaj Echad”, “Hör Israel, Herren är vår Elohim, Herren är en.”, jfr. 5 Mosebok 6:4.

“I begynnelsen skapade Elohim himlarna...” – Det hebreiska ord som översatts som “himlar” är “shamajim”.^[13] Det är ett ord som står i dualform. Det finns tre olika antalsformer på hebreiska substantiv, singular, dual och plural. Dualformen talar alltid om två, ett par. I detta fall talar ”shamajim” om ett par himlar. I första hand talar det om den osynliga himlen och den synliga himlen, som det står skrivet i 5 Mosebok 10:14:

“Se, himlarna och himlarnas himmel, jorden och allt som är på den tillhör HaShem, din Elohim.”

I sin profetiska förlängning, ger ordet ”shamajim” även en vink om att det kan finnas mer än två himlar. I texten i 5 Mosebok talas det om de två himlarna i dualform och om de två himlarnas två himlar också i dualform. Det lär oss att det finns olika typer av himlar. De övre himlarna kan delas upp i olika sektioner och likaså de lägre himlarna. I 2 Korintierbrevet 12:2-4 berättar shaliach Shaul att han varit i paradiset i den tredje himlen, som det står skrivet:

“Jag vet om en man i Messias som för fjorton år sedan blev uppryckt ända till tredje himlen - om han var i kroppen eller utanför kroppen vet jag inte, Elohim vet det. - Jag vet att den mannen - om han var i kroppen eller utanför kroppen vet jag inte, Elohim vet det - att han blev uppryckt till paradiset och hörde ord som ingen människa kan uttala eller får uttala.”

Talmud^[14] talar om sju himlar, enligt de olika hebreiska termerna som finns i Skrifterna. De sju är:

1.      Vilon, jfr. Jesaja 40:22.

2.      Rakia, jfr. 1 Mosebok 1:17.

3.      Shechakim, jfr. 2 Mosebok 30:36; Job 14:19; Psalm 78:23-24.

4.      Zevul, jfr. 1 Kungaboken 8:13; Jesaja 63:15.

5.      Ma'on, jfr. 5 Mosebok 26:15.

6.      Makón, jfr. 1 Kungaboken 8:39.

7.      Aravot, jfr. Psalm 68:6.

Enligt Rashí, kan termen “shamajim”, “himlar”, förstås på tre sätt beroende på hur ordet är sammansatt:

1.      “Sa majim” –  “bär vatten”.

2.      “Sham majim” – “där (finns) vatten”.

3.      “Esh majim” – “eld (och) vatten”, eftersom himlarna blev gjorda av en blandning av eld och vatten.

“I begynnelsen skapade Elohim (de två) himlarna och jorden.”– Det hebreiska ord som översatts som ”jord” är “erets”.^[15] Detta ord har flera olika betydelser:

·         Jord, glob, jordens rund (i kontrast till himlen), jfr. 1 Mosebok 1:1.

·         Land, mark, terräng, jord (i kontrast till havet), jfr. 1 Mosebok 1:10.

·         Land, nation, territorium, region (ett begränsat område av det torra), jfr. 1 Mosebok 2:11.

·         Det utlovade landet, Israels land, jfr. 1 Mosebok 12:1; Rut 1:1; Matteus 5:5; Apostlagärningarna 11:28-29.

1:2    “Och jorden var oordnad och tom, och mörker var över djupet. Och Elohims Andedräkt svävade över vattnet.” – Det hebreiska ord som översatts som ”oordnad” är “tohú”^[16] som betyder:

·         kaos, oformad massa, oordning, förvirring

·         tomhet, vakuum, intighet, fåfänglighet

·         ödemark, öken

Enligt Rashí, bör “tohú” förstås som en förvåning och bestörtning över den tomhet som fanns på jorden. Om människan hade sett det skulle hon ha häpnat. Det hebreiska ord som översatts som ”tom” är ”bohu”.^[17] Jonatans Targum, en arameisk översättning, säger att jorden var öde på människor och tom på djur. Talmud^[18] säger att tohú är den gröna linje som går runt hela jorden varifrån mörkret kommer, jfr. Psalm 18:12. Bohu var stora klippor i djupet som gav ifrån sig vatten, jfr. Jesaja 34:11.

De båda orden ”tohú vavóhu” förekommer tillsammans i den hebreiska texten enbart i två ytterligare versar, i Jesaja 34:11 och Jeremia 4:23-26. Det finns en tolkning i den kristna teologin^[19] som utgår från dessa två texter, som lär att tillståndet av ”oordnad och tom” orsakades av en gudomlig domshandling över synden. Om det är sant, skulle man kunna tänka sig att det funnits en tidigare skapelse som gick under genom vatten. Man citerar också 2 Petrus 3:3-7 där det står skrivet:

“Framför allt skall ni veta, att i de sista dagarna kommer det människor som drivs av sina begär och som förtalar och hånar er och frågar: "Hur går det med löftet om hans återkomst? Ända sedan våra fäder dog förblir ju allting precis som det har varit från världens begynnelse." De som påstår detta bortser från att det för länge sedan fanns himlar och en jord som uppstod ur vatten och genom vatten, i kraft av Elohims ord. I vatten och i kraft av Elohims ord dränktes den dåtida världen och gick under. Men de himlar och den jord som nu finns har i kraft av samma ord blivit sparade åt eld och förvaras till den dag då de ogudaktiga skall dömas och bli fördömda.”

Denna text säger att den värld som fanns tidigare blev förstörd genom vatten och de himlar och den jord som nu finns är förvarade åt elden. Det skulle kunna tolkas som att det fanns en tidigare skapelse som blivit till genom vatten. Det mest troliga är dock att shaliach Kefa talar om den förstörelse som skedde vid den stora floden under Noachs tid.

Samma teori lär också att förstörelsen av den tidigare världen berodde på att ängeln ”Heilel”, ”Ljusbäraren”, föll. Man citerar så Hesekiel 28:12-19 som då skulle visa att denne ängel hade sin helgedom på jorden i en tidigare skapelse:

“Du människobarn, stäm upp en klagosång över kungen i Tyrus och säg till honom: Så säger Herren, HaShem: Du var en mönsterbild av fullkomlighet, full av visdom och fullkomlig i skönhet. I Eden, Guds lustgård, var du, höljd i alla slags ädelstenar: karneol, topas och kalcedon, krysolit, onyx och jaspis, safir, karbunkel och smaragd. Med guld var dina tamburiner och flöjter utsmyckade, framställda den dag du skapades. Du var en smord, beskyddande kerub, och jag hade satt dig på Elohims avskilda berg (Tsion). Där gick du omkring bland gnistrande stenar. Du var fullkomlig på alla dina vägar från den dag då du skapades, till dess att orättfärdighet blev funnen hos dig. Genom din stora handel fylldes du med våld, och du syndade. Därför drev jag dig bort från Elohims berg och förgjorde dig, du beskyddande kerub mitt bland de gnistrande stenarna. Eftersom ditt hjärta var högmodigt på grund av din skönhet, och du fördärvade din visdom på grund av din prakt, kastade jag ner dig till jorden och utlämnade dig åt kungar till att beskådas. Genom dina många missgärningar och din oärliga handel vanhelgade du dina helgedomar. Därför lät jag eld gå ut från dig, och den förtärde dig. Jag gjorde dig till aska på marken inför alla som såg dig. Alla som kände dig bland folken häpnade över dig. Du fick ett fasansfullt slut och du skall inte mer finnas till.”

Denna text talar dock inte om när detta syndafall skedde hos denna ängel. Den utgör inte heller ett bevis för förekomsten av en tidigare skapelse.

Det finns likväl klara bevis i Skrifterna om att det förekommit ett syndafall bland en del av Elohims änglar, jfr. 2 Petrus 2:4; 1 Korintierbrevet 6:3; Judas 6.

I Jesaja 14:12-15 står det skrivet:

“Hur har du inte fallit från himlen, Heilel, du gryningens son! Hur har du inte blivit fälld till jorden, du som slog ner folken till marken! Du sade i ditt hjärta: 'Jag skall stiga upp till himlen, ovanför Elohims stjärnor skall jag upprätta min tron. Jag skall sätta mig på mötesberget längst upp i norr. Jag skall stiga upp över molnens höjder, jag skall göra mig lik den Högste.' Men ner till dödsriket blev du förd, längst ner i graven.”

Profeten Jesaja talar här om upproret mot den Evige hos Babylons kung. Men texten kan även förstås i drash-nivån som en klar hänsyftning till den andemakt som stod bakom denne kung. När denne ängel försökte fara upp till den högsta positionen och där ställa sin tron och ta kontroll över skapelsen och så göra sig lik den Högste, blev han utkastad därifrån ”som en blixt”, jfr. Lukas 10:18, och de andra änglarna som följde honom i hans uppror föll med honom, jfr. Uppenbarelseboken 12:4, 9. Slutmålet för dessa upproriska fallna änglar blir eldsjön, jfr. Matteus 25:41; Uppenbarelseboken 20:10.

Skrifterna är dock inte entydiga om när detta syndafall skedde i änglavärlden. Det är trots allt klart att det skedde innan 1 Mosebok kapitel 3, där det talas om den gamle ormen som lurade kvinnan att synda. Det syndafall som skedde bland människorna blev således ett resultat av ett syndafall som redan skett i den andliga världen.

En midrash^[20] lär att en ängel som hette Samael, som var den store mästaren bland änglarna, kom ner till jorden och fann det listigaste djuret, ormen, och besatte den. Genom ormen lurade han så människorna att göra ont. En annan midrash^[21] lär att denne Samael kommer att bli utkastad från sin plats i himlen på grund av denna synd.

Enligt Skrifterna kallas denne upproriske och fallne ängel på hebreiska för satan, jfr. 1 Krönikeboken 21:1. Ordet satan betyder:

·         Fiende, motståndare, ovän, rival, antagonist, jfr. 1 Kungaboken 11:25.

·         Baktalare, förtalare, anklagare, åklagare, jfr. Job 1:6-12; Sakarja 3:1.

Den grekiska översättningen av ordet “satan” är “diàbolos” som betyder: ”anklagare”, ”baktalare”, ”förtalare”, jfr Uppenbarelseboken 12:10. Elohim är inte ursprunget till det onda, utan denne fallne ängel, som det står skrivet i Hesekiel 28:15-16:

“Du var fullkomlig på alla dina vägar från den dag då du skapades, till dess att orättfärdighet blev funnen hos dig. Genom din stora handel fylldes du med våld,
och du syndade.”

Lögnen kommer inte från Elohim, för Han är enbart ljus, som det står skrivet i 1 Johannes 1:5b:

“Elohim är ljus och att inget mörker finns i honom.”

Messias Yeshua sade att satan är lögnens fader, d.v.s. lögnens ursprung, som det står skrivet i Johannes 8:44:

“Ni har djävulen till er fader. Och vad er fader har begär till, det vill ni göra. Han har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida, eftersom sanning inte finns i honom. När han talar lögn, talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader.”

I 1 Johannes 3:8 står det skrivet:

“Den som gör synd är av satan, ty satan har syndat ända från begynnelsen. Och Elohims Son uppenbarades för att han skulle göra slut på satans gärningar.”

Här står det skrivet att satan är en mördare och har syndat “från begynnelsen”. Det låter oss förstå att hans synd började i begynnelsen av skapelseverket. Skaparen är inte ursprunget till det onda. Han kan inte heller göra något ont, som det står skrivet i 5 Mosebok 32:4:

“Han är Klippan, fullkomliga är hans gärningar, ty alla hans vägar är rätta. En trofast Elohim utan svek, rättfärdig och rättvis är han”

I Jakob 1:13b, 16-17 står det skrivet:

“Ingen som frestas skall säga: "Det är Elohim som frestar mig." Ty Elohim frestas inte av det onda och frestar inte heller någon… Bedra inte er själva, mina älskade bröder. Allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan och kommer ner från ljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker.”

Nu blir då frågan: när skapades änglarna, innan eller efter den synliga världen? Enligt en Midrash^[22] och Rashí, blev änglarna skapade den andra dagen.

I Job 38:4-7 står det skrivet att änglarna såg på när jorden blev grundad:

“Var fanns du när jag lade jordens grund? Svara, om du har så stort förstånd. Vem har bestämt hennes mått - du vet! Och vem spände mätsnöret över den? Var fick hennes grundpelare sina fästen? Vem lade hennes hörnsten, medan morgonstjärnorna tillsammans sjöng och alla Elohims söner ropade av glädje?”

Enligt denna text fanns änglarna redan när jordens hörnsten blev lagd.

I Psalm 104:1-9 står det skrivet:

“Lova HaShem, min själ! HaShem, min Elohim, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd. Insvept i ljus som i en mantel spänner du ut himlen som ett tält. Du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, du far på vindens vingar. Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare. Du grundade jorden på dess fästen, så att den ej vacklar till evig tid. Med djupet täckte du den som med en klädnad, upp över bergen stod vattnen. Vid din tillrättavisning flydde de, för ljudet av ditt dunder tog de till flykten. Berg höjde sig och dalar sänkte sig på den plats där du hade bestämt för dem. En gräns satte du som vattnen ej fick överskrida. Aldrig mer kommer de att övertäcka jorden.”

Enligt denna Psalm verkar det som om det var följande ordning i skapelsen:

1.      Ljuset.

2.      Himlarna.

3.      Jorden.

Talmud^[23] talar om två olika uppfattningar bland fariséerna när det gäller ordningen av skapelsen av himlarna och jorden. Shamajs hus lärde att först blev himlarna gjorda, jfr. 1 Mosebok 1:1. Men Hillels hus lärde att jorden blev gjord först, jfr. 1 Mosebok 2:4b. De visa sade senare att båda delarna gjordes samtidigt, som det står skrivet i Jesaja 48:13:

“Min hand har lagt jordens grund, min högra hand har spänt ut himlen. Jag kallade på dem, då stod de där tillsammans.”

I Psalm 104:4 talas det om vindarna och eldslågorna som HaShems sändebud och tjänare. Hebreerbrevet lär att dessa vindar och eldslågor syftar till änglarna, som det står skrivet i 1:7:

“Om änglarna säger han: Han gör sina änglar till vindar och sina tjänare till eldslågor.”

Dessa texter visar också att änglarna skapades innan jorden grundlades.

Psalm 104 lär oss också att vattnet hade täckt bergen innan de blev tillrättavisade och underställda en gräns. På bergstopparna i Jaen, i södra Spanien, finns det tecken i klipporna som visar att havsvågor har slipat ner dem under väldigt lång tid. Det kan inte vara ett resultat av den stora floden under Noachs tid, för då täckte vattnet bergstopparna under bara några månader. Dessa tecken måste ha kommit till innan den stora floden. Skulle dessa bergsklippor ha kunnat befinna sig vid havsstranden innan floden och därefter blivit upplyfta i höjden efter floden? Troligtvis var det så. Många berg som finns idag på jorden visar tecken på att ha varit på botten av havet där det bildats olika sedimentlager under den stora floden.

Enligt moderna beräkningar är universum, i sitt nuvarande skick, omkring 15-20 miljarder år gammalt. Albert Einstein lärde oss att kosmologin om Big Bang inte bara orsakade att rummet och materien blev till, utan också tiden. Relativitetsteorin lär oss också att tiden inte är konstant. Vår uppfattning av tid beror på den utgångspunkt vi har när vi mäter tiden. Beroende på var vi befinner oss när vi beräknar tiden, kommer resultatet att bli olika. En minut på månen går snabbare än en minut på jorden. En minut vid solen går långsammare. Eftersom nu universum håller på att utvidgas, ändras också tiden och dras ut, mätt utifrån vårt utgångsläge. Hur lång tid gick det från det att universum skapades till dess att människan skapades? 15 miljarder år eller sex dagar? Svaret är: båda delarna. Från Toràns utgångspunkt, var det sex 24 timmars-dygn. Men eftersom universum har utvidgats och fortsätter att utvidgas, har också tiden utvidgats. Den första dagen som finns i Toràn varade 24 timmar, sett från utgångsläget vid tidens begynnelse. Men den tid som den dagen varade, sett från det utgångsläge vi har i dag, var 8 miljarder år, enligt den judiske vetenskapsmannen Gerald Schroeder.^[24] Den andra dagen, varade 24 timmar sett från Toràns utgångsläge. Men från vårt nuvarande utgångsläge varade den hälften så länge som dagen innan, 4 miljarder år. Tredje dagen varade hälften så länge som dagen innan, 2 miljarder år. Fjärde dagen varade en miljard år. Femte dagen varade 500 miljoner år. Sjätte dagen varade 250 miljoner år. Om vi lägger ihop dessa sex dagar, får vi resultaten att universum är 15 750 miljoner år gammal. Samma resultat som de moderna kosmologiska beräkningarna.

