Parashá 14 VaErá

2 Mosebok 6:2 – 9:35

Av K Blad ©

Andra utgåvan 2013-14 (5774)

Lukrativ kopiering ej tillåten.

Toráläsningar:

1. 6:2-13
2. 6:14-28
3. 6:29 – 7:7
4. 7:8 – 8:10 (8:6 heb.)
5. 8:11-22 (8:7-18 heb.)
6. 8:23 (19 heb) – 9:16
7. 9:17-35
8. Maftir: 9:33-35

Haftará: Hesekiel 28:25 – 29:21

VaErá

Betyder ”och jag visade mig”.

Första aliján, 6:2-13

Gud påminner Moshé om att hans namn är JHWH. Men med det namnet gav han sig inte till känna för patriarkerna. Däremot upprättade sitt förbund med dem och lovade att ge dem Kenáans land där de hade bott som främlingar. Han har nu hört Israels barns nödrop på grund av sitt slaveri och kommer ihåg sitt förbund. Moshé får order om att säga till Israels barn att han är JHWH. Han kommer att föra ut dem från slaveriet under egyptierna. Då kommer de att bli hans folk och få det land som han med ed lovade patriarkerna. Moshé talar till folket men de lyssnar inte på honom. När Moshé får order om att tala med Farao frågar han hur Farao kommer att lyssna på honom när inte ens Israels barn lyssnar på honom. Då befaller HaShem Moshé och Aharon att tala med Israels barn och Farao så att folket kommer ut ur Egypten.

Andra aliján, 6:14-28

Reuven fick fyra barn. Shimon fick fem. Levi fick tre, Gershon, Kehat och Merari. Levi blev 137 år gammal. Gershon fick två söner. Amram var son till Kehat, tillsammans med tre till. Gershon blev 133 år. Merari fick två söner. Amram tog sin faster Jocheved till hustru som födde åt honom Aharon och Moshé. Amram blev 137 år gammal. Korach och Eltsafan är Aharons och Moshés kusiner. Aharon tog Elisheva till hustru och hon födde honom fyra söner. Korach fick tre söner. Aharons son Elazar fick Pinchas. Dessa är Aharon och Moshé som talade till Farao för att få ut Israels barn ur Egypten.

Tredje aliján, 6:29 – 7:7

HaShem säger till Moshé: “Jag är HaShem. Säg till Farao, kungen i Egypten, allt som jag talar till dig.” Moshé svarar och säger att han har oomskurna läppar. Hur skall Farao lyssna på honom? HaShem gör Moshé till Elohim för Farao och Aharon som profet. HaShem kommer att förhärda Faraos hjärta så att stora under kan ske i Egypten. HaShem kommer att lägga sin hand på Egypten och ta ut folket. Egyptierna kommer att uppleva att han är den Evige. Moshé och Aharon gör som den Evige har befallt dem. Då är Moshé 80 år och Aharon 83 år.

Fjärde aliján, 7:8 – 8:10 (8:6 heb.)

När Farao ber dem göra ett under skall Aharon ta sin stav och kasta den framför honom så att den blir till en orm. När det sker gör Egyptens magiker samma sak. Men Aharons stav slukar deras stavar. Faraos styrker sitt hjärta och bryr sig inte om dem, som HaShem har sagt. Moshé skall nu ställa sig framför Farao på morgonen när han går till floden, och i den Eviges namn säga till honom att låta folket gå. Eftersom han inte har velat lyssna kommer han nu att erfara att han är den Evige. Flodens vatten kommer att förvandlas till blod och alla fiskarna kommer att dö. Moshé säger till Aharon att sträcka ut sin hand över alla Egyptens vatten. När han gör det blir det blod i hela Egyptens land. Men magikerna gör samma sak med sina ockulta krafter och Faraos styrker sitt hjärta och bryr sig inte, som den Evige har sagt. Alla egyptier gräver efter vatten.

Det går sju dagar och den Evige säger till Moshé att han skall gå till Farao och säga: ”Så säger den Evige: Låt mitt folk gå så att de kan tjäna mig.” Om han inte låter dem gå kommer paddor från floden att komma in i husen och vara överallt. Aharon sträcker ut sin stav över floder och kanaler och paddor kommer upp och övertäcker Egyptens land. Magikerna gör samma sak. Farao kallar på Moshé och Aharon och ber dem be till HaShem så att han tar bort paddorna. Då kommer han att låta folket gå och offra åt den Evige. Moshé frågar när han skall be. Farao svarar: ”I morgon”. Så kommer det att bli för att han skall veta att ingen är som HaShem.

Femte aliján, 8:11-22 (8:7-18 heb.)

Paddorna kommer bara att bli kvar i floden. Moshé och Aharon går ut från Farao. Moshé ropar till den Evige om paddorna och han handlar enligt hans ord. Paddorna dör i husen, på bakgårdarna och på markerna. Folk samlar ihop dem i högar och landet fylls av stank. Men när Farao ser att han fått lindring gör han sitt hjärta tungt och bryr sig inte, som HaShem har sagt.

Moshé säger till Aharon att slå på markens stoft så att det blir förvandlat till löss. När han gör det kommer löss över människor och djur i hela Egypten. Magikerna försöker att göra löss, men det klarar de inte. De säger till Farao att detta är Guds finger. Men Farao styrker sitt hjärta och bryr sig inte, som HaShem har sagt.

Moshé måste gå upp mycket tidigt och ställa sig framför Farao när han går till vattnet och säga: ”Så säger HaShem: släpp mitt folk så att de kan tjäna mig.” Om han inte gör det kommer han att sända olika typer av farliga djur i alla egyptiernas hus. Men så kommer det inte att bli i Goshen för att Farao skall erfara att den Evige finns här i landet.

Sjätte aliján, 8:23 (19 heb) – 9:16

HaShem gör en skillnad mellan sitt folk och Faraos folk. Nästa dag kommer de skadliga djuren in i hela Egypten. Landet håller på att bli förstört. Farao tillåter då dem att offra till sin Gud i landet. Men Moshé svarar att det är bäst att inte göra det för det som de kommer att offra till den Evige är en styggelse för egyptierna. De kommer då att stena dem. De behöver gå iväg ett avstånd på tre dagsresor och där kan de offra. Farao säger att han låter dem gå ut i öknen, men inte för långt. När Moshé lämnar Farao ber han den Evige att avlägsna djuren tills nästa dag. HaShem gör som Moshé ber och det blir inte ett djur kvar. Men Farao gör sitt hjärta tungt och låter inte folket gå.

Moshé skall nu gå till Farao igen och be honom släppa folket så att de kan tjäna hebréernas Gud. Om han vägrar att släppa dem kommer den Eviges hand att komma över hans boskap. Men inget djur av Israels boskap kommer att dö. Nästa dag händer det. Farao skickar bud och får reda på att all boskap i Egypten har dött och att inget djur av Israels boskap har dött. Men Farao gör sitt hjärta tungt och låter inte folket gå.

Moshé och Aharon blir tillsagda att ta sot från en ugn i sina nävar och strö ut det i luften inför Farao. Det kommer att förvandlas till fint damm i hela landet som orsakar bölder som slår ut med blåsor på människor och djur. När de gör det kan inte magikerna längre stå emot Moshé på grund av bölderna. Men HaShem styrker Faraos hjärta och han bryr sig inte, som HaShem har sagt.

Moshé får gå upp tidigt och säga till Farao att han skall släppa folket för att de skall kunna tjäna hebréernas Gud. Alla plågorna kommer att komma över honom, hans tjänare och hans folk för att de skall erfara att det inte finns någon annan som Han på hela jorden. Om pesten hade kommit över farao och folket hade det blivit utplånat. Men HaShem håller honom vid makt för att visa sin makt och för att hans Namn skall bli förkunnat på hela jorden.

Sjunde aliján, 9:17-35

Om Farao inte låter folket gå, kommer det att bli ett kraftigt hagel som aldrig tidigare setts. Han måste då se till att alla som är på marken kommer under skydd så att de inte dör. De tjänare som Farao hade som fruktar för HaShems ord skyddar sina tjänare och sin boskap. Men de som inte bryr sig om den Eviges ord lämnar kvar dem ute på marken. När Moshé sträcker ut sin stav över himlen sänder HaShem åska, hagel och eld som aldrig funnits sedan Egypten blev till. Allt som finns på marken förstörs, t.o.m. träden. Men det kommer inte något hagel i Goshen. Farao kallar på Moshé och Aharon och erkänner att han har syndat. HaShem är rättfärdig men hans folk och han är onda. Han ber dem att be så att det slutar att åska och hagla. Då kommer han att släppa dem och de behöver inte stanna kvar längre. När Moshé kommer utanför staden skall han sträcka han ut sina händer till den Evige och åskan och haglet kommer då att upphöra, för att Farao skall veta att landet tillhör HaShem. Farao och hans tjänare fruktar ännu inte den Evige. (Linet och kornet har nu förstörts. Men inte vetet och rågen, för de är sena.) Moshé lämnar staden och sträcker ut sina händer till den Evige och ovädret slutar. Men Farao syndar igen genom att göra sitt hjärta tungt. Hans tjänare gör samma sak. Han låter inte Israels barn gå, som HaShem har sagt.