Det hebreiska ord som översatts som ”andedräkt” är ”ruach”,^[25] som både betyder ”vind” och ”ande”. Ordet ”ruach” är feminint de allra flesta fall, men förekommer också några få gånger i Skrifterna med maskulint genus.

Detta är Messias’ Ande, den Ande som senare kom att vila över Yeshúa, när han kom upp ur vattnet, jfr. Matteus 3:16; Markus 1:10.

1:3    “Då sade Elohim: ”Bli ljus!” Och det blev ljus.” – Det Elohim säger, det gör han också, jfr. 4 Mosebok 23:19; Psalm 33:9. Det första som Elohim gjorde var ljuset. Jorden var helt täckt med en vätska som var en kaotisk massa, möjligtvis något liknande ett svart hål. Från och med nu ser vi hur universum blir organiserad. Det första som blev gjort var ljuset. Lägg märke till att solen inte hade tillverkats ännu. Det lär oss att det inte handlar om samma ljus som senare producerades av solen och stjärnorna, utan ett annat ljus.

I 2 Korintierbrevet 4:6 står det skrivet:

“Ty Elohim som sade: "Ljus skall lysa fram ur mörkret", han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Elohims härlighet, som strålar fram i Messias’ ansikte, skall sprida sitt sken.”

I denna text lär shaliach Shaul oss att ljuset kom från själva mörkret. Det kan också förstås på ett symboliskt sätt, enligt den andra tolkningsnivån, antydnings-nivån, på hebreiska ”remez”. Om den Evige kunde få fram ljus ur det kompaktaste mörker som någonsin funnits, så finns det inget mörker i våra liv som är så kompakt så att vår himmelske Fader inte kan använda det till att få fram något positivt av det. För Honom är allting möjligt, till och med att skapa ljus av själva mörkret!

1:4    “Och Elohim såg att ljuset var gott. Och Elohim skilde ljuset från mörkret.” – Detta primära ljus var Messias’ ljus. Det var det första som den Evige uppenbarade i skapelsen. Men detta ljus ”skildes” från mörkret, det blev gömt för denna värld för att uppenbaras senare, som det står skrivet i Johannes 1:4-10:

“I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. En man trädde fram, sänd av Elohim. Hans namn var Jochanan. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom.  Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset. Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma till världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, och världen kände honom inte.”

I Matteus 4:13-16 står det skrivet:

“Han lämnade Natseret och bosatte sig i Kfar-Nachum, som ligger vid sjön på Svuluns och Naftalis område, för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten Jeshajahu: Svuluns och Naftalis land, sjövägen, landet på andra sidan Jarden, hedningarnas Galil  - det folk som sitter i mörker skall se ett stort ljus, och för dem som bor i dödens land och skugga skall ett ljus gå upp.”

I Johannes 3:19 står det skrivet:

“Och detta är domen: ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda.”

I Johannes 8:12; 12:46 står det skrivet:

“Yeshua talade åter till dem och sade: "Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus."... "Jag är ljuset som har kommit till världen, för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret."”

I Apostlagärningarna 26:13-15 står det skrivet:

“fick jag under resan, konung Agrippa, mitt på dagen se ett ljus från himlen, klarare än solen, stråla omkring mig och mina följeslagare. Vi föll alla till marken, och jag hörde en röst som sade till mig på hebreiska: Shaul, Shaul, varför förföljer du mig? Det är hårt och smärtsamt för dig att sparka mot udden. Jag sade: Vem är du, Herre? Och Herren svarade: Jag är Yeshua, den som du förföljer.”

Gamla tiders rabbiner ansåg att Messias var anledningen till att himlen och jorden blev skapade. Ljuset som uppenbarades innan solen och månen formades ansågs som Messias ljus som sökte efter ett lämpligt kärl genom vilket det kunde visa sig till slut.

En gammal midrash^[26] säger:

“Detta är Mashiachs ljus... för att lära dig att den Evige såg Mashiachs generation och hans avodà (tjänst) innan skapelsen och gömde undan honom... under sin härlighetstron. Satan frågade honom: ”Universums herre: Vem är ljuset som finns under din härlighetstron till för?” Den Evige svarade: ”Det är reserverat för honom som kommer att trampa ner dig.”.”

En annan gammal midrash^[27] säger:

“Och Elohims Ande vilade... (1 Mos. 1:2), det syftar till Mashiachs ande, som rörde sig över vattnens yta.”

Två midrasher från medeltiden^[28]  säger:

“Vilket är det ljus som kommer ner över den Eviges församling? Det är Messias’ ljus” och ”Detta ljus är Messias, som det står skrivet: I ditt ljus ser vi ljus”.

En annan Midrash^[29] säger:

"Från skapelsens begynnelse föddes kung Messias, för han kom in i sinnet (på Elohim) till och med innan världen blev skapad.”

I profeten Chanochs (Hanoks) bok,^[30] som var den sjunde efter Adam, och som också finns citerad i Judas 14-15, står det skrivet i kapitel 46:

“Där såg jag någon som hade ett “mångdagars huvud” och hans huvud var som vit ull; och med honom en annan, vars gestalt verkade vara en människas, och hans gestalt var full av nåd, som en av de avskilda änglarna. Jag frågade ängeln som talade med mig, och som gav till känna för mig alla hemligheter om denne Människoson: ”Vem är han, varifrån kommer han; varför går han med mångdagarnas Huvud?”

“Han svarade mig och sade: “Detta är Människosonen som äger rättfärdighet och hos vilken rättfärdigheten bor, han som kommer att uppenbara alla hemligheternas skatter, för andarnas Herre har utvalt honom, och hans lott har vunnit seger i evighet genom andarnas Herres dekret.

”Människosonen som du har sett kommer att få kungar och mäktiga män att resa sig upp från sina bäddar, och de starka från sina troner; och han skall slå sönder de starkas tyglar, och krossa syndarnas tänder; och skall störta kungarna från deras troner och deras makt, för de har inte upphöjt honom och de har inte ödmjukt erkänt varifrån de fått sin kunglighet. Han kommer att förändra de starkas ansikten och fylla dem med fruktan; mörker kommer att bli deras boplats och maskar deras säng, och de skall inte ha något hopp om att stiga upp från sin säng, för de har inte upphöjt andarnas Herres Namn...”

I kapitel 48 i samma bok står det skrivet:

“På den platsen såg jag rättfärdighetens källa, som inte kan sina; och runt omkring fanns det många källor till vishet; och alla törstiga drack och blev fyllda av vishet, och de hade sina boningar bland de rättfärdiga, de avskilda och utvalda.

“Och vid det tillfället, blev denne Människoson kallad i närheten av andarnas Herre, och hans namn (blev nämnt) inför ”mångdagarnas Huvud”.

“Och innan solen och stjärnorna blev skapade, innan himlens stjärnor gjordes, blev hans namn nämnt inför andarnas Herre.

”Han kommer att bli en stav för de rättfärdiga, för att de skall kunna luta mot den och inte falla, han kommer att bli folkens ljus, och kommer att bli hoppet för dem som lider i sina hjärtan.

“Alla de som bor på det torra böjer sig ner och hyllar honom; och välsignar och förhärligar och sjunger till andarnas Herre.

”Och det är därför som han har blivit utvald och bevarad inför Honom (Herren) före världens skapelse, och i evighet...”

Trots att denna text inte har blivit erkänd som Elohims Ord och inräknad bland de kanoniska böckerna, måste vi erkänna Jehudàs (Judas’) vittnesbörd som citerar denna bok i sitt brev. Det ger oss rätt att betrakta böckerna, som denne profet skrev innan den stora floden, inte som inspirerad Skrift, men väl som en källa till värdefull och intressant information.

Det intressanta är att, enligt denna bok, fick Chanoch se “Människosonen” och få en uppenbarelse om hans ursprung. Människosonens namn nämndes inför ”mångdagarnas Huvud”, innan solen, månen och stjärnorna blev gjorda. Han kommer att bli folkens ljus, jfr. Jesaja 49:6.

Denna bok säger också att Människosonen hade blivit utvald och bevarad inför andarnas Herre innan världen blev skapad och i evighet, jfr. Mika 5:2.

1:5b  “Och det blev afton och det blev morgon dag ett.” – Toràn beskriver inte händelser endast på ett linjärt sätt, utan snarare cirkulärt framåtskridande, som en spiral. Därför skall man inte förstå dessa ord som en fortsättning på det som var tidigare utan som ett sammandrag av det som hände under hela denna dag. Enligt Toràn, börjar dygnet med natten. Först var det mörker och därefter kom ljuset. Det är en dag. Här står det inte att det var det första dagen, (vilket man ofta översatt fel, exempelvis i 1917 års översättning och i Folkbibeln). Här står det att det var ”dag ett” eller ”en dag”. Eftersom de andra dagarna inte hade kommit ännu kan man inte jämföra den första dagen med något annat, alltså var det inte första dagen av en sekvens, utan en dag. En dag, på hebreiska är ”jom echad”. Ordet ”echad” är samma som används för den Evige som är en, jfr. 5 Mosebok 6:4. Echad är det maskulina ord som normalt används i hebreiskan som räkneord för att beteckna en sak eller ett objekt. Echad-dagen var unik, för då var Elohim den ende. Därifrån för Midrash-litteraturen och Rashí fram idén om att änglarna inte skapades förrän den andra dagen.

Enligt Nachmànides, betyder orden ”vajehí erev” inte ”och det blev afton”, utan ”och det var oordning”, eftersom roten till ordet ”erev”,^[31] betyder ”kaos”, ”blandning”, ”oordning”. Därför kallas natten för ”erev”, för när solen går ner, blir synförmågan förvirrad. Toràns ord för ”morgon” är ”boker” ^[32] (som uttalas ”båker”), är motsatsen. När solen går upp, blir världen ”bikoret”, ”ordnad”, klar att urskiljas. På detta sätt förstår man varför de första dagarna räknas i förhållande till det verk som görs när saker och ting ställs i ordning efter att tidigare varit oordnade. När elementen blir förvandlade från oordning till ordning talas det om afton och morgon, ”från kaos till harmoni”.

Det hebreiska ordet för dag, ”jom” eller ”yom”^[33] har huvudsakligen fyra olika betydelser:

·         Dag, när det är ljust, omkring 12 timmar, jfr. 1 Mosebok 1:5a.

·         Dygn, 24 timmar, jfr. 1 Mosebok 1:5b.

·         En längre begränsad tid, en tidsepok, jfr. 1 Mosebok 2:4.

·         Tusen år, jfr. Psalm 90:4.

1:6    “Och Elohim sade: "Varde mitt i vattnet ett valv som skiljer vatten från vatten!"” – Enligt Rashí, befanns de himlar som skapades den första dagen i ett vätsketillstånd. Talmud^[34] lär att himlarna utvidgades och vibrerade ända tills Elohim gav en order om att de skulle stanna, jfr. Job 26:11. Enligt Nachmànides, skapades universum som ett litet frö som sedan expanderades. Detta lilla frö var den enda fysiska skapelse som skedde, alla andra skapelser var andliga. Enligt honom, var djurens nefesh (själ) och människans neshamà (övre själ), andliga skapelser. I detta lilla frö fanns all råvara för resten av alla ting. När detta frö, som var så litet att det inte fanns någon substans i det, blev expanderat, förvandlades det till materia och då började tiden. Modern vetenskap har visat att energi är den enda substans som i verkligheten inte har någon substans och som kan förvandlas till materia. Einsteins välkända ekvation e = mc², lär oss att energi kan förvandlas till materia.

1:7    “Och Elohim gjorde valvet, och skilde vattnet under valvet från vattnet ovan valvet. Och det blev så.” – Det ser ut som om denna text talar om att det fanns vatten (troligtvis i form av ånga) ovanför atmosfären, runt omkring jorden. Detta vatten var i så fall det som senare föll ner över jorden under den stora floden under Noachs tid. Ett sådant vattenhölje skulle skydda jorden mot radioaktiva strålningar från rymden som skadar det biologiska livet. Om det fanns ett sådant vattenhölje skulle det medföra två viktiga saker, ett högre lufttryck och ett tropiskt klimat på hela jorden, på grund av växthuseffekten. Förlusten av detta skyddshölje kan vara en av de viktigaste orsakerna till att människans ålder minskade nästan 90 % efter den stora floden. De nya livsvillkoren som kom efter floden skulle kunna ge en logisk förklaring till varför dinosaurierna dog ut.

Vi bör lyfta fram faktumet att ängeln Heilels fall inte nämns i 1 Mosebok kapitel 1-2. I kapitel 3, använder satan en orm och talar lögn till människorna. Det verkar som om denna fallna ängel upprättade sitt rike i luften omkring jorden under den andra dagen, jfr. Efesierbrevet 2:2. Det är kanske en av anledningarna till att den andra dagen var den enda som Elohim inte kunde säga att det var gott. Rashí lyfter dock fram faktumet att verket med att organisera vattnet inte blev färdigt under den andra dagen, utan den tredje. Därför säger Elohim två gånger, under den tredje dagen, att det var gott. Varje avslutat verk blev utvärderat och gottförklarat.

Enligt en Midrash,^[35] gjordes Gehinam, eldsjön, den andra dagen. De onda kommer att bli kastade i eld och brännas upp. Denna plats blev inte gjord för människan, utan för satan och hans änglar. De som däremot gör uppror mot den Eviges Torà kommer att få lida samma öde som de upproriska änglarna, jfr. Matteus 25:41; Uppenbarelseboken 20:10-15.

1:8    “Och Elohim kallade valvet himlar. Och det blev afton och det blev morgon, den andra dagen.” – Ordet ”himlar”, på hebreiska ”shamajim”, står i dualform, ”ett par himlar”. Det kan betyda att det finns två typer av himlar i universum, atmosfären och rymden utanför atmosfären.

1:9    “OchOch Elohim sade: "Vattnen under himlarna skall samlas till en enda plats så att det torra blir synligt." Och det blev så.” – I början utgjorde det torra en enda sammanhängande kontinent. Längre fram blev jorden delad, jfr. 1 Mosebok 10:25. Enligt Job 38:6, lade den Evige en ”hörnsten” till jorden. Denna viktigaste ”sten” på jorden är Tsions berg, som i Skriften kallas för ”jordens navel”, jfr. Hesekiel 38:12. Enligt Hesekiel 28:13-14 var det där som den översteprästerliga ängeln hade sin plats för tillbedjan innan han föll i synd. På den platsen skapades Adam, enligt den hebreiska traditionen. Det verkar vara där som de båda träden, livets träd och kunskapens träd om gott och ont stod. På samma berg lade Avraham sin son Jitschak på altaret. På den platsen byggde Shlomoh templet. På den platsen blev Elohims Son offrad för att försona synden från Adam, och för att rena världen från all överträdelse. Till den platsen skall Messias komma tillbaka för att resa upp Davids rike och regera över hela jorden.

1:11-12 “Och Elohim sade: "Jorden skall frambringa grönska och fröbärande örter. Fruktträd, som efter sina slag bär frukt med frö i sig, skall växa upp på jorden." Och det blev så. Jorden frambringade grönska, fröbärande örter efter sina slag och träd som efter sina slag bär frukt med frö i sig. Och Elohim såg att det var gott.” – Genom Elohims ord började jorden att producera växtlighet. Här talas det inte om någon skapelseakt. Enligt en Midrash,^[36] skapade Elohim, på den första dagen, det råmaterial som han använde för att bygga resten av världen. Som vi tidigare sagt, fanns allt till som materia utan form. Under följande dagar formade Elohim materien och modellerade den så att saker och ting fick den gestalt som vi känner till dem idag.

En Midrash^[37] lär att Edens lustgård växte upp samtidigt som resten av växtligheten. Det står dessutom skrivet att HaShem själv planterade denna trädgård, jfr. 1 Mosebok 2:8. Midrash-litteraturen^[38] lär också att träden och gräsmarken i Gan Eden, till skillnad från resten av världen, är eviga och att varje träd är en symbol för ett högre andligt objekt. Paradiset är den Eviges palats på jorden. Vid någon historisk tidpunkt, blev denna lustgård borttagen från jorden och nu finns den i den tredje himlen, jfr. 2 Korintierbrevet 12:4. I framtiden kommer den att upprättas på jorden och de rättfärdiga kommer att kunna gå in där, som det står skrivet i Uppenbarelseboken 2:7:

“Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. Åt den som segrar skall jag ge att äta av livets träd, som står i Elohims paradis.”

Andra alijàn, 1:14-23

1:14-15 “Och Elohim sade: "Varde på himlavalvet ljus som skiljer dagen från natten!" De skall vara tecken som utmärker särskilda tider, dagar och år, och de skall vara ljus på himlavalvet som lyser över jorden." och de blev så.” – De tre typer av ljusbringare, sol, måne och stjärnor (som inkluderar planeterna), blev satta i himlarna för att uppfylla i huvudsak sju gudomliga syften:

·         Skilja dag från natt.

·         Vara tecken.

·         Utmärka gudomliga mötestider.

·         Utmärka dagar.

·         Utmärka år.

·         Vara ljus på himlavalvet.

·         Lysa på jorden.

1:16  “Elohim gjorde de två stora ljusen, det större att härska över dagen och det mindre att härska över natten, likaså stjärnorna.” – Det finns tre hebreiska ord som används i Toràns berättelse om alltings skapelse:

·         Barà    -  skapade, gav existens till något som inte existerade, jfr. 1 Mosebok 1:1, 21; 27-28.

·         Asà      - gjorde, avslutade, genomförde, gav något dess slutgiltiga skick, jfr. 1 Mosebok 1:16

·         Jatsar   - formade, modellerade, utformade, jfr. 1 Mosebok 2:7.

Den fjärde dagen gjorde Elohim solen, månen och stjärnorna. Han skapade dem inte. Det fanns redan tillräckligt med material från första dagen. Från och med nu ser vi klart att jorden började snurra runt sin egen axel.

I Psalm 104:19 står det skrivet:

“Du gjorde månen till att bestämma tider, solen vet stunden då den skall gå ner.”

Toràns almanacka styrs av månen, inte av solen. Månåret är för närvarande omkring 354,36 dagar och solåret omkring 365,25 dagar. Men vid tiden för skapelsen ser det ut som om det inte var så, utan att månåret stämde överens med solåret, med 360 dagar var. Historiska och arkeologiska fakta^[39] visar att det blev en förskjutning i vårt solsystem omkring 600 talet f.k.t. För att justera skillnaden mellan månåret och solåret, lägger man därefter in i den judiska almanackan, som följer månen, en månad extra vart annat eller vart tredje år. Sammanlagt läggs 7 månader till under en 19-års cykel. På så sätt firas inte den Eviges högtider i otid, i förhållande till jordbrukets kretslopp. Med andra ord, den första högtiden, Påsk, måste firas på våren då kornskörden är mogen i Israels land. Pingst firas när veteskörden börjar, och Lövhyddohögtiden firas efter att man samlat in trädfrukterna.

1:21  “Och Elohim skapade de stora havsdjuren och alla levande varelser som rör sig i vattnet och som vattnet vimlar av, alla efter deras slag, likaså alla bevingade fåglar efter deras slag. Och Elohim såg att det var gott.” – I Job 40:19 står det skrivet att “behemot”, någon typ av dinosaurie, var ”förstlingen av Elohims vägar”. Det stämmer väl med denna text i Toràn som säger att Elohim ”skapade”, ”barà”, ”de stora havsdjuren”. Det var det första som han skapade efter att ha skapat råmaterialet till materian som sedan blev förvandlat till himlar och jord. Vid detta tillfälle skapades de biologiska varelsernas nefesh, själ.

Det verkar som om dinosaurier nämns i Skrifterna som samtida med människorna, under Jobs tid, omkring år 1700 f.k.t., jfr. Job 40:15-24; 41:1-34.

Det hebreiska ordet för ”skapa”, ”barà”, förekommer enbart vid tre tillfällen i Toràns skapelseberättelse:

·         Skapelsen av himlarna och jorden, materian, 1:1.

·         Skapelsen av de stora havsdjuren och resten av djuren som finns i vattnet och i himlen, den biologiska själen, 1:21.

·         Skapelsen av människan, den övre själen, 1:27.

Tredje alijàn, 1:24 – 2:3

1:25  “Elohim gjorde jordens vilda djur efter deras slag, boskapsdjuren efter deras slag och alla kräldjur på marken efter deras slag. Och Elohim såg att det var gott.” – Under den sjätte dagen “gjorde” Elohim landdjuren. Det står inte att han skapade dem. Djursjälen fanns redan sedan femte dagen, och därför behövde Elohim inte skapa något nytt för att göra landdjur.

Annat var det med människan, som behövde en skapelsehandling för att bli till, jfr. 1:27. Först “formade” Elohim människokroppen av lera från marken, jfr. 2:7. Därefter skapade han människolivet, genom att blåsa in livsande i näsan. Det första som människan därför andades var Elohims Ande. Det lär oss att människan befinner sig på ett högre plan än djuren. Människan behövde en skaparhandling som skilde sig från djuren. Människan har något som inte djuren har, en övre själ, på hebreiska ”neshamà”.

1:26-27 “Och Elohim sade: "Låt oss göra människor med vår avbild, som liknar oss. De skall råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himlarna, över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden." Och Elohim skapade människan till sin avbild, till Elohims avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.” – En Midrash^[40] tolkar denna text på följande sätt:

“Moshè skrev Toràn efter HaShems diktamen. När HaShem bad honom kopiera denna pasuk (1:26) – ”Låt oss göra den mänskliga varelsen” – opponerade sig Moshè. – Universums Herre, frågade han, varför ger du villolärarna tillfälle att synda genom att från denna pluralform kunna dra slutsatsen att det var fler än en Elohim som skapade människan?

- Skriv som jag säger, svarade HaShem. Om någon vill synda, låt honom göra det. Jag har uttryckt detta i plural för att lära människan en lektion. En viktig personlighet tänker för det mesta att det för honom är onödigt att rådfråga sina underordnade. Låt dem studera denna vers och så lägga märke till att till och med Skaparen, som skapade den övre och den undre världen, rådfrågade änglarna innan han skapade människan.”

Detta lär oss att innan människan blev skapad gjordes det ett domslut i den himmelska domstolen. Den Evige har omgett sig med högre varelser som på ett aktivt sätt blivit involverade i hans projekt, jfr. 1 Kungaboken 22:19; Job 1:6; 2:1; Daniel 4:14 (17 i heb); Uppenbarelseboken 4:4; 5:11. Änglarna samarbetar också med den Evige i att utföra hans verk för de sänds ut för att uppfylla gudomliga order, jfr. Psalm 103:20.

Änglarna blev här alltså inbjudna till att ta ett kollektivt beslut om att skapa människan. Men trots att de fick ta ett kollektivt beslut fick de ingen aktiv roll när människan skapades, för det står skrivet i vers 27: ”Elohim skapade människan”.  Verbet står i singularform. Det står inte: ”de skapade”, med verbet i pluralform, vilket utesluter änglarna från denna skapelse. Det finns andra texter där verbet står i plural efter ordet Elohim, och dessa texter ger en antydan om att de hade en aktiv roll och samarbetade i den gärningen, jfr. 1 Mosebok 20:13a; 2 Samuel 7:23.

I den naturliga världen skulle människan återspegla den Eviges sätt att vara, på samma sätt som änglarna återspeglade honom i andevärlden. De två ord som översatts som ”med vår avbild, som liknar oss”, ”be-tsalmenu ki-dmutenu”, har två olika prefix, ”be” och ”ke”. ”Be” betyder ”i” eller ”med”, och ”ke” betyder ”som”, ”enligt” och är ett jämförelseord. Enligt Rashí, visar ordet ”tselem”,^[41] som betyder ”skuggbild”, ”avbild”, att människan blev gjord med en form. När det står ”tsalmenu”, ”vår avbild”, betyder det att den Evige hade gjort denna avbild tillsammans med änglarna, speciellt för människan. Enligt honom, betyder därför denna text ”låt oss göra människor genom vår form (som vi tidigare tillverkat tillsammans), till att vara lika oss”. Rashí tolkar det hebreiska ordet ”be-tselmó”, i vers 27, som ”med hennes avbild”, det vill säga, med den form som är just för människan, med den form som tillverkades för att skapa människan och som är för henne, människans form. De visa diskuterar om denna form har att göra med de andliga eller fysiska egenskaperna i människan.

Maimónides^[42] anser, å sin sida, att båda orden, ”tselem” och ”demut”, enbart talar om andliga egenskaper, i motsats till orden ”toar”, ”utseende”, och ”tavnit”, ”gestalt”.

I de andra texterna i Skrifterna där ordet ”tselem” förekommer, står det dock klart att det är fråga om en yttre avbild, inte inre, jfr. Psalm 39:7; 73:20.

Rashí fortsätter med att säga att “som liknar oss” har att göra med förmågan att förstå och klargöra sig själv, vilka är inre egenskaper. Den Evige såväl som änglarna och människan har förmågan att förstå och klargöra sig.

”Avbild” har alltså att göra med människans yttre och ”likhet” har att göra med de inre och de andliga förmågorna.

En annan tolkning av denna text skulle också kunna vara att änglarna har skapats med en sorts kroppslig form som uttrycker den Eviges andliga egenskaper. Det finns himmelska kroppar och andliga kroppar, jfr. 1 Korintierbrevet 15:40, 44. På så sätt skulle också människan återspegla, med sin fysiska form, den Osynliges egenskaper, som det står i vers 27:

“med Elohims avbild skapade han henne”

Och eftersom dessa egenskaper som den Evige har också finns återspeglade hos änglarna, kunde Han säga till dem: ”vår avbild”.

Människan skulle skapas på grund av, och i enlighet med, Messias, som fanns i Faderns sköte av evighet, och för vilkens skull allt hade skapats, som det står skrivet i Romarbrevet 5:14b

“Adam, han som är en bild av den som skulle komma.”

Adam skapades enligt Mashiach-planen. Eftersom Messias hade blivit förutbestämd till att bli en återspegling av den Evige, var Adam tvungen att tillverkas enligt den planen, enligt den formen som var originalmänniskan.

“De skall råda” – Människan skapades till att råda över djuren och jorden. På så sätt återspeglade hon Skaparens makt över allting. Denna makt som människan fick beror på i vilken mån hon underordnar sig alltings Ägare. Det var ett rådande i förvaltarskap, inte i oberoende. Människans oberoende av sin Skapare blev hennes fördärv.

“man och kvinna skapade han dem” – Det hebreiska ord som översatts som ”människa” är ”adam”,^[43] som, i första hand, inte betyder ”man”, utan ”människa”, och till och med ”mänsklighet”. Därför är ”Adam” både man och kvinna. Längre fram ser vi hur kvinnan inte blev skapad vid sidan av mannen, utan som en del av mannen. Tillsammans bildar de människan, ”Adam”, som det också står skrivet i 1 Mosebok 5:2:

“Till man och kvinna skapade han dem. Han välsignade dem och gav dem namnet Adam den dag de skapades.”

Uttrycket ”man och kvinna” bör förstås som ”maskulint och feminint”. Det lär oss att mannen bör vara maskulin och kvinnan bör vara feminin. De bör vara annorlunda. Det lär oss också att mannen inte är fulländad utan en kvinna som kompletterar honom, och att en kvinna är inte fulländad utan en man som kompletterar henne. Båda två skapades till att utgöra människan. Den ene kan inte finnas till utan den andre och tvärt om.

När människan slutar att ha klart för sig att hon blev skapad till man och kvinna, maskulint och feminint, upphör hon att uppfylla en av skapelsens viktigaste funktioner. Därför betonar Toràn väldigt tydligt att det finns mycket klara skillnader mellan man och kvinna, och förbjuder alla handlingar som tjänar till att sudda ut dessa skillnader. När människan således förlorar sin identitet som man eller kvinna har hon nått den lägsta nivån av depravation. Men, tack vare den Evige, finns det en återupprättelseplan för den fallna, skadade och depraverade människan, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 6:9-11:

“Vet ni inte att inga orättfärdiga skall få ärva Elohims rike? Bedra inte er själva! Varken otuktiga eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller de som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare skall ärva Elohims rike. Sådana var en del av er. Men ni har tvättats rena, ni har blivit avskilda, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Yeshuas Messias’ namn och i vår Elohims Ande.”

1:28  “Och Elohim välsignade dem och sade till dem: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden! Lägg den under er och råd över fiskarna i havet, över fåglarna under himlarna och över alla djur som rör sig på jorden!"” – Detta är det första av de 613 buden som förekommer i Toràn. Människan måste föröka sig. För att kunna föröka sig på ett tillfredsställande sätt är man skyldig att gå in i ett äktenskapsförbund och få barn. Den som inte vill gifta sig och få barn står emot originalplanen som finns för människan. Bara i mycket speciella och enskilda fall kan man tillåta att en man eller en kvinna förblir ogift.

Familjen är samhällets viktigaste grundpelare. Den Evige välsignade inte mannen när han var ensam, enbart när han var tillsammans med sin fru. Det lär oss att äktenskapet mellan man och kvinna har fått välsignelse från himlen. Det hebreiska ord som översatts som ”välsigna” är ”barach”,^[44] som ursprungligen betyder att böja knä. En välsignelse innehåller ord som är laddade med andlig kraft som kan generera mycket positiva resultat i den som får den. En välsignelse tjänar till att gynna en människa på ett andligt och materiellt sätt, jfr. 1 Mosebok 27:37. Om någon säger: ”Jag välsignar dig”, betyder det att han ger pengar eller något materiellt till en annan. I detta fall resulterade välsignelsen över människan att hon fick förmågan att reproducera sig och få många barn, vilket är en av de största välsignelserna som människan kan få, jfr. 1 Samuelsboken 2:20; Psalm 127:3-5; Ordspråksboken 17:6.

1:29  “Och Elohim sade: "Se, jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frukt som har frö. Detta skall ni ha till föda".” – Människorna fick inte äta kött förrän efter den stora floden, jfr. 1 Mosebok 9:3.

1:30  “Men åt alla djur på jorden, åt alla fåglar under himlarna och åt allt som krälar på jorden, åt allt som har liv ger jag alla gröna örter till föda." Och det blev så.” – Alla djur åt frukter och grönsaker. Inget djur dödade ett annat för att äta upp det. Världen blev skapad väldigt annorlunda i jämförelse med det som vi ser idag, efter syndafallet, jfr. Romarbrevet 8:19-22.

1:31  “Och Elohim såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott. Och det blev afton och det blev morgon, den sjätte dagen.” – Döden är inte något gott, det är en fiende. Därför fanns det ingen död vid detta tillfälle. Döden kom inte bara in i människan utan också i världen när hon syndade, som det står skrivet i Romarbrevet 5:12:

“Därför är det så: Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden, och så kom döden över alla människor, eftersom alla hade syndat.”