Kommentarer

Första aliján, 6:2-13

6:3    “För Avraham, Jitschak och Jaakov visade jag mig som El Shaddai, men under mitt namn JHWH gjorde jag mig inte känd för dem.” (SFB reviderad) – Det betyder inte att patriarkerna inte kände till vilket som var Guds personliga namn. Från 1 Mosebok 2:4 hade Namnet JHWH blivit tillkännagett. Och patriarkerna hade fått den muntliga traditionen från Adam, jfr. 1 Mosebok 4:1; 24:31. Dessutom ser vi i 1 Mosebok 4:26 att människorna började åkalla JHWHs Namn. I 1 Mosebok 15:2 nämner Avraham Namnet JHWH i sin bön. Därefter står det skrivet att Avraham trodde på JHWH och det blev honom tillräknat som rättfärdighet, 1 Mosebok 15:6. I 1 Mosebok 17:1 står det skrivet:

“När Avraham var nittionio år uppenbarade sig JHWH för honom och sade: "Jag är El Shaddai. Vandra inför mig och var fullkomlig.” (SFB reviderad)

Det lär oss att patriarkerna kände till Namnet JHWH, jfr. 1 Mosebok 26:21-25; 28:10-16. Hur skall vi då förstå detta ord?

Rashi säger: ”Här står det inte skrivet: ”jag gav inte till känna”, utan ”jag gav MIG inte tillkänna”. De kände mig inte i min egenskap av sannfärdig, genom vilken jag heter JHWH, Trofast att handla så att mitt ord blir verifierat. Han hade alltså gett dem ett löfte, men han hade inte uppfyllt det.”

Vi måste förstå att när den Evige uppenbarar ett av sina namn betyder det inte bara att man får reda på hur det uttalas eller skrivs, utan han uppenbarar en handling genom vilken den Oändlige förhåller sig till världen. Den Evige uppenbarar sig genom sina olika namn. Varje namn uppenbarar en handling som är i överensstämmelse med namnets betydelse. På så sätt måste vi förstå denna vers. Det finns en handling som är sammanknuten med uppenbarelsen av namnet JHWH, och den handlingen hade inte ännu blivit fullt uppenbarad för patriarkerna. Men den handling som är sammanknuten med namnet El Shaddai fick de lära känna.

Namnet El Shaddai kan huvudsakligen förstås på två sätt, som den Allsmäktige Guden och den Alltillräcklige Guden. Patriarkerna hade lärt känna den Oändlige med det namnet, vilket motsvarar det specifika sättet att handla mot dem och resten av världen. De hade lärt känna El Shaddais beskyddande hand när de gick igenom faror. De hade lärt känna hans övernaturliga under i skapelsen. De hade upplevt att El Shaddai hade gett dem allt det de behövde för att bli helt tillfredsställda. Det står skrivet att Avraham dog mätt på livet, 1 Mosebok 25:8. Men den Evige hade inte gett sig till känna för dem som JHWH.

Vilket karaktärsdrag och vilken handling ligger bakom det namnet?

Vi har redan citerat Rashi som framhäver det namnets anknytning till trohet att uppfylla sina löften. Avraham hade, till en viss grad, lärt känna denna del av den Evige handlingssätt när han fick sin son Jitschak på ett övernaturligt sätt, genom ett löfte, som det står skrivet i 1 Mosebok 21:1:

“den Evige såg till Sará så som han hade lovat, och den Evige gjorde med Sará som han hade sagt.” (SFB reviderad)

Men det var flera löften som den Evige inte uppfyllde under patriarkernas livstid, exempelvis löftet om att få avkomma som stjärnorna på himlen, som stoftet på marken och som sanden i havet, och löftet om att få Kenáans land som en evig arvedel. Dessa löften blev inte uppfyllda under patriarkernas livstid. Dessutom väntade de på att en himmelsk stad skulle komma ner till Kenáans land, som det står skrivet i Hebreerbrevet 11:9-10, 13-16, 39-40:

“I tron levde han som främling i det utlovade landet. Han bodde i tält tillsammans med Jitschak och Jaakov, som var medarvingar till samma löfte. Ty han väntade på staden med de fasta grundvalarna, den som Gud har format och skapat... I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara främlingar på jorden. De som talar så visar därmed att de söker ett hemland. Om de hade menat det land som de gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit. Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem... Och fast alla dessa hade fått vittnesbördet att de trodde, fick de inte det som var utlovat. Ty Gud har förutbestämt något bättre åt oss: först tillsammans med oss skall de nå målet.” (SFB reviderad)

Den Evige gav sig alltså inte till känna för patriarkerna med namnet JHWH på så sätt att han inte uppfyllde alla sina löften för dem.

Dessutom kan vi lyfta fram två betydelser till av det namnet. De två namn som mest förekommer i Skrifterna är Elohim och JHWH. Elohim förekommer omkring 2500 gånger i Tanach (GT). JHWH förekommer nästan 7000 gånger. Även om JHWH är den Eviges personliga namn och Elohim är en titel, ser rabbinerna i dessa två namn en tendens av två emanationer den Oändlige. Dessa två står både i motsatsförhållande till varandra och kompletterar varandra. Namnet JHWH är relaterat till den Oändliges barmhärtighet och Elohim är relaterat till hans rättfärdighet. Det innebär att när namnet Elohim, som översatts till Gud, skrivs, har det att göra med en rättfärdig handling. Och när namnet JHWH[1] skrivs har det att göra med en barmhärtighetsgärning.

På så sätt kan vi då dra slutsatsen att patriarkerna inte hade lärt känna den Eviges karaktär genom att han för dem inte uppenbarade sin barmhärtighet på det sätt som Israels barn nu skulle få uppleva.

Det är därför mycket intressant att se att det första som Moshe fick ta emot vid den magnifika uppenbarelsen i den brinnande busken, var intrycket av den Eviges medlidande och barmhärtighet, som det står skrivet i 2 Mosebok 3:7, 9:

“Den Evige sade: "Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, och jag har hört hur de ropar över sina plågare. Jag känner till deras lidande... Och se, ropet från Israels barn har kommit upp till mig, och jag har också sett hur egyptierna förtrycker dem.” (SFB reviderad)

Detta uttryck för den Eviges barmhärtighet hade inte blivit uppenbarad för Avraham, Jitschak och Jaakov.

Dessutom finner vi en annan aspekt i detta Namn som är relaterad till de två första, förlossningen, återlösningen, friköpandet, som det står skrivet i 2 Mosebok 3:8a, 10:

“Därför har jag stigit ner för att rädda dem undan egyptierna och föra dem från det landet upp till ett gott och rymligt land, ett land som flödar av mjölk och honung... Gå nu! Jag skall sända dig till Farao, och du skall föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten.” (SFB)

Israels barn behövde återlösas för att kunna lämna Egypten. När en eller flera personer befinner sig i fara, slaveri, fattigdom, sjukdom eller något liknande, och inte har möjlighet att komma ut ur situationen, behöver de återlösas för att komma loss. En förlossare, eller återlösare, är en person som har möjlighet att befria dem som behöver återlösas. I detta fall presenterar sig den Evige som Återlösare för att befria Israels barn från Egypten. De kan ju inte själva komma ut därifrån, som det står skrivet i 2 Mosebok 15:13:

“Du ledde med din nåd det folk som du återlöst, du förde dem med din makt till din avskilda boning.” (SFB)

I 5 Mosebok 9:26 står det skrivet:

“Jag bad till den Evige: Adonai den Evige, förgör inte ditt folk och din arvedel, som du har friköpt (återlöst) med din stora makt och som du med stark hand har fört ut ur Egypten.” (SFB reviderad)

I Psalm 77:16 står det skrivet:

“Med din arm har du återlöst ditt folk, Jaakovs och Josefs barn. Sela.” (SFB reviderad)

Patriarkerna hade inte upplevt den Evige som den store Återlösaren. Nu uppenbarar sig HaShem för Israels barn som Återlösaren som kommer att befria dem från slaveriet.