Texten i Bereshit 1:31 visar oss att berättelsen i kapitel 2, där det står att det inte var bra för mannen att vara ensam, jfr. 2:18, inte skrevs på ett kronologiskt sätt. Kapitel 2 är en mer detaljerad förklaring av vad som hände under de sista skapelsedagarna, som står omtalade i kapitel 1. Som vi tidigare sagt, Toràn berättar inte händelserna på ett linjärt sätt, en händelse efter en annan, utan på ett cirkulärt sätt, genom att gå fram ett stycke för att sedan gå tillbaka och ge fler detaljer till det som tidigare sagts. Om vi inte förstår denna princip, kan vi inte förstå många av texterna. Det är så som den mänskliga hjärnan arbetar och Toràn skrevs för att vara kompatibel med människorna.

Den sista bokstaven i denna vers är “jod”. Om man räknar var sjunde bokstav framåt från och med detta jod, till vers 2:2a, finner man bokstäverna jod, sin/shin, resh, alef och lamed, som bildar ordet Israel.

Det ger oss en antydan om att Israel fanns i Elohims sinne i slutet av den sjätte dagen och under hela den sjunde dagen. Denna text läser varje familjefader i ett judiskt hem, över en vinbägare då man tar emot och avskiljer Shabbat, på fredagskvällen, när sabbaten börjar. Sabbaten blev, på ett speciellt sätt, given till Israels folk omkring 2500 år senare som ett tecken på förbundet, jfr. 2 Mosebok 31:13ff. Men redan från början tänkte den Evige på Israel när sabbaten blev skapad för alla människor.

2:1-2 “Så fullbordades himlarna och jorden med hela sin härskara. På sjunde dagen fullbordade Elohim sitt skapelseverk. Han avstannade på sjunde dagen från hela det verk som han hade gjort.” – Enligt första delen av vers två ser det ut som om Elohim arbetade under den sjunde dagen och fullbordade sitt verk. Men i den andra delen av vers två och i vers tre står det skrivet att han avstannade, eller avstod, från allt sitt verk. Vad gjorde han då under den sjunde dagen för att fullborda sitt skapelseverk? Han avstod från sitt arbete. Genom att avhålla sig från att arbeta fullbordade han alltså sitt verk.

2:3    “Och Elohim välsignade den sjunde dagen och avskilde den, ty på den dagen avstannade han från allt sitt verk som han hade skapat till att göra.” – Den sjunde dagen blev välsignad av Elohim. Det finns en speciell välsignelse uttalad över, och gömd i, denna dag. Ingen annan av veckans dagar har fått en speciell välsignelse. Tidigare hade levande varelser, djur och människor, blivit välsignade. Men nu blir en dag välsignad, en tidsperiod bestående av 24 timmar.

Men han inte bara välsignade den sjunde dagen, han avskilde den också. Det hebreiska ord som översatts som ”avskilja”^[45] är ”kadash”.^[46] Det ordet har två huvudbetydelser, avskilja från något och avskilja för något. I detta fall, blev den sjunde dagen avskild från de andra dagarna för att vara annorlunda. Men inte bara det, utan den blev också avskild för den Evige för att tillhöra honom på ett exklusivt sätt. Något som har blivit avskilt kan enbart användas för det syfte som det avskildes för. Om det används för något annat bruk eller syfte, blir det profanerat. Shabbaten blev alltså avskild från de andra veckodagarna för att vara annorlunda, och den blev avskild till att vara Skaparens exklusiva egendom. Den dagen är hans. Den har han avskilt för sig, som sin egen dag. Därför kallar han den för ”min avskilda dag” i Jesaja 58:13-14 där det står skrivet:

“Om du hindrar din fot på sabbaten att göra vad du har lust till på min avskilda dag, om du kallar sabbaten din lust, och HaShems avskilda (dag) en äredag, om du förhärligar den genom att inte gå egna vägar och inte göra vad du har lust till eller tala (förbjudna) saker, då skall du fröjda dig i HaShem, och jag skall föra dig fram över landets höjder och låta dig njuta av din fader Jakobs arvedel. Så har HaShems mun talat.”

Shabbaten är den Eviges dag. Han har ett mycket speciellt syfte med den dagen. Efter att ha avslutat hela skapelseverket under sex dagar, beredde han en speciell dag genom vilken han skulle kunna ha en mycket specifik relation med människan och verka på ett speciellt sätt inom henne, och avskilja henne, som det står skrivet i 2 Mosebok 31:13:

“Säg till Israels barn: Mina sabbater skall ni hålla, ty de är ett tecken mellan mig och er från släkte till släkte, för att ni skall veta att jag är HaShem som avskiljer er.”

Människan blev skapad till Elohims avbild och likhet. Därför är hon Elohims barn, hans son. (I hebreiskt tänkande finns ingen större skillnad mellan att skapas och att födas. Det står till exempel skrivet i Psalm 90:2 att bergen har fötts.) Det innebär att människan har skapats till att återspegla och imitera sin himmelske Fader. Och på samma sätt som Fadern avstannade sitt verk under den sjunde dagen, gör också människan det, som det står skrivet i 2 Mosebok 20:8-11:

“Tänk på sabbatsdagen så att du avskiljer den. Sex dagar skall du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är HaShems, din Elohims, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, inte heller din son eller din dotter, din tjänare eller tjänarinna eller din boskap, och inte heller främlingen som bor hos dig inom dina portar. Ty på sex dagar gjorde HaShem himlarna och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har HaShem välsignat sabbatsdagen och avskilt den.”

Det betyder i praktiken att man under den sjunde dagen inte gör saker som gör intrång på den naturliga ordningen i det skapade. Under sex veckodagar kan människan göra intrång i skapelsen och visa sin makt över allting. Hon kan plantera, bryta grenar och plocka blommor. Hon kan bygga och riva ner, förena och klippa isär. Hon kan arbeta med allt det som den Evige har överlämnat i hennes händer. Men på den sjunde dagen kan hon inte göra något sådant, för hennes Fader gav henne ett exempel som skall följas. En lydig son gör samma sak som sin pappa. En upprorisk son tar inte efter sin pappa. Vad skall människan då göra under den sjunde dagen? Två huvudsaker, avstanna från de aktiviteter som hon gör under resten av veckan, och ägna sig på ett speciellt sätt åt Elohim. På så sätt kan hon få del av den välsignelse som är uttalad över den dagen.

Det hebreiska ord som översatts som “avstannade” är ”shavat”.^[47] Därifrån kommer ordet ”shabbat”, som betyder ”aktivitetsavståndstagande”, ”verksamhetsavbrott”, ”produktionsuppehåll” eller helt enkelt ”paus”. Ordet ”shabbat” förekommer för första gången i 2 Mosebok 16:23, där det står skrivet:

“Då sade han till dem: "Detta är vad HaShem sagt. I morgon är det shabbaton, HaShems avskilda shabbat. Baka nu det ni vill baka och koka det ni vill koka. Men allt som blir över skall ni spara åt er till i morgon."”

Det är viktigt att lägga märke till att ordet shabbat inte betyder “vila”, i bemärkelsen att hämta nya krafter. Den Evige behövde inte vila upp sig efter sitt skaparverk, för Han blir inte trött, som det står skrivet i Jesaja 40:28:

“Vet du inte, har du inte hört att HaShem är en evig Elohim, som har skapat jordens ändar? Han blir inte trött och utmattas inte, hans förstånd kan inte utforskas.”

Därför blev den sjunde dagen, i första hand, inte gjord för att människan skulle vila från sitt ansträngande arbete. Från början hade människan inte ett arbete som gjorde att hon blev svettig eller trött så att hon skulle behöva ta igen sig under en dag i veckan. Det är inte sabbatens viktigaste innebörd. Det handlar, som sagt, om avhålla sig från att göra intrång i skapelsen. När man därför översätter ordet ”shavat” med ”vilade” och ordet ”shabbat” med ”vilodag”, blir man lätt bortvillad från det som är huvudbetydelsen och huvudsyftet med den dagen. Om sabbaten är en dag då man skall upphöra med de aktiviteter som gör intrång i skapelsen, då måste syftet med sabbaten inte vara att vila, utan att ägna sig åt den Evige på ett annorlunda sätt än man gör under de andra veckodagarna.

Å andra sidan, är det sant att vilobegreppet finns införlivat i shabbat-konceptet, men det är i första hand syndafallet som gjorde att människans arbete blev förvandlat till något ansträngande. Därför har människan behov av att vila en dag i veckan, som det står skrivet i 5 Mosebok 5:14:

“Men den sjunde dagen är HaShems, din Elohims, shabbat. Då skall du inte utföra något arbete, inte heller din son eller din dotter, din tjänare eller tjänarinna, din oxe eller åsna eller något av dina dragdjur, inte heller främlingen som bor hos dig inom dina portar, för att din tjänare och din tjänarinna skall få vila liksom du.”

I 2 Mosebok 20:11 står det skrivet:

“Ty på sex dagar gjorde HaShem himlarna och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har HaShem välsignat sabbatsdagen och avskilt den.”

Här står det visserligen klart att den Evige vilade på den sjunde dagen. Men vilan är inte det viktigaste under sabbaten, utan att man avstår från skapande och producerande aktiviteter. På så sätt förvandlas denna dag till ett tempel i tiden. Detta var det första typen av tempel som HaShem gjorde. Senare utsåg han också en fysisk plats för ett tempel. Det finns både avskilda tider och avskilda platser. Detta är integrerade principer i skapelsen som hjälper människan att ha rätt förhållande till Skaparen.

Shabbaten, tidens tempel, blev gjord för att människan skulle kunna erkänna att hon inte är den som äger eller har all makt över det skapade. Under en dag i veckan, 14,3 % av hennes tid, måste hon erkänna att hon inte är den högsta chefen över skapelsen. Genom att hålla sabbaten kan hon alltså visa sitt underordnande och sin överlåtelse åt Skaparen. Den som arbetar under sabbaten erkänner inte sin Skapare utan intar en attityd av att äga saker som inte tillhör henne utan att respektera naturens lagar. Den som gör intrång i skapelsen under sabbaten, trotsar själva förvaltarskapsprincipen som gavs till människan, och gör sig själv till herre i stället för den Eviges tjänare, och tar en plats som inte tillhör henne. Hon knuffar ut sin himmelske Faders överhöghet från sitt arbetsliv och gör sig där själv till gud.

Shabbats-principen blev inte etablerad på berget Sinaj, när Toràn gavs till Israel, utan i själva skapelsen, inte i förhållande till Israel, utan i förhållande till människan. Sabbaten blev instiftad omedelbart efter att människan skapades. Det första som människan upplevde efter att ha skapats var den Eviges shabbat. Det lär oss att sabbaten blev gjord för människan, som det står skrivet i Markus 2:27:

“Och han sade till dem: "Sabbaten blev gjord för människan och inte människan för sabbaten."”

Sabbaten blev inte gjord för judarna, utan för människan, för Adams ättlingar. Det finns inte en text i Skrifterna som bevisar att sabbaten har blivit bytt till en annan dag eller har blivit upphävd eller blivit uppfylld på ett andligt sätt. Alla försök att införa dessa läror är dömda att misslyckas när man forskar djupare i det budskap som de Skrifter ger som blivit inspirerade av den Eviges Ande, inklusive de Apostoliska Skrifterna, som är känt som ”Nya Testamentet”.

Det är intressant att lägga märke till att Torhan inte säger ”det blev afton och det blev morgon den sjunde dagen”. En Midrash^[48] tolkar det så att det primära ljuset som hade gjorts den första dagen, lyste under sabbatsnatten, så att det inte fanns något mörker för Adam och Chavà.

I Talmud^[49] finns en diskussion mellan två rabbiner om vilken dag som Adam skapades. Enligt rabbi Jehoshua, skapades Adam den sjätte dagen i månaden Nissan (mars-april). Enligt rabbi Eliezer, skapades han den första dagen i den sjunde månaden Tishrí (sept-okt.). Rabbi Eliezers tolkning fick företräde över rabbi Yehoshuas tolkning och under tusentals år har judarna därför firat världens skapelse på den första dagen i den sjunde månaden, som kallas för Rosh HaShanà, årets huvud. Om detta är rätt, blev den månad som från början var den första, och som nu kallas för Tishrí, ändrad i 2 Mosebok 12:2 till att bli den sjunde månaden för Israel. Och den månad som nu kallas för Nissan, blev etablerad som den första månaden på året för Israels barn. Förlossningens månad är den första för den Eviges folk.

“skapat till att göra” – Rashí citerar en Midrash^[50] som säger att detta talar om det dubbla arbete som man gör under den sjätte dagen vilket motsvarar det behov som finns på den sjunde. Det arbete som borde ha gjorts under den sjunde dagen blir tillbakaskjutet och görs på den sjätte dagen. Det kan man se i det som hände i öknen när den Evige sa till folket att de skulle samla ihop dubbla portioner manna, på hebreiska ”man”, under den sjätte dagen, för att slippa göra det under sabbaten, jfr. 2 Mosebok 16:5, 22-24.

Fjärde alijàn, 2:4 – 3:21

2:4    “Detta är himlarnas och jordens generationer när de blev skapade, den dagen HaShem Elohim gjorde jord och himlar.” – Det hebreiska ord som översatts som ”generationer” är ”toldot”,^[51] som kommer från roten ”jalad”,^[52] som betyder ”föda”. Ordet toldot kan förstås på två sätt, mänskligt eller historiskt. När det står för den mänskliga betydelsen, har det att göra med avkomlingar, ättlingar. När det står för historia, syftar det till de historiska händelser som producerats. I detta fall syftar det på de saker som producerades under himlen och jordens skapelse. Här ser vi åter igen förhållandet mellan någots skapelse och dess födelse.

“HaShem Elohim” – Detta är första gången som Elohims personliga namn, YHWH, figurerar. Det Namnet förekommer mer än 6500 gånger i Tanach. Det är det enda personliga namn som den Evige presenterar sig med i Skrifterna. Alla de andra namnen som han har är titlar. Men detta är den Eviges eget namn. Det är så han heter. Det Namnet är det som mest uppenbarar hans väsen. Vi vet inte exakt hur det skall uttalas och därför föredrar vi att inte göra det, eller skriva ut det på ett fullständigt sätt, för att inte göra fel. Vi undviker också att uttala hans Namn av respekt. I stället för att skriva det Namnet, använder vi ersättningsordet HaShem, som betyder ”Namnet”, vilket är en mycket gammal sed och som man kan finna i de Apostoliska Skrifterna, jfr. 3 Johannes 7. Eftersom roten till YHWH har att göra med liv och existens i sig självt, använder vi också översättningen ”den Evige” när det syftar till det Namnet.

Enligt Rashí, när båda namnen YHWH och Elohim förekommer tillsammans, bör det förstås som: HaShem som är Elohim, som regerar och dömer över allt. Namnet YHWH är intimt sammanknippat med barmhärtighet. Därför står det skrivet i 1 Johannes 4:8, 16:

“Den som inte älskar har inte lärt känna Elohim, ty Elohim är kärlek… Och vi har lärt känna den kärlek som Elohim har till oss och tror på den. Elohim är kärlek och den som förblir i kärleken förblir i Elohim, och Elohim förblir i honom.”

I kapitel ett ser man Elohims skaparverk på avstånd, men i kapitel två uppenbaras detaljerna av vissa verk som blev beskrivna på ett övergripande sätt i kapitel ett. När den Evige visar sig på avstånd, ger han till känna sin egenskap av rättfärdighet, med titeln Elohim. Men när han låter oss se honom närmare, ger han till känna sitt personliga namn, YHWH, som är relaterat till hans egenskap av barmhärtighet. Det lär oss att ju närmare vi kommer den Evige, desto mer kommer vi att lära känna hans kärlek.