Israels barn var slavar. En slav har ingen rätt över sitt eget liv. Han är inte herre över sig själv. Han ägs av en annan. För oss är det svårt att förstå detta eftersom vi inte har levt i en sådan verklighet. Att Israels folk var slavar innebar inte enbart att de var tvungna att arbeta hårt, utan också att de ägdes av en annan. De tillhörde Farao. Torán lär oss inte i detalj hur de blev slavar. Midrash-litteraturen ger sin förklaring, men det faktum att de var slavar innebar att de vid något tillfälle måste ha förlorat sin frihet. Antingen sålde de sig själva som slavar genom egen vilja, eller blev de tvingade att bli slavar genom makt. Faktum är att de nu var slavar, och därför ägdes de av Farao. Det innebär att den Evige inte kunde föra ut dem från Egypten utan att ha tillstånd från deras ägare. Därför ser vi att Moshé inte befaller Farao att släppa Israels barn för att kunna fira högtid åt den Evige, utan helt enkelt bara ber om tillstånd, t.o.m. på ett bedjande sätt, som det står skrivet i 2 Mosebok 5:3:

“Då sade de: "Hebréernas Gud har uppenbarat sig för oss. Var snäll och låt oss därför få gå tre dagsresor in i öknen och offra åt den Evige, vår Gud, så att han inte kommer över oss med pest eller svärd."” (SFB reviderad)

Juridiskt sett kunde den Evige inte göra anspråk på Israels barn, eftersom de stod under Faraos auktoritet och var hans ägodelar. Om den Evige hade tagit ut dem utan Faraos tillstånd, hade han varit en tjuv och han skulle då också våldföra sig på den auktoritetsprincip som han själv har inrättat. Därför var Moshé tvungen att be om tillstånd upp till sju gånger för att kunna få ut Israels barn, jfr. 5:1; 7:16; 8:1 (7:26 heb.), 20 (16); 9:1; 10:3. Vid inte ett enda av dessa tillfällen står det att HaShem befaller Farao att släppa folket. Den Evige kan inte begå någon orättfärdig handling, som det står skrivet i Psalm 145:17:

“den Evige är rättfärdig i alla sina vägar och nådig i allt han gör.” (SFB reviderad)

Å andra sidan hade Gud all makt över Farao. Det var Han som hade insatt honom som kung i Egypten genom att delegera en del av sin egen auktoritet, (jfr Romarbrevet 13:1-6). Därför har Gud rätt att döma Faraos gärningar. Det var också en del av Moshés uppgift, att i detta fall handla som Elohim över kungen i Egypten. Plågorna kom därför att Mitrajims kung, tillsammans med sitt folk, inte hade respekterat den Eviges lagar, som gäller alla människor på jorden. Moshé blev sänd för att utföra två huvudsakliga uppdrag. Det ena var att döma den myndighet som inte gjorde vad den skulle och uppfyllde Hans vilja som tillsatt den. Det andra var att återlösa Israels barn från sitt slaveri.

På så sätt uppenbaras de två namnen Elohim och JHWH i detta storverk. Elohim uppenbaras som den rättfärdige Domaren som fäller ett domslut över en ond regering och ser till att det drivs igenom. JHWH uppenbaras som den barmhärtige Återlösaren som befriar sitt folk från slaveriet.

På samma sätt har den Evige uppenbarat sig i sin Son Jeshua den Smorde. När han blev uppenbarad för världen kom han med två syften. Det ena var att döma fursten över detta världssystem och hans folk. Det andra var att befria Israels barn från syndens och dödens slaveri. I Jeshua uppenbaras Elohims rättfärdighet och JHWHs barmhärtighet. Messias död utgör den högsta uppenbarelsen av Elohims rättfärdighet och JHWHs barmhärtighet. I hans död dömdes synden och denna världens furste blev utkastad. I hans död uppenbaras Guds rättfärdighet som inte kan förlåta syndaren och förklara syndaren oskyldig utan att betala för syndens konsekvenser. I Messias död uppenbaras JHWHs barmhärtighet för att alla dem som tror på detta ersättande offer i evighet skall bli förlåtna och återlösta från syndens slaveri och dess yttersta konsekvenser.

6:6-8 “Säg därför till Israels barn: Jag är den Evige. Jag skall föra er ut från tvångsarbetet hos egyptierna och rädda er från slaveriet under dem och jag skall återlösa er med uträckt arm och genom stora straffdomar. Och jag skall ta er till mitt folk och vara er Gud. Ni skall få erfara att jag är den Evige, er Gud, han som för er ut från slavarbetet hos egyptierna. Och jag skall föra er till det land som jag med upplyft hand lovade ge till Avraham, Jitschak och Jaakov. Jag skall ge er det till arvedel. Jag är den Evige.” (SFB reviderad) – Vi finner sju löften i denna text. De första fyra hör samman med de fyra vinbägare som man dricker under Pesach-firandet (påsk).

1.      Jag skall föra er ut – första bägaren som heter kiddush ”avskiljande”

2.      Jag skall rädda er – andra bägaren som heter ”dom”

3.      Jag skall återlösa er – tredje bägaren som heter ”återlösning” eller ”välsignelse”

4.      Jag skall ta er – fjärde bägaren som heter ”lovsång”

5.      Jag skall vara er Gud

6.      Jag skall föra er ut till landet

7.      Jag skall ge er landet till arvedel

6:12  “Men Moshé talade inför den Evige och sade: "Israels barn hör ju inte på mig. Hur skulle då Farao vilja lyssna på mig, jag som har oomskurna läppar?"” (SFB reviderad) – Detta är sjunde gången som Moshé rabbenu opponerar sig inför den Evige. Fem gånger gjorde han det vid den brinnande busken och två gånger i Egypten, jfr. 5:22-23.

“oomskurna läppar” – Ordagrant “förhindrade läppar”. Det hebreiska ordet som översatts som ”oomskurna” är aral,[2] som kommer från arel[3] som, enligt Rashi, betyder ”förhinder”. Det som Moshé säger är att hans läppar har förhinder så att han inte kan tala klart. Enligt Rashi, betyder ordet orlá[4], som är femininformen av aral, alltid ”förhinder”. Vi har ett exempel i Jeremia 6:10 där det står skrivet:

“Till vem skall jag tala och för vem skall jag vittna, så att de hör?  Deras öron är tillslutna (arelá) så att de inte kan höra. Den Eviges ord föraktas bland dem, de vill inte veta av det.” (SFB reviderad)

Vi finner ett annat exempel i Jeremia 9:25-26, där det står skrivet:

“Se, dagar skall komma, säger den Evige, då jag skall straffa alla omskurna som ändå är oomskurna: Egypten, Jehudá Edom, Ammons barn, Moav och alla ökenbor med kantklippt hår. Ty hednafolken är alla oomskurna (arelim) och hela Israels hus har ett oomskuret hjärta (arlei-lev).” (SFB reviderad)

I denna text betyder oomskuret hjärta att hjärtat är blockerat så att det inte förstår, okänsligt för den Eviges impulser.

Det finns ett annat exempel i Habackuk 2:16 där det står skrivet:

“Du är mättad med skam och inte med ära. Drick också du och visa att du är oomskuren (ve-hearel)! Bägaren i den Eviges högra hand skall vändas mot dig, vanära skall komma över din härlighet.” (SFB reviderad)

Rashi översätter denna vers så här: “Drick du också och bli förhindrad” vilket betyder: drick och blockera ditt sinne på grund av berusningen av förbannelsens bägare (gift).

I 3 Mosebok 19:23 står det skrivet:

“När ni kommer in i landet och planterar träd av olika slag med ätbar frukt, skall ni se deras frukt som deras förhud (arlatem arlató). I tre år skall ni betrakta dem som oomskurna (arelim) och inte äta deras frukt.” (SFB)

Det betyder, enligt Rashi, att man måste sätta ett förhinder på träden, d.v.s. ett förbud som hindrar människan att äta dess frukt under de tre första åren.

Köttets förhud kallas också för orlá eftersom det täcker över och förhindrar en del av manslemmen. En oomskuren kallas arel, som det står skrivet i 1 Mosebok 17:14:

“Men en oomskuren (arel) av manligt kön, en som inte fått förhuden bortskuren, han skall utrotas från sitt folk. Han har brutit mitt förbund.” (SFB)

I 2 Mosebok 12:48 står det skrivet:

“Om en främling som bor hos dig vill fira den Eviges påskhögtid, skall alla av manligt kön hos honom omskäras. Sedan får han komma och fira den, och han skall då vara som en infödd i landet. Men ingen oomskuren (arel) får äta påskalammet.” (SFB reviderad)

Moshé hade alltså ett förhinder i sina läppar så att han inte kunde tala bra. Det gjorde att Israels barn erkände att HaShem använde honom när hans ord flödade med sådan klarhet och enkelhet, som det står skrivet i 5 Mosebok 32:1-2:

“Lyssna, ni himlar, jag vill tala, hör, du jord, orden från min mun. Som regnet må min lära drypa, som daggen må mitt tal flöda, som rikligt regn på grönska, som regnskurar på gräs.” (SFB)

Det lär oss att den Evige väljer ut det som inte är något för att låta det som är något i denna världen stå med skam, som det står skrivet i 1 Korintierbrevet 1:26-29:

“Bröder, se på er egen kallelse. Inte många av er var visa om man ser till det yttre, inte många var mäktiga, inte många av förnäm släkt. Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud.” (SFB)

Andra aliján, 6:14-28

6:16  “Och detta är namnen på Levis söner enligt deras födelseordning: Gershon, Kehat och Merari. Levi blev 137 år.” (SFB reviderad) – Enligt Midrash-litteraturen[5] och Rashi, var Levi den siste som dog av Israel söner. Efter att Josef dött och alla hans bröder kom slaveriet, jfr 1:6-8.

6:18  “Kehats söner var Amram, Jitshar, Chevron och Uziel. Kehat blev 133 år.” (SFB reviderad) – Enligt 1 Mosebok 46:11 reste Kehat med sin farfar Jaakov till Egypten. Om vi lägger ihop Kehats levnadsålder på 130 år med Amrams 137 år, (v. 20), plus de 80 år som Moshé hade vid det tillfället, får vi 347 år. Dessutom måste vi räkna med att många av sönernas levnadsår finns med i sina fäders levnadsår.

I 1 Mosebok 15:13 står det skrivet:

“Och den Evige sade till Avraham: "Det skall du veta att dina efterkommande skall bo som främlingar i ett land som inte är deras. Där skall de bli slavar, och man skall förtrycka dem i fyrahundra år.” (SFB reviderad)

Hur kan det vara möjligt att profetian i 1 Mosebok 15:13 talar om 400 års förtryck och slaveri när leviternas släktregister inte visar att de var så många år i Egypten?

Vi skall här presentera två olika tolkningar.

Enligt Rashi, och många andra rabbinska källor, började de 400 åren att räknas från och med Jitschaks födelse. Då blir Jitschak räknad som en del av Avrahams ”efterkommande” som skulle bli förslavade och förtryckta under 400 år i främmande land. Kenáans land, där Jitschak bodde i hela sitt liv, räknas i detta fall som ”främmande land” tillsammans med Egyptens land dit Jaakov senare reste ned med sina barn. Rabbinerna räknar med 210 års vistelse i Egypten.

I 2 Mosebok 12:40-41 står det skrivet:

“Den tid som Israels barn hade bott i Egypten var 430 år. Och det hände att just den dag då de 430 åren hade gått drog alla den Eviges härskaror ut ur Egyptens land.” (SFB reviderad)

Om Rashis teori är riktig, måste denna text översättas på följande sätt:[6] ”Vistelsetiden för Israels barn, under vilken de bodde i Egypten, var 430 år.”

Det står i en annan översättning:[7] ”Och Israels barns uppehåll i Egypten var 430 år.”

Denna senaste översättning har en fotnot som säger att de 400 åren började räknas från det offer som gavs i 1 Mosebok 15, (och inte då från Jitschaks födelse, som Rashi säger), och som innefattar alla de länder som patriarkerna bodde som främlingar.

Vi skall nu se på några argument som utmanar rabbinernas tolkning som vi just presenterat. För det första säger inte texten i 1 Mosebok att Avrahams ättlingar skulle bli förtryckta i flera länder, utan i ett enda land: ”skall bo som främlingar i ett land som inte är deras”.

När Avraham var 100 år föddes Jitschak. Om de 400 åren började räknas från Jitschaks födelse, måste de 430 år som nämns i 2 Mosebok 12 börja räknas 30 år tidigare. Då var Avraham 70 år och bodde fortfarande i Charan, enligt 1 Mosebok 12:4 där det står skrivet:

“Avraham begav sig i väg som den Evige hade sagt till honom, och Lot gick med honom. Avraham var sjuttiofem år när han lämnade Charan.” (SFB reviderad)

Ordet i 2 Mosebok 12:40-41 säger att det var en period på 430 år för “Israels barn” som avslutades när de lämnade Egypten. Om ”Israels barn” hade existerat under 430 år när de lämnade Egypten, hur är det då möjligt att man börjar räkna de 400 åren från Jitschaks födelse? Då skulle Avraham kallas för ”Israels barn” när han var i Charan, fem år innan han kommer till Kenáans land för första gången. Jashars bok berättar att Avraham gjorde flera resor till Kenáans land innan berättelsen i 1 Mosebok 12. Men om det nu skulle vara sant kan man ändå inte kalla vår fader Avraham för ”Israels barn”, som Skriften säger. Vi måste alltså leta efter en annan lösning på de år som saknas i leviternas släktregister.

I släktregistret som finns i Lukas 3:36 finns namnet Kainan mellan Shelach och Arfachshad. I den massoretiska texten i 1 Mosebok 11:12-13 finns inte det namnet med. Däremot finns namnet med i LXX (Septuaginta) samt, enligt vad jag förstått, även i Qumran-manuskripten. Vi måste ha med i beräkningen att ordet ben, ”son”, inte nödvändigtvis betyder en son som fötts av ens hustru. Det kan vara ett barnbarn eller ett barnbarns barn o.s.v. Jeshua är Davids son, vilket innebär att han är en ättling i direkt nedstigande led från kung David. I de släktregister som finns på olika ställen i Skrifterna är det möjligt att det finns hopp över vissa generationer. Därför är det helt möjligt att det kan finnas ett generationshopp mellan Levis son Kehat, och Moshés far Amram. Amram är helt visst Kehats son, i betydelsen ben, men det är mycket möjligt att han inte är direkt son, utan en av hans ättlingar. På så sätt skulle vi kunna få in de 430 åren av vistelse i Egypten från den dag då Jaakov, vid 130 års ålder, tillsammans med alla sina barn, flyttade dit. Det var då den 15:e dagen i månaden Aviv.

Enligt den judiska årsberäkningen befinner vi oss mer än 200 år från år 6000 räknat från Adams skapelse. Den beräkningen baserar sig på att Israels barn var i Egypten under 210 år. Om de nu var i Egypten under 430 år finns en skillnad på 220 år (430-210=220). Om vi då lägger till de 220 åren stämmer det mer överens med den tid vi nu lever i, enligt profetorden, d.v.s. i närheten av år 6000. År 6001 efter Adam börjar det messianska riket på jorden.

Ett annat alternativ är att beräkningen från Adam till Avraham är ofullständig på grund av att alla generationer inte nämns.

Nu är det så att under tiden mellan rikets delning, från kung Shelomós son, fram till den babyloniska invasionen, förekom perioder av svårt avfall då man inte räknade tiden ordentligt. Enligt pastor Jozsef Ladò,[8] räknar den judiska kronologin med att det var mellan 200 till 240 år från början på Shelomós tempelbygge, jfr. 1 Kungaboken 6:1, fram till den babyloniska fångenskapen. Det betyder att det finns en felmarginal så att vi inte exakt kan veta i vilken tid vi lever just nu. Det är emellertid helt klart att det är lite tid kvar innan Messias kommer tillbaka och det messianska riket blir etablerat på jorden.

Det är möjligt att året för Messias födelse var 3970 efter Adam. För när han började sin predikogärning sade han, som det står skrivet i Markus 1:14-15:

“Sedan Jochanan hade blivit fängslad, kom Jeshua till Galill och predikade Guds glada budskap. Han sade: "Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Omvänd er och tro det glada budskapet!"” (SFB reviderad)

Uttrycket ”Tiden är fullbordad” hänsyftar till de 4000 första åren av mänsklighetens historia och början av den messianska tidsåldern år 4001. Enligt Talmud,[9] är världshistorien uppdelad på följande sätt:

·         2000 år av förödelse (från Adam till Avraham)

·         2000 år med Torá (från Avraham till Messias)

·         2000 år av messiansk tidsålder (mellan Messias’ första och andra tillkommelse)

·         1000 år av förlossning (det messianska riket)

·         Därefter kommer världen att bli förnyad (nya himlar och en ny jord)

Tredje aliján, 6:29 – 7:7

7:3    “Jag skall förhärda Faraos hjärta och göra många tecken och under i Egyptens land.” (SFB) – Faraos förhärdelse beror från vår synvinkel inte på ett förutbestämt beslut som den Evige tagit. Det skulle våldföra sig på principen om friheten att kunna välja. HaShem gav Farao många tillfällen att omvända sig från sin synd, som det står skrivet i 2 Petrus 3:9:

“Herren dröjer inte med att uppfylla sitt löfte, så som en del menar. Nej, han har tålamod med er, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig.” (SFB)

I 1 Timoteus 2:4 står det skrivet:

“som vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen.” (SFB)

Rambam skriver:[10] “Tänk inte på samma sätt som de vettlösa i världens nationer, och som majoriteten av de okunniga i Israel, att den Avskilde, välsignad är han, från början av sin skapelse beslutar om människan skall bli rättfärdig eller ond. Så är det inte... Det finns ingen som kan tvinga någon, eller driva någon, eller dra någon till en av dessa två vägar. Det är bara han själv, som genom eget beslut går in på den väg han önskar.”

HaShem säger till Moshé att han skall förhärda Faraos hjärta för att så kunna föröka sina under och tecken. Vi ser dock att den Evige inte förhärdar Faraos hjärta förrän efter att fem plågor kommit. Under de fem första plågorna, som enligt Midrash-litteraturen, varade i 5 månader, var det Farao själv som gjorde sitt hjärta starkt så att han inte lyssnade på den Eviges ord.

I 2 Mosebok 4:21 säger HaShem att han skall förstärka Faraos hjärta. Det hebreiska ordet är chazak[11], som betyder “göra sig/vara stark”, “vara frimodig”, “förhärda sig”. Den Evige lovade att han skulle förstärka Faraos hjärta för att han skulle kunna fortsätta i sin upproriska attityd och inte förlora styrkan att motstå den Evige. Om HaShem inte hade gjort Faraos inre starkt hade han inte kunnat göra de sista stora underverken inför hela världen. HaShem drog alltså nytta av Farao när han nu redan hade beslutat sig för att gå på den upproriska vägen.

I 2 Mosebok 7:3 ser vi att den Evige säger att han skall förhärda Faraos hjärta. Det hebreiska ordet är kashá[12], som betyder, “vara hård”, “svår”. Det är den enda gången som ordet ”förhärda” förekommer i förhållande till Farao.