2:7    “Och HaShem Elohim formade människan av stoft från jorden och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande själ.” – Det hebreiska ord som översatts som “och formade” är ”va-jijtser” som i detta fall har ett extra jod. När det i vers 19 talas om att djuren formades, skrivs ordet med bara ett jod. Men när det talas om hur människan formades, finns det två jod. Hur skall man förstå detta? Det är uppenbart att den hebreiska texten vill visa att det fanns en skillnad mellan formandet av människokroppen och djurkroppen. Människokroppen har något mer, något som djurkropparna inte har. Rashí utgår från en Midrash och säger att det var två formanden av människokroppen, ett för denna världen och ett för de dödas uppståndelse. Djuren skapades inte för uppståndelsen. Den mänskliga kroppen är som ett frö som har en liten del, som kallas grodd, där ett potentiellt uppståndelseliv finns förvarat. När ett frö sås i jorden och dör, blir detta uppståndelseliv aktiverat. På samma sätt har den Evige förberett människokroppen till att kunna uppstå, jfr. 1 Korintierbrevet 15:42-44.

Människan är den enda varelsen som har blivit utrustad till att leva i två världar samtidigt, den lägre materiella världen och den högre andliga världen. Därför behövde hon en unik skaparhandling, olik den som skedde med änglarna och olik den som skedde med djuren. Människan är en kombination av stoft från marken och den Eviges livsande. När dessa två förenades, förvandlades människan till en levande själ, på hebreiska ”nefesh chajà”. Rashí säger att texten speciellt nämner att människan blev gjord till en levande själ för att visa att hon inte är exakt likadan som ett djur, som också kallas för levande själ, jfr. 1:24. Targum markerade skillnaden genom att översätta ”levande varelse” när det talas om djuren, och ”talande ande” när det talas om människorna.

Den Eviges livsande är det som gör att varje människa kan leva. Människan är inte evig i sig själv. Den hedniska idén om själens odödlighet kommer inte från Skrifterna, utan är ett grekiskt filosofiskt begrepp som har infiltrerats både inom judendomen och inom kristendomen. Människans själ är beroende av den Eviges Ande för att kunna existera. Det finns bara en som är odödlig i sig själv, som det står skrivet i 1 Timoteus 6:16:

“Han som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma, och som ingen människa har sett eller kan se. Honom tillhör ära och evig makt! Amen.”

Människan kan enbart nå fram till odödlighet genom ett djupt förhållande till Honom som existerar i sig själv, den himmelske Fadern. Den oberoende odödligheten är en myt som satan har hittat på. Den myten sålde han till Chavà när han lurade henne att frigöra sig från Livgivaren genom att säga: ”ni skall visst inte dö”. Det finns inget evigt liv eller evig existens skild från den Evige. Skrifterna lär att själen är dödlig, förstörbar och kan gå förlorad.

2:8    “HaShem Elohim planterade en lustgård i Eden, österut, och satte där människan som han hade format.” – Det lär oss att det fanns tre huvudsakliga områden på jorden, lustgården, Eden och resten av världen. Dessa tre motsvarar templets tre områden, det mest avskilda, det avskilda och förgården. Människan blev insatt att leva i intimitet i det mest avskilda området, för att där tjäna den Evige som präst.

2:9    “Och HaShem Elohim lät alla slags träd som var ljuvliga att se på och goda att äta av växa upp ur marken. Livets träd liksom trädet med kunskap om gott och ont satte han mitt i lustgården.” – I mitten av lustgården fanns det två träd, som stod nära varandra. Livets träd representerar Toràn, som kallas för ”livets träd” i Ordspråksboken 3:18, där det står skrivet:

“Ett livets träd är visheten för dem som får tag i den, de som håller fast vid den må prisas lyckliga.”

Det är troligt att livets träd växte på den plats som idag är tempelplatsen i Jerushalajim och att trädet med kunskap om gott och ont växte på oljeberget.

2:11  “Den första heter Pishon. Det är den som flyter runt hela landet Chavilà, där det finns guld.” – Pishón^[53] betyder ”svämma över”, ”sträcka ut sig”, ”överflöda”. Enligt Rashí är det Nilfloden. Människans miljö bestod från början av överflöd. Brist är en följd av förbannelse.

2:12  “Guldet i det landet är gott och där finns också bdelliumharts och onyxsten.” – Människan skapades till att ha ekonomiskt överflöd och till att värdera guldet högt. Toràn är det som ger värde åt guldet. Guldet är värdefullt för att Toràn säger att det är gott. Guld är inte något ont. De materiella rikedomarna är inte onda, de är goda. Det onda är kärleken till pengar, som det står skrivet i 1 Timoteus 6:10:

“Ty kärlek till pengar är en rot till allt ont. I sitt begär efter pengar har somliga kommit bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.”

2:13  “Den andra floden heter Gichon. Det är den som flyter runt hela landet Kush.” – Enligt Rashí, betyder Gichon^[54] dån.

2:14  “Den tredje floden heter Chiddekel. Det är den som flyter öster om Ashur. Den fjärde floden är Prat.” – Enligt Rashí, betyder Chiddekel^[55] att dess vatten var vassa, ”chadin”, och lätta, ”kalin”. Prat^[56] har att göra med frukt, “pri”, dess vatten gör att det produceras frukt.

2:15  “HaShem Elohim tog mannen och satte honom i Edens lustgård för att han skulle odla och bevara den.” – Från början var det meningen att människan skulle föröka sig och bli en stor familj som skulle sprida ut sig på hela jorden och samtidigt utvidga lustgårdens skönhet över hela jorden och skydda den från allt ont inflytande som skulle kunna komma från satan genom djuren som Adam skulle råda över och inte underordna sig.

“odla och bevara den” – Dessa två uppgifter är grundläggande för att en levande verksamhet skall ha framgång. Det handlar om expansion och beskydd. Det räcker inte att utvidga en levande verksamhet, den måste också beskyddas och bevaras. Det räcker inte med att bevara en levande verksamhet, den måste också utökas och utvidgas. Allt som lever rör sig och utvecklas och allt som lever är känsligt och behöver vårdas. En församling som bara tänker på tillväxt kommer att förlora många liv. En församling som bara tänker på att behålla ställningarna kommer aldrig att kunna uppfylla den Eviges syften. Allt liv måste utvecklas och skyddas för att inte dö. Dessa två principer finns återspeglade också i den aharoniska välsignelsen, jfr. 4 Mosebok 6:24, som säger: ”HaShem skall välsigna och bevara dig.”

På vilket sätt skulle Adam bevara lustgården? Var inte allt mycket gott? Då fanns det väl inga fiender eller fientliga element som kunde skada lustgården. Eller fanns det? Ja, det fanns det! Det onda fanns redan. Trädet med kunskap om gott och ont är ett bevis för att det onda fanns någonstans. Det är uppenbart att syndafallet i en del av den osynliga skapelsen redan var ett faktum. Människan blev förvarnad om detta och fick nu uppgiften att stå emot det onda så att det inte skadade den Eviges Rike i den värld som hon hade blivit satt att regera över. Det visar oss att människan inte bara blev skapad till att utbreda den Eviges härlighet över hela jorden, utan också till att bekämpa det onda.

2:16-17 “Och HaShem Elohim befallde mannen: "Av alla träd i lustgården skall du verkligen äta, men av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du verkligen dö."” – Här förekommer för första gången i Toràn ordet ”befallde”, på hebreiska ”tsavà”,^[57] som är roten till ordet ”bud”, på hebreiska ”mitsvà”.^[58] Nu gav HaShem människan ett positivt bud, att äta av alla träd i lustgården utom ett, och ett negativt bud, att inte äta av trädet med kunskap om gott och ont. De positiva buden ger välsignelser till dem som lyder dem och de negativa buden för med sig straff över den som inte lyder dem.

Genom buden lyfts människan upp till en hög position. Ordet ”mitsvà” innefattar även begreppet ”uppdrag”. När en människa får ett himmelskt uppdrag känner hon sig betydelsefull och lyfts upp till statusen att vara den Eviges medarbetare till att uppfylla hans planer på ett medvetet och frivilligt sätt. Buden är verktyg som den Evige har lagt i människans händer genom vilken hon kan behålla den innerliga gemenskapen med Honom och även fördjupa den intima relationen med Honom. Om människan bryter buden blir det ett brott i denna relation och människan upplever ett andligt förfall. En människa utan normer är värre än ett djur, för djuren uppfyller de normer som har blivit etablerade för dem. När människan uppfyller buden blir hon upplyft till de andliga sfärerna, men när hon bryter mot buden blir hon reducerad till det stoft som hon blev tagen ifrån.

Trädet med kunskap om gott och ont representerar ett erkännande av Elohims myndighet över människan. Varje gång som människan lydde det negativa budet om att inte äta av det förbjudna trädet, visade hon vem som var den Suveräne, vem som var Herre i hennes liv, vem som var hennes Elohim. Detta träd hjälpte människan att underordna och ödmjuka sig, och på så sätt kunde hon behålla sitt delegerade herradöme och förvaltarskap över allt skapat. Det enda sättet att kunna behålla en auktoritetsposition är att underordna sig den som delegerade sin auktoritet. Därför skulle detta träd med tiden blivit förvandlat till en typ av altare, en plats för offer och tillbedjan, där människans vilja underordnar sig Skaparens vilja.

Detta träd var också beviset för människans frihet. Människan hade möjlighet att synda. Hon var fri att välja mellan lydnad och olydnad. Om människan inte hade haft några bud, skulle hon inte haft möjlighet att vara olydig. Nu skulle hennes lydnad därför utgå från ett frivilligt underordnande och det skulle göra henne till en högre varelse än om hon inte hade haft detta val. På detta sätt skulle kärleken vara grundad på ett fritt val vilket gör den starkare. Elohim längtar efter vår frivilliga kärlek, inte en påtvingad sådan. Nu förbjöd Evige människan att äta av detta träd så på så sätt kan man säga att hon inte hade någon direkt frihet att göra det. Om hon var olydig mot budet, skulle det föra med sig katastrofala följder, döden, vilket innebär att de element sönderfaller som är levande när de är sammanfogade. Det talas om minst tre olika sorters död i Skrifterna:

·         Andlig död, när människans ande avlägsnas från Livskällan, jfr. Efesierbrevet 2:1.

·         Fysisk död, när anden lämnar kroppen, jfr. 1 Mosebok 5:5.

·         Evig död (den andra döden), när hela varelsen blir förtärd i eldssjön, jfr. Matteus 5:29; 25:41; Uppenbarelsenboken 20:14.

Hur skall vi kunna tolka orden “ den dag du äter av det skall du verkligen dö”?

·         Den dag som Adam syndade, fick han uppleva en typ av andlig död, hans inre upplevde ett brott i den intima gemenskapen med Elohim, så att Elohim måste komma och söka upp honom och ropa på honom: ”Var är du?”

·         Om vi räknar med att en dag också betyder 1000 år, ser vi att Adam inte nådde upp till den andra tusenåriga dagen av sitt liv. Han dog vid 930 års ålder. Samma dag (av 1000 år) som han åt av trädet, dog han fysiskt.

·         Det är möjligt att Adam dog på den dag i almanackan som han skapades, på sin “födelsedag”, 930 år senare, den sjätte dagen i veckan (fredag). Enligt traditionen, blev han begravd av Elohim själv, i Machpelàs grotta, som låg nära ingången till Edens lustgård. Det skulle i så fall vara anledningen till att Avraham var så intresserad av att köpa den grottan som en gravplats både för Sarà som för sig själv och sina ättlingar.

2:18  “HaShem Elohim sade: "Det är inte bra för mannen att vara ensam. Jag skall göra en hjälp åt honom, som hans motpart."” – Människan blev inte skapad att vara ensam. Kvinnan blev uttagen från mannen för att vara hans motpart och komplettera honom. Denna text lär att huvudsyftet för kvinnan är att stödja mannen så att han kan uppfylla den Eviges syften tillsammans med henne. När Toràn talar om att råda, i 1:26-28, uttrycks det inte i singularis, utan alltid i plural. Det lär oss att mannen inte kan råda ensam. Han behöver hjälpen från sin hustru så att han kan råda på ett rätt sätt över skapelsen.

Innan kvinnan blev gjord, blev mannen satt i lustgården till att bruka och skydda den. Buden om att äta av alla träd och inte äta av ett träd blev inte givna direkt till kvinnan utan enbart till mannen. Mannen började också sin uppgift med att råda över skapelsen genom att sätta profetiska namn på alla landdjur och fåglar. Det lär oss att det finns tre saker som speciellt är relaterade till mannens funktion:

·         Produktion och vård i arbetslivet, tillväxt och försvar.

·         Studier och praktisk tillämpning av Toràn.

·         Ansvaret att bedöma och bestämma över omgivningen.

Mannen fungerade redan i dessa tre områden utan kvinnans hjälp. Det var dock inte bra att mannen gjorde dessa saker själv. HaShem ville ha många barn, och mannen kunde inte uppfylla den visionen själv. Han behövde en hustru som kunde hjälpa honom med den uppgiften. Därför har HaShem utformat kvinnans kropp speciellt för att kunna bringa fram barn. Det lär oss att familjevård och barnuppfostran är kvinnans huvudsakliga uppgift. Det största i en kvinnas liv är att gifta sig för att bli en hjälp för sin man, få barn och hjälpa sin man att fostra dem så att de blir trogna den Evige. Mannen skapades för att röra sig i en större cirkel. Kvinnan skapades för att, i första hand, röra sig i hemmets värld, jfr. Ordspråksboken 31:10-31.

För att kunna var en rätt hjälp för mannen, har kvinnan blivit utrustad på ett alldeles speciellt sätt. Det hebreiska ord som översatts som ”hjälp” är ”ezer”,^[59] vars rot, ”azar”,^[60] betyder ”omge”, ”beskydda”, ”försvara”, ”hjälpa”, ”rädda”. Detta ord har inget nedlåtande i sig, utan återspeglar det bästa som någon kan få när det finns behov. Mannen är mindre utrustad än kvinnan till att leva ensam. Toràn lär att det är mannen som behöver hjälp, inte kvinnan. Ordet ”ezer” förekommer i Skrifterna huvudsakligen i förhållande till den Evige, jfr. 2 Mosebok 18:4; 5 Mosebok 33:7. Den hjälp som en kvinna därför kan ge en man är en hjälp som kommer från himlen. En ödmjuk man tar emot de visa råd och den hjälp som den Evige ger honom genom hans fru.

Det faktum att Toràn lär att mannen behöver hjälp betyder inte att kvinnan inte behöver mannen. Mannen fungerade i de tre ansvarsområden som vi tidigare nämnt, innan kvinnan formades. Kvinnan är därför beroende av mannen i dessa tre områden. Kvinnan behöver få ekonomisk fördel av mannens arbete och beskydd. Kvinnan behöver den uppenbarelse av den Eviges rådslut som gavs till mannen. Ingen bok i de avskilda Skrifterna har skrivits av en kvinna, men de blev också skrivna för kvinnan. Den himmelska uppenbarelsen kommer i första hand till mannen och förs sedan över till kvinnan genom mannen. I vissa fall talar den Evige till mannen genom hustrun, men det är inte en regel utan ett komplement. Den Evige talade inte till kvinnan om de bud som mannen hade fått. Det lär oss att mannen har ansvaret att lära sin fru Torà. Mannen bör tillbringa mer tid än hustrun i studium av Skrifterna och i bön, för att kunna få del av den himmelska uppenbarelsen och så kunna undervisa henne och leda sitt hem på ett profetiskt sätt. Maken har sista ordet när det gäller att besluta hur familjen skall ledas, han är huvudet för sin fru, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 11:3:

“Och nu vill jag att ni skall veta att Messias är varje mans huvud, att (den gifta) mannen är kvinnans (hustruns) huvud och att Elohim är Messias’ huvud.”