Under de fem första plågorna ser vi hur Farao förstärker sitt eget hjärta i sitt uppror. I 2 Mosebok 7:13, 22; 8:19 (8:15 i hebreiska texten); 9:12, 35; 10:20, 27; 11:10; 14:4, 8, 17; finner vi ordet chazak, “förstärka”, ”styrka”.

I 2 Mosebok 7:14; 8:15 (8:11 heb.), 32 (28 heb.); 9:7, 34; 10:1 finns ordet kavad[13], som betyder “vara tung”, “väga”, “vara en börda”, “ta emot heder”.

Vi lär oss av alla dessa texter att när en person gör envist uppror mot den Eviges vilja, kommer han till en punkt där den Eviges nåd dras tillbaka. Då finns det inte längre någon möjlighet att omvända sig. Han har då gått över linjen och blir dömd till att bli ett kärl för vrede som görs färdiga till att förstöras, som det står skrivet i Romarbrevet 9:22:

“Men om nu Gud, fastän han ville visa sin vrede och göra sin makt känd, ändå med stort tålamod hade haft fördrag med vredens kärl, som var färdiga att förstöras, vad har du då att säga?” (SFB)

Efter att ha gått förbi den avgörande punkten styrker den Evige personen i hans uppror. Det har ett trefaldigt syfte.

För det första gör han det för att bekräfta det beslut som personen tagit som har rätt att leva efter sitt fria val. Eftersom han valde den vägen får han nu gå på den och så också ta konsekvenserna av sitt val.

För det andra gör han det för att visa omgivningen att det som tidigare såg ut som omvändelse bara var ett yttre beteende, jfr. 9:27. När så straffdomen kommer kan ingen säga att Gud straffar dem som omvänt sig. Individens uppror är uppenbart inför alla och därför tar ingen miste och säger att det himmelska straffet är orättfärdigt.

För det tredje förhärdar den Evige syndaren för att kunna visa sin kraft genom de stora straffdomar som uppenbaras. Då kan Israels folk och de andra folken lära känna hans mäktiga kraft, jfr. 2 Mosebok 7:3-5; 9:15-16.

Fjärde aliján, 7:8 – 8:10 (8:6 heb.)

7:12  “Var och en kastade sin stav, och stavarna blev stora ormar. Men Aharons stav slukade deras stavar.” (SFB reviderad) – Det står inte att det var Aharons orm som slukade de andra utan hans stav. Därav lär Talmud och en Midrash[14] att när ormen blivit förvandlad till en stav igen uppslukade den de andra. Detta visar den Eviges överlägsna kraft över den magi som kommer från demonerna.

7:15  “Men gå till honom på morgonen då han går ut till vattnet. Ställ dig i hans väg på stranden av floden och tag i din hand staven som förvandlades till en orm.” (SFB) – Rashi citerar Midrash-litteraturen[15] och säger att Farao brukade gå ut mycket tidigt på morgonen för att tömma sina organ i floden. Då märkte inte folk att han var en normal människa. Han sade ju att han var en gud och därför behövde han inte göra sina behov. HaShem använde Moshé till att döma alla avgudar i Egypten, som det står skrivet i 2 Mosebok 12:12:

“Den natten skall jag gå fram genom Egyptens land och slå allt förstfött i Egypten, både människor och boskap. Och över Egyptens alla gudar skall jag hålla dom. Jag är den Evige.” (SFB reviderad)

Det första som Moshé attackerade var Egyptens magiska krafter. Därefter fortsätter han med att attackera en efter en av egyptiernas gudar. Genom den första plågan blev själve Farao attackerad eftersom han sade att han var en gud. Moshé avslöjade hans mänsklighet när han behövde gå till floden och göra sina behov som vilken annan människa som helst.

7:16a “Säg till honom: den Evige, hebréernas Gud, har sänt mig till dig” (SFB reviderad) – Det finns tre ord i Skrifterna som används till att beteckna det utvalda folket: hebréer, Israels barn och judar.

Avraham var den förste hebrén, enligt 1 Mosebok 14:13. Från det tillfället och framåt kallas alla hans avkomlingar genom Jitschaks och Jaakovs för hebréer.

Israels barn är Jaakovs ättlingar, han som fick namnet Israel.

Ordet ”judar” användes från början till att beteckna medlemmarna i det södra riket som bestod av Jehudá och Binjamins stammar, samt en stor del av Levi stam, jfr. 2 Kungaboken 16:6; Jeremia 32:12; Daniel 3:8.

7:17  “Därför säger den Evige så: Genom detta skall du förstå att jag är den Evige. Se, med staven som jag håller i handen skall jag slå på flodens vatten, och det skall förvandlas till blod.” (SFB reviderad) – Floden betraktades också som en gud och därför blev den dömd av hebréernas Gud. Det Evige sade att han själv skulle slå på vattnet, inte Moshé. Moshés stav var också i den Eviges stav. Vi ser här att det var ett intimt samarbete mellan det som Moshé gjorde och det som den Evige gjorde. Den Evige slog på flodens vatten genom sin shaliach, sitt sändebud, Moshé.

7:19  “Och den Evige sade till Moshé: "Säg till Aharon: Tag din stav och räck ut handen över Egyptens vatten, över dess strömmar, kanaler och sjöar och alla andra vattensamlingar, så skall de bli blod. Ja, över hela Egyptens land skall det vara blod, både i träkärl och stenkärl."” (SFB reviderad) – Auktoriteten blev delegerad till Aharon. Rashi lyfter fram det som Midrash-litteraturen lär,[16] att Moshé hade blivit räddad genom flodens vatten och därför straffade han den inte utan lät sin broder Aharon göra det.

Återlösningen från Egypten ger ett profetiskt budskap om den stora återlösningen som Israel kommer att uppleva i tiden i samband med Messias andra tillkommelse, som det står skrivet i Jesaja 44:23: 

“Jubla ni himlar, ty den Evige har gjort det, höj glädjerop, ni jordens djup, brist ut i jubel, ni berg, du skog med alla dina träd. Ty den Evige har återlöst Jaakov, han visar sin härlighet i Israel.” (SFB reviderad)

I Jesaja 52:9-10 står det skrivet:

“Brist ut i jubel tillsammans, ni Jerusalems ruiner, ty den Evige tröstar sitt folk, han återlöser Jerusalem. Den Evige uppenbarar sin avskilda arm inför alla hednafolkens ögon, alla jordens ändar skall se vår Guds frälsning.” (SFB reviderad)

I Jeremia 31:8-11 står det skrivet:

“Se, jag skall föra dem från landet i norr och samla dem från jordens yttersta hörn, bland dem både blinda och halta, både havande kvinnor och barnaföderskor. I en stor skara skall de komma tillbaka hit. Gråtande skall de komma, men jag skall leda dem där de går bedjande fram. Jag skall föra dem till vattenbäckar på en jämn väg där de inte skall stappla. Ty jag är en fader för Israel, och Efraim är min förstfödde son. Hör den Eviges ord, ni hednafolk, och förkunna det i kustländerna i fjärran. Säg: Han som skingrade Israel skall också samla det och bevara det som en herde bevarar sin hjord. Ty den Evige skall befria Jaakov och friköpa honom från den som är starkare än han.” (SFB reviderad)

Den slutliga återlösningen kommer att bli väldigt lik det första återlösningen. På samma sätt som man under den första återlösningen gick igenom vatten, kommer Israel att gå genom vatten under den slutliga återlösningen, som det står skrivet i Sakarja 10:8-12:

“Jag skall vissla på dem och föra dem samman, ty jag har befriat dem. De skall bli lika talrika som förut. När jag planterar dem bland folken skall de tänka på mig i fjärran land. De skall få leva med sina barn och komma åter. Jag skall föra dem tillbaka från Egyptens land, och från Ashur skall jag samla dem. Till Gilads land och till Levanon skall jag föra dem, och där skall inte finnas utrymme nog för dem. Han skall dra fram genom ett hav av nöd, havets vågor skall han näpsa, och alla flodens djup skall torka ut. Ashurs stolthet skall brytas ner och spiran tas ifrån Egypten. Jag skall göra dem starka i den Evige, och i hans namn skall de gå fram, säger den Evige.” (SFB reviderad)

I Jesaja 11:11-16 står det skrivet:

“På den dagen skall Herren för andra gången (i den sista tiden) räcka ut handen för att friköpa (återlösa) en rest av sitt folk, som är kvar från Ashur (Irak), Egypten (Egypten), Patros (södra Egypten), Kush (Etiopien och Jemen), Eilam (Iran), Shinar (Irak), Chamat (Syrien) och havsländerna (Balearerna, kontinenterna och alla kustländer). Han skall resa ett baner (Messias) för hednafolken och samla de fördrivna av Israel och de kringspridda av Jehudá från jordens fyra hörn. Då skall Efrajims (de 10 stammarna) avund upphöra och Jehudás (judarna) fiender utrotas. Efraim skall inte avundas Jehudá och Jehudá inte vara fiende till Efraim. Och de skall slå ner på filistéernas (palestinierna) skuldra i väster (Gasa), tillsammans skall de ta byte från folken i öster. Över Edom och Moav (södra Jordanien) skall de räcka ut sin hand och Ammons barn (norra Jordanien) skall lyda dem. Och den Evige skall låta Egyptens havsvik torka ut och lyfta sin hand mot floden (Eufrat) genom en brännande vind. Han skall klyva den i sju bäckar, så att man kan gå torrskodd över. Det skall bli en banad väg för den rest av hans folk som är kvar från Assyrien, liksom det var för Israel den dag de drog upp ur Egyptens land.” (SFB reviderad)

I Jesaja 43:1-7 står det skrivet:

“Men nu, så säger den Evige, han som har skapat dig, Jaakov, han som har danat dig, Israel: Frukta inte, ty jag har återlöst dig, jag har kallat dig vid namn, du är min. Om du än måste gå genom vatten, är jag med dig, eller genom strömmar, så skall de inte dränka dig. Om du än måste gå genom eld, skall du inte bli svedd, lågan skall inte bränna dig. Ty jag är den Evige, din Gud, Israels Avskilde, din Frälsare. Jag ger Egypten till lösepenning för dig, Kush och Sevá i ditt ställe. Eftersom du är dyrbar i mina ögon, högt aktad och älskad av mig, ger jag människor i ditt ställe, folk i stället för ditt liv. Frukta inte, ty jag är med dig. Jag skall låta dina barn komma från öster, och från väster skall jag samla dig. Jag skall säga till länderna i norr: "Ge hit!" och till södern: "Håll dem inte tillbaka! För hit mina söner fjärran ifrån och mina döttrar från jordens ände, var och en som är uppkallad efter mitt namn, och som jag har skapat till min ära, som jag har format och gjort."” (SFB reviderad)

I den sista återlösningen blir det en befrielse till ock med från synden och döden, som det står skrivet i Psalm 130:7-8:

“Hoppas på den Evige, Israel, ty hos den Evige finns nåd, full lösepenning finns hos honom. Det är han som skall friköpa Israel från alla dess missgärningar.” (SFB reviderad)

Och i Psalm 49:16 står det skrivet:

“Men Gud skall friköpa min själ från dödsrikets våld, han skall ta emot mig. Sela.” (SFB)

I Jesaja 63:4 står det skrivet:

“Ty hämndens dag var i mitt hjärta, och året för min återlösning hade kommit.” (SFB)

I Lukas 21:28 står det skrivet:

“Men när detta börjar ske, så räta på er och lyft upp era huvuden, ty då närmar sig er förlossning.” (SFB)

I Romarbrevet 8:23 står det skrivet:

“Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt, också vi suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning.” (SFB)

I Efesierbrevet 4:30 står det skrivet:

“Bedröva inte avskildhetens Ande från Guds, som ni har fått som ett sigill för förlossningens dag.” (SFB reviderad)

Eftersom den första återlösningen är lik den slutgiltiga, kan vi finna stor likhet mellan de plågor som kom över Egypten och de plågor som kommer att drabba världen i den sista tiden. Vi skall här göra en jämförelse mellan de plågor som kom över Egypten och de som finns i Uppenbarelseboken:

1.      Vatten förvandlat till blod, 2 Mosebok 7:14-25 – I Uppenbarelseboken 8:8, 16:3 står det skrivet:

“Den andra ängeln blåste i sin basun. Då var det som om ett stort brinnande berg hade kastats i havet. En tredjedel av havet blev till blod... Den andre ängeln tömde sin skål över havet, och havet förvandlades till blod som från en död, och allt liv i havet dog.” (SFB)

2.      Paddor, 2 Mosebok 8:1-15 (7:26-8:11 heb) – I Uppenbarelseboken 16:13-14 står det skrivet:

“Och jag såg att det ur drakens gap och ur vilddjurets gap och ur den falske profetens mun kom ut tre orena andar som liknade paddor. De är ondskefulla andar som gör tecken, och de beger sig ut till kungarna i hela världen för att samla dem till striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag.” (SFB)

3.      Svärmar av löss, 2 Mosebok 8:16 (12 heb) – Jag har inte hittat något liknande.

4.      Vilddjur, 2 Mosebok 8:20-32 (16-28 heb) – I Uppenbarelseboken 6:8 står det skrivet:

“Och jag såg, och se: en gulblek häst. Och han som satt på den hette Döden, och dödsriket följde efter honom. Och åt dem gavs makt över en fjärdedel av jorden, makt att döda med svärd och med svält och med pest och genom jordens vilda djur.” (SFB)

5.      Boskapspest, 2 Mosebok 9:1-7 – I Uppenbarelseboken 6:8b står det skrivet:

“med pest”

6.      Bölder, 2 Mosebok 9:8-12 – I Uppenbarelseboken 16:2 står det skrivet:

“Och den förste gick bort och tömde sin skål över jorden, och onda och svåra bölder slog upp på de människor som hade vilddjurets märke och som tillbad dess bild.” (SFB)

7.      Hagel, 2 Mosebok 9:13-35 – I Uppenbarelseboken 16:21 står det skrivet:

“Stora hagel, tunga som talenter, föll ner från himlen över människorna, och de hädade Gud för hagelplågan, eftersom den var mycket svår.” (SFB)

8.      Gräshoppor, 2 Mosebok 10:1-20 – I Uppenbarelseboken 9:1-11 står det skrivet:

“Den femte ängeln blåste i sin basun. Och jag såg en stjärna, som hade fallit från himlen ner på jorden. Åt den gavs nyckeln till avgrundens brunn. Stjärnan öppnade avgrundens brunn, och rök steg upp ur den som rök från en stor ugn, och solen och luften förmörkades av röken från brunnen. Ur röken kom gräshoppor ut över jorden, och åt dem gavs en sådan makt som skorpionerna på jorden har. De blev tillsagda att inte skada gräset på marken eller någon annan grönska eller något träd, utan bara de människor som inte bär Guds sigill på pannan. De fick inte rätt att döda dem men väl att plåga dem i fem månader, och den plågan var som plågan av en skorpion när den stinger en människa. I de dagarna kommer människorna att söka döden men inte finna den. De skall önska sig döden, men döden skall fly ifrån dem.
Gräshopporna såg ut som hästar, rustade till strid. På huvudet hade de något som liknade kransar av guld, och deras ansikten var som människors ansikten. De hade hår som kvinnor, tänder som lejon och bröstharnesk som såg ut att vara av järn. Och dånet från deras vingar var som dånet från stridsvagnar med många hästar, som stormar fram till strid. De hade stjärtar och gaddar som skorpioner, och i stjärten låg deras makt att skada människorna i fem månader. Som kung över sig har de avgrundens ängel, som på hebreiska kallas Avaddon och på grekiska Apollyon.” (SFB reviderad)

9.      Mörker, 2 Mosebok 10:21-29 – I Uppenbarelseboken 6:12; 8:12; 16:10 står det skrivet:

“Och jag såg när Lammet bröt det sjätte sigillet. Då blev det en stor jordbävning. Solen blev svart som en sorgdräkt, och hela månen blev som blod... Den fjärde ängeln blåste i sin basun. Då träffades en tredjedel av solen, en tredjedel av månen och en tredjedel av stjärnorna, så att tredjedelen av dem förmörkades och dagen förlorade tredjedelen av sitt ljus, och natten likaså... Den femte tömde sin skål över vilddjurets tron, och dess rike lades i mörker. Människorna bet sig i tungan av smärtan” (SFB)

Femte aliján, 8:11-22 (8:7-18 heb.)

8:12  “ Därefter gick Moshé och Aharon ut från Farao. Och Moshé ropade till den Evige om hjälp mot paddorna som han låtit komma över Farao.” (SFB reviderad) – Moshé ropade till den Evige. Det lär oss att det finns tillfällen då vi måste ropa till den Evige för att vår bön skall nå tronen.

8:16  “Sedan sade den Evige till Moshé: "Säg till Aharon: Räck ut din stav och slå i stoftet på marken. Över hela Egyptens land skall då stoftet förvandlas till loppor."” (SFB reviderad) – Farao fick ingen förvarning innan denna tredje plåga kom. Om man delar de nio första plågorna i tre grupper ser vi att de två första i varje grupp blev Farao förvarnade om. Men inte den sista i varje grupp.