Det hebreiska ord som översatts som “som hans motpart” är ”ke-negdó”. Roten till det ordet är ”neged”,^[61] som betyder ”emot”, ”framför”, ”mitt emot”. Det lär oss att kvinnan skapades för att vara en motpart som står framför, d.v.s. mitt emot, mannen. Om mannen handlar rätt kommer hans fru, som fruktar den Evige, att behandla honom väl. Men om han inte gör det som den Evige har befallt honom att göra, kommer frun att förvandlas till hans fiende. Ordet ”ke-negdó” kan översättas som ”som säger emot honom”. Kvinnan har gjorts av den Evige för att vara på det sättet. Det är den bästa hjälp som mannen kan få, vid sidan av den Evige själv. Kvinnan blev tillverkad att kunna se saker och ting på ett annorlunda sätt, från en annan synvinkel och ha ett annat sätt att uppfatta sin omgivning. Mannen har större förmåga att se helhetsbilden, men han har inte kapacitet att se alla detaljer. Kvinnan har utrustats till att kunna se saker som mannen inte kan se. Därför är han skyldig att lyssna på henne för att kunna få en fulltaligare bild av saker och ting för att kunna ta de slutgiltiga besluten och leda sin familj på ett rätt sätt.

2:19  “HaShem Elohim formade alla markens djur och alla himlens fåglar av jord, och förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Så som mannen kallade varje levande varelse, så skulle den heta.” – Djuren formades under den femte och sjätte dagen. Dessa djur fördes sedan fram till mannen för att han skulle råda över vart och ett av dem genom sin andliga urskiljningsförmåga och sin talförmåga. Genom sin andliga urskiljningsförmåga kunde han registrera karaktär och funktion i varje art. Därefter kombinerade han de hebreiska bokstäverna i enlighet med varje bokstavs innebörd som motsvarade djurets karaktär och funktion och uttalade dem över var och en särskilt. Adam blev skapad till att ledas av den Eviges Ande. Det fanns ännu ingen synd i honom och hans andliga relation och uppenbarelse hade inga hinder på något sätt. Han visste, genom sin profetiska klarsynthet, vilket som var varje djurs funktion och syfte, och på så sätt kunde han råda över dem alla i enlighet med Skaparens plan. Genom att sätta namn på djuren regerade mannen med sitt ord. Människan blev utrustad till att dominera och skapa sin omgivning genom sitt ord. Den som sätter namn på något är den som har auktoritet över den saken eller personen. HaShem satte namn på ljuset, mörkret, valvet, landet och havet. Han råder över allt detta. Han satte också namn på människan den dag hon skapades, jfr. 5:2. Mannen fick sedan fortsätta att sätta namn på djuren och på så sätt samarbeta med den Evige i detta verk.

2:21-22 “Då lät HaShem Elohim en tung sömn falla över mannen, och när han hade somnat tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och HaShem Elohim formade en kvinna av revbenet som han tagit av mannen och förde henne fram till honom.” – Kvinnan togs inte från markens stoft för att inte bli nedtrampad, inte heller från mannens huvud för att hon inte skall råda över honom, utan från hans sida för att vara hans like. Enligt Rashí, talar inte den hebreiska texten om revben utan om sidor. På så sätt skulle HaShem ha separerat den feminina delen av människan och byggt en kvinna. Rabbi Eliezer^[62] lär däremot, att HaShem tog ut ett revben och byggde en kvinna av det. Jonatans Targum säger att det var mannens trettonde ryggkota.

I episoden om kvinnans tillblivande finner vi en vacker profetisk illustration om hur Messias’ brud skulle formas. I den himmelske Faderns eviga plan, hade Messias redan förutbestämts till att vara universums regent. Denna regering återspeglades i människans förhållande till djuren och jorden. Men eftersom det inte var bra att mannen ensam rådde, blev kvinnan tagen ut ur honom, för att det skulle bli en kollektiv regering bestående av man och kvinna. På samma sätt beslutade HaShem att ta ut ur Messias en kompletterande hustru, som kan dela hans regering över hela skapelsen, både osynlig och synlig. På samma sätt som mannen blev sövd med en djup sömn, var Messias tvungen att gå igenom dödens sömn. Under sömnen blev kvinnan tagen ut ur mannen. På samma sätt blev Messias’ brud uttagen på grund av Messias’ död. Messias’ död är grunden till att bruden kan bli uttagen, formad och fullkomnad, för att kunna bli en kompletterande hjälp i Messias’ Yeshuas regering. Det betyder inte att bruden inte fanns innan Messias’ Yeshuas död. Bruden fanns redan innan, som det står skrivet i Johannes 3:29:

“Brudgum är den som har bruden. Men brudgummens vän, som står där och hör honom, gläder sig innerligt över brudgummens röst. Den glädjen har jag nu helt och fullt.”

I Efesierbrevet 5:25-27 står det skrivet:

“Ni män, älska era hustrur, så som Messias har älskat församlingen och offrat sig för den, för att avskilja den, sedan han renat den genom vattnets bad, i kraft av ordet. Ty han ville ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller något annat sådant. Avskild och fullkomlig skulle den vara.”

Dessa texter lär oss att Messias’ brud redan fanns innan han gav sig själv för att dö för henne. Messias’ död var dock nödvändig för att kunna fullkomna henne så att hon inte har någon fläck, skrynkla eller någon annat sådant. Messias’ församling är de trogna inom Israels folk, som det står skrivet i Jeremia 31:4a och Matteus 16:18b:

“Än en gång skall jag bygga upp dig, så att du blir uppbyggd, du jungfru Israel... på denna klippa skall jag bygga upp min församling…”

2:23  “Denna gång är det ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall heta kvinna (ishà), ty av man (ish) har hon tagits.” – Mannens första ord när han vaknade upp ur sin sömn var: ”Denna gång”. Det innebär att han hade sökt bland djuren någon varelse som kunde bli hans maka. En Midrash^[63] berättar att när han såg hur alla djuren hade var sin make klagade han på den Evige för att han inte hade någon maka. Då sövde den Evige ner honom och gav honom Chavà.

Denna text lär oss att Adam talade hebreiska, samma språk som den Evige använde till att skapa världen. Enligt Siftei Chachamim,^[64] härleds inte ordet för “kvinna” från ordet för “man” i något av de gamla språken i världen utom hebreiskan. Därför är den ordlek som Adam gör ett bevis för att han talade det hebreiska språket och förstod dess grammatik. Människorna talade hebreiska ända fram till Bavels torn, nästan 2000 år senare. Därefter blev hebreiskan uppdelad i 70 olika språk. I judendomen kallas hebreiskan för ”ha-lashon ha-kodesh”, ”det avskilda tungomålet”.

2:24 “Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött.” – Här finns grunden för äktenskapet mellan man och kvinna. Äktenskapet är ett förbund mellan make och maka som har sociala följder. Därför är ett förhållande mellan en man och en kvinna inte en privatsak. I alla kulturer finns det någon form av offentligt tillkännagivande när äktenskapsförbund ingås. En man har inte rätt att ligga med en kvinna utan att ha ett äktenskapsförbund med henne som grund. Denna text lär oss att det första steget är att man lämnar det sociala familjelivet i förhållande till föräldrarna. Därefter sker en officiell förening då en kvinna blir förvandlad till hustru, och sedan kan de förenas fysiskt och så bli ett kött. Detta är den ordning som blivit fastställd i skapelsen som reglerar föreningen mellan man och kvinna.

Roten till det hebreiska ordet som översatts som ”hålla sig till” är ”davak”,^[65] som betyder ”klistras ihop”, ”förenas”, ”fästas ihop”.

I Matteus 19:4-6 lär vår Rebbe oss:

“Han svarade: "Har ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna och sade: Därför skall en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött? Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Elohim har fogat samman skall människan inte skilja åt."”

Föreningen mellan man och kvinna i ett äktenskapsförbund registreras i himlen. På detta första bröllop förde den Evige fram kvinnan till mannen och vigde dem. Därefter gav han myndigheterna rättigheten att bekräfta äktenskapsförbunden. När en man och en kvinna ämnar ingå en intim relation måste den därför registreras inför myndigheterna. Myndigheterna är Elohims lagliga representanter. De som gifter sig inför myndigheterna gör det därför inför Elohim och vid det tillfället förenar Han dem. Äktenskapet är ett förbund som sluts inför den Evige, som det står skrivet i Malaki 2:14:

“Och ni frågar: "Varför?" Jo, HaShem har varit vittne mellan dig och din ungdoms hustru. Du har handlat trolöst mot henne, fastän hon är din maka, din hustru som du ingått förbund med.”

I Predikaren 4:12 står det skrivet:

“Där den ensamme blir övervunnen, kan två stå emot. Och en tredubbelt tvinnad tråd brister inte så lätt.”

2:25  “Och mannen och hans hustru var båda nakna utan att blygas för varandra.” – Mannen skapades till Elohims avbild. Eftersom Elohim är ljus och täcker sig med ljus, sken människan innan hon föll i synd. En Midrash^[66] lär att människan skapades omgiven av ett härlighetsmoln och en typ av fjäll som sedan föll av när hon syndade. Vi bör därför inte förstå ordet ”nakna” som samma typ av skamliga nakenhet som människan upplever idag när hon klär av sig.

Skammen som människan upplever av den nakenheten som blev ett resultat av syndafallet beror på att de förlorade de originalkläder som de hade. Nu kan hon inte få tillbaka den ursprungliga härlighet som hon hade i sina originalkläder. Inte ens kung Shlomoh kunde komma upp till skönhetsnivån av en lilja på marken, jfr. Matteus 6:29. Det lär oss att människan, som hade skapats mycket högre än blommorna, är en fallen varelse, som har förlorat den ursprungliga härligheten som hon hade innan hon föll i synd, som det står skrivet i Romarbrevet 3:23:

“Alla har syndat och saknar härligheten från Elohim”

Å andra sidan, kände människorna från början inte någon skam när de visade sina kroppar, för det fanns inte några onda drifter inom dem. Synden hade ännu inte kommit in i människan. Enligt Rashí, kom jetser harà, den onda böjelsen, inte in i människan förrän hon åt av det förbjudna trädet.

3:1    “Men ormen var listigare än alla markens djur som HaShem Elohim hade gjort. Han sade till kvinnan: "Har Elohim verkligen sagt: Ni får inte äta av något träd i lustgården?"” – Ormen attackerar kvinnan av flera orsaker. Kvinnan är känsligare än mannen för de andliga impulserna, både från ljusets rike och mörkrets rike. Det är också lättare att bedra kvinnan andligen än mannen, som det står skrivet i 1 Timoteus 2:14:

“Och det var inte Adam som blev bedragen, utan kvinnan blev bedragen och gjorde sig skyldig till överträdelse.”

I 2 Korintierbrevet 11:3 står det skrivet:

“Men jag är rädd för att liksom ormen med sin list bedrog Chavà, så skall också era sinnen fördärvas och vändas bort från den uppriktiga och rena troheten mot Messias.”

Buden hade blivit givna till mannen och han hade å sin tur förmedlat dessa bud till sin fru. Därför blev inte Adam bedragen, han visste mycket väl vilket bud han hade fått när det gällde det förbjudna trädet. Ormen ställde en knäpp fråga för att få igång en diskussion med kvinnan. Fiendens strategi grundar sig på lögnen. Han är lögnens fader. Lögn är förvriden sanning. Den Eviges Torà är sanning, jfr. Psalm 119:142. Satans lögn går ut på att förvrida Toràns bud. Med den första frågan förändrade ormen ett bud och på så sätt försökte han att förmedla en bild av en grym Elohim som förslavar människorna med lagen, genom att förbjuda många saker som de skulle kunna njuta av om de vore fria från lagen. Detta har varit hans strategi från början och den har inte förändrats sedan dess.

3:3    “men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Elohim sagt: Ät inte av den och rör inte vid den, ty då kommer ni att dö."” – Kvinnan lade till budet. Det var inte förbjudet att röra trädet, bara äta av det. Det är väldigt viktigt att varken lägga till eller dra ifrån buden, som det står skrivet i 5 Mosebok 4:2:

“Ni skall inte lägga något till det som jag befaller er och inte ta något därifrån utan hålla HaShems, er Elohims, bud som jag ger er.”

3:4    “Då sade ormen till kvinnan: "Ni skall visst inte dö!” – Här ser vi varifrån den bedrägliga tron på själens odödlighet kommer.

3:5    “Men Elohim vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Elohim med kunskap om gott och ont."” – Ormen gör anspråk på att veta vad Elohims har i sitt sinne. Den är religiös. Den försöker nu starta en annorlunda religion. Det attraktiva i hans nya religion är att den erbjuder frihet från lagen och personlig utveckling genom en högre kunskap. Det är en religion som skapar oberoende. I stället för att vara underordnad buden, tar nu människan sina egna beslut utifrån sina egna bedömningsgrunder. Genom att förtrösta på sin egen kunskap och sitt eget sinne, tror hon att hon vet vad hon bör göra och inte göra. På så sätt förvandlas hennes sinne till en Elohim och det blir det som bestämmer, enligt vad det förstår. Det som hon inte förstår accepterar hon inte och praktiserar hon inte.

3:6    “Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat. Trädet var lockande eftersom man fick förstånd av det, och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man som var med henne, och han åt.” – Kvinnan blev lurad av ormens ord. Hon trodde mer på satans lögnaktiga ord än på den Eviges Ord som hade förmedlats till henne genom sin man.

Det var frestelsen om att bli mentalt oberoende som gjorde att synden kom in i denna världen. Humanistisk intellektualism är det största hindret för Himmelriket på jorden. Adam lät sig förtjusas av kvinnan i stället för att regera över ormen med Elohims Ord.

3:7    “Då öppnades ögonen på dem båda, och de märkte att de var nakna. Och de sydde ihop fikonlöv och gjorde höftskynken åt sig.” – Människans kunskap var nu inte längre baserad på uppenbarelse som orsakats av andlig förening med den Evige, utan av ett intellektuellt oberoende. De förlorade den härlighet som de hade haft och märkte att de var nakna. Det hebreiska ord som översatts som ”märkte”, ”jadà”,^[67] betyder inte bara att intellektuellt urskilja, utan också att känna till genom erfarenhet. Nu fick de verkligen uppleva vad det innebar att vara naken på alla sätt. I första hand blev de nakna när det gäller den himmelska närvaron som hade fyllt dem med sådan härlighet att till och med deras kroppar lyste. Dessutom, enligt vad Rashí lär, blev de nakna i förhållande till det bud som de hade haft i sina händer. Genom den påverkan som frukten gav dem kunde de nu förstå den skam som det innebär att vara naken. Därför sydde de ihop fikonlöv för att skyla sig. Fikonlöven representerar den fallna människans religiositet, som försöker ersätta den Eviges härlighet med egna ansträngningar. Dessa kläder blev senare förkastade av den Evige som satte på dem en annan typ av kläder som tillverkats av ett oskyldigt djur som fick ge sitt blod.

Bland de visa finns det olika förslag när det gäller vilket som var trädet med kunskap om gott och ont: vinstocken, vetet, etrogen (ett citrusträd) och fikonträdet. Enligt Rashí, var det ett fikonträd. Det är dock troligt att det var ett träd som var ensamt i sitt slag och som inte längre finns på jorden.

Skrifterna lär oss att synden kom in i världen genom Adam, och därför kom den också in i människan. Fröet från trädet med kunskap om gott och ont slog rot och producerade sin frukt inom människan. Detta orsakade en splittring inom henne, en kluven vilja, vilket vi ser återspeglat i Romarbrevet 7:15, där det står skrivet:

“Ty jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag.”

Människans karaktär blev förvriden. Hon blev förvandlad till en annorlunda varelse, med synd inombords, som inte fanns där från början. Hennes beteende kan därför inte behaga den Evige, snarare uppväcker det hans vrede, på grund av det medfödda upproret, som det står skrivet i Efesierbrevet 2:3:

“Bland dem var vi (judar) alla en gång, när vi följde våra syndiga begär och gjorde vad köttet och sinnet ville. Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra (hedningarna).”

3:8    “Vid kvällsbrisen hörde de HaShem Elohim vandra i lustgården. Och mannen och hans hustru gömde sig för HaShem Elohims ansikte bland träden i lustgården.” – Synden kom in i världen på eftermiddagen. Därför var Messias Yeshua tvungen att dö på eftermiddagen, för att ta bort världens synd.