8:18  “Spåmännen ville då göra samma tecken genom sina magiska konster. De försökte få fram löss, men de kunde inte. Och lössen kom på människor och boskap.” (SFB) – Vi ser hur dessa magiker slutligen var tvungna att erkänna att HaShems kraft är större än deras. Egyptens magiska krafter hade nått en väldigt hög nivå. Källan till magin kommer från satan. Källan till Moshés kraft kom ifrån HaShem. All övernaturlig manifestation som inte är sammankopplad med den Evige har sitt ursprung i de onda andarna. Ockultismen, magin, astrologin och de hedniska religionerna har demoniskt ursprung. Den Eviges tjänare behöver övernaturlig kraft att kunna stå emot ondskans krafter och visa att den Evige är större, som det står skrivet i Lukas 10:17-20:

“De sjuttio kom glada tillbaka och berättade: "Herre, till och med de onda andarna lyder oss i ditt namn." Han sade till dem: "Jag såg satan falla ner från himlen som en blixt. Se, jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela välde. Ingenting skall någonsin skada er. Men gläd er inte så mycket över att andarna lyder er, som över att era namn är skrivna i himlen."” (SFB)

I 1 Johannes 4:4 står det skrivet:

“Ni, kära barn, är från Gud och har besegrat dem, ty han som är i er är större än den som är i världen.” (SFB)

I Markus 16:17-18 står det skrivet:

“Tecken skall följa dem som tror. I mitt namn skall de driva ut onda andar. De skall tala med nya tungor. De skall ta ormar i händerna, och om de dricker något dödligt gift skall det inte skada dem. De skall lägga händerna på sjuka, och de skall bli friska.” (SFB)

I Johannes 14:12-13 står det skrivet:

“Amen, amen säger jag er: Den som tror på mig skall utföra de gärningar som jag gör, och större än dessa skall han göra, ty jag går till Fadern. Och vad ni än ber om i mitt namn, skall jag göra, för att Fadern skall bli förhärligad i Sonen.” (SFB)

8:22  “Men på den dagen skall jag göra ett undantag för landet Goshen där mitt folk bor, så att det inte skall finnas några vilddjur där. Detta för att du skall inse att jag, den Evige, är här i landet.” (SFB reviderad) – Vi ser här att det utvalda folket blir bevarat mitt igenom den Eviges stora domar. Så kommer det också att bli i de sista tiderna. Födslovärkarna för den nya tidsåldern har redan börjat med falska ”smorda” predikanter, krig, terrorism, hungersnöd, plågor, tecken på himlen, jordbävningar och stora vågor i havet, som det står skrivet i Matteus 24:5-8:

“Ty många skall komma i mitt namn och säga: Jag är den smorde, och de skall leda många vilse. Ni kommer att höra stridslarm och rykten om krig. Se då till att ni inte blir skrämda. Ty detta måste hända, men därmed har slutet ännu inte kommit. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det skall bli hungersnöd och jordbävningar på den ena platsen efter den andra. Men allt detta är bara början på födslovåndorna.” (SFB)

I Lukas 21:10-11, 25-26 står det skrivet:

“Vidare sade han till dem: "Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike. Det skall bli stora jordbävningar och svält och pest på den ena platsen efter den andra. Fasansfulla ting och stora tecken skall visa sig från himlen... Tecken skall visa sig i solen, i månen och i stjärnorna, och på jorden skall folken gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och vågornas dån. Människor skall ge upp andan av skräck, i väntan på det som skall komma över världen. Ty himlens krafter skall skakas.” (SFB)

Men mitt i allt detta finns ett folk som har lärt sig att lita på den Evige. Det kommer inte att lida på samma sätt som de som inte är den Eviges folk. Det finns en skillnad mellan mörkrets barn och ljusets barn, och den skillnaden kommer att visa sig mer och mer genom de plågor som kommer att komma över världen, som det står skrivet i Uppenbarelseboken 7:3-4; 9:4:

“"Skada inte jorden eller havet eller träden, förrän vi har satt sigill på vår Guds tjänare, på deras pannor." Och jag hörde antalet av dem som var försedda med sigill: etthundrafyrtiofyra tusen ur Israels alla stammar... De blev tillsagda att inte skada gräset på marken eller någon annan grönska eller något träd, utan bara de människor som inte bär Guds sigill på pannan.” (SFB)

Sjätte aliján, 8:23 (19 heb) – 9:16

8:23  “Jag skall göra åtskillnad mellan mitt folk och ditt. I morgon skall detta tecken inträffa.” (SFB) – Den Evige fortsätter att skilja mellan ljus och mörker. Det finns en skillnad mellan Israels barn, som är den Eviges barn, och de andra folken. Att vara avskild innebär att vara annorlunda. Om folket vill vara likadant som de andra nationerna, förlorar det sitt ljus som kommer från Torán, som det står skrivet i Matteus 5:14-17:

“Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg. Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i huset. Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen. Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda.” (SFB)

8:26  “Men Moshé svarade: "Det skulle inte vara riktigt att göra så. Vi offrar nämligen åt den Evige, vår Gud, sådant som är avskyvärt för egyptierna. Om vi skulle offra inför egyptiernas ögon sådant som de avskyr skulle de säkert stena oss.” (SFB reviderad) – Fåren ansågs av egyptierna som gudar.

8:30  “Moshé gick ut från Farao och bad till den Evige,” (SFB reviderad) – Det hebreiska ord som översatts som “bad” är va-jetar, vars rot är atar [17] som betyder ”bedja”, ”förebedja”, ”tända rökelse”. Det har ett samband med ordet atar [18] som betyder ”föröka”, ”överflöda”, ”påöka”. Det lär oss att Moshé bad med intensitet. Om bönen skall vara effektiv måste den bes med hängivenhet, som det står skrivet i Lukas 18:1-8:

“Han berättade för dem en liknelse för att visa att de alltid borde be utan att tröttna. "I en stad fanns en domare som varken fruktade Gud eller hade respekt för människor. I samma stad fanns en änka, som gång på gång kom till honom och sade: Ge mig rätt inför min motpart. Till en tid ville han inte, men sedan sade han till sig själv: Även om jag inte fruktar Gud eller har respekt för någon människa, skall jag ändå ge den här änkan rätt, därför att hon är så besvärlig. Annars kommer hon till sist att pina livet ur mig med sina ständiga besök." Och Herren sade: "Hör vad den orättfärdige domaren säger. Skulle då inte Gud skaffa rätt åt sina utvalda, som ropar till honom dag och natt, då han ju lyssnar tåligt till dem? Jag säger er: Han kommer snart att skaffa dem rätt. Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna trohet på jorden?"” (SFB reviderad)

I Jakob 5:16b-18 står det skrivet:

“Mycket mäktig är en rättfärdig människas bön när den beds med kraft. Eljiahu, som hade samma svagheter som vi, bad brinnande att det inte skulle regna, och det regnade inte över landet under tre år och sex månader. Och när han sedan bad igen, gav himlen regn och jorden bar sin gröda.” (SFB reviderad)

Såväl Moshé rabbenu (vår lärare) som Elijahu hanaví (profeten) bad enligt den Eviges vilja. Trots det behövde de be med eld och intensitet för att den Evige skulle uppfylla sin vilja. Vår Mästare lär oss att vara som den påstridiga änkan i våra böner. Den som inte ber med kavaná intention, intensitet, eld, kommer inte igenom de andliga barriärer som finns i luften, och bönen kommer inte fram med kraft till tronen. Den Evige var beroende av Moshés bön för att kunna uppfylla sina syften i Egypten. Om vi alltså inte ber uppfylls inte den Eviges plan i vår omgivning. Syftet med bön är att den Eviges vilja skall ske på jorden, som den sker i himlen.

9:3    “Se, då skall den Eviges hand vara över din boskap på marken, över hästar, åsnor och kameler, nötboskap och får.” (SFB reviderad) – Detta är den avgörande plågan. Om Farao inte omvänder sig nu kommer han inte att få fler tillfällen att bli frälst. Han själ kommer då att gå förlorad. Efter uppståndelsen av de döda, kommer han att bli kastad med kropp och själ i eldssjön för att där bli förintad i evighet, som det står skrivet i Matteus 10:28:

“Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna.” (SFB reviderad)

I Matteus 25:41 står det skrivet:

“Sedan skall han säga till dem som står på den vänstra sidan: Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt satan och hans änglar.”

“den Eviges hand vara” – Här finner vi det hebreiska ordet hajá, “vara”, i presensform, hojá (he, vav, jud, he). Det är den enda gången i hela Skriften som verbet ”vara” böjs i presens. I det hebreiska språket använder man normalt inte verbet ”vara” i presens. Här finner vi ett undantag.

9:4    “Men den Evige skall göra skillnad mellan israeliternas boskap och egyptiernas, så att inget djur som tillhör Israels barn skall dö."” (SFB reviderad) – Mitt i plågorna under den sista tiden, kommer det att finnas tillgång till en himmelsk försörjning från vår Fader. På så sätt kommer vi att kunna överleva på ett övernaturligt sätt, till och med när vi inte längre har rätt att köpa och sälja, (Uppenbarelseboken 13:17). Det kommer att bli som under den period av 3 ½ år som Elijahu gick igenom torkan. Korparna kom med mat och den lilla mat som fanns blev förökad på ett underbart sätt, jfr. 1 Kungaboken 17:4, 6, 14, 16.

9:15-16 “Ty nu var jag nära att räcka ut min hand och slå dig och ditt folk med pest för att utrota dig från jorden. Men just därför skonade jag dig, att jag skulle visa dig min kraft och för att mitt namn skulle förkunnas på hela jorden.” (SFB) – Under den femte plågan av boskapspest beskyddade HaShem Farao och hans folk så att inte pesten kom över på dem. Syftet var att fortsätta att visa sina under. Från och med den sjätte plågan, bölderna, kommer den Evige in i Faraos hjärta och styrker det i dess uppror. Han hade nu gått över gränsen för den Eviges nåd och nu fanns det ingen återvändo, ingen möjlighet att omvända sig. HaShem använder sig av detta för att visa sina underverk för hela världen. Det är så vi måste förstå undervisningen i Romarbrevet 9:14-24 där det står skrivet:

“Vad skall vi då säga? Att Gud är orättfärdig? Naturligtvis inte! Han säger till Moshé: Jag vill vara barmhärtig mot den som jag är barmhärtig mot, och jag vill förbarma mig över den som jag förbarmar mig över. Alltså beror det inte på någon människas vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet (eftersom alla har syndat och inte kan göra några anspråk). Skriften säger ju till Farao: Just därför lät jag dig träda fram, att jag på dig skulle visa min makt och att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden. Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och vem han vill förhärdar han. Nu säger du kanske till mig: Varför förebrår han oss då? Vem kan stå emot hans vilja? Men du, människa, vem är du som går till rätta med Gud? Inte kan väl det som formas säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan? Har inte krukmakaren den rätten över leret att av samma klump göra ett kärl för hedrande användning och ett annat för mindre hedrande? 22 Men om nu Gud, fastän han ville visa sin vrede och göra sin makt känd, ändå med stort tålamod hade haft fördrag med vredens kärl, som var färdiga att förstöras, vad har du då att säga? Och om han gjorde detta för att göra sin härlighets rikedom känd på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten? Det är ju oss han har kallat, och det inte endast från judarna utan också från hednafolken.” (SFB)

När man översätter med att säga att Farao fick ”träda fram”, löper man risken att förstå det som om det talar om när Farao blev upprest som kung. Texten i 2 Mosebok, som vi nu stannat vid, säger att den Evige tillät Farao bli stående, d.v.s. bestå, trots pesten som kom över djuren. Eftersom han nu inte omvände sig under den femte plågan av boskapspest, styrker HaShem, genom sitt eget beslut, Faraos hjärta så att han inte mer kan få barmhärtighet. På så sätt blev han i förväg, efter den femte plågan, färdig att förstöras. Farao blev inte förberedd i sin mammas mage för att gå förlorad, utan efter att ha gått över gränsen där den Eviges nåd tog slut efter den femte plågan.

Barmhärtighetens kärl får ta emot härlighet. Barmhärtighetens kärl är Israels barn och de hedningar som har omvänt sig från avgudarna och kommit under Israels Guds vingar genom Messias. Vi blev inte beredda för härligheten i våra mödrars magar utan vi den tidpunkten då vi omvände oss från våra synder och bekände Jeshua som vår Frälsare och Herre.

Å andra sidan kan vi förstå denna undervisning på så sätt att den Evige har förutbestämt Farao till att bli ett kärl att fördärvas och de som svarat ja på hans kallelse förutbestämde han att bli hedersamma kärl. Men denna förutbestämmelse har inte sin grund i hans enväldiga vilja att besluta vilka som skall bli frälsta och vilka som skall bli fördärvade, utan på grund av varje individs fria vilja. Den fria viljan har var och en fått som en varelse skapade till att vara lik Gud. Bara de som i förväg blivit kända av honom, enligt deras framtida personliga beslut, har blivit förutbestämda till härligheten, som det står skrivet i Romarbrevet 8:29-30:

“Ty dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, för att Sonen skulle vara den förstfödde bland många bröder. Och dem som han har förutbestämt har han också kallat. Och dem som han har kallat har han också förklarat rättfärdiga. Och dem som han har förklarat rättfärdiga har han också förhärligat.” (SFB)

I Efesierbrevet 1:4-5 står det skrivet:

“liksom han innan världens grund blev lagd har utvalt oss i honom för att vi skulle vara avskilda och fläckfria inför honom. I sin kärlek har han genom Jeshua Messias förutbestämt att vi skulle tas upp som hans barn, enligt sin vilja och sitt beslut” (SFB reviderad)

På grund av varje individs framtida beslut, kan HaShem förutbestämma oss för vissa uppdrag, som det står skrivet i Galaterbrevet 1:15-16:

“Men han som utvalde mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd, beslöt att uppenbara sin Son i mig, för att jag skulle predika det glada budskapet om honom bland hedningarna. Jag brydde mig då inte om att genast fråga människor till råds.” (SFB)

I Jeremia 1:5 står det skrivet:

“Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, och innan du kom fram ur modersskötet avskilde jag dig. Jag satte dig till en profet för folken.” (SFB)

I Jesaja 49:1, 5 står det skrivet:

“Hör på mig, ni kustländer, lyssna, ni folk, som bor i fjärran. den Evige kallade mig när jag ännu var i moderlivet, han nämnde mitt namn medan jag låg i min mors sköte... Och nu säger den Evige, han som från moderlivet danade mig till sin tjänare, för att föra Jaakov tillbaka till honom, så att Israel samlas hos honom - ty jag är ärad i den Eviges ögon, och min Gud är min starkhet.” (SFB reviderad)

Vi kan också säga att Farao blev formad i sin mammas mage med de karaktärsdrag som behövdes för att kunna bli kung i Egypten och kunna ha den motståndskraft som krävs för att kunna stå emot den Eviges makt. Det är sant att den Evige inte önskar någons död, jfr. Hesekiel 18:32, utan snarare att man omvänder sig från sin synd och så blir frälst för evigheten. Men om en person inte vill bli frälst respekterar HaShem hans beslut och bereder honom till att bli ett kärl som kommer att förstöras. Det betyder att han drar nytta av det, på samma sätt som det i ett hushåll finns kärl som under en tid används till mindre hedersamt bruk för att sedan bli förstörda.

Sjunde aliján, 9:17-35

9:28  “Be till den Evige, för hans dunder och hagel har varat länge nog. Så skall jag släppa er och ni skall inte behöva bli kvar längre."” (SFB reviderad) – Ansökan om att få gå en tredagars-väg för att kunna fira högtid åt den Evige gavs med idén om att sedan komma tillbaka till Egypten. Slavarna hade inte rätt att lämna sin ägare utan tillstånd. Vi ser emellertid att Farao här talar om att de inte längre behöver stanna i landet. Det innebär något mer än att bara gå iväg en tid för att sedan komma tillbaka. Men eftersom Farao inte uppfyllde sitt löfte blev Israels barn inte fria från sin gamla ägare tills han dog i Vasshavet.

Genomgången i havet är ett tevilá en reningshandling genom vatten. Den handlingen symboliserar bl.a. död och uppståndelse. Det är också ett sätt att gå över från en herre till en annan. När de judiska brudarna går igenom en mikvé, en samling av renande vatten, innan de går in i äktenskapsförbundet, går de över från att ha varit under sin pappas auktoritet till att stå under sin makes auktoritet. På samma sätt blev Israels barn befriade från sina band till Farao när de korsade Vasshavet, för att kunna stå under den Evige som nu blev deras make.

9:29  “Moshé svarade honom: "När jag kommer ut ur staden skall jag sträcka mina händer mot den Evige. Då skall dundret upphöra och inget hagel komma mer, för att du skall inse att landet tillhör den Evige.” (SFB reviderad) – Här ser vi ytterligare en ingrediens i Moshés bön, lyfta händerna. Flera texter i Skrifterna talar om att be på detta sätt, som vi ser i 2 Mosebok 17:11, där det står skrivet:

“Och så länge Moshé höll upp sin hand hade Israel övertaget, men när han lät handen sjunka fick Amalek övertaget.” (SFB reviderad)

Och i Psalm 28:2 står det skrivet:

“Hör mina böners ljud när jag ropar till dig, när jag lyfter mina händer mot det innersta i din avskilda boning.” (SFB reviderad)

I Psalm 63:5 står det skrivet:

“Jag skall lova dig så länge jag lever, i ditt namn skall jag lyfta mina händer.” (SFB)

I Psalm 88:10 står det skrivet:

“Mitt öga förtärs av lidande. Evige, jag ropar dagligen till dig, jag sträcker mina händer mot dig.” (SFB reviderad)

I Psalm 134:2 står det skrivet:

“Lyft era händer mot den avskilda boningen och lova den Evige!” (SFB reviderad)

I Psalm 141:2 står det skrivet:

“Låt min bön gälla inför dig som ett rökoffer, mina lyfta händer som ett aftonoffer.” (SFB)

I Psalm 143:6 står det skrivet:

“Jag sträcker ut mina händer till dig. Som ett törstigt land längtar min själ efter dig. Sela.” (SFB)

I 1 Kungaboken 8:54 står det skrivet:

“När Shelomó hade slutat att med dessa ord be och åkalla den Evige, steg han upp från den Eviges altare, där han hade legat på knä med händerna lyfta mot himlen” (SFB reviderad)

I 1 Timoteus 2:8 står det skrivet:

“Jag vill nu att männen på varje ort skall be med avskilda, upplyfta händer, utan vrede och diskuterande.” (SFB reviderad)

Av detta lär vi oss att Moshé rabbenus bön grundade sig på fyra saker:

·         Han bad enligt den Eviges vilja

·         Han bad med rop

·         Han bad med intensitet

·         Han bad med lyfta händer

Låt oss följa läromästaren Moshés exempel för att få framgång i våra böner och så kan den Eviges vilja ske på jorden som den sker i himlen. Amen.