3:10  “Han svarade: "Jag hörde ljudet av dig i lustgården och blev förskräckt eftersom jag är naken. Därför gömde jag mig."” – Rädsla kom in i världen genom synden.

3:11  “Då sade han: "Vem har berättat för dig att du är naken? Har du ätit av det träd som jag förbjöd dig att äta av?"” – Den Evige vet allting och behöver inte bli informerad om vad som händer. Trots det ställer han en fråga till Adam så att han på så sätt kan få tillfälle att omvända sig och bekänna sin synd i ånger.

3:12  “Mannen svarade: "Kvinnan som du har satt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt."” – Mannens karaktär hade blivit satanisk och därför skyller han på Elohim för att Han gett honom en kvinna som fått honom att synda. I stället för att ge sig tillkänna, ställer han sig bakom sin fru och försöker på så sätt att fly sitt ansvar och tror att han därför inte får så hårt straff för det han gjort. En andligt omogen människa erkänner inte sin skuld utan skyller alltid på andra. En andligt mogen människa är villig att ta ansvar för sin skuld och till och med för andras skuld och lida för deras skull så att de blir frikända.

Adam visste att döden väntade honom. Syndens lön är döden. Fruktan för döden skapar slaveri. Bara en kan befria oss från fruktan för döden. Hans namn är Yeshua, som det står skrivet i Hebreerbrevet 2:14-15:

“Eftersom nu barnen hade fått del av kött och blod, fick han på liknande sätt del av kött och blod, för att han genom sin död skulle göra den maktlös som hade döden i sitt våld, det vill säga satan, och befria alla dem som av fruktan för döden hade levt i slaveri hela sitt liv.”

3:13  “Då sade HaShem Elohim till kvinnan: "Vad är det du har gjort?" Kvinnan svarade: "Ormen förledde mig och jag åt."” – HaShem gav också kvinnan tillfälle att göra teshuvà, omvändelse. Men hon följde sin makes dåliga exempel och tar inte sitt ansvar utan skyller på  ormen.

3:14  “Då sade HaShem Elohim till ormen: "Eftersom du har gjort detta, skall du vara förbannad bland alla boskapsdjur och vilda djur. På din buk skall du gå, och jord skall du äta så länge du lever.” – Ormen fick inte något tillfälle att omvända sig. Därför ställer HaShem inte någon fråga till den, utan utfärdar ett domslut direkt. Ormen förlorade sina ben och blev reducerad till det mest förbannade av alla landdjur.

3:15  “Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen.” – Här talas det i första hand om en fiendskap mellan kvinnan och ormen. Kvinnan är modern till människorna och därför representerar hon livet. Det var också så som Adam förstod detta budskap så att han sedan gav henne ett nytt namn, Chavà (Eva), ”liv”. Tidigare hade hon hetat ”Ishà”. Trots att människorna hade underordnat sig en ande av uppror och oberoende, fanns det fortfarande kvar inom dem något av den goda böjelsen, jetser hatov, som skulle motivera dem till att inte bryta mot den Eviges bud. På så sätt skulle det, till en viss del, bli en naturlig, medfödd, fiendskap, i hela människosläktet, mot det ondas krafter både inifrån och utifrån.

För det andra talar det här om ormens avkomma och kvinnans avkomma. Omens avkomma är de människor som bryter mot den Eviges bud och kvinnans avkomma syftar till de människor som lyder den Eviges bud och kämpar i fiendskap mot ormen och det onda.

Denna text har också från mycket gamla tider förståtts som en messiansk profetia. En Midrash^[68] lär:

"Detta är Avkomman som kommer från en annan plats, och vem är denne? Kung Messias."

I Galaterbrevet 3:16 står det skrivet:

“Nu gavs löftena åt Avraham och hans avkomma. Det heter inte: "och åt dina avkomlingar", som när man talar om många, utan som när det talas om en enda: och åt din avkomling som är Messias.”

Denna tolkning utesluter inte andra tolkningar när det gäller förståelsen av ordet avkomma. Det är dock betydande att ordet för avkomma i 1 Mosebok 3:15 står i singular maskulin form. Här finns bevisligen en profetia om en speciell avkomling, en unik avkomma. Det hebreiska ord som översatts som ”avkomma”, ”zerà”,^[69] betyder:

·         frö, säd, utsäde, grodd, vete

·         skördeperiod, skörd

·         spermier, sädesvätska, säd

·         bildligt: telningar, avkomlingar, avkomma, barn, ättlingar, ras

Vi bör lägga märke till att Toràn här talar om kvinnans säd, vilket är en enastående företeelse i hela Skriften. Säden, spermierna, kommer enbart från mannen. Hur kommer det sig då att det här talas om en kvinnas säd? Här har vi onekligen en profetia om Messias’ övernaturliga födelse. Texten verkar syfta till att Messias kommer att födas utan säden från en man.

HaShem fortsätter med att säga att han, avkomman, avkomlingen, säden, skall krossa ormens huvud. Det innebär att han kommer att förinta makten på den som uppviglade kvinnan att synda. Här kungörs nu den slutgiltiga förintelsen av satans makt.

Det hebreiska ord som översatts som ”krossa” är ”jechufshà”, som, enligt Rashí, betyder ”han skall söndersmula dig”, liknande 5 Mosebok 9:21, där det talas om hur Moshè smulade sönder guldkalven i öknen.

I 1 Johannes 3:8 står det skrivet:

“Den som gör synd är av satan (ormens avkomma), ty satan har syndat ända från begynnelsen (Bereshit). Och Elohims Son uppenbarades för att han skulle förinta satans gärningar (krossa ormens huvud).”

Elohims Son, som är den siste Adam och den andra människan, jfr. 1 Korintierbrevet 15:45-47, kom för att förinta satans gärningar. Genom Torà-lydnad vann han seger över fienden, jfr. Filipperbrevet 2:8; Psalm 40:8-9. Adam förlorade för att han var olydig mot Elohims bud. Yeshua vann seger genom att lyda den Eviges Torà. Det enda sättet att vinna seger över satan är genom att lyda Toràn. Den som inte lyder Elohim ställer sig automatiskt under olydnadens rike och upprorets furste. Synd är att vara olydig Elohims bud, jfr. 1 Johannes 3:4.

Moshè smulade sönder guldkalven och kastade pulvret i vatten. Så kommer satans slut att bli. Efter att ha blivit krossad kommer han att bli evigt och totalt förintad i eldsjön, som det står skrivet i Matteus 25:41:

“Sedan skall han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt satan och hans änglar.”

I Uppenbarelseboken 20:10 står det skrivet:

“Och satan som hade bedragit dem, kastades i sjön av eld och svavel, där också vilddjuret och den falske profeten är. Och de skall plågas dag och natt i evigheternas evigheter.”

“och du skall hugga honom i hälen” – Denna profetia talar om Messias’ lidande. När Yeshua dog var han tvungen att lida smärta i hälen genom en huvudlös spik som de romerska soldaterna hade satt i trädet, just bakom en av hans fötter så att den trängde in i hälen varje gång han var tvungen att resa sig upp för att andas.^[70]

Denna text kan också tolkas i förhållande till Jaakovs ättlingar som kommer att vara den sista generationen innan Messias kommer tillbaka. Namnet Jaakov är relaterat till det hebreiska ordet för ”häl”, ”ekev”. I den sista tiden kommer satans barn, de som bryter mot buden, att kriga mot de avskilda som håller Elohims bud, som gavs genom Moshè, och som har Yeshuas vittnesbörd, som det står skrivet i Uppenbarelseboken 12:17:

“I sitt raseri mot kvinnan gick draken bort för att strida mot de övriga av hennes barn, mot dem som lyder Elohims bud och håller fast vid Yeshuas vittnesbörd.”

3:16 “Till kvinnan sade han: "Jag skall storligen föröka din möda när du blir havande. Med smärta skall du föda dina barn. Till din man skall din lust vara, och han skall råda över dig."” – Kvinnans värld, familjen, blev påverkad av straffet för hennes synd. Det som redan fanns i liten mån förökades nu till att bli mycket smärtsamt.

3:17  “Till Adam sade han: "Du lyssnade på din hustru och åt av det träd om vilket jag hade befallt dig: Du skall inte äta av det. Därför skall marken vara förbannad för din skull. Med möda skall du livnära dig av den så länge du lever.” – Det finns tillfällen då mannen inte bör lyssna till sin hustrus råd. Mannen är ansvarig att urskilja vilken källa som finns bakom det hans fru säger, om det kommer från himlen eller från satans rike. Denna text visar oss hur man skall kunna urskilja och vinna seger över varje frestelse, genom Toràn. Om mannen hade varit trogen Toràn, skulle han inte fallit i synd.

Mannens värld, hans arbetsliv, blev påverkat av straffet för hans synd.

3:18  “Törne och tistel skall den bära åt dig och du skall äta av markens örter.” – Den förbannelse som kom över jorden förändrade växternas genetik och de började producera törnen och tistlar. Själva naturen blev påverkad av människans synd, som det också står skrivet i Romarbrevet 8:20-22:

“Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att också skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Elohims barns härliga frihet. Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas.”

I 2 Petrus 3:3-4 står det skrivet:

“Framför allt skall ni veta, att i de sista dagarna kommer det människor som drivs av sina begär och som förtalar och hånar er och frågar: "Hur går det med löftet om hans återkomst? Ända sedan våra fäder dog förblir ju allting precis som det har varit från världens begynnelse."”

Vi bör ta Kefas varningar på allvar när han talar om förtalare som kommer i denna sista tid. En av de saker som de säger är att allt har varit likadant sedan skapelsen fram till våra dagar. De räknar då inte med de förändringar som skett på grund av de domar som Elohim har fällt under loppet av universums historia. Naturen blev förbannad och lagd under förgängelsen när Adam syndade.

Förbannelsen över naturen tog också Messias, vilket symboliseras av törnekronan som sattes på hans huvud när han dog, Matteus 27:29.

3:19  “I ditt ansiktes svett skall du äta ditt bröd till dess du vänder åter till jorden, ty av den har du tagits. Jord är du, och jord skall du åter bli.” – Döden kom in i världen genom synden. Men innan den Evige uttalade domen över kvinnan och mannen gav han till känna en del av sin frälsningsplan genom kvinnans avkomling. Denna frälsningsplan innefattar alltings upprättelse. För att det skall bli en total upprättelse efter den katastrof som orsakades av de första människornas synd, måste inte bara människans fiende förintas, utan också själva synden och syndens konsekvenser. Det krävdes en korrigering, på hebreiska ”tikun”, just på den punkt där den förste människan misslyckades, i lydnad för buden när ormen frestar. Messias Yeshua gjorde denna tikun för Adams synd. Där Adam föll misslyckades inte Yeshua.

Vad är syndens konsekvenser? Döden. Människan måste alltså bli befriad från döden. Till och med döden själv måste bli eliminerad för att allting skall kunna upprättas. Därför var den utlovade Förlossaren inte bara tvungen att befria människan från döden, utan också förinta döden för evigt, jfr. 1 Korintierbrevet 15:26; Uppenbarelseboken 20:14.

3:20  “Mannen gav sin hustru namnet Chavà, ty hon blev moder till allt levande.” – Adam satte ytterligare ett namn på sin hustru i hopp om att Förlossaren skulle födas genom henne. Namnet ”Chavà”^[71] är relaterat till det hebreiska ordet ”chajà”,^[72] som betyder ”lever”. Genom kvinnan kunde människan fortsätta att leva utan att utrotas och genom kvinnan skulle Han komma som skulle ge människan tillfälle att få evigt liv.

3:21  “Och HaShem Elohim gjorde kläder av skinn åt Adam och hans hustru och klädde dem.” – Ett oskyldigt djur var tvunget att ge sitt blod för att människorna skulle kunna bli klädda. Detta offer var den enda som skedde i Edens lustgård och det gjordes på eftermiddagen. På så sätt gav den Evige ett budskap till människorna om att de kläder inte var tillräckliga, som representerade människans egna ansträngningar till att ersätta och få tillbaka den förlorade härligheten. Det krävdes utgjutelse av oskyldigt blod för att hon skulle kunna bli befriad från synden och dess konsekvenser. Denna handling åskådliggjorde Messias’ död som skulle ske på eftermiddagen, och vilkens blod skulle föras in i det mest avskilda i himlen, till att återlösa människan från hennes synd och dess konsekvenser, som det står skrivet i Hebreerbrevet 9:12:

“gick han en gång för alla in i det mest avskilda, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning.”

Den Evige gav till känna sin frälsningsplan på två sätt, först genom budskapet om kvinnans avkomling som skulle krossa ormens huvud och sedan genom det enda offer som någonsin gjorts i lustgården som tjänade till att täcka människornas nakenhet.

Det hebreiska ordet ”jeshuà”, ”frälsning”, talar om en befrielsehandling som medför ett tillstånd av rymlighet, där man är fri från begränsningar. Verbet ”jashà” betyder ”rädda”, i betydelsen ”ge plats”, ”bereda rum”, ”föra ut på ett rymligt område”, ”befria från trångmål”.

På så sätt får begreppet frälsning i Skrifterna, inte bara betydelsen av att människan blir befriad från synd, död och Elohims vrede, så att hon kan få del av den tillkommande tidsåldern, utan i det ordet finns också inbegripna alla områden i det mänskliga livet. Det är fråga om att bli befriad från allt som hindrar att Elohims ursprungliga syfte uppfylls, så att det skapas en situation av bestående shalom. Shalom är ett tillstånd av fullständig ordning, hälsa, perfektion och harmoni.

Behovet av frälsning beror på syndafallet, när människan och skapelsen blev satta under förbannelse. Människan behöver frälsning från synden och dess konsekvenser, bland annat döden, och resten av skapelsen behöver frälsning från förgängelsens som kom som ett resultat av människans synd.

Frälsningen har en negativ sida och en positiv. Elohim frälser från något negativt för att åstadkomma något positivt. Exempelvis, vi blir frälsta från den eviga döden för att få evigt liv. Genom frälsningen upprättar Elohim sin skapelse och helar den från alla syndafallets destruktiva konsekvenser och återupprättar det ursprungliga tillståndet av harmoni, perfektion, hälsa och frid som rådde i paradiset. Frälsning innebär att allt skapat som blivit påverkat av syndafallet blir upprättat till sitt ursprungliga tillstånd.

I Jesaja 49:6 står det skrivet:

“han säger: Det är för lite för dig, då du är min tjänare, att endast upprätta Jaakovs stammar och föra tillbaka de bevarade av Israel. Jag skall sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att du skall bli min frälsning intill jordens yttersta gräns.”

I Yeshua Messias finns hela Elohims frälsningsverk koncentrerat. Namnet Yeshua betyder ”frälsning”. I Messias finns hela Israels nation representerad och i Israel finns alla jordens nationer representerade. Messias kom för att frälsa sitt folk från deras synder, jfr. Matteus 1:21. Men han kom också för att frälsa hela världen, jfr. 1 Johannes 2:2, som det också står skrivet i Romarbrevet 1:16b:

“i första hand för juden och även för greken.”

Därför har det frälsarverk, som den Evige utför genom Messias, att göra både med Israels hela frälsning, som nation, jfr. Romarbrevet 11:26, samt med varje individ inom Israel och i resten av världen, jfr. 1 Timoteus 4:10. Dessutom har detta verk att göra även med hela skapelsens frälsning, både synligt och osynligt, jfr. Kolosserbrevet 1:19-20; Romarbrevet 8:19-25; Hebreerbrevet 9:23.

I Lukas 1:67-79 står det skrivet:

“Hans far Zecharjà blev uppfylld av avskildhetens Ande och profeterade och sade: "Välsignad är Herren, Israels Elohim, som har besökt och återlöst sitt folk. Han har upprättat åt oss ett frälsningens horn (Messias) i sin tjänare Davids släkt, så som han för länge sedan hade lovat genom sina avskilda profeters mun. Han har frälst oss från våra fiender och från deras hand som hatar oss. Han har visat barmhärtighet mot våra fäder och tänkt på sitt avskilda förbund, enligt den ed han gav vår fader Avraham, att vi, frälsta ur våra fienders hand, skulle få tjäna honom utan fruktan, i avskildhet och rättfärdighet inför honom under alla våra dagar. Och du, barn, skall kallas den Högstes profet. Ty du skall gå före Herren och bana väg för honom och ge hans folk kunskap om frälsning, att deras synder är förlåtna för vår Elohims innerliga kärleks skull. I kraft av den skall en soluppgång från höjden (Messias) besöka oss, för att ljus skall skina över dem som sitter i mörker och dödsskugga och styra våra fötter in på fridens väg."”

Denna text lär oss den vida betydelsen av frälsningsbegreppet. Frälsningen kommer från Elohim genom Messias till Israels folk, för att återlösa och befria Israel på ett nationellt sätt från alla dess fiender, och också ge kunskap om frälsning till syndernas förlåtelse, både för judar och för icke-judar, så att var och en kan tjäna Elohim utan fruktan i avskildhet och rättfärdighet alla sina dagar och vandra på vägen av shalom.

Frälsningen kanaliseras i tre olika tider, förfluten tid, nutid och framtid.

1.      Förfluten tid – “Han har frälst oss”, jfr. 2 Timoteus 1:9. När man personligen tar emot Yeshua som sin Herre och Messias, jfr. Johannes 1:12-13; Romarbrevet 10:9-10, frälser Elohim oss genom att låta oss födas på nytt och omskär vårt hjärta. I dessa ord finns inkluderad både den nationella, kollektiva, betydelsen av frälsning, ”oss”, och den personliga, individuella, betydelsen.

2.      Nutiden – ”arbeta med fruktan och bävan på er frälsning”, jfr. Filipperbrevet 2:12b. Denna process definieras normalt i de Apostoliska Skrifterna som avskiljande (”helgelse”).

3.      Framtiden – “den frälsning som finns beredd och skall uppenbaras i den sista tiden”, jfr. 1 Petrus 1:5. Frälsningen har inte blivit fullkomlig ännu på alla områden av det personliga och kollektiva mänskliga livet. Inte heller för skapelsen i allmänhet.

Det är viktigt att lyfta fram faktumet att Skrifterna talar om frälsning som något kollektivt, “han har frälst oss”, ”er frälsning”. Shaliach Shaul skulle kunna ha skrivit: ”Må var och en av er arbeta på sin personliga frälsning”. Men det gjorde han inte. Den kollektiva sidan av frälsningen är en framträdande sak i hela Skriften, inklusive de Apostoliska Skrifterna.

Detta faktum tar inte bort det personliga ansvaret för var och en, jfr. 2 Mosebok 32:33; 4 Mosebok 14:24; 21:9; 5 Mosebok 24:16; Romarbrevet 1:16; 10:8-10. Var och en dör och går förlorad på grund av sin egen synd, jfr. Hesekiel 18:20; Efesierbrevet 2:1; Kolosserbrevet 2:13. Och var och en blir frälst genom sin egen lydande tro, jfr. Hesekiel 18:21; Markus 16:16; Johannes 3:16.

Men den personliga frälsningen för varje jude och varje hedning, beror på den kollektiva frälsning som den Evige har gett, och ger till Israels nation. Det finns ingen frälsning utanför det förbund som Elohim har slutit med Avraham. Avraham, Jitschak, Jaakov, Israels folk och Israels Messias är den enda kanalen till frälsning för alla människor.

Femte alijàn, 3:22 – 4:26

3:22  “HaShem Elohim sade: "Se, människan har blivit som en av oss med kunskap om gott och ont. Hon får nu inte räcka ut handen och även ta av livets träd och så äta och leva för evigt."” – Att ha evigt liv med inneboende synd skulle inte innebära ett fullkomligt tillstånd. I stället för att utplåna människorna ger HaShem dem möjlighet att komma in i hans plan för total återlösning. Utdrivandet från paradiset var en godhetshandling, så att människan först kunde bli upprättad innan hon fick möjlighet att äta av livets träd och leva i evighet. Efter den slutliga återlösningen kommer människan att åter kunna äta av livets träd, som det står skrivet i Uppenbarelseboken 2:7; 22:2, 14:

“Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. Åt den som segrar skall jag ge att äta av livets träd, som står i Elohims paradis... Mitt på stadens gata, på varje sida om floden, står livets träd som bär frukt tolv gånger, varje månad bär det frukt, och trädets blad ger läkedom åt folken… Saliga är de som tvättar sina kläder. De skall få rätt till livets träd och få komma in i staden genom dess portar.”

4:1-2 “Mannen hade känt sin hustru Chavà, och hon hade blivit havande och fött Kajin. Då sade hon: "Jag har fått en man från HaShem." Hon hade fött ännu en son, Hevel, Kajins bror. Hevel blev herde och Kajin blev åkerbrukare.” – Den hebreiska textens grammatik ger en klar antydan om att Chavà redan hade fött tidigare. Frågan är när. Rashí säger att det hände innan syndafallet. Andra säger att det var efter syndafallet. En Midrash^[73] och Rashí lär att Chavà födde fem barn den dag hon skapades, Kajin med en tvillingsyster och Hevel med två tvillingsystrar. Både Kajin och Hevel gifte sig med sina tvillingsystrar. Om de föddes innan syndafallet måste i så fall alla barnen ha ätit av den förbjudna frukten, för både Kajins handlingssätt och Hevels död visar att de var fallna varelser som hade påverkats av synden. Rashí lär att människorna syndade samma dag de skapades. En annan tolkning skulle kunna vara att syndafallet skedde efter en tid.

4:3    “Efter en tid hände sig att Kajin bar fram en offergåva åt HaShem av markens gröda.” – Toràn säger att han bara bar fram av markens gröda, vilket låter oss förstå att det var vilken gröda som helst, inte den bästa och utvalda. En Midrash^[74] säger att det var lin, den sämsta grödan som man kan tänka sig.

4:4    “Även Hevel bar fram sin gåva av det förstfödda i sin hjord, av djurens fett. Och HaShem såg till Hevel och hans offer” – Enligt en Midrash,^[75] offrade Hevel frikostigt det bästa han hade, lamm som inte hade klippts eller arbetat och som inte hade något lyte. Elohim hade visat Adam och Chavà vilka djur som var rena och som tjänade till att offras, jfr. 1 Mosebok 7:2. Därför visste Hevel vilken typ av djur som den Evige kunde ta emot. Det är möjligt att det djur som offrades i lustgården innan förvisningen var ett, eller flera lamm, jfr. Uppenbarelseboken 13:8; 1 Petrus 1:19-20, och att Hevel grundade sig på den uppenbarelse som den Evige hade gett genom det offret. Enligt en Midrash,^[76] gav Kajin och Hevel sina offer den 14 Nissan, samma dag som pesach-offret senare skulle frambäras.

I Hebreerbrevet 11:4 står det skrivet:

“Genom tron bar Hevel fram ett bättre offer åt Elohim än Kajin, och genom tron fick han det vittnesbördet att han var rättfärdig, eftersom Elohim själv bekände sig till hans offer. Och genom tron talar han, fastän han är död.”

Hevel offrade genom tron. Det står inte ”genom tro”, utan ”genom tron”. Det var inte genom vilken tro som helst, utan tron, den som det alltig har handlat om, den enda tro som gavs från början, den judiska tron. Det är möjligt att Hevel hade tro på Messias’ framtida offer, enligt det som den Evige hade uppenbarat tidigare, jfr. 3:15, 21. Och genom den tron blev han rättfärdiggjord, d.v.s. oskyldigförklarad och frikänd från sin syndaskuld.

Den Evige såg med välbehag, i första hand till Hevel, och sedan till hans offer. Han såg den attityd som fans i hans hjärta av kärlek, överlåtelse och trohet, och den attityden blev belönad med att han visade sitt välbehag. En Midrash^[77] berättar att eld föll från himlen och förtärde offret.

4:7    “Är det inte så att om du gör det som är gott, ser du frimodigt upp, men om du inte gör det som är gott, då lurar synden vid dörren. Den har begär till dig, men du skall råda över den.” – Rashí, liksom Targum, förstår denna mening på följande sätt: ”Om du förbättrar dina gärningar, blir du då inte förlåten?” Därefter fortsätter Onkelos’ Targum: ”till domens dag har din synd sparats, för i framtiden kommer du att bli straffad såvida du inte omvänder dig, men om du omvänder dig, får du frid.” Rashí tolkar ordet ”dörren” som stunden man dör, när människan går in i graven. Synden betyder här jetser harà, köttet, inom människan. Människan bör råda över denna onda inre drift. Genom omvändelse och den Eviges nåd kan hon råda över den. Den som inte omvänder sig från sina onda gärningar kommer att domineras av sin synd.

4:10  “Då sade han: "Vad har du gjort? Hör, din brors blod ropar till mig från marken!” – I den hebreiska texten står ordet ”blod” i plural. Rashí säger att det är för att det hänvisar till alla de ättlingar till Hevel som inte fick möjlighet att födas. Talmud^[78] säger att det syftar på flera sår som Kajin gav honom eftersom han inte visste vart hans själ skulle fara ut.

4:15b “Och HaShem satte ett tecken på Kajin så att ingen som träffade på honom skulle döda honom.” – Chachamim, de visa, erbjuder flera olika förklaringar till vilken typ av tecken som HaShem satt på Kajin: att han blev spetälsk,^[79]  att HaShem gav honom en vakthund,^[80] att ett horn växxte upp i hans panna,^[81] eller att han fick en bokstav från det avskilda Namnet ingraverad på sin panna.^[82] Rashí förstår det som att en bokstav från det avskilda Namnet blev ingraverad på hans panna.

4:19  “Lemech tog sig två hustrur, den ena hette Adà och den andra Tsillà.” – Rashí hänvisar till en Midrash^[83] och säger att man innan floden hade vanan att ta två fruar, den ena för att få barn och den andra till att ha sex med. Adà skulle då vara den hustru som han fick barn med och Tsillà var ämnad att ha sex med. Men trots att hon hade tagit preventivmedel blev hon med barn två gånger, jfr. v. 22.

4:25  “Adam kände åter sin hustru, och hon födde en son som hon gav namnet Shet. Hon sade: "Elohim har gett mig en annan avkomling i stället för Hevel, eftersom Kajin dödade honom."” – Enligt en Midrash,^[84] tänkte Chavà på kung Messias när Shet föddes. Namnet Shet betyder ”satt”, ”ersatt” och det talar om flera saker i Messias’ tjänst. Messias skulle bli en ersättare för människan som har dött. Han representerar också människan och kan göra ett byte så att han genom sin död kan ge liv till den döda människan. Tron på Messias’ ställföreträdande död och uppståndelse finns gömd i Chavàs uttalande.

4:26 “Också Shet fick en son och han gav honom namnet Enosh. Vid den tiden började man uppkalla sig efter HaShems namn.” – Enligt Rashí, började man uppkalla människor och avgudar efter den Avskildes namn, och så förvandlades de till kultföremål och blev kallade för gudar.

Sjätte alijàn, 5:1-24

5:2    “Till man och kvinna skapade han dem. Han välsignade dem och gav dem namnet Adam den dag de skapades.” – Namnet Adam,^[85] har att göra med orden ”adam”,^[86] ”rödaktig”, ”adamà”,^[87] ”mark” och ”dam”,^[88] ”blod”. När Messias då kallas för Människosonen, på hebreiska ”ben Adam”, betyder det att han blivit tagen från jorden och har kött och blod som en fysisk ättling till den förste människan Adam. Människosonen är en jordisk varelse som har sitt ursprung i himlen, jfr.1 Korintierbrevet 15:47.

5:3    “När Adam var 130 år fick han en son som var lik honom, hans avbild. Han gav honom namnet Shet.” – Här förekommer samma ord som i 1:26 där det talas om människans skapelse med Elohims avbild enligt hans likhet, ” be-tsalmenu ki-dmutenu”, men i omvänd ordning, ”bi-demutó ke-tsalmó”, ”i (eller med) hans likhet, enligt hans avbild”.

Betydelsen av de tio första namnen på Adams ättlingar fram till Noach bildar en messiansk profetia:

1.      Adam – jordisk

2.      Shet – satt

3.      Enosh – dödlig

4.      Kenàn – tillstånd/åstadkommande(?)

5.      Mahalalel – prisad av Elohim

6.      Jered – gick ner

7.      Chanoch – invigd

8.      Metushèlach – hans död sänder

9.      Lemech – eländig

10.  Noach – lindring

Den jordiske är satt i ett dödligt tillstånd. Den som Elohim prisar gick ner, han är invigd. Hans död sänder den eländige lindring. Alternativt: Människan är ersatt. Det är ett dödligt åstadkommande...

5:22  “Och sedan Chanoch hade fått Metushèlach vandrade han med Elohim i 300 år och fick söner och döttrar” – Att vandra med Elohim innebär att man uppfyller hans bud. Substantivet av det hebreiska ordet ”halach”, ”gå”, är ”halachà” som betyder ”vanding”. ”Halachà” är en judisk fackterm som talar om de regler som de judiska myndigheterna stadgar för att Toràns bud skall praktiseras i den judiska livsstilens alla situationer.

5:24  “Sedan Chanoch på detta sätt hade vandrat med Elohim fanns han inte mer, ty Elohim tog honom.” – Detta uppryckande är en profetisk skuggbild på det uppryckande som den sista generationens rättfärdiga kommer att uppleva när Messias kommer tillbaka, jfr. Matteus 24:31, Lukas 17:34-36; 1 Tessalonikerbrevet 4:17. När Messias Yeshua kommer tillbaka till jorden, kommer de som tillhör honom att bli uppryckta i luften för att möta honom och sedan följa honom tillbaka till jorden. Det hebreiska ord som översatts som ”tog”, ”lakach”,^[89] hänsyftar till det andra steget i det hebreiska bröllopet, när bruden blir ”tagen” av brudgummen och förd till hans pappas hem där bröllopet äger rum, jfr. Esra 9:12; Nehemja 13:25; 2 Krönikeboken 11:21.

Sjunde alijàn och Maftir, 5:25 – 6:8

5:29  “Han hav honom namnet Noach, ty han sade: "Denne skall lindra oss under vårt arbete och våra händers möda, när vi brukar jorden som HaShem har förbannat."” – Enligt Rashí, använde inte människorna jordbruksredskap tills Noach kom och tillverkade dem.

6:2    “såg Elohims söner att människornas döttrar var vackra, och de tog till hustrur alla som de utvalde.” – Enligt Rashí och Jashars bok,^[90] syftar det här på adeln och domarna. Targum översätter ”de mäktigas (eller adelns) söner”. I en Midrash,^[91] och Chanochs bok,^[92] talas det om änglar, som hade fallit från himlen under Enoshs tid, som förenade sig med människornas döttrar och därav föddes jättarna.

6:6    “Då ångrade HaShem att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta.” – HaShem ändrar sin attityd och sitt beteende gentemot människan beroende på de beslut och gärningar som hon gör, jfr. Hesekiel 18.

6:8    “Men Noach hade funnit nåd inför HaShems ögon.” – Den Evige har alltid gett nåd åt dem som vänder om från det onda och söker honom. Det hebreiska ord som översatts som ”nåd” är ”chen” ^[93] som betyder:

·         attraktion, skönhet, prakt

·         behag, välbehag, välvilja, sympati

·         böjelse, uppskattning, gillande

·         favör, medlidande, barmhärtighet, tacksamhet

Roten i detta ord är “chanan” ^[94] som betyder:

·         böja sig ner och visa välvilja mot en som är ringare, utöva barmhärtighet, ha medlidande, vara nådefull, visa medömkan, tycka synd om

·         göra en tjänst, favorisera, gynna, befrämja

En Midrash^[95] säger:

“Noach blev frälst, inte för att han förtjänade det, utan för att han fann nåd.”

Begreppet nåd, som oförtjänt välgärning, är en av judendomens viktigaste grundpelare